fredag 31 juli 2009

Vi fuskar allt vad vi orkar



Jojomensan men inte i sjukförsäkringen utan med vanliga skatter. Omkring tio procent av BNP beräknas försvinna i skattefusk och det blir alltså kring 100 miljarder kronor.

Jämför detta med vad de sjukskrivna anklagas för: år 2004 åkte sammanlagt 150 personer fast för fusk. Detta gav 8 miljoner tillbaka till f-kassan.

Försäkringskassan betalade ut cirka 420 miljarder allt som allt år 2004. Om det är några som fuskar med något så är det alltså med skatten. Men varför ständigt hacka på sjukskrivna?

Det blev poppis på 90-talet, för det gällde mest kvinnor och dessutom kvinnor som var 40-talister. Minns ni köttberget? Detta berg av människor som nu skulle ta alla pengar för pensionerna skulle sluka allt.

Det är också åtgärdat nu. För genom att kasta ut alla dessa människor (kvinnor mest) ur arbetslivssystemet så får de heller inga pensioner.

Jo, kanske kring tolvtusen i månaden då. Före skatten som är högre än för de som arbetar. Men pensionerna kommer också att sänkas nästa år, så en del av dom dör säkert av då.

På dom och slå dom som inte kan försvara sig. Det verkar vara den dominerande politiska ideologin.

Men klaga inte på vanliga arbetande skattebetalare för sjutton. Även om dom fuskar.




Vi svenskar fuskar inte



I Sverige lever en myt om att vi fuskar. Särskilt med sjukförsäkringen. Nästan alla svenskar är med i sjukförsäkringssystemet. I maj 2009 var 126 135 svenskar sjukskrivna. Av dem var omkring 113 000 sådana som hade varit sjukskrivna mer än 30 dagar.

Det är den lägsta siffran för långtidssjukskrivna sedan 1982. Alltså fuskar vi inte. Tvärtom är det helt säkert så att folk går till jobbet när de är sjuka. Jag har själv gjort det och min familj gör det.

Men ändå kommer det ständigt undersökningar som visar att vi är fuskare. Hur skulle det vara om en enda enkät någon gång ställde frågan: Har du gått till jobbet fast du har varit sjuk?

Attityden är en helt annan än jag var liten då det inte fanns mediciner i samma utsträckning. En gång i mitt liv har jag legat på sjukhus. Det var för halsfluss och jag var så sjuk med hög feber och nästan medvetslös, att min mamma blev mycket orolig och kallade på ambulans.

På sjukhuset blev jag isolerad från omvärlden och mina anhöriga fick stå bakom en glasruta och vinka. Jag var så sjuk att jag började göra i sängen fast jag var sju-åtta år och då fick jag skäll av en sjuksköterska, som tyckte jag skulle ha orkat säga till. Det var 50-talets sjukvård.

Nu när min tjugoårige son fick halsfluss så åkte vi till vårdcentralen och han fick antibiotika och kunde återvända hem. Men inte anmäler han sig sjuk inte. Och inte jag heller. Vi är inte med i systemet. Ingen av oss är berättigad till sjukpenning.

I min värld och i många andra svenskars värld har det varit så att stat och regering har stött ut människor genom regler och bestämmelser i samhället. Det hände med förfärande hastighet på 90-talet.

Det var då sjuktalen gick i höjden för människor pressades så hårt att de inte orkade längre. Jag vet för jag var en av de, som till slut gav upp. Från 1997 ökade sjukskrivningarna oavbrutet för då hade 90-talskrisen varat i ungefär fyra år. Så länge håller människor emot. Men när det inte blir bättre så bryts människors motståndskraft både fysiskt och psykiskt.

Riksdagen bestämde i mitten av 90-talet att försäkringskassan inte längre fick hjälpa till med att deltidspensionera människor, som inte längre orka jobba heltid. Detta drabbade särskilt kommunerna hårt. De hade ofta inte råd med människor, som inte kunde jobba full tid. Alltså sjukskrevs dessa på heltid och förblev sjukskrivna. Då slapp kommunerna kostnaderna för dem. Detta konstaterade forskaren Tor Larsson år 2005.

Dessa människor stöttes ut ur arbetslivet och blev så småningom förtidspensionärer och då steg naturligtvis också de talen.

Men nu har alltså de höga sjuktalen sjunkit till samma nivå som för snart trettio år sedan. De som skulle stötas ut ur arbetslivet har blivit det. Alla organisationer är slimmade. Myten om vår sjuklighet behöver inte längre drivas av medier eller försäkringskassan.

Vi fuskar inte och vi är inte särskilt sjuka i Sverige. De enstaka fall av storfusk, som förekommer handlar helt enkelt om brottslingar, som försöker sko sig. Sådana finns överallt i alla samhällen i alla tider.


PS. Många arbetslösa/sjuka göms undan i sjuk- och aktivitetsersättningen, där omkring en halv miljon fick ersättning under samma tid (maj 2009). Där är också ersättningarna betydligt lägre än i den vanliga sjukersättningen med sjukpenning. Det finns alltså en A- och en B-klass mycket tydligt utpekad i samhället.DS.



torsdag 30 juli 2009

När barn blir sjuka



Yngste sonen hade 40,5 graders feber i går och väldigt ont i halsen... Som mamma blir man mycket orolig. Jag tänkte som så att får han 41 grader eller blir medvetslös så blir det 112 och ambulans... men tack och lov så gick febern ned till 40,3 grader när han hade proppat sig full med värktabletter.

Vad kunde det vara? Svininfluensa? Sökte på detta för att se symptomen, men dom undviker nogsamt att riktigt skriva ut dessa, för då skulle väl akutmottagningarna översvämmas. Finns en hel krissajt upplagd på internet, så det ser ut som det pågår något storskaligt och nödvändigt krig mot dessa virus. Men så mycket information får man ändå inte.

Idag kan inte sonen prata för han har så ont i halsen så det är väl halsfluss eller halsböld och jag har ringt vårdcentralen och väntar på att läkare ska ringa tillbaka om en stund. Vi har en bra vårdcentral, fast jag blev allergisk mot att gå till doktorn när jag var sjukskriven och var tvungen att gå dit var sjätte vecka ungefär.

Har själv inte varit där på flera år. Kollar ingenting utan anser att jag är frisk helt enkelt.

Dock har sonens feber gått ned till måttliga 37,5 nu senast när han tog tempen. Så han kommer att orka att träffa en läkare. Får väl skjutsa honom dit.

Är man en gång mamma så sitter det i, ränderna går aldrig ur... och det är väl det som är meningen. Att vi ska ta hand om varandra... han är alltså född 1989...


onsdag 29 juli 2009

Min 19:e artikel publicerad på Newsmill




I dag finns min nittonde artikel på Newsmill. Den handlar om branden i Rinkeby och hur liknande katastrofer ska undvikas i framtiden.

Hur detta var en utbildningskatastrof, där ingen visste att det gick att stanna i lägenheten och att denna familj, där enbart kvinnor dog inte endast var brandoffer utan också människor: Mamman var 42 år och hette Hoda Sunyare och döttrarna var Huda, som blev 15 år, Najma som blev 11 år, Hiba som blev 10 år, Hanna som blev 7 år och lilla Nagra som bara blev åtta månader. Deras kusin Naimay dog på sjukhuset i går och blev 13 år.

Det gick inte att stoppa mamman från att ta sig in i huset och försöka rädda sina barn. Hon överlevde att gå in, men kom aldrig ut och inte heller hennes barn. De dog eller blev dödligt skadade i trappen, som var full med giftig rök och kolos.




tisdag 28 juli 2009

Denny Eriksson blev våldtagen i sju års tid



Jag läser om Denny Eriksson i min lokaltidning... när jag slår upp hela Mitt i-koncernen ser jag att han talar ut i alla tidningar på förstasidan utom i Tensta-Rinkeby-upplagan (som naturligtvis handlar om branden).

Denny Eriksson berättar för över en miljon människor med en närbild på honom själv om hur hans styvfar utsatte honom för sexuella övergrepp under sju års tid. Han berättade aldrig för någon vad som pågick för styvpappan sa att det var normalt, att det var så här som vuxna visade kärlek.

Men när hans yngre bror utsattes för samma sak och berättade för en kompis mamma då kom äntligen polisen. En hel sommar ljög ändå Denny Eriksson för polisen och sa att ingenting hade hänt för han vågade inte berätta.

Först när polisen visade bilder beslagtagna i styvpappans dator på övergrepp på honom och hans syskon så "knäckte" de honom som han säger. Han var så inbäddad i pappans värld att det inte gick att gå utanför den.

Pappan fick tio års fängelse. Denny Eriksson är en modig ung man, som stiger fram och berättar. Jag undrar var hans riktiga pappa fanns och var fanns hans mamma? Det ger historien inte något svar på.

Förra året anmäldes 1 421 våldtäkter mot barn under 15 år.

Det är barnen som är utsatta. Det är barnen vi måste skydda. Det är barnen som inte kan försvara sig. Det är barnen som behöver vår hjälp.



måndag 27 juli 2009

Branden i Rinkeby en obehövlig katastrof



Yuusuf Mohamoud Mohamed har sin tro på Gud kvar efter att han har förlorat sin fru och fem flickor i branden i Rinkeby. Gud gav och Gud tog.

Mamman och flickorna måste ha fått panik, för hade de stannat i lägenheten hade de överlevt. En mycket värre brand i ett liknande hus bröt ut i Gustavsberg på Värmdö för drygt ett år sedan. Då brann hela taket av, men bara tre personer blev skadade. Ingen dog.

Det var uppenbart att mamman inte visste hur hon skulle göra när det började brinna. Hon visste inte att lägenheten var den säkraste platsen, att hon skulle stanna kvar i lägenheten och stänga dörren ut till trappen. Det hade räddat dem.

Det som hände är naturligtvis en tragedi och i Malmö har brandmän redan börjat med hembesök för att människor ska veta vad de ska göra om de brinner.

Jag kan tänka mig att det obefogade klagomålet på att brandkåren kom för sent beror på att invandrare i allmänhet inte litar på myndigheter, inte känner sig svenska och tror att de måste ta hand om varandra, för ingen annan gör det. Det räcker med några andetag i en rökfylld trappuppgång för att dö. Det är en gaskammare. Tyvärr.

Brandmännen hade inte kunnat rädda de fem flickorna och deras mamma. De dog nästan genast när de gick ut i trappen. Och som vanligt spred Expressen falska nyheter: de skulle ha dött instängda i en hiss. Så skrev de.

Nä det var inte något mekaniskt fel på någon hiss utan okunskap och rädsla för att bli innebrända det handlade om. Mamman, som inte var hemma hos sina fem döttrar, sprang in i huset för att rädda dem. Hon kunde ha ringt och sagt till dem att stanna där de var. Då hade alla överlevt. Istället ledde hon dem ut i trappen till en säker död.

Pappan överlevde med deras båda söner, för de var någon annanstans. Mamman hade ansvaret för döttrarna.

Utbilda alla mammor i Rinkeby. Lär dem att deras lägenheter är brandsäkra. Lär dem att lita på att brandkåren kommer inom tio minuter. Och att de är säkra där de är åtminstone i en timme. Under den tiden hinner de bli räddade av brandmän.




En ny början för Jacqueline Kennedy



Jag har också en annan
början på mitt manus om Jacqueline Kennedy, som beskriver skeendet inifrån henne själv och där allt börjar när hon står på sjukhuset i Dallas Texas och hon vet redan att hennes man är död, men ännu har det inte blivit verkligt för henne:


- Jag stod lutad mot den svala, vitgrå väggen och kände ingenting. Naturligtvis var jag i chock. Allt jag hade försökt att uppnå hade krossats bara minuter tidigare. Jag var blodig i ansiktet, de vita korta handskarna var nedsmorda med blod och hjärnsubstans. Min rosa kjol, den gamla chaneldräkten, som jag återanvände för att inte verka snobbig överklass hade en stor våt blodfläck, mina nylonstrumpor var randiga av blod. Min mans blod hade runnit ned i mina marinblå högklackade skor. Men jag kände det inte, samtidigt som jag noterade att det var så. Jag brydde mig inte om att skorna klibbade, när jag gick och inte heller att mitt ansikte var prickigt av blod och hjärna.


- Det var min mans kroppvätskor, som hade stänkt över mig, när han träffades av det förödande andra skottet. Det som sprängde bort en bit av hans skalle på högra sidan, en bit av skallbenet försvann och den rosa hjärnan blottades. Jag hade suttit och hållit i honom, tittat på honom, försökt att förstå vad som hade hänt. Han hade sett mycket koncentrerad ut i ögonen, men inte kunnat få fram ett ord. Det första skottet hade gått in i ryggen och ut genom slipsen och han kunde inte prata, luften var borta.


- Jag hade släppt honom inom en sekund, när han träffades av det andra skottet. Han sjönk ihop på sätet bredvid mig. Han var död. Jag visste det genast. Instinktivt hade jag uppfattat det, fast jag aldrig hade sett någon bli skjuten tidigare. Det fanns ingenting att göra.


- Jag sträckte mig bakåt, över den öppna bilens baklucka, för att hjälpa Secret Servicemannen upp. Jag behövde någon bredvid mig, någon som inte var död, någon som kunde ge mig en känsla av att världen fanns kvar, att det var tryggt att vistas i Dallas, Texas, åtminstone för mig. Att tiden inte hade stannat, att inte allt rörde sig i ultrarapid, som det hade gjort sekunderna innan. Evighetslånga sekunder, när det ändå var för sent med allt.




Det är den version som jag själv gillar bättre för den kommer närmare henne som människa. Så gick det inte att skriva om en presidentfru på 60-talet, men nu är det möjligt. Och den versionen blir också en pendang till min bok om Marilyn Monroe Min Berättelse eftersom den boken är skriven rakt igenom i jag-form.




Mitt manus om Jacqueline Kennedy



Jag ser att intresset är stort för mitt elfte kapitel ur mitt manus om Jacqueline Kennedy. Det kapitlet är publicerat av Dagens Story och ingår i en kommande bok om presidentskan.

Ännu vet jag inte riktigt om kapitlet ska se ut som det gör. Jag har ett helt manus om Jacqueline, men mitt förlag, Sivart Förlag vill inte publicera detta. Märkligt nog.

Jacqueline Kennedys öde är mycket intressant, men när mitt manus har omskrivits har det sagts att jag skriver om president Kennedy. Naturligtvis. Det gör jag också och det är lätt att tro att det är honom jag berättar mest om. Han överskuggar sin maka, men jag menar att hon betydde mycket.

Hon gjorde mycket mer än tidigare presidentfruar och mer än senare kvinnor i Vita huset. Hon var någon som också jag kunde identifiera mig med som tonåring på 60-talet. Detta par i Vita huset markerade övergången till en ny tid efter president Eisenhower, som satt på sina meriter från andra världskriget.

President Kennedy och hans maka var mycket radikala i det stela och konservativa Amerika, som hade och har mindervärdeskomplex gentemot den gamla världen i Europa med sina långa traditioner av kungligheter och pompa.

Men med Jacqueline Kennedy infördes en del av den glansen också till USA. Vita huset renoverades under hennes överinseende och hon blev en slags informell kulturminister, som stöttade också svarta artister, som ditills i många fall inte hade varit annat än en bakgrund till de vita.

Jacqueline Kennedy, som efter presidentens död såg till sitt och sina barns bästa och som var så rädd att bli fattig, att hon gifte sig med Aristoteles Onassis, en miljardär med rederi och en egen flygplansflotta i Grekland. Hela USA förskräcktes och hon förvandlades över natten från Amerikas egen drottning till någon, som umgicks med en pirat i militärjuntans diktatur i Grekland.

Hon var en färgstark kvinna, men ännu har vi ingen bok om henne skriven på svenska. Lika lite som vi hade en svensk bok om Marilyn Monroe innan jag skrev Marilyn Monroe Min Berättelse om filmstjärnan. Vi får se om någon vill ge ut mitt manus om Jacqueline. Nog är hon värd den uppmärksamheten.

PS. Och nog är det också intressant att Marilyn Monroe och Jacqueline Kennedy delade säng med samma president. President Kennedy var en notorisk kvinnojägare, vilket alla teg om på den tiden. DS.

söndag 26 juli 2009

Leif GW roar oss



Ny krönikör på söndagar i Expressen är tidigare polisprofessorn Leif GW Persson. Han har ingående studerat och tagit del av pseudonymen Lars Kepler och den förmodade världssensationen Hypnotisören.

En bok, som Bonnier satsar allt på, med lågpris och högar av böcker i bokhandeln. Leif GW raljerar friskt med boken och författaren i dagens krönika. Och jag som brukar vara likadan, raljerande alltså, skrattar gott.

När Lars Kepler påstår att han vet en hel del om brottsutredningar, kriminaltekniska undersökningar, förhörsteknik och handeldvapen plus att han så gott som dagligen befinner sig i eller i närheten av rikskrim, så tror Leif GW att det kan "mycket väl vara sant eftersom han inte vet ett pillekvitt om vare sig polisarbete, förhörsteknik, rättsmedicin eller något som helst annat av värde i sammanhang som detta".

Också GW själv har beskyllts för att eventuellt vara denna Kepler plus ett antal andra kändisar i branschen. Men Kepler är tydligen en mycket generös person, som också kan tänka sig att träda fram ifall allmänheten inte kan tåla sig.

Om inte annat så blir han väl tvungen när han "får Nobelpriset i litteratur" raljerar ex-polisprofessorn vidare.

Tro det. Fast ifall GW har skrivit boken och vill lägga dimma över detta faktum är förstås det bästa sättet att raljera som han gör här.

Men en godare kandidat till denna författare till Hypnotisör lär vara Henning Mankell. Om jag ska gissa på en kvinna så blir det Kerstin Ekman. Hon har skrivit deckare en gång i tiden... och en annan god kandidat kan vara P O Enquist. Han gillar hypnos och mystik har jag hört... eller kan det vara Camilla Läckberg? Eller den döde Stieg Larsson, som likt Elvis har skapat sig ett nytt liv i Norrlands inland eller på Rivieran... buden är olika... och den som lever får se. Som vanligt.





Jan Guillou som mobboffer


Jag satt på ett party i går med en del av medieeliten och där fanns en person, som hade vuxit upp med Jan Guillou. De gick i samma klass ända till internattiden och enligt denna person var det synd om grabben, för han var ofta borta från skolan utan att kunna ge någon rimlig förklaring till det.

Hans styvpappa utövade terror mot honom, vilket mamman senare har förnekat, för hon var av den förtryckta sorten i denna fina förort. Enligt min sagesman.

Jan Guillou blev nog både hotad och slagen, menade denne, men en stolt grabb ur överklassen på den tiden skulle inte låtsas om något. Då var det också kutym att man brottades på skolgården, vilket denne man ofta gjorde med Jan.

Och när de spelade hockey så slog Jan Guillou de andra på händerna med klubban. Men när kompisarna sade åt honom, att så fick man inte göra, så tyckte Guillou att så kunde de göra med honom också. Fast haken var, att det bara var han som hade riktiga hockeyhandskar, som kunde stå emot slag. De andra hade vanliga lovikavantar...

Och i högre klasser gjorde Jan Guillou revolt på så sätt att han tvingade andra grabbar med i en liga han hade. De hade till uppgift att gå runt i affärer och stjäla LP-skivor. Det var alltså själva det lilla embryot till Piratförlaget då? Nä, det sade min sagesman faktiskt inte. Han skrattade bara.

Men hur är det med Ondskan? Blev förstås frågan till denne man. Är den sann? Var han mobbad? Nja, blev svaret så långt hade denne man inte följt sin kompis. De tappade kontakten då när Guillou fick sluta i den vanliga realskolan på grund av sina brott och istället fick börja på internat.

Men precis som för andra författare så är väl dessa romanfigurer den som skriver... både mobbaren och den mobbade. För allt finns inom oss alla. Det gäller bara att välja vad vi vill bli och mycket kan användas till att skriva romaner. Det är bara att blanda och ge.

Och ränderna från barndomen eller födseln går aldrig ur. Det blev vi överens om vi som satt runt bordet i den ljuva sommarkvällen.

Och det bästa citatet av Jan Guillou finns i Expressen i en artikel om honom:

Det hon har skrivit är en roman som är påhittad från början till slut. Utformat som journalistik. Om inte familjen existerat hade det varit okej. Men nu tvingas familjen ta följderna av en västkvinnas romanfantasi, och det är ett grovt press-etiskt brott.

Nä det handlar inte om Liza Marklund. Gissa vem? Ni får svaret här. Citatet är från den 28 augusti 2003. Förargligt det där att det finns arkiv och att gamla citat lever kvar. Piratförlaget släppte den "sanna" historien Gömda år 2000.

Jo den betecknas fortfarande som sann. Denna påhittade historia. Det är det första som finns på internet när man slår upp titeln Gömda: en sann historia. Så vi lever med den offentliga lögnen.

PS. Men Piratförlaget självt har ändrat sig. DS.

lördag 25 juli 2009

Sex och makt i en evig bottenstrid



Helena Palena har gjort en bra sammanfattning av dagböckerna som skrivits av Norén respektive Lundgren.

Dessa dagböcker som handlar om maktkamp och sex. Som också är en nivå av livet, men som inte är hela livet. Denna nivå tar över om man tror att detta är det som livet handlar om. Ifall någon, man eller kvinna, blir så besatt att detta får ta över helt och hållet och styra hans eller hennes liv.

Det som händer då är lika tragiskt som när någon tar droger eller blir från sina sinnen, sinnessjuk. Allt koncentreras kring detta enda i livet och ingenting annat betyder något. Det är ett maniskt tillstånd, som också kan kallas förälskelse, men när det handlar om enbart makt och sex blir det den mörka sidan av detta både för män och kvinnor.

Det fanns en högt uppsatt man på DN, som råkade ut för detta. Han kallades allmänt för vackre Kalle och en väninna till mig på tidningen hade en kärleksaffär med honom. Han var gift med en av våra högt uppsatta kvinnor i den politiska sfären, men uppenbarligen kunde han inte nå upp till makans nivå. Han tröstade sig säkert med min väninna för hon liknade hans fru. Numera är han helt bortglömd medan hans fru fortfarande är en uppsatt kvinna utomlands.

Min väninna spelade rollen av anima i denne vackre Kalles liv, men den mörka sidan av denna gestalt... hon har aldrig haft något längre förhållande med någon man och har heller inga barn. Hennes släkt kommer att dö ut med henne och hon har själv sagt att det är "lika bra".

Alltså hon hade helt gått in som "femme fatale" i den mannens liv och uppenbarligen såg hon ned på sig själv. Det hjälpte inte ens med massor med år i psykoterapi.

Många kvinnor och män har denna nedvärderande syn på sig själva. De har fått den någonstans i sin barndom och den är så inarbetad att den har blivit osynlig för dem. Denna inbyggda förtryckande människosyn kan yttra sig i drogproblem, i våld, i undergång.

Jag vet eftersom min pappa höll på att dö av alkohol som 50-åring... han sågs som släktens svarta får och min mamma ville inte veta av honom mer... det tog tiotalet år efter skilsmässan så blev han dödsdömd av läkarna.

Vårt största samhällsproblem är att vi inte kan älska oss själva. Det är verkligen sant. Detta är inte egoism, som någon kan tro, utan ett allvarligt problem. Och detta ger utslag i att vi tror att vi måste stressa omkring som skållade råttor och på något vis förtjäna vårt liv. Det ger sjukdomar som ätstörningar och självskärningar. Både hos flickor och pojkar.

Detta inbyggda synsätt på oss själva har accelererat under de senaste årtiondena. Och tro inte att det bara drabbar kvinnor. Naturligtvis drabbar det män och barn också.

Och de som är mest utsatta är naturligtvis barnen. Om detta handlar min dagbok Ett Sekel av Tystnad, där huvudpersonerna är jag och min yngste son. Hur regler och bestämmelser i samhället gör att vi stöts ut ur det. Och det har inte ett skvatt med oss som personer, individer eller människor att göra.

Vårt samhällssystem är lika iskallt icke passande till oss som individer som någonsin hitlertyskland, pinochetchile eller stalinsovjet... det är när paragrafer tillsammans med makt och girighet tar över samhället, som det barkar åt skogen.

Det är inget nytt för vår värld. Så har det fungerat i hundratusentals år. Människor har alltid kämpat med dessa olika krafter inom sig själva. Och så gör vi fortfarande och kommer alltid att göra, för vi människor består av dessa energier, som yttrar sig i olika slag av relationer mellan individer och grupper.

Dock är det en katastrof för ett samhälle om vi tror att allt kan reduceras till sex och makt... om detta är allt vi är. Då uppkommer den mörka sidan av andlighet som en motvikt. Då får vi sekter och Knutbymördare.

Och det är som fysikerna säger: ett par elementärpartiklar, som en gång har sammanstrålat i universum har en förbindelse sedan, även om de skulle befinna sig på varsin sida av världsalltet. Byter den ena från positiv till negativ laddning så gör den andra det i samma millisekund.

Vi hänger alla samman på denna nollpunktsnivå och eftersom vi är så många miljarder själar i detta nu på detta klot så har vi årtusendenas chans att bli mer medvetna om vilka vi är, innerst inne som människor. Det är bara att låta oss själva vända oss om och se ut mot ljuset där ute i den verkliga världen. Och slita blicken från skuggorna på väggen ini i grottan där vi har stått i så långliga tider.

PS. Min pappa överlevde läkarnas dödsdom. Han levde trettiosju år efter den... DS.


fredag 24 juli 2009

Maffia med politiker och rabbiner avslöjad



Flera dussintal mäktiga män fördes iväg av polisen i New Jersey gripna för korruption, utpressning, organhandel och mutbrott.

Det liknar mycket en TV-serie vi känner till, men här var kopplingarna till Schweiz och Israel. Både rabbiner, borgmästare och delstatspolitiker ingår i härvan, som nu måste utredas. Kommer de att få sina straff?

Vi får se... men denna sorts brott förekommer i alla församlingar, där människor har suttit för länge. Vänskapskorruption uppstår mycket lätt.

Att det är de oförvitliga rabbinerna, som också är indragna är ganska självklart. Inga människor är vita som snö. Det förekommer helt enkelt inte. Vi innehåller alla gott och ont, men vi kan välja vad vi gör.

Och verkligheten brukar ofta överträffa dikten.

Tiotals miljoner tvättades genom välgörenhetsorganisationer av rabbinerna enligt AP. Är det ett nytt kännetecken i världen? Att dessa används av skurkar? Vi har sett det också här i Sverige.

Frestelserna för människor är många. Men organhandel? Snuskigt. Det hela är ett tecken på att den gamla världen håller på att ramla ihop. Grattis polisen i USA!

Omkring 300 FBI-agenter deltog i razziorna på många platser både i New York och New Jersey. Sammanlagt greps fyrtiofyra högt uppsatta män varav tre borgmästare och fem rabbiner.




torsdag 23 juli 2009

Till Eva Leksell



Det här är ett inlägg som jag tillägnar journalisten Eva Leksell. Om hon visste om det skulle hon säga: äsch jag gjorde väl inte så mycket. Hon är en av de som inte märktes speciellt, som inte tog så stor plats när hon levde. Jo, hon är död.

Vi började samtidigt på DN på 70-talet och hon var kvar där tills hon dog (i cancer tror jag) för några år sedan. Jag hittar ingenting om henne på nätet.

Men Eva Leksell var insändarredaktör på DN och utan henne hade förmodligen inte min första bok kommit ut. För jag skrev ned min själ i en insändare i ett sista desperat försök att få ut min dagbok Ett Sekel av Tystnad genom ett bokförlag. Jag skrev helt enkelt på slutet efter att ha utgjutit min själ: är det ingen som vill ge ut min dagbok?

Jag hade skrivit ned min tragiska historia och tänkte att hon fick väl stryka och publicera resten, men hon publicerade varenda bokstav och tog till hela Läsarnas DN för att göra det!

Jag hade vänt mig till alla förlag jag kunde tänka mig då 2005 och ingen ville ha med min bok att göra. En del skrev att de inte gav ut en bok i den "genren". Genren var en dagbok. Och varför kunde de inte tänka sig att ge ut en dagbok? När jag frågade fick jag inget svar på det.

Jag fick svar genom insändaren i DN från pappan till Torbjörn Ring, som kontaktade mig. Han kunde inte ens mejla så det fick sonen göra. Jag svarade mycket misstänksam, för vad var det här för gubbe? Dock så träffades vi så småningom Valdemar och jag och kontakten gjorde att min bok blev den första som kom ut på Sivart Förlag i mars 2006.

Att Eva Leksell publicerade hela min långa insändare gjorde att jag fick två böcker utgivna hos Sivart Förlag. Den andra heter Marilyn Monroe Min Berättelse och handlar helt och hållet om filmstjärnan och kom på hösten 2006.

På omslagsbilden till min första bok Ett Sekel av Tystnad finns en bit av min insändare i DN och över den finns ett stiliserat tecknat björklöv, ett vårligt löv, som Torbjörns mamma har tecknat. Det lövet lovar att efter vintern kommer det alltid en vår. En symbol för att i den mörkaste natten så är det alltid värst före gryningen... det gäller bara att hålla ut.

Tack till journalisten och redaktören Eva Leksell, som hjälpte till så att min första bok kom ut. Och ha det så gott i himlen!

PS. Har bett Lilian Öhrström om hjälp att reda ut när Eva dog och av vad. Hoppas få svar snart.DS.

PSPS. Jag fick svar i går den 4 november. Hon skrev till mig att Eva hade upptäckt en knöl i bröstet, men inte gått till doktorn. Lilian tjatade på henne och när hon såg henne nästa gång var Eva väldigt mager. Till slut kom hon iväg till doktorn och då var det redan för sent. Tumören hade spritt sig i kroppen. Och hon var döende. DSDS.


Mord som familjetragedi



- Det är en familjetragedi. I ett sådant här fall är alla inblandade offer. Så säger kriminalinspektör Johnny Thomann i Värmland angående att en 60-årig dotter har dödat sin 81-åriga mamma. Det är Expressens reporter, som får honom att säga det.

Hade han sagt detsamma om det hade varit mörderskans bror, den framstående kommunpolitikern, som hade gjort det? Systern hade löst av honom. De tog båda hand om sin mor.

Dottern har alltid varit uppoffrande och tagit hand om alla. Men hon var nere över att mamman inte ville flytta till ett äldreboende, för mamman behövde så mycket hjälp. Så lösningen blev att döda henne.

Nu sitter dottern i häktet och övervakas och har fått all möjlig hjälp för att inte ta livet av sig själv. Hon ska dessutom genomgå liten sinnesundersökning.

Ifall familjen inte hade varit framstående i kommunen vad hade detta då betecknats som av polisen? Eller ifall brodern hade gjort det? Han var ju tydligen också uppoffrande. Är det mer okej att döda om man är kvinna?

Mordet ägde rum i Kölatrakten mot gränsen till Norge.


onsdag 22 juli 2009

Ett Sekel av Tystnad



Jag läste om min bok Ett Sekel av Tystnad i går... det var jobbigt. Den är en dagbok från åren 2003-2005 då både jag och min yngste son blir utstötta ur samhället. Vi är huvudpersonerna i denna dagbok, som är skriven precis som min blogg, dag för dag med tid och datum.

Under dessa år dör massor med människor i min omgivning... har aldrig räknat hur många... inklusive min pappa och min lillasysters pappa (vi har olika pappor), dessutom finns det med ännu fler som har dött... så det är lika dystert som Hamlet, fast i nutid kan man säga... men vi lever fortfarande...

Boken rör sig på tre nivåer: den reella vardagsnivån, den samhälleliga nivån och den inre nivån hos en människa. I detta fall mig.

Samtidigt som Anna Lindh dör, så dör också kusin Anna i vår släkt. Hon har två små flickor, som hon dör ifrån. Jag själv befinner mig på röntgen (har brutit armen tidigare det året) på St Göran när statsministern framträder i TV och berättar att Anna Lindh är död. Alla tanterna i väntrummet utbrister i ett samfällt... neej...

Jag säger ingenting för jag förstod att det var "värre" för jag har själv suttit i det där rummet, där journalisterna väntar på Rosenbad och vet att statsministern aldrig är så sen om det inte har hänt något förfärligt.

Just när jag tror att jag ska få avsluta dagboken i något mera positivt i slutet på 2004 så blir det värre än någonsin för tsunamin inträffar...

Jag började skriva denna dagbok när jag blev sjukskriven i januari 2003 för jag kände att det var något mycket svårt som förestod... man kan ana vad framtiden bär i sitt sköte...annars hade jag nog blivit tokig om jag inte hade haft dagboken att lägga alltsammans i... och vi hade aldrig orkat som familj om jag inte hade använt hela min tid till att bearbeta allt som hände oss...

Men tack och lov skriver jag ett par gånger i dagboken under 2004 att det kommer att bli bättre, att det kommer att se helt annorlunda ut "om fem år". Och nu är vi där fem år senare. Och det var rätt!

Jag sitter här och skriver på min blogg och har fått två böcker utgivna, skriver på fler och vet att jag kommer att skriva många fler... min yngste son har hittat vägen han ska gå i sin framtid och blir klar med sin utbildning nästa år...

Vi som familj har stöttat honom mycket hela tiden och kommer förstås att fortsätta att göra det. Rektorn som omtalas i den skola, där han inte fick någon hjälp, fick inte fortsätta för hon snöade in på storyline och fick för sig att det var en bra idé att låta barnen få höra att ett terroristattentat hade inträffat vid Slussen och att ingen visste hur det hade gått för deras föräldrar.

Jo, det är sant. Lärarna gick in i klassrummen och sade detta till barnen... i dessa tider. De fick höra en nyhetssändning om det. Snacka om att skrämma livet ur dem. De började gråta förstås... i samma skola döms en lärare för sexuella övergrepp på två små flickor... innan rektorn hinner sluta. Tack och lov hade vår yngste son lämnat denna skola när "terroristattentatet" inträffade...han slapp höra att hans föräldrar kanske var döda.

Det är barnen som är mest utsatta i vårt samhälle. De kan inte försvara sig. Det är barnen vi måste bry oss om. Det är barnen som borde stå i centrum. Det är barnen vi måste ta hand om för de kan det inte själva.

För övrigt tycker jag att det är en katastrof att Unicef har Liza Marklund som ambassadör.

PS. Rektorn i den hemska skolan var en kvinna. Så att ingen missförstår. DS



tisdag 21 juli 2009

Hjälper det att se sina föräldrar när de är döda?



Valens och KimhZa Bremer frågar på mitt inlägg nedan om min mammas död, om det hjälper att ha sett sin förälder död. Så här kan jag svara: Om man har sett detta så är det ingen tvekan om att den människan är borta, att kroppen är ett tomt skal, själen är inte längre där.

Men i mitt fall var chocken total så jag kom på mig med att tänka i veckor efteråt: när mamma kommer tillbaka ska vi... som om hon vore ute på en resa.

Och när min pappa dog så gick det så fort att jag aldrig hann dit (han bodde i Karlstad). Hans fru sade att vi kunde få se honom, men det ville inte jag. Det behövdes inte. Det räckte med att klappa hans kista i kapellet och ta farväl där.

För mig är det självklart att vi aldrig dör. Kroppen dör. Visst. Men vi försvinner inte.

Jag är inte troende, för det behövs inte. Förnuft och känsla kan samverka utan att inkräkta på varandra. Allt kan leva bredvid vartannat. Och den där kampen vi har satt upp mellan tro och vetande kommer att framstå som bland det dummaste mänskligheten sysslade med i vår tid.

Så döden är ingenting att vara rädd för... och alla som jag har upplevt som döda... har sagt att de lever. Och det sägs varje vecka i Det Okända...på TV, men vi människor är uppdelade i små bitar i våra medvetanden. Så när vi pratar om matte och fysik går det inte ihop med själen.

Och jag har en väninna som är sjuksköterska och som satt vid sin mammas dödsbädd, men som ändå var tvungen att kolla om hon trots allt inte var hemma som vanligt dagen efter att hon hade dött... de brukade ju alltid pratas vid per telefon...

Vi människor är inte alltid rationella, men det gör ingenting...



måndag 20 juli 2009

Leif Zern skriver om Gud



På dagens kultursida i DN skriver Leif Zern, som är ateist, om Gud. Han gör det utifrån att det ändå finns något inom oss, som bejakar psalmverser och att "känslor, tankar och upplevelser, som vi tror är föråldrade lever kvar i vårt inre och styr på gott och ont våra handlingar".

Han skriver apropå det stora humanistmanifestet på DN Debatt (19/6). Jag gillar Leif Zern. Har alltid gjort det också när jag jobbade på samma redaktion som han på DN.

Leif Zern kommer fram så småningom fram till i artikeln att han fasar för tanken att "individer ska stå på vakt mot dumheten, som inte stämmer med vetenskapens senaste rön och den genomlysta majoritetens åsikter". Det vore - konstaterar han - att leva i ljusets fängelse.

För exakt detta varnar också psykiatern C G Jung, som kallar det att vi inte får förfalla till varken mörkret eller ljuset, för båda är lika fördärvligt för människor.

Naturligtvis är det så, att även mänsklighetens mörkaste och mest fördömda diktatorer tror att de står för ljuset och de som har följt dem till makten gör det också. Det är först senare, i många fall kanske en generation senare, som det går att se vad de gjorde, som var fördärvligt och ont.

Det svåra är när vi upphöjer vår egen konstruktion Gud till något som ska bestämma över oss. Och tar till begreppet Gud för att styra och skaffa makten över andra människor. När vi inte tror att det är vi, som hittar på allt omkring oss. Utan att vi kan gå utanför oss själva och skåda in i Guds ansikte.

När våra föreställningsförmågor får oss att gå in i tron på att bara vi följer alla budorden så ska Gud belöna oss i himlen med guldbelagda vägar och så många unga oskulder vi vill. Det är ett slags religiöst högmod, som varje troende borde genomskåda.

Det är en slags naivitet, som om mamma och pappa satt där på en tron i himlen och lovade oss guld och gröna skogar bara vi lyder. Det är helt enkelt något som lever kvar från människans religiösa barndom.

Eftersom detta, som jag citerar här ovan, är en artikel skriven av Leif Zern på DN:s kulturdebatt, så lämnar han frågan öppen på slutet om Gud, med ett exempel från den unge Strindbergs liv.

Då ser författaren ett barn begravas och en lysande rund livstavla frigör sig från den döda kroppen. Tänk att till och med den rationelle Strindberg har en sådan bild, skriver Olof Lagercrantz om honom, vilket Leif Zern citerar.

För mig är det alldeles självklart att Strindberg var sådan också. Ingenting var honom främmande. Han försökte ju göra guld på alkemisters vis. Något som C G Jung kom fram till var ett sätt att omvandla sig själv och världen. Medan retorterna kokade torrt, så hände det något magiskt med den som ägnade sig åt sådant. Människan själv förvandlades.

I vår tid kan vi överföra detta till att vårt arbete förvandlar oss, vilket det än är. Vare sig vi lyfter soptunnor, tar hand om sjuka eller sitter framför våra datorer. Ora et labora, som de gamle sa. Be och arbeta. Det som behövs är helt enkelt en koncentration på något, som upptar oss helt och hållet så att tiden försvinner och bara nuet finns kvar. Under tiden förvandlas vi alla på gott och ont.

Ljuset finns där, men mörkret vill också leva med. Och när människan splittrade Gud i en dualitet så att en del blev ljus och den andre mörk, så delades själva mänskligheten i gott och ont.

Men det är inte omöjligt att hitta tillbaka till en helhet, där ingenting utesluts. Allt finns jämsides och vi får ta det onda med det goda. Men vi behöver inte tro på någonting. Bara se oss omkring, välja och använda vår fria vilja och se vad vi kan göra.


söndag 19 juli 2009

Fyrtioett år sedan jag hittade min mamma död



I dag är det fyrtioett år sedan jag kom hem från mitt sommarjobb och hittade min mamma död. Hade glömt bort det tills nu.

Jag kom hem med två matkassar i händerna och de stod kvar vid dörren in till vardagsrummet i flera timmar. Min lillasyster var närvarande när mamma dog, men hon kunde inte kalla på hjälp eftersom hon bara var ett år gammal.

Min mamma hade ramlat ihop över soffbordet och hon såg ut som om hon hade somnat där med huvudet över de korsade armarna, men när jag gick fram till henne och lyfte upp henne var hon död med oseende ögon. Fortfarande varm men död.

Jag och en granne försökte återuppliva henne tills ambulansen kom, men det var förgäves. Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan lämna en liten ettåring och sticka. Så kändes det å ena sidan. Å andra sidan tror jag att detta var bestämt i stjärnorna någonstans. Att detta totala slag mot oss var vad vi behövde för att hitta vägen till något annat.

Någon har sagt att man förblir sig lik hela livet från trettonårsåldern ifall man inte råkar ut för något så livsomvälvande som jag och min lillasyster gjorde den eftermiddagen. Även min äldste son var med. Han var nästan lika liten som min lillasyster. Jag hade hämtat honom från dagis och släntrat hem utan att ha en tanke på att något kunde ha hänt min mamma.

Jag var totalt avskild från den vetskapen, vilket jag inte brukar vara när det händer mina nära och kära något. Men ibland blir saker och ting för svåra att ta in.

Min lillasyster gick omkring dagen efter och ropade "mamma", "mamma" och jag kan fortfarande höra hennes ljusa lilla röst. Det är förbannelsen med att ha ett perfekt hörselminne för ord och repliker.


Janne Josefsson kallade Liza Marklund lögnerska i TV



Vilken sensation! Anne Lundbergs trevliga Sommarkväll i TV, som jag aldrig hade tänkt att titta på för jag trodde att det var ännu ett lättviktigt underhållningsprogram för att hålla folket på mattan, innehöll en bomb i går kväll.

Där framträdde Janne Josefsson, som enligt tidningen Resumé är Sveriges mäktigaste medieperson, och stämplade Liza Marklund som någon som kom med "uppenbara lögner" och var en "lögnerska".

Den här gången handlade det inte om den lögnaktiga boken Gömda utan om att hon framträdde i TV-programmet Skavlan i vintras och utmålade Janne Josefsson, som en "gallskrikande" och "fradgatuggande" galning, som hade sökt henne för att få ett uttalande av henne.

Janne Josefsson krävde en rättelse i TV och fick det också. Det var redaktionen på Debatt, som hade sökt henne, inte Janne Josefsson själv. Han hade varken pratat, brevväxlat eller träffat Liza Marklund.

Sommarkvälls-programmet handlade om kultur och nöje och Janne Josefsson hade inga problem med att säga att han ville "sätta agendan". Något som Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson bestämt förnekade att hon ens hade någon, när denna klubb sammanträdde för att diskutera hela Gömda-frågan i vintras.

Tack för det inslaget Anne Lundberg! Här kan ni se hela programmet, efter ungefär en kvart kommer Janne Josefsson. Först ut är Ingvar Oldsberg och sedan Elisabeth Höglund i den underbara sommarkvällen!


lördag 18 juli 2009

Jerry tar ut skilsmässa från alkoholen



Han skriver om det på sin blogg här och jag ger honom stående ovationer. Jag vet vilket elände det är med alkohol, eftersom min pappa fick sin dödsdom av läkarna när han var kring de femtio. De som dricker hårt lever inte längre än så. Oftast.

Men min pappa lyckades med hjälp av sin fru Inga-Lill hålla sig lagom borta från denna vätska och levde i trettiosju år till efter att han hade fått sin dödsdom av läkarna. När det var som värst gick han ned till Systemet det första han gjorde på morgonen och köpte ut sex-sju vinflaskor, som han drack under dagen.

Under åren så dog alla hans tidigare arbetskamrater i pressen: de var fotografer och skribenter, som gick under i stressen och genom alkohol. Det var ett mycket hårt yrke på den tiden och det var männen som dog i det. Men min pappa överlevde alltså och skrev sin sista artikel om andra världskriget på sin dödsbädd år 2004. Den publicerades när han var död.

På DN så dracks det också friskt, när jag jobbade där, men inte så mycket som på Expressen. Det är mycket hårt att alltid jobba på nätterna.

De äldre på min avdelning satt med en flaska whisky i någon låda i skrivbordet, så de kunde ta sig en hutt och orka med jobbet. Och ute i sätteriet var supandet allmänt. Förr i tiden så ingick alkohol helt enkelt som en slags medicin för att jobbet måste göras. Och livet var hårdare.

Dock så är det helt annorlunda nu. Ölautomaterna togs bort i korridorerna och alkoholläkare infördes för de anställda för ett par årtionden sedan. Synen på alkoholister har radikalt förändrats de senaste tjugo åren. Nu ses det som en sjukdom som går att bota.

Jag håller på dig Jerry! Så bra att du får hjälp av både jobbet och dina släktingar. Du kommer att klara det. Jag tror på dig!


Svininfluensan anfaller



Aftonbladet har i sin enkät i dagens tidning fått nästan 60 procent av läsarna att erkänna att de är rädda för svininfluensan. Propagandan och desinformationen från medierna för att skrämma livet ur oss har pågått i månader. Hav förtröstan. Jag har själv gått igenom en minst lika hemsk influensa. Jag skrev om det redan den 28 april i år på Newsmill. Här nedan får ni början på den artikeln och fortsättningen finns att läsa här.


En av dagens nyheter var att svininfluensan har exploderat på ett schweiziskt tåg. Jag kan riktigt se Hollywoodversionen framför mig. Hur alla passagerarna smittas och sprider farsoten likt pesten vidare över Europa. Och hur människor dukar under innan de ens förstår vad som händer. Vi älskar att vara rädda och oroa oss. Nu var det alltså en annan sort svininfluensa än den vi ska vara dödligt rädda för, som exploderade i en behållare och den kunde inte smitta människor, men en nyhet blir det rent förbaskat i dessa galna tider.

Själv blev jag smittad med en muterad version av människoinfluensa och fågelinfluensa, men jag tror inte att jag behöver sättas i karantän. Det inträffade nämligen 1957 när jag var tolv år gammal och alla mina klasskamrater fick detsamma. Det kallades för Asiaten, men det visste vi inte förrän efteråt och vi var alla borta några veckor från skolan. Det sågs som något naturligt då på den tiden att barn blev sjuka och att vuxna blev det. Då var det bara att ta det lugnt och vänta på att det gick över.

På den tiden hade vi tid att vara sjuka, men ingen av oss låg på sjukhus och vi slapp hysterin kring vad vi hade smittats av. Själv hade jag genomgått bland annat vattkoppor, mässling och bölder - jag tålde inte den tidens nyaste och bästa tvättmedel Surf - men det var som sagt möjligt att vara hemma från skolan utan att åka på icke godkänt i betyg.


fredag 17 juli 2009

Kör Maja Lundgren med alias?



Jag börjar misstänka att författaren Maja Lundgren kör flera bloggar under olika namn.

Kanske är det hon som är vapendragaren Tristan, Charlotte R plus Chez Charlotte La Grand Finale... det skulle nog passa Maja Lundgren, som ljög friskt i sin senaste roman, vilket bland annat journalisten och författaren Dan Josefsson råkade ut för.

Och jag tror att det skulle roa en sådan person som Maja Lundgren att anfalla andra på nätet under olika signaturer, för att se vad reaktionen blir. Det var när jag i morse erbjöd Charlotte R och senare också Chez Charlotte La Grand Finale att komma till min trädgård och diskutera manus, som jag insåg att jag kanske pratar med författaren i olika roller. Se också kommentarerna under inlägget "Äldsta tvillingmamman är död" längre ned.

En person som utger sig för att ha varit sjuk och numera är på tillfriskning, men som längtar efter en trädgård och som säger sig vara författare in spe låter som en delpersonlighet hos Maja Lundgren. Så presenterar sig Charlotte R på sin profil. För en normal vanlig person, som blir inbjuden på det sätt, som jag nu har gjort skulle inte reagera, som Charlotte R har gjort. Det tror jag inte.

En vanlig människa skulle låta bli att i fortsättningen hoppa på mig ännu mer. Jag kan naturligtvis ha fel... håller på att samla bevis... men det anonyma internet inbjuder också till sådant här.

För Maja Lundgren skulle detta sätt att uppföra sig ha sin grund i att hon vill samla material till ännu en skandalbok. Det är otäckt att Bonnier håller henne i sitt stall. Ifall de nu gör det, nog skulle jag ha dragit öronen åt mig om jag var förläggaren Magnus Bergh.

Maja Lundgren är en skör människa och hon påminner om en arbetskamrat jag har haft, som dock inte hade det hämndbegär, som Maja Lundgren uppenbarligen har. Min arbetskamrat har skrivit för en mindre krets. Jag tror Maja Lundgren förtärs inombords av sådana figurer som Tristan, Charlotte R och Chez Charlotte La Grand Finale - ifall man nu ser dem som hennes inre figurer och inte som verkliga människor.

Jag hoppas verkligen allt jag har skrivit ovan är fel. Det vore det allra bästa.




Mördare ser ut som alla andra



Expressen skriver i dag om den hjältemodiga kvinna, som vägrade att bli mördad. De har hennes ex-pojkvän på bild. Han ser ut som en vanlig 32-åring, vem som helst, lite lik en av mina filmidoler Jim Carrey, men han är alltså en potentiell mördare, som bland annat beställde Zyklon B-gas för att ta död på sin exflickvän.

Den här historien säger oss att människor, som är galna och som är förvridna kan se ut hur som helst. Det är så att vi potentiellt är människor, som R D Laing sade redan på 1970-talet, men vi måste förtjäna denna plats.

Vi har allt inom oss när vi föds, men vi har också givits den fria viljan att bli vad som helst. Också massmördare. Detta finns inom oss alla. Det högsta goda, som kan göra oss till helgon eller det allra värsta onda, som kan göra att en expojkvän tycker att han har rätt att döda sin exflickvän.

Mördare är alltid dumma på så vis att de tror att de är smartare än alla andra. Också polisen. Och detta var fallet också här.

Men exflickvännen var listigare, klokare och modigare än alla andra, för hon väntade in att han skulle försöka mörda henne fler gånger än en. Hon samlade bevis för vad som pågick. Det är tack vare henne, som han i dag inte är en mördare, men förmodligen uppskattar han inte vad hon gjorde.

Och Expressen skriver i dag en hjältinneartikel över henne. Någonstans framskymtar att det finns barn med i bilden. Tyvärr.


torsdag 16 juli 2009

Äldsta tvillingmamman död



Maria del Carmen Bousada, som reste till USA för att få provrörsbefruktning, ljög om sin ålder och påstod att hon var 55 år. I själva verket var hon elva år äldre.

Hon födde tvillingarna Pau och Christian när hon var nästan 67 år (29 dec 2006) och blev världens äldsta mamma. Hon hade aldrig varit gift och hade ingen sambo, så det var ett helt och hållet egoistiskt beslut hon tog när hon skaffade sig barnen.

Hon sade att hennes mamma hade blivit 103 år (fast egentligen blev hon 101) så därför kunde hon skaffa sig barnen. Men hon diagnosticerades med cancer under barnens första år.

Då sade hon att hennes brorson kunde ta hand om barnen om inte hon längre fanns med dem. Men det är ännu inte bestämt vem som ska göra det. I USA är högsta ålder för att få göra provrörsbefruktning 55 år och barnen står nu utan någon förälder alls.

Tidigare i sitt liv hade hon ägnat sig åt sin gamla mamma och hon räknade alltså med att bli lika gammal. Det kan man inte göra. Nu är hon död 69 år gammal. Tvillingarna är två och ett halvt år.


PS. Det finns en kvinna i Indien, som säger att hon var 70 när hon födde sitt provrörsbarn, men hon har inte något födelsebevis. DS




onsdag 15 juli 2009

Är vi ett offer för omständigheterna?


Den världsberömde basketbollspelaren Michael Jordan blev avstängd från skolans basketbollag, när han gick i tionde klass. Men tränaren sade att han kunde hjälpa honom om han kom dit varje morgon klockan halvåtta. Han hade en tränare, som trodde på honom.

Alla som är verkligt framgångsrika i livet är generösa. De delar gärna med sig av det, som de i sin tur har fått från andra.

Alla samhällssystem balanserar mellan kaos och ordning och när kaoset överväger så faller systemet samman eller också bryter det igenom till en ny nivå.

En människa är en produkt av sina tankar. Det hon tänker om sig själv. Det blir hon, sade Gandhi.

Många människor här på jorden tror att de är som "bönder". De sliter i sitt anletes svett och har inget bättre att göra för de har ingen makt över sina liv. Inte någon kontroll över vad som händer. Så ser de livet.

Men det finns en annan sorts människor, som kan kallas "krigare". De ser livet som en möjlighet att förändras, en chans till att lära och växa.

Dock kan skenet bedra. Det hänger inte ihop med ägodelar om en människa är en "bonde" eller "krigare". Det handlar enbart om hur en människa ser världen. Ser hon sig själv som offer eller som segrare.

Men hur är det då med konkurrensen från alla de miljarder människor, som finns på den här planeten? Det går att lära sig något från den företagare som fick frågan om konkurrensen på marknaden: Jag bryr mig inte om den. Jag bestämmer mig bara för vad jag ska göra och sen gör jag det.

De här tankarna har jag hämtat från boken Harmonisk rikedom av James Arthur Ray.


Här är mina böcker

Här kan ni hitta mina böcker.  Håll till godo! Böcker säger mer än en blogg. Där utkristalliseras tankarna på ett sätt de inte kan göra i korta inlägg. Skrivandet i alla dessa böcker sträcker sig över tid, flera år. Och de grundar sig på ett långt liv och många erfarenheter, som inte kan begripas på annat sätt än att leva länge och till sist sätta detta på pränt.

Det finns numera ett obegripligt icke-tänkande i det här landet, där var och en tror sig kunna formulera tankar utan eftertanke, utan erfarenhet och utan att ha studerat och begrundat. Alla de som har gått före skäms över denna utveckling. Vi står alltid på axlarna av de generationer som har gått före oss. Glöm aldrig det!

Svininfluensan lamslår



Ja tänk i höst så kommer minst 400 000 och som mest 5 miljoner svenskar att smittas av svininfluensan. Skräckpropagandan pågår om hur vi som samhälle kommer att lamslås.

Sophämtning uteblir, hyllorna i mataffärerna gapar tomma... ska det inte bli upplopp och rån också? För bovarna blir förstås inte sjuka. De är immuna eller har varit kloka nog att vaccinera sig?

Hur har mänskligheten överlevt alla tidigare sjukdomar? För att inte tala om de stora vulkanutbrott, istider eller andra katastrofer, som har förändrat klimatet på jorden.

Egentligen så har mänskligheten knappast överlevt. Vi härstammar alla från en liten befolkning med så få fertila kvinnor, som omkring tiotusen. De fanns i Afrika. Det är dessa vi alla kommer ifrån. Utan dessa kvinnor hade ingen av oss funnits.

Svininfluensa är ingen prövning alls i jämförelse med vad vi tidigare har gått igenom, men numera ska vi ha ett perfekt samhälle, där ingen får avvika och särskilt inte av ett så enkelt skäl som influensa.

Jag tänker inte vaccinera mig. Är faktiskt lite nyfiken på hur sjuk jag kan bli. Jag som har haft Asiaten och inte ens märkte när Hongkong drog förbi. Var väl immun kanske?

Men någon kommer att tjäna mycket pengar på att alla länder är så skrämda att de har beställt vaccin för miljarder.


tisdag 14 juli 2009

Trollen var tvungna att sova



Redan vid kvart i åtta i går kväll så nattades de av Newsmill.

Tack Leroy för att du fajtades till slutet och tack Pertti Johannes, som frågade till sist: Alex Schulman, kändis - för vad?

Jag hoppas verkligen det är godnatt för alltid för dem. Här har de inte vågat uppenbara sig överhuvudtaget. De är verkligen lättskrämda. Trollen alltså...




måndag 13 juli 2009

Ungarna lössläppta på Newsmill



Ja nu stojar småungarna på Newsmill. De har fått en alldeles egen sandlåda att fara runt i för att leka av sig en smula. Undrar hur länge de tycker det är kul.

Jag har bett Leo Lagercrantz att inte ta bort deras kommentarer, som bara går ut på att hacka. Och ibland tror jag de hackar på varandra också. Har inte läst vad de har skrivit. Det känns rätt onödigt.

Jag visste inte att jag var immun mot deras bråkiga lekar, men uppenbarligen är jag det. Någon måste ha vaccinerat mig mot dylikt. Vet inte riktigt när det hände, men troligen hänger det samman med att jag är förankrad i mig själv och inte i något enklare yttre.

Att jag alltså är förankrad både i himlen och jorden skulle man kunna säga, vilket inte är alla förunnat (det är därför jag heter I på engelska säger mina esoteriska källor). Jo, nu skrev jag fel. Det är alla förunnat att vara sådana, men många inser det inte utan piskar sig själva till allt möjligt istället för att inse att de är allt, som de någonsin har velat vara från början.

Det går inte heller att överföra sådan kunskap till andra, utan det är något man själv måste uppleva. I teorin finns inte detta. Det är därför vi behöver leva ett antal år här på jorden, för att kanske ha en chans att inse något djupare. För som sagt det behövs erfarenhet för att begripa.

En rolig bok jag brukar läsa om ibland som handlar om sådana här ting är Robin Skinner och John Cleese författare till: Livet och hur man överlever det. De har bägge fattat vad det handlar om.

Boken börjar med att beskriva de faktorer, som leder till hälsa hos familjen och individerna, hur välfungerande familjer är (istället för att fokusera på det sjuka). Sedan går de igenom hur vi fungerar på jobbet, hur företag och organisationer gör och hur samhällen och sociala grupper fungerar.

Till sist kommer de in på de profana och andliga värden, som binder ihop mänskligheten med sin omvärld. De går från barndom till ålderdom och från lågt till högt. Och understryker hela tiden att de inte alls vet något, precis som mästarna brukar säga: nej inte jag men min mästare han visste...



Du nya sköna värld år 2009



I DN görs en sommargenomgång av böcker, som förändrade världen. En av dem är författaren Aldous Huxley, som Malena Rydell går igenom i dag.

Huxley skrev Du nya sköna värld, men märkligt nog beskriver hon mest George Orwell, som hon ser som högerns egen pamflettskrivare, för i dag finns det ingen möjlighet till en totalitär stat, enligt henne.

George Orwells bok 1984 anser hon beskriver hur kapitalismen har tagit över världen. Hon dömer alltså ut hela den politiska sektorn, som obefintlig.

Detta häpnadsväckande konstaterande gör att Nordkorea nu i dag framstår som något helt annat än en politisk diktatur: det är alltså en marknadskrafternas boning. För i Rydells genomgång är det "kapitalismens förslavande krafter" allt handlar om.

Allt har förlorats till en affärsdrivande kultur, som också har ätit sig in i TV genom Big Brother och hon undrar hur Stalin skulle ha betraktat allt detta om han satt i Haag som folkpensionär.

Hennes vision är lika omöjlig, som att Hitler skulle kunna ha suttit som folkpensionär i denna krigsförbrytardomstolarnas egen stad. Båda var skurkar med miljoner liv på sina samveten.

Men på DN:s kultursidor verkar klockorna ha stannat för länge sedan. Där lever drömmen om kommunismens världsherravälde vidare. En tro på att en politisk lära kan frälsa människor och att en elit måste lära dem detta.

Jag kan nog tycka att det inte var någon av dessa böcker som förändrade världen. Dessa romaner beskrev bara hur det gick till i världen - och fortfarande gör det. Men det är ett beprövat knep att lägga allt i framtiden.

En kuriosadetalj att meddela omvärlden. Vi journalister fick romanen 1984 i julklapp av dåvarande chefredaktören Christina Jutterström inför det berömda året.




Maja Lundgren är snäll hon som härbärgerar troll



Min senaste artikel på Newsmill blev invaderad av troll. Jag har bett Leo Lagercrantz att låta alla kommentarer stå kvar som exempel på en sådan invasion. Trollen exploderar i vansinnigheter och de får mig alltid att tänka på Sagan om Ringen.

Tolkien visste vad livet handlade om. Det gör inte alla intellektuella. Det finns sorten som gräver ned sig i sitt eget lilla och inte ser skogen för alla trän, som man brukar säga. De försvinner in i detaljerna och fattar inte hur helheten ser ut. I filmer brukar detta porträtteras som den galne vetenskapsmannen. För det spelar ingen roll hur intelligent en människa är ifall den inte kan tänka och se med hjärtat så har den inte begripit någonting.

Det där betyder ingenting för de flesta människor, men för de som har upplevt och begripit vad vi är som människor så är det självklart. Detta porträtteras i filmer, sagor och annan litteratur ifall författare har fattat. Egentligen talar hela verkligheten om saker för oss ifall vi vill se det. Men det har ingenting med religion att göra.

Maja Lundgren är snäll som härbärgerar dessa troll. Hon är en städgumma på internet. Troll är inte riktigt mänskliga, men de skulle gärna bli det. Det är därför de alltid stjäl människors barn och byter ut dem mot sina egna. För de längtar så mycket efter att få sådana snälla och vackra barn och själva bli sådana.

PS. Och så finns det förstås riddare i skinande vita rustningar som Leroy och Medborgare X fast de blir väldigt generade om jag talar om dem på detta vis, men Göran Grip har skrivit en bok som heter Allting finns. Och det är alldeles sant. DS.


söndag 12 juli 2009

Mitt liv som mayaindian i blogglandet Sverige



Ja nog känner jag mig som en mayaindian många gånger i detta land. Det var först när jag förra hösten fick veta att jag har sådana gener i min kropp, från mayaindianer, som jag begrep många av mina känslor.

Såg just ett program på TV4 fakta som hette Det försvunna folket. Det handlade om den massaker på indianer som genomfördes av militären under det inbördeskrig som pågick i trettiosex år i Guatemala. Därifrån kommer också en del av mina förfäder.

Omkring 200 000 mayaindianer ligger begravda utan namn i sitt hemlands jord och arkeologer har nu börjat att lokalisera gravarna för att försöka identifiera offren och ge dem riktiga begravningar.

Vart åttonde offer var ett barn och alla dödades urskillningslöst av militären: män, kvinnor och barn. De överlevande sörjer fortfarande. Omkring 30 000 indianer är hittade av arkeologer, som hotas till livet när de försöker ta rätt på de skjutna och med machete sönderhuggna kropparna.

Några tand- eller läkarjournaler finns inte utan istället försöker arkeologerna upprätta en före-döden-profil och alla de många morden har lett till rättegångar bara i ett fåtal fall, men det är fortfarande öppna fall. För enligt registren så lever dessa "försvunna" personer fortfarande.

Alla dessa mayaindianer är offer för en enda persons makthunger, säger speakern i programmet. Indianerna skulle dödas för att inte i framtiden kunna hota militärens och José Rios Montts makt. Ännu ett folkmord, som inte många i Sverige har hört talas om förrän nu.

Den förre militären och presidenten José Rios Montt har nu fråntagits sin immunitet och kan ställas inför rätta.

Det var först år 1996 som det blev fred i Guatemala.




Stalkare gillar Liza Marklund



Det finns ett gäng stalkare, som tycker att eftersom de är kvinnor och feminister så har de rätt att förfölja andra.

Jag råkar ständigt ut för dem. Nu senast i kommentarerna till min artikel på Newsmill om blogghatet på nätet och hur detta kan användas och utnyttjas av kändisar.

En synpunkt är att jag ska minsann läras att det finns andra åsikter och det får jag stå ut med. De har rätt att kommentera anonymt.

Dessa damer - för det är för det mesta tjejer även om det också finns en och annan kille, som hänger på svansen - tycker de har rätt att göra som de vill för de har blivit kränkta någon gång i sitt liv.

De gillar Liza Marklund för hon har under det politiska projektets fana ljugit sig till en plats hos dem. Hon är den heliga förebilden för alla dessa kvinnor, som har råkat ut för besvärligheter och som tycker att det ger dem rätt att uppföra sig precis hur som helst under hela sitt liv.

Alla som inte håller med dem ska straffas. En kvinna skrev till mig på min blogg (den nedlagda) att eftersom jag hade svikit kvinnosaken (var med i Grupp 8 för snart 40 år sedan) så var jag en förrädare.

Jag är glad att vi lever i en demokrati för annars hade väl hon anmält mig till Säpo och jag hade blivit deporterad till tvångsarbete i gruvorna i Norrland.

Jag är så trött på radikalfeminister så jag kräks. Ända sedan jag råkade ut för Gudrun Schyman på 80-talet har jag sett vad de går för. När de sätter igång så finns det bara ett kön här i världen och det ska ha makten.

Nu är det inte så att jag och min familj aldrig har råkat ut för manligt våld. Min mamma blev svårt misshandlad av sin sambo innan hon dog i ett astmaanfall 1968. Bara 43 år gammal. Men det gjorde inte att jag började hata alla män. Det var just den här mannen, som det var något allvarligt fel med och honom ville jag aldrig mer se. Han är för övrigt död nu.

Själv blev jag som barn överfallen två gånger på väg från skolan. En gång av en pedofil och en annan gång av ett gäng pojkar. Jag klarade mig undan bägge gångerna. Den första för att jag skrek och den andra för att jag blev så arg att jag skrek och grät att jag visste vilka de var och att jag skulle berätta allt.

Björkhagen var ett hårt och tufft ställe, men jag är tacksam för allt som har hänt mig i livet. Det går inte att förneka det dåliga. Allt som händer oss ute i verkligheten är på riktigt och allt går att använda till att bli starkare och till att utvecklas mer som människor.

Det måste till en ny kvinnosyn från kvinnorna själva. Det är inte så att det inte finns någon kvinnomakt, men genom att ständigt utpeka sig själva som offer lämnar kvinnorna ifrån sig den makten. Kvinnor är inte offer. De kan precis som män göra allt vad de har lust till.

Och att låta kvinnor som Liza Marklund fortsätta med att utpeka männen som våldsverkare och kvinnor som svaga är att befästa det sämsta i könsrollerna. Observera att det är roller och att det går att ta sig en annan roll.

Kvinnor kan använda alla sina erfarenheter. Baka in dem i sig själva och gå vidare i livet stärkta och därigenom skapa ett nytt och bätttre samhälle för sig själva, männen och barnen.

Och tro inte att det går att få mig att tycka synd om stalkare, som någon försökte i kommentarerna till min artikel på Newsmill.





fredag 10 juli 2009

Blev Michael Jackson mördad?



CNN rapporterade nu på morgonen att Los Angeles-polisen inväntar obduktionsresultaten för Michael Jackson, för att avgöra om det finns anledning att väcka åtal för mord.

Polischefen William J Bratton i Los Angeles sade att det ännu inte går att säga vad utredningen kring detta ger. Alla resultat från obduktionen är inte klara än.

Helt klart är att Michael Jackson var beroende av olika droger. Redan 2004 framkom detta i de förhör som hölls med hans livvakter, när det gällde utredningen kring hans påstådda pedofili.

Michael Jackson anlitade olika doktorer, som försåg honom med droger och livvakterna fick ställa upp med sina namn på recepten. Han missbrukade Xanex, som är en drog liknande Valium, men starkare och han kunde ta upp till fyrtio tabletter per dag när hans missbruk var som värst. Xanex är ångstdämpande och lugnande.

Han tog mer än tio Xanex-tabletter per dag under den sista tiden i sitt liv och han var också beroende av Demorol, vilket heter Petidin i Sverige och är ett starkt morfin, också receptbelagt. I Sverige är det narkotikaklassat. I hans bostad hittades läkemedlet Diprivan, som används som sövande medel vid operationer.

Med tanke på Michael Jacksons djupa drogmissbruk var det inte underligt att han dog vid femtio års ålder. Upp till fem olika läkare anlitades av Jackson för att han skulle få tag på sina droger.

Historien om hans liv påminner mycket om filmstjärnan Marilyn Monroe, som också hade en utsatt barndom och som dog av en drogöverdos på ett liknande sätt bara tretttiosex år gammal.


torsdag 9 juli 2009

Min artikel om blogghatet publicerad på Newsmill


Min artonde artikel är publicerad på Newsmill. Den handlar om att kändisar använder blogghatet i sina karriärer. Den går att läsa här




Gulli Johansson förlorade elva år av sitt liv



Hon blev ordinerad epilepsimedicin när hon var 66 år och blev successivt sämre genom åren. Sex år minns hon ingenting ifrån. Läkarna sade att hon var dement och när hennes dotter ifrågasatte medicinen sade läkaren att det fanns normala nivåer av medicinen i hennes blod.

I morse framträdde hon i TV i Gomorron-soffan. En pigg 79-årig dam med skinn på näsan. De senaste två åren har hon fått livet tillbaka och satt där i en färgglad blommig klänning och med nylagt hår. Hon och hennes dotter berättade om att hon numera kan sköta det mesta själv och har fått mobiltelefon.

Medicinen hon fick heter Lamictal och användes först bara mot epilepsi, men nu också mot mano-depressivitet och depression. Dock finns det biverkningar som självmord och fosterskador. Och ett par fall till har upptäckts liknande Gulli Johanssons.

Alla människor är olika och som hennes dotter sade i studion: Om det hade gällt en 25-åring hade man provat något annat och inte sagt att denne hade blivit dement.

Det man kan lära sig av detta är att inte äta medicin i onödan. Min läkare jobbade hårt på att försöka få mig att ta tabletter med "hennes medicin" när jag var deppad av att vara utan jobb. Jag tog en tablett och det kändes som om det satt en väderkvarn i huvudet.

Jag slängde dem och tog inga fler. Det var vanliga lyckopiller, men hon tjatade på mig och sade att jag måste försöka. Att jag måste hålla ut och äta dem i minst en månad. Denna press höll på i något år, men jag köpte själv johannesört så att jag blev lite piggare och orkade skriva mina böcker Ett Sekel av Tystnad och Marilyn Monroe Min Berättelse.

Numera äter jag en halv dos johannesört. Det är okej för mig. Och jag har inte varit hos en läkare på snart tre år.


onsdag 8 juli 2009

Maja Lundgren och andra utsatta för blogghatare



När författaren Maja Lundgren öppnade sin blogg och lät alla göra vad dom ville på den och ständigt sa att det där gör ingenting, så drog hon till sig de sårade, förstockade och nedtryckta individer, som inte hade någonstans att ta vägen.

De samlades på hennes blogg och under förment intellektuella små samtal så blev hennes blogg fullständigt invaderad av meningslösheter eller elakheter. I så hög grad att hon måste dra vidare och skriva något ännu mera meningslöst för att undkomma de elaka.

Någon har sagt att vänner och fiender är de enda man kan lita på för de vet man var man har. Och det lär nog gälla även Maja Lundgren, som ofta tror att hennes vänner är hennes fiender och tvärtom.

Denna intellektuella undervärld befinner sig i mörkret tillsammans med dammråttorna och det är det enklaste som finns att vränga orden, så att de blir oanvändbara som de verktyg de var tänkta som från början.

Skrivare var länge ett fint yrke i de gamla riken, där de behövdes för att utöva denna nya konst, som kunde medföra att det blev ordning på både handel och annat. Men det finns numera ett slags ordbajsande intellektualism, som inte för varken världen eller kulturen framåt. Och inte heller den människa som utövar det.

För mig själv är orden absoluta och viktiga. De betyder vad de säger och att vränga dem gör ont i själen. Det är som att dra med krita över en gnisslande tavla när de kunde användas för ett bättre ändamål, som att förändra världen och därmed oss själva.

De som häckar hos Maja Lundgren påminner mig ofta om den mellankrigsgeneration, som levde livet rent ytligt, för de visste att det hade varit två världskrig och väntade in det tredje. De var desillusionerade och trodde ingen om något. Inte ens sig själva. Uppgivna och samtidigt längtande efter en frälsargestalt insåg de inte att det enda de behövde göra var att bestämma sig.

Att resa sig själva och säga att det här måste jag göra. Nu förstår jag vad livet handlar om. De var passiviserade och lämnade inte något stort avtryck efter sig. De gick bara runt i cirklar och insåg aldrig att de när som helst kunde lämna det dammråttesamlande mörket. Det var bara att upphöra att bli omkringdrivna som rö för vinden och gå över till ett annat och verkligt liv.





tisdag 7 juli 2009

We are the world



Minnesceremonin kring Michael Jackson var väl värd att se. Där uppträdde i Staples Center i direktsändning Smokey Robinson, Queen Latifah, Mariah Carey, Jennifer Hudson, Jermaine Jackson och Usher bland andra och det var en värld jag aldrig riktigt hade trätt in i tidigare. Inte på detta sätt, inte med så många känslor inblandade.

Brooke Shields, Martin Luther King III och kongressledamot Sheila Jackson Lee talade medan Michael Jacksons kista stod nedanför scenen i vitt och guld överöst med röda blommor.

Och allra sist talade Michaels bror Marlon om hur de hade lekt som små och att Michael skulle hälsa till hans tvillingbror, som dog vid födseln. Michael Jacksons dotter Paris sade att han hade varit den bästa tänkbara fader ända sedan hon föddes.

Och allas hjärtan var öppna när alla stod på scenen och sjöng We are the world på slutet. Det var en mycket sorgsen och samtidigt glad tillställning som begravningsceremonier paradoxalt nog brukar vara.

Familjen Jackson hade gjort detta till ett historiskt minne för alla fans i hela världen. Bilderna från ceremonin kommer att spridas till minsta vrå på jordklotet och Michael Jacksons minne kommer därmed alltid att bevaras.



Greve Carl Piper sköts som påstådd pedofil

Den 41-åring som sköt greve Carl Piper gjorde det för att skydda Pipers barn mot fadern. Han kallade greven för "pedofilmonstret" i dagens rättegång.

Anklagelserna om sexuella övergrepp kom dagen efter att tingsrätten vid vite hade begärt att mamman skulle lämna ifrån sig barnen till greven. Men den 41-årige dörrvakten säger att det inte var hon, som uppmanade honom att skjuta. Utan han gjorde det som "assistans till nödvärn".

Han ville göra det som myndigheterna inte klarade av: skydda barnen så han sköt både greven och hans gravida sambo den 21 april i år. Dock menade han inte att skjuta sambon, säger han, men han har erkänt att han sköt.

Socialen har utrett anklagelserna om pedofili och det har inte framkommit någonting som pekar på att greve Carl Piper, som arrenderar Ängsö slott ett par mil utanför Västerås vid Mälaren, skulle vara skyldig till något sådant.

Hans ex-fru Johanna Piper har friats från alla anklagelser. Hon häktades först som skäligen misstänkt för anstiftan till mord. Hon ska betraktas som helt oskyldig.

Greve Carl Piper kommer aldrig att få tillbaka funktionen helt i sin arm och hand, som träffades av skotten, när han försökte skydda sig. Hans sambo har också uppfattat det som att skytten försökte döda henne eftersom han vände sig mot henne och siktade mot hennes ansikte.

Dom föll den 14 juli:

Håkan Hedning sköt fyra skott mot Carl Piper och ett skott mot Kajsa Westermark när de promenerade i Gamla stan i Stockholm den 21 april.
Carl Piper har fått bestående funktionsnedsättningar av de fyra kulor han träffades av. Håkan Hedning erkände skotten men överklagade domen eftersom han sagt att avsikten inte hade varit att skada sambon.
Stockholms tingsrätt, Mål nr B 6251-09  meddelad 2009-07-14
  • Dörrvakten Håkan Hedning, född 1967-11-01, från Stockholm dömdes till fängelse 10 år för mordförsök i två fall mot greve Carl Piper och då höggravida sambon Kajsa Westermark den 21 april i Gamla stan samt för grovt vapenbrott. Han fick även utge skadestånd om 100 000 kronor till paret.



Följ Michael Jacksons minnesceremoni



I dag ska Michael Jackson begravas och jag tänker nog titta på TV4 för där kan man följa ceremonin. Nej inte begravningen utan minnesceremonin. Begravningen är bara för familjen.

Men när man tittar på statliga televisionens text-TV så upplyser de inte ens om det, utan säger att det bara är medlemmar på Facebook och Myspace, som kan se detta. Läser inte ens de som jobbar på text-TV på Sveriges Television vad som skrivs på TV4:as text?

Minnesceremonin i TV4 börjar kl 19 i TV4plus och går över till TV4 kl 19.30.



måndag 6 juli 2009

Mutade journalister i Almedalen

En journalist från Sveriges Radio lyckades få detta gratis under ett dygn i Almedalen på Gotland:

Vatten från en bensinmack och presskortet i band från telebolag.
sex kondomer
en Bamsetidning
gratis frukost två gånger
gratis lunchbuffé två gånger
massor av godis
elvakaffe
gotländsk soppa
vindsnurra med pinne
och massor av vatten
Hon blev också erbjuden gratis biff till middag med vin och tre olika mingel med gratis rosévin.

Detta lär strida mot journalistiska etiska regler som säger: "Acceptera inte uppdrag, inbjudan, gåva, gratisresa eller annan förmån - och ingå inte avtal eller andra förbindelser - som kan misstänkliggöra Din ställning som fri och självständig journalist."

Fast själv har jag tänkt att det är bara gräddan av eliten som dyker upp på Gotland för det kostar ju någon tusenlapp att åka dit i dessa snålande tider. Och mycket till mutor är det verkligen inte det som räknas upp. Eller?

Men kondomerna verkar vara med den fördomsfulla tanken att dom behövs när journalister och politiker strålar samman på Gotland. Så illa är det väl ändå inte? Och jösses vad hon åt. Får dom inte någon mat på Sveriges Radio?Eller sparade hon traktamentet? Tidningen Journalisten skrev.


Jag har ingen relation till Michael Jackson



Har inte minsta spår av hans musik hemma och ingenting kan jag nynna. Det beror antagligen på att han är bara yta för mig. Fortfarande. Jag tror inte att han någonsin började leva på riktigt. Bara i så fall genom musiken.

Jag har ett förhållande till Elvis Presley, Marilyn Monroe, Jacqueline Kennedy, Elisabeth Taylor, Cary Grant och Clark Gable. Det är människor som har någon substans för mig fast de var och är vilsna. Alla är döda utom Elisabeth Taylor, som lever än fast jag alltid tror att hon är minst 90 år för jag har hört talas om henne så länge, men hon är bara 77.

Marilyn Monroe har jag skrivit en bok om och jag har blivit föreslagen att skriva en om Elvis också. Men nä det går inte. Han är för långt borta från mig och för märklig på sitt sätt. Det var min ungdomsidol när jag var 15 år och det skulle i så fall bli en bok om den tiden.

Marilyn Monroe gick det bra att skriva om för att hon tillhörde min mammas generation, men ändå är hon så tidlös. Precis som min mamma eftersom hon också dog tidigt.

Jacqueline Kennedy har jag redan skrivit om, men jag har inte lämnat det ifrån mig. Får väl göra det någon gång. Hon tillhör också tonåren för mig eftersom hon bodde i Vita huset på 60-talet.

Michael Jackson går inte att sörja på något personligt sätt för mig och jag begriper inte något av att alla fans står och gråter utanför Neverland. Dit han aldrig mer ville återvända.

För mig var det bara ett tragiskt liv, som han aldrig fick någon riktig rätsida på. Eller också levde han det bästa liv som gick efter sina förutsättningar.


Costa Rica är det lyckligaste landet



Det konstaterar Happy Planet Index, som menar att vi i Sverige inte är lyckliga för att vi inte bor i byar och lever på 1800-talsnivå. Därför hamnar vi långt ned på listan över lyckliga länder. Bara på 58:e plats när det gäller vilket land som är bäst att bebo.

Vi använder alltså för mycket från naturen för att värma upp våra bostäder, att åka bil och skriva på våra datorer. Att Costa Rica är det bästa och lyckligaste landet beror på att där på en tiondel av Sveriges yta bor drygt fyra miljoner människor, som inte behöver värma bostäder eller kallstarta bilar.

Costa Rica bestämde 2007 att bli det första koldioxidneutrala u-landet med siktet inställt på 2021. Det ger förstås pluspoäng i ligan.

Temperaturen är inställd på sommar dygnet runt, året runt helt naturligt. I framtiden kan alltså inte människor bo här i Norden för vi förbrukar för mycket av naturens resurser. I alla fall om Happy Planet får bestämma.

Men Happy Planet Index glömmer att ta hänsyn till att det finns tio aktiva vulkaner i Costa Rica, varav två i närheten av huvudstaden. Dessutom förekommer det jordbävningar, jordeosion och vattnet vid kusten är förorenat plus att luften inte är särskilt frisk. Vulkaner har en förmåga att släppa ut både rök och gaser när de får utbrott. För att inte tala om lavan.

Vulkanen Irazú hade sitt senaste utbrott år 1963. Det varade i två år och täckte huvudstaden San José med aska.

Ändå så drar turismen från USA och Europa in omkring två miljarder dollar per år till detta lilla land, så det vore naturligtvis möjligt att satsa ännu mer på att bevara de många växt- och djurarter, som finns naturligt i detta tropiska och subtropiska rike.

Det här är alltså miljönissarnas eget försök att få mänskligheten att flytta till Centralamerika eller Latinamerika för där ska vi alla bli lyckliga medan stackars Afrika som vanligt befinner sig i strykklass. Möjligen för att Costa Rica inte har någon armé, men istället har de två polisorganisationer.

Eftersom jag vet att en släkting till mig blev frånlurad alla sina tillgångar i Costa Rica så är jag inte så förtjust i tanken på att bo i ett sådant land. Även om naturen är vacker.


söndag 5 juli 2009

Är det okej att ljuga för att driva politiska projekt?



Fortfarande har inte vanliga människor riktigt begripit vad som hände i Liza Marklund-debatten. En del tror att det var någon slags kulturdebatt, som gick högt ovanför huvudet på vanligt folk. Och att de inte förstod vad det handlade om.

Eller också tror de att Liza Marklund hade en aning fel och att förlaget och hon själv numera har rättat till detta och att det är frid och fröjd.

Ännu har det inte gått upp för vanligt folk att det hon gjorde var att skriva en bok Gömda, som handlade om att en kvinna och hennes barn förföljdes av araber, så att hon blev tvungen att fly landet. Och att våra etablerade politiska kvinnoorganisationer köpte detta med hull och hår för författaren sade hela tiden att detta var sanningen och ingenting annat än sanningen.

Och detta i sin tur medförde att vår lagstiftning ändrades, så att det blev enklare för mammor att anklaga sina ex-män för vad som helst och bli trodda. Att de kunde beröva barnen deras pappor genom förtal och falska anklagelser och klara sig undan.

Att de inte riskerade ett enda dugg när de ljög i domstol. Det som annars kallas mened. Men det var det inte när de själva trodde på vad de sade. Då var det en partsinlaga.

Att domstolen istället var i händerna på dessa mammor. Och att de sociala myndigheterna runt om i landet hjälpte till genom att hålla barnen borta från papporna också när de hade förklarats oskyldiga och hade rätt att träffa barnen.

Liza Marklund och Piratförlaget red helt enkelt på en våg av kvinnohat mot män och särskilt mörka utländska arabiska män, som under 2000-talet urartade till en förföljelse av alla män. Förlaget har fortfarande inte tagit avstånd från detta utan boken marknadsförs fortfarande som sanning.

Liza Marklund författade tillsammans med pseudonymen Mia Eriksson en bok, som sades vara sanning och som marknadsfördes som detta när det i själva verket var en rätt usel roman.

Att det är viktigt att prata och skriva om detta också nu beror på att denna Liza Marklund är ett symptom på hur det står till i landet Sverige.

Är det okej att ljuga för att driva politiska projekt? Är det okej för maktens kvinnor att strunta i om det är sant vad som står i en bok och istället tycka att den är ett bra exempel även om det som står där är lögn, som marknadsförs som sanning.

Är det okej att ändra vårt samhälle genom att journalister och politiker slår sig samman och ljuger? Eller genom att de undanhåller sanningen?