Det gjorde jag nu i kväll. Vi bor några hundra meter från stranden och där fanns inte en själ, bara en andmamma med sina fem ungar. De gick ned i vattnet när vi kom, men hunden brydde sig inte ett dugg om dem.
Så de slappnade strax av igen och gick upp på klippan bredvid oss. Det är otroligt vackert där nere med kvällssol och varmt, med hela fjärden, som sträcker som en enda plan yta långt bortom norra Värmdö.
Det är en speglande yta, som går att se in i, men ändå inte. Naturen är som den är och vågorna kluckar som de har gjort i tusentals år där nere.
Vi bor på gammal havsbotten. Det är nio meter lera under vårt hus, som har packat sig där sedan inlandsisen försvann. Allt förändras, men vi märker det inte. Vi lever så kort så det hinner inte hända så mycket under ett liv.
Och jag tycker så synd om människor, som mer lever i sina inre sår, än ute i denna underbara sommar.
Var det blött i vattnet i dag?
SvaraRaderaHmm svår filosofisk fråga det där... blött beror väl på definitionen av hypotenusan och kvadraten ur roten.. förmodligen. Och hörs braket i skogen när trädet faller om ingen är där?
SvaraRaderaVarför är ytan alltid så kall när jag skall doppa mig?
SvaraRaderaNaturen är kraftfull så full av energi.
Det utnyttjar jag varje dag.
Vi bor med skog runt oss och det är där jag finner mig själv, min kraft, min energi.
Jag har en speciell plats i skogen där jag brukar stanna, lägga mig en stund och bara vara.
När lillkillen var 2 år var vi och gick i skogen, när vi kom till min plats stannade han till och lade sig på exakt samma ställe som jag brukar göra.
Han hade aldrig varit där innan.
Han bara kände det som jag känner precis där.
Jag måste pausa och tanka annars blir jag galen av all energiförlust.