torsdag 9 juli 2009

Gulli Johansson förlorade elva år av sitt liv



Hon blev ordinerad epilepsimedicin när hon var 66 år och blev successivt sämre genom åren. Sex år minns hon ingenting ifrån. Läkarna sade att hon var dement och när hennes dotter ifrågasatte medicinen sade läkaren att det fanns normala nivåer av medicinen i hennes blod.

I morse framträdde hon i TV i Gomorron-soffan. En pigg 79-årig dam med skinn på näsan. De senaste två åren har hon fått livet tillbaka och satt där i en färgglad blommig klänning och med nylagt hår. Hon och hennes dotter berättade om att hon numera kan sköta det mesta själv och har fått mobiltelefon.

Medicinen hon fick heter Lamictal och användes först bara mot epilepsi, men nu också mot mano-depressivitet och depression. Dock finns det biverkningar som självmord och fosterskador. Och ett par fall till har upptäckts liknande Gulli Johanssons.

Alla människor är olika och som hennes dotter sade i studion: Om det hade gällt en 25-åring hade man provat något annat och inte sagt att denne hade blivit dement.

Det man kan lära sig av detta är att inte äta medicin i onödan. Min läkare jobbade hårt på att försöka få mig att ta tabletter med "hennes medicin" när jag var deppad av att vara utan jobb. Jag tog en tablett och det kändes som om det satt en väderkvarn i huvudet.

Jag slängde dem och tog inga fler. Det var vanliga lyckopiller, men hon tjatade på mig och sade att jag måste försöka. Att jag måste hålla ut och äta dem i minst en månad. Denna press höll på i något år, men jag köpte själv johannesört så att jag blev lite piggare och orkade skriva mina böcker Ett Sekel av Tystnad och Marilyn Monroe Min Berättelse.

Numera äter jag en halv dos johannesört. Det är okej för mig. Och jag har inte varit hos en läkare på snart tre år.


10 kommentarer:

  1. "Det man kan lära sig av detta är att inte äta medicin i onödan."

    Du är så raljerande. Vad vet du om vad som var i onödan för denna dam? Är det verkligen vad vi kan lära av detta? Inte att alla oavsett ålder är värda lika mycket engagemang?

    Skriv ett inlägg om att Johannesört är bra och att det fungerat för dig, men raljera inte över vad andra "tar i onödan".

    SvaraRadera
  2. Nej kära anonym detta är ett dugg raljerande. Det är din tolkning av orden. Du tror att du vet i vilken sinnesstämning detta skrevs. Istället är det så du utläser de orden utan att veta något om det du säger. Detta är exakt vad man kan lära sig av detta fall, vilket med rätta uppmärksammades mycket. Och skriv något själv under eget namn om du vill ha något sagt. Tack!

    SvaraRadera
  3. Jag håller med anonym att din texter ofta känns ganska raljerande. Jag håller med dig om att det är vår egen tolkning som kan spöka till det. Men det är inte allt. Naturligtvis står textens författare för en stor del.

    Till och med i ditt svar till anonym så raljerar du över att du VET hur hon hen har läst texten. Du VET att hen tror sig veta vilken sinnesstämning det skrevs med.

    Du VET att hen utläser orden utan att veta något alls.

    Sedan talar du om att du har EXAKT rätt och anonym har helt FEL.

    Ja det blir nästan komiskt ;)

    SvaraRadera
  4. Men kära Anonym är du densamma som i första inlägget? Jag raljerar inte över att jag vet hur hon (hur vet du att det är en hon?) har läst texten. Det skriver ju hon/han i klarspråk. Raljerande är ett värderande ord, vilket gör att det innefattar en bedömning av hur skribenten har menat. Det jag skrev var enkelt och simpelt och det går att förstå utan baktankar.

    SvaraRadera
  5. Menar jag verkligen "hon", tror du det? Eller läser du snabbt och slarvigt. Nej, jag är inte den första anonym, det var en nedvärderande och löjlig fråga. Jag är inte heller en av dina "kära" så bespara mig det är du snäll. Tråkigt att du har taggarna utåt. Jag låter bli att komma tillbaka.

    SvaraRadera
  6. Kära du! Så bra att du inte tänker komma tillbaka. Jag såg att du har gett dig på Ramona istället. Jag har inga taggar utåt. Det har bara igelkottar.

    Det vore mycket roligare att få höra av anhöriga som har upplevt något av detta som Gulli Johansson beskrev. Jag började genast att bekymra mig för min son som äter epilepsimedicin... och min gamle styvfar som också äter olika sorters medicin...

    SvaraRadera
  7. För den som är intresserad av hur vård/äldrevård kan fugera om man har otur vill jag hänvisa till www.sjukhuslakaren.se.
    Där finns historien om Gulli Johansson utlagd (september 2008). Under den finns en kommentar - historien om A - den handlar om en mycket kär vän till mig.

    Ytterligare ett tips.
    Gå in på www.aldreomsorgsbloggen. Leta bakåt i tiden så finns även där en artikel om Gulli Johansson. Även där har jag, kritisk anhörig, kommenterat.

    För någon månad sedan sände SVT:s Uppdrag Gransking två program om äldrevård. Inför det programmet skrev jag ned en del historier - sådant som jag varit med om - och skickade till dem för att visa att probelmen finns på många olika ställen.

    Samma historier lade jag också in som kommentarer på www.aldreomsorgsbloggen.se

    Läs och förundras!

    SvaraRadera
  8. Eftersom vissa av Er vill höra av anhöriga som har upplevt något av det Gulli Johansson beskrev så kan jag säga att jag tillhör den skaran.

    Min erfarenheter har gällt min gamla pappa, min mamma och en mycket kär vän.

    Vi är alldeles för godtrogna när det gäller medicinering och dess verkningar/biverkningar, långtidsbiverkningar och läkemedelsutlösta sjukdomar.Ja, det finns faktiskt sådana.

    Jag är inte så kunnig när det gäller epilepsimediciner, men jag vill uppmuntra alla att söka information på egen hand och försöka att bilda sig en egen uppfattning.

    Jag rekommenderar också böcker, t.ex. Läkemedelsanvändning & patientnytta av Arne Melander och J.Lars G. Nilsson (red).

    Den är egentligen avsedd för läkarstudenter mfl. men jag läste den med god behållning.

    Citerar några rader ur ett kapitel som handlar om biverkningar. Det är skrivet av en läkare med civilkurage, Bengt Järhult.

    "....Men detta är endast toppen på ett isberg! Underrapporteringen, även av allvarliga reaktioner och dödsfall, är mycket stor och framför allt är vår kunskap och våra registreringssystem om negativa effekter otillräckliga. Den sanna långsiktiga balansen mellan nytta och skada i den dagliga läkemedelsförskrivningen är knappast känd. Det borde leda till ödmjukhet inför patienten som önskar hjälp med något problem - och än mer i professionens ambition att ge farmaka för att påverka olika riskmarkörer..." Slut citat

    SvaraRadera
  9. Här är ytterligare ett tips:

    www.alba.nu/motvallsbloggen
    Läs Kerstin Berminges texter under "Vård och Omsorg" i registret till höger.

    Där någonstans finns även dagboken om hennes mamma.

    Tack vare att jag hittade den 2003 bekräftades mina misstankar om att min pappa hade drogats under en s.k. "avlastningsvecka" på ett äldreboende.

    Det gjorde att jag vågade ifrågasätta hans medicinering.

    SvaraRadera
  10. Tack Anonym för tipsen... det var roligt att höra av någon seriös Anonym...:))

    SvaraRadera