måndag 25 januari 2010

Mamma till en mördare

Jag drömde en mardröm i natt, att ett stort antal pojkar hade fästs vid en vagn och släpades efter den tills de skadades och dödades. Vi andra som var vuxna stod vid sidorna om vägen och tittade på. Vi kunde inte göra något.

Det var en överhet, som hade bestämt att de skulle göra så med pojkarna. Denna dröm liknade det som har beskrivits hände svarta i södra USA när rasismen var som värst. Men här var det iscensatt från samhället. Det var kollektivt bestämt att vi skulle göra så.

En vagn är symbol för framgång i tarotkortleken. Så dessa pojkar var kopplade till framgångsvagnen och offrades efter den.

Jag tänker att kanske är det detta som pågår i detta nu, att vi offrar pojkar i vår stress efter framgång och dömer dem till skador och död. Att samhället uppför sig så.

I går kväll såg jag reprisen av Mamma till en mördare på TV4 Fakta. Där satt brodern Thomas, som hade knivmördat sin bror Kent.

Det framgick av programmet att de båda pojkarna hade vuxit upp utan pappa, bara med en sporadisk kontakt med honom och pappan var nu död. De hade varit hänvisade till sig själva för mamma Leila hade jobbat jämt och varit borta. Bara mormor hade varit någon slags trygghet.

Vi fick inte veta varför denna mamma hade satt två pojkar till världen med samme man och inte låtit honom vara pappa åt dem. Eller varför han inte hade kunnat vara pappa åt dem.

Och mamma hade gett lillebror Thomas i uppdrag att se efter Kent, för han var den stökige, den som hon oroade sig för. Hon jobbade. Och hon var med i kyrkan och djupt troende och hade alltid inpräntat i dem att vara snälla och goda.

Det gick över styr en gång när de båda bröderna träffades för Kent behövde pengar och de satt och drack tillsammans. Kent var konstig av för mycket och långvarigt haschande och de kom i slagsmål. Kent hade en sax riktad mot brodern. När Thomas ville ut ur lägenheten kunde han inte komma till dörren och fick tag i en kniv i köket. Brodern dog av sex knivhugg.

Detta hände när de båda bröderna var 38 respektive 36 och de borde ha varit vuxna och haft egna familjer. Istället råkade de ut för att hatet fick chansen att gå in emellan dem och dödade den ene av dem. De hade detta mönster med sig sedan barndomen och den broder, som dödade den andre minns inte allt, som hände. Han har bara fläckvisa minnesbilder av att brodern står över honom med en sax, att han själv försöker komma ut ur lägenheten, att han ser köket och inser att han måste försvara sig med något. Att brodern dör framför hans ögon.

För mig var det uppenbart att dessa båda kvarlevande i en familj, som borde ha omfattat fyra personer (brodern och pappan) hade halverats för den fanns inte från början. Och att ett par pojkar, som har vuxit upp hänvisade till varandra blir involverade i ett slags beroendeförhållande av varandra även som vuxna. Om pappan fick man inte veta ett enda dugg och mamma Leila hade vänt sig till Gud och överlåtit allt i hans famn. Gud kanske skulle vara Fader åt både henne och barnen?

De båda överlevande avslutade filmen med att besöka den döde broderns grav på Skogskyrkogården i Stockholm. Och då sa mamma Leila att de skulle träffas i himlen allihop. Fast då tog hon fortfarande inte med pappan utan det handlade bara om den döde brodern.

När jag tittar runt på bloggar så är det ingen enda som har sett hur blind mamman verkar vara och hur illa det var för pojkarna att hänvisas åt sig själva när de var små. Detta som trots allt sägs i programmet har gått alla förbi.

Magdalena Graaf skriver om hur tragiskt det är att vara denna mamma och hon går därigenom in i den gängse bilden av den madonnaliknande mamman, som bara uthärdar, som aldrig har något ansvar, som inte kan se att hon faktiskt har satt dessa pojkar till världen och har haft ansvaret för att de skulle växa upp i trygghet, både fysisk och psykisk.

Det var mycket vi inte fick veta i programmet. Ingen mer än den lilla familjen fick komma till tals och så en vän till Kent, som framhöll att han kunde sitta i åtta timmar och spela trummor. Öva sin musik. Och att de båda bröderna bråkade så deras vänner hade sagt, att en dag kommer den ena att döda den andra.

Att uttrycka sig i musik är förstås ett uttryckssätt, som hör ihop med höger hjärnhalva, men om den halvan inte har kontakt med den vänstra så kan personen i fråga aldrig koppla ihop det som behöver kopplas: att begripa i språk vad som har hänt. Att kunna förklara för sig själv hur världen ser ut och hur man själv fungerar. Av det lilla jag vet så verkar storebrodern ha flytt livet genom droger.

Men allt detta har gått förbi deras mamma Leila. Hon hade ingen aning. De flyttade båda hemifrån tidigt och stöttade varandra också då. Ibland jobbade de på samma jobb.

Thomas Bergström, som är den bror som fick 8 års fängelse för dråpet på brodern har en egen blogg. Där säger han att han aldrig hade för avsikt att döda sin bror. Han är fortfarande inte skyldig till det han har dömts för och i programmet sade han att ifall han hade haft universitetsubildning och inte varit dömd förut, så skulle domen inte ha sett ut som den gjorde.

Ja en tidigare dom ligger en brottsling i fatet (vet inte vad han var dömd för) och naturligtvis hjälper det om man har fått en universitetsutbildning, för det tyder på en helt annan uppväxtmiljö än den som Thomas och Kent växte upp i.

Här nedan finns statistik från Storbritannien, statistik från Fathercare, har inte hittat samma slags statistik för Sverige:

* 72 procent av alla tonårsmördare växer upp utan pappor

* 60 procent av alla våldtäktsmän växer upp i faderlösa hem

* 70 procent av barn som omhändertas av de sociala myndigheterna
eller som sitter på ungdomsvårdsskolor växer upp i enföräldrahushåll

* Faderlösa barn hoppar av skolan dubbelt så ofta som andra barn

* Barn vars fäder är frånvarande presterar konsekvent lägre än normen
i läsning och matematik

* Tre av fyra tonårssjälvmord inträffar i enföräldrahushåll

* Barn som bor utan sina pappor råkar oftare ut för olyckor
och får i högre grad kronisk astma, huvudvärk och talsvårigheter

* 80 procent av ungdomarna på psykiatriska kliniker
kommer från faderlösa hem

* Av de flickor som växer upp utan pappor blir:
64 procent sannolikt gravida före äktenskapet
och 53 procent gifter sig sannolikt som tonåringar

* 92 procent av de som gifter sig som tonåringar
kommer sannolikt att skilja sig

* En forskningsrapport fastställer sambandet mellan faderlöshet
och unga mäns våld (speciellt mot kvinnor)

* Faderlösa flickor löper nio (9) gånger större risk
att bli utsatta för våldtäkt och sexuella övergrepp

Är det verkligen en stor samhällsfråga? Att barn inte har rätt till sina båda föräldrar?

För alla som menar allvar när de säger att barn behöver båda sina föräldrar borde detta vara en stor samhällsfråga.

Alltför många pappor ger också upp, när de märker att de inte får det stöd som de förväntade sig att samhället skulle ge i liknande situationer. Tvärtom motarbetas deras försök att vara en närvarande förälder för sina barn. Det finns ingen statistik över dessa fall. Min uppfattning är därför att mörkertalet är väldigt stort med tanke på antalet separationer i Sverige, som ligger kring 50 000 per år.

Om ett enda barn tvingas ta död på sina känslor gentemot en av sina föräldrar, därför att den andra föräldern vill hämnas eller såra den andre föräldern, och samhället accepterar detta, så är det en stor förlust för samhället och en stor samhällsfråga. Detta pågår i detta nu.

Alla barn behöver en pappa.

Gör FN:s Barnkonvention till lag, så att barnen ställs i centrum och inte föräldrarna.

12 kommentarer:

  1. Jaha Ann. Denna mamma kunde ja vara jag och mina pojkar. De växte ju upp utan pappa och jag jobbade mycket, så de blev hänvisade till varandra. Jag har aldrig sett på mig själv som madonnan som bara uthärdar utan jag gjorde så gott jag kunde för mina pojkar. Pappan drack och tyckte synd om sig själv. Samhället hjälpte oss inte därför att vi faktiskt klarade oss själva. Men hur? En mamma är inte mer än människa.

    SvaraRadera
  2. Gitta
    Tråkigt att pappan till dina barn inte var intresserad av sina barn.

    Alla pappor skiter inte sina barn.
    Det finns alltför många barn som förhindras att träffa sina pappor av mammor, famrätt, domstolar mfl. Många gånger enbart för att mamman inte vill ha pappan närvarande, och ljuger ihop en historia för att hindra honom.

    Ann-Marie försöker upplysa om att det inte bara mammor som är bra föräldrar och att barn behöver båda sina föräldrar.
    Hon skriver om att kvinnor glorifieras i vårt samhälle.
    En mamma behöver aldrig bevisa att hon är en bra mamma, det tar alla för givet.. En pappa måste överbevisa att han är en bra pappa, ändå tror man honom inte.

    Var det någon som frågade vart pappan var? Varför han inte varit närvarande?
    Jag såg inte det programmet, men för mig låter det som att killarna var mycket ensamma, utan vuxna som förebilder.
    Alla människor är bara människor inte bara mammor.

    SvaraRadera
  3. Gitta: Jag vet att det är sårigt och jag har aldrig riktigt begripit vad som hände er. Så väl känner jag helt enkelt inte din familj. Det här är absolut inte skrivet för att skuldbelägga utan för att lyfta fram det vi inte kan se. Men vi mammor grubblar alltid över det som har hänt förstås...

    Jag tänkte när jag såg det där programmet att det var tur att mina pojkar inte är födda så tätt. Min äldste var 18 år när nästa pojke föddes. Men min äldste kunde jag inte heller skydda från att råka ut för en raketolycka när han var 20. Han hade kontakt med sin pappa ända tills hans pappa bestämde sig för att flytta tillbaka till Tyskland när sonen var 14 år. Det var inte bra för sonen...

    Du har ju själv skrivit en mycket bra bok om dig och din yngste son "Teo och jag" http://www.sivart.se/b/03/teoochjag.html

    Den blev inte recenserad eller omskriven på Insidan på DN (fast både du och jag har jobbat i ett par årtionden på DN som journalister) för då skulle detta kunna skuldbelägga föräldrarna. Sa dom inte det? Mammorna menade dom väl?

    Alltså denna ömsinta, poetiska bok, som är skriven med en pappa i bilden och där du berättar hur det var och går igenom vad som hände är också tabubelagd i vårt moralistiska madonnesamhälle. Det ligger inte i tiden att berätta rakt upp och ned.

    Och du har verkligen kämpat för alla dina söner, så ser jag på det. Du kämpar fortfarande för dem. Och inte har någon av dem mördat vad jag känner till. Utan du har lyckats att ta hand om dem.

    Jag vet att en av dem fortfarande tycker att du är skuld till allt, men han borde väl också kunna frigöra sig någon gång. Hur gammal är han drygt 50 år? Anklagar han sin pappa på samma sätt?

    Och din yngste son har väl kontakt också med sin pappa?

    Har din ex-man läst boken om Teo?

    SvaraRadera
  4. Lilla My: Med Anne-Marie menar du Maukonen förstår jag...

    http://maukonen.wordpress.com/2010/01/24/pas-mamma-forlorar-vardnaden/

    Eller menar du mig? Ann Helena heter jag tralala... ;)

    Jo de framstod som mycket ensamma... tyvärr. Pojkarna i programmet. Jag har gått in på Thomas Bergströms blogg och berättat att jag har skrivit detta. Får se om han vill kommentera.

    Och i vår släkt finns också en pappa, som är utesluten från sina båda pojkar. Någon i den familjen går in på min blogg och kollar vad jag skriver. Jag tror inte att det är de båda pojkarna utan deras mamma, som håller koll. Alla barn behöver sin pappa.

    SvaraRadera
  5. Min exman? Alltså mina äldsta pojkars pappa. Jo, han slängde boken i sopnedkastet. Därför att det stod några rader om honom i boken - att han aldrig varit närvarande för sina pojkar på grund av egna problem (sprit!) Men med Leos pappa (Teo i boken) har jag ett bra vänskapsförhållande i dag. Jag är väldigt medveten om hur viktigt det är för barn att ha kontakt med sina fäder. Just nu skriver jag ju om min egen pappa - far. Han var en mycket kärleksfull pappa, fast han var präglad av sin tid, född i slutet av 1800-talet.

    SvaraRadera
  6. Gitta: Ja kära nån jag har hört att skilda par numera går i terapi för barnens skull, men det skulle väl aldrig din gubbe ha gått med på. Och jag sade spontant när jag hörde det: ska man behöva göra det också.

    Men det är väl en bra idé om barnen är små och man har delad vårdnad.

    SvaraRadera
  7. Nu pratade jag med Gitta istället och hon har sin andra bok på gång just om sin barndom i Småland... och sin pappa. Jag ser fram emot den boken. Det är inte bestämt när det ska komma ut och inte ens att den ska komma ut, men jag håller tummarna...:)

    Själv har jag ett manus hos Norstedts som dom har haft i drygt fyra månader... vi får se hur det går med det.

    SvaraRadera
  8. När cellen - familjen - flocken blir sönderslagen går det inte så bra. Såg inte detta program. Ville inte. Tänker dock på Kain och Abel. Allt handlar om att barnet vill ha allt ljus på sig. Av både mamman och pappan. Att ha barn för tätt är inte bra. Vi är tre systrar födda inom tre år. Att ha en frånvarande pappa är inte heller bra. Att ha en pappa som dricker är förödande. Men tack vare vår mamma klarade vi oss. Men hon fick ta smällen. Man kan leva utan pappa. Men en stol ska ha fyra ben. Mamma, pappa och deras föräldrar. Idealet. Men dom flesta flockar haltar fram. Tur att sossarna införde barnbidraget 1948 för mammas del. Jag är nog skadad. Men vet inte riktigt hur.

    SvaraRadera
  9. Helena: mmm jo jag är också skadad och har skadat i min tur... nu när vi ändå är inne på bekännelser ... det man är omedveten om kan man inte göra något åt... ju. Och som ung härmade jag bara vad mina föräldrar hade gjort...

    Kain och Abel tänkte jag också på, det finns djupa arketypiska saker i det här TV-programmet och därför blir jag så förbenad på den sorts dokumentärer vi har, där det ska vara sorgesam musik och känslor, men några förklaringar eller fakta får man inte så särskilt många. Det hade väl gått att säga nåt om pappan, varför han inte var där... var det spriten som Gitta säger här ovan (fast denna pappa lever fortfarande och jobbet skötte han alltid). Gammeldags man, som tyckte mamman skulle sköta allt annat.

    Och kvinnorna i Sverige har ofta varit så himla dumma så att de har gått in och tagit på sig dubbelarbete med både man och barn plus ett eget jobb.

    Och barnbidraget 1948 gjorde nog att min mamma kunde skilja sig från pappa... tyvärr. Fast de hade kanske också slagit ihjäl varandra om det inte hade gått att skilja sig... för de bråkade mycket. Jag minns det.

    SvaraRadera
  10. Jo Du Ann Helena ...Äktenskapet kan och kanske är /vara livets svåraste relation.
    I synnerhet i modern tid vill jag tro.
    Vi människor är inte sällan ensamma utan gör oss själva ensamma ,i våra strävanden.
    Intressant statistik du tagit fram, och presenterat här ovan , från england.
    Kan tänka mig att det är likadant här i svergie.

    Per Hagman

    PS: intressant blogg du har.

    SvaraRadera
  11. Hej Ann!

    Det här var inte ett fakta program, det skulle mest handla om kärlek mellan två bröder sa programledaren till mig och min mor, jag och min mor ville däremot att allt skulle komma fram så dom som såg programmet kunde få en bild av allt utan frågetecken.

    Vi fick inte se programmet innan det sändes och dom filmade oss i mer än 16 timmar som dom klippte ner till 47 minuter, då kan du förstå att det blir svårt för alla inblandade att bli nöjda.

    Har precis börjat skriva så det är svårt för mig att få fram det jag har i huvudet ner på bloggen men det är bara och köra på.
    ps intresant statistik från Enland

    Thomas

    SvaraRadera