lördag 9 januari 2010

Läkaresällskapet vill göra det lättare att dö

Jag måste säga att jag begriper egentligen inte den här dödshjälpsdebatten, som har hållit på i tiotalet år.

På mig verkar det som om det är läkarna som behöver hjälp, mer än patienterna. Fast det framställs som om patienterna ska få hjälp.

Min pappa dog snabbt när de väl hade gett honom morfin. Vi hann aldrig fram till hans dödsbädd.

Det var hans fru tillsammans med läkarna, som gav honom en dos så att han somnade in och slapp ha ont. Sjukhuset beklagade efteråt att han hade dött så snabbt.

Men nu ska allt detta sanktioneras bättre både genom Läkarförbundet och Läkaresällskapet, skriver Svenska Dagbladet.

Som sagt egentligen förstår jag inte riktigt problemet. Om det nu inte handlar om samvetsömma läkare, som behöver mera stöd.

Det måste handla om att man kan hålla patienter vid liv, som inte tycker att deras liv är värt att leva. Eller då de anhöriga inte tycker det. Men redan i dag kan man väl låta dem dö?

Som jag förstår saken så är det när detta ska debatteras offentligt, som det blir extra krångligt. I varje enskilt fall så pågår detta redan för fullt och läkarna vill - som sagt - ha det sanktionerat.

Åtminstone av de egna sällskapen. Så att de har ett etiskt stöd hos dem. Om än inte lagligt. Aktiv dödshjälp är fortfarande inte tillåten, varken av Läkaresällskapet eller Läkarförbundet.

3 kommentarer:

  1. Själv gått igenom detta med bägge föräldrarna och vet att det inte är en lätt fråga och reglerna borda vara så att de erbjuder mer flexibilitet så att antingen den sjuke själv eller anhöriga ihop med läkare kan avgöra. Ofta fungerar detta bra i praktiken då man vet när patienten är över the tipping point och att man då aktivt slutar med livsuppehällande och bara ger smärtstillande.

    SvaraRadera
  2. Jo det var väl det som hände med min käre pappa, men det var en smula underligt att hans fru (inte min mamma) redan klockan nio på kvällen sa att jag inte skulle hinna till hans dödsbädd. Han dog inte förrän mycket senare på natten.

    Förmodligen var det så att hon inte ville ha oss syskon (dom hade inga barn) där vid hans sängkant, för min bror fick beskedet att han skulle komma dagen efter.

    SvaraRadera
  3. I svergie säger vi palliativ vård när individen ligger på sin dödsbädd.
    Oftast är då individen i 80 - 90 års åldern.

    Hörnstenarna för vårdpersonalen i denna situation är god symtomkontroll, kontinuitet ,relation till patinten och anhöriga.

    I Norge använder sig vårdpersonalen hellre av uttrycket LTC . love tender and care för sin insats kring dödsbädden.LTC innebär bla att inga aktiva handlingar får förekomma från personalens sida i syfte att påskynda dödsförloppet.

    Det går aldrig att uttala om i timmmar eller ens dagar , när patienten till sist kommer att somna in om LTC är definerad som vårdinriktning.

    Insomnandet är synnerligen individuellt.

    Anhöriga skall meddela , till sjuksköterskan , sin vilja att delta vid dödsbädden och blir då meddelad att dödsbädden kan vara för handen.

    Tänk på att vi individer / anhöriga är omtumlade ,trevande i vårt förhållningsätt när döden kommer för en kär vänn , anhörig och uppträder inte alltid som i vardagen i övrigt , konsekvent
    och resulut.

    Per Hagman

    SvaraRadera