torsdag 10 november 2011

Att vara en underdog

Anja Gatu skriver om Zlatan i dag i Sydsvenskan och kan identifiera sig med honom, uppvuxen som hon är i förort och eftersom hon blev agad som barn.

Ja det är inte endast invandrarbarn, som råkar ut för sådant. Jag är själv uppvuxen i en värstingförort och jag fick också stryk som barn. Särskilt en gång när jag och andra barn hade gått till sjön ensamma utan att säga till. Då blev föräldrarna till oss så oroliga så då vankades det gruppsmörj när vi kom hem.

Detta ligger inte alls så långt tillbaka i tiden och det är inte synd om varken oss eller invandrare, tycker jag. Man är inte offer för alltid och jag visste hela tiden att jag inte skulle bo i förorten när jag blev vuxen. Jag var på väg bort.

Att vara en underdog, som jag också var, att befinna sig längst ned, är en stark drivkraft. Något som gör att man hela livet är emot orättvisor, men inte behöver betrakta sig som ett livslångt offer.

Min bror och hans kamrater var lika bråkiga och upproriska som Zlatan och riskerade också att bli kriminella, men det blev de inte. Fast killarna längst ned i vår port åkte in och ut ur fängelserna.

Jag blev överfallen två gånger på väg från skolan. En gång av en vuxen pedofil och en annan gång av ett killgäng. Båda gångerna så skrek, grät och slog jag mig fri. Och hotade dem med att jag visste vilka de var, fast jag inte hade en aning.

Och jag klarade mig på så vis, men minnet sitter förstås fortfarande kvar. Och jag berättade aldrig för någon vuxen vad jag hade varit med om, för min mamma hade nog med bekymmer ändå. Och själv ville jag inte ha den uppmärksamheten på mig.

Alla människor går igenom svåra omständigheter, olyckor, blir illa behandlade i något sammanhang. Det spelar ingen roll hur vi ser ut eller vilka vi är. Detta ingår helt enkelt i ett liv på jorden.

Det rätta sättet att förhålla sig till sådant är att gå vidare, att inte fastna i onda cirklar, där man själv hjälper till att göra sig själv till ett offer och tar det som ursäkt för att bära sig illa åt mot andra människor.

Inte minst på denna min blogg stöter jag ständigt på sådana självömkande människor, som inte har någon respekt för sig själva och som tycker att allt som händer dem är omvärldens fel.

Nej, det är det inte. Var och en av oss har själva ett ansvar för våra liv. Ingenting är för evigt och de som är fattiga barn i dag kan som vuxna bli miljonärer om det är vad de vill.

2 kommentarer:

  1. Känner igen vissa delar. Jag växte inte upp i en värstingförort, men blev ändå utsatt för en pedofil (en barnvaktande tio år äldre tonårsgrabb), gruppmobbad, (en gång blev jag så arg att jag lyfte en av killarna och dängde de andra med, adrenalinruset gjorde mig starkare än Hulken), retad av de fina innerstadsflickorna för att jag inte förstod deras jargong (vi bodde då en bit utanför den stora staden)...

    men offer? Nej. Erfarenheterna finns där förstås, jag försöker komma ihåg den känsla jag hade som barn när jag tyckte att jag blev sedd av någon vuxen. Den känslan försöker jag nu ge till barn i min närhet. De kanske inte alls är utsatta för otäckheter, men fler trygga vuxna i närheten kan ju aldrig vara fel.

    Mitt ideal många gånger är Muminmamman, hon som ser det osynliga barnet.

    Det krävs en by för att uppfostra ett barn, eller hur.

    SvaraRadera
  2. Annika: Muminmamman är bra, överhuvudtaget så begrep Tove Jansson en hel del... om livet. Osynliga kan vi alla vara, jag har kvar förmågan att inte bli sedd, men numera när jag inte vill bli det. Inte i alla sammanhang. Det där med hulkenstyrka låter kul, var nog detsamma jag hade när killarna överföll mig. Jag blev så jävla arg :) ha en bra dag!

    SvaraRadera