måndag 18 januari 2010

Kungen hade sex i TV

Nä det är inte sant det som står i rubriken, men det vore en önskerubrik för kvällstidningarna enligt någon gammal undersökning, tror det var 70-talet.

Nu när det är så poppis att säga att det förekommer ett extra stort förtryck mot kvinnor inom kulturinstitutionerna och att alfahannarna styr och utmålar sig som genier, som Åsa Beckman skriver. Och att detta också förekommer på kulturredaktionerna, så vill jag berätta hur det var på dåvarande teaterredaktionen på Dagens Nyheter. Den finns inte längre utan har uppgått i kultur.

Jag jobbade där i tio år eller blev det elva kanske, beror på hur man räknar. Var borta och utbildade mig, plus fick barn. Och där fanns inte tillstymmelse till några sextrakasserier från männens sida. De som styrde där var två damer i samma ålder som jag själv, varav den ena var med i vänsterpartiet och den andra kompis med henne.

De brukade gå ned till motionshallen som fanns i källaren till DN (eller finns) och där kukulurade de ihop hur de skulle styra redaktionen och så på stormötena drog de sin agenda.

De var aldrig chefer, men avverkade den ena chefen efter den andra. De som skulle vara chefer klarade helt enkelt inte av de där damerna, som hade varit där så länge och som visste precis hur redaktionen skulle skötas. De styrde alltså och bestämde vad som skulle stå i tidningen, men de behövde aldrig ta något ansvar för det.

Under en tid gick vi allihop i terapi med en psykoterapeut, för en av cheferna hade kallat in psykhjälp, när det inte gick längre. Men det hjälpte inte heller. Det som kom fram var att en av oss söp lite väl mycket och det var alla oroliga för, men själva maktstrukturen gick inte att ändra på. Och också den chef, som hade kallat in hjälpen slutade.

Själv var jag reporter inom alla ämnena som fanns på redaktionen: film, teater, musik, nyheter från branschen, media och dans. Avdelningen skötte om allt utom litteraturen, som då låg på kulturen, som hade egen chefredaktör. Teateravdelningen tillhörde den vanliga redaktionen.

Som jag ser det övergripande så fastnar människor lätt i sex och makt. Och det är vad Freud alltid har talat om. Det var alltså vanligt förr i tiden. Som samhälle borde vi ha utvecklats förbi detta och det har också många människor gjort, men inte alla.

Alltså att vi inser att sex och makt kan användas på gott och ont och att det gäller att bli hela människor, som inte fastnar i ett neurotiskt förhållande till det ena eller det andra.

På Dagens Nyheter umgicks naturligtvis män och kvinnor med varandra och många var de förhållanden, som kom ut ur det. Det blir naturligt så när man jobbar nära intill varandra och har samma intressen.

Men det här talet om sextrakasserier (som är så intressant för att sälja lösnummer) gör att gamla könsroller cementeras, att kvinnor i värsta fall stannar kvar i sina roller som underdåniga och knäböjande medan vi som samhälle ser männen, som de stora och starka. Det är ett neurotiskt förhållningssätt till makt och sex.

Män och kvinnor är båda starka på sina olika områden. Och i bästa fall kan de stötta varandra. Både manligt och kvinnligt behövs och vi innehåller alla delar av det i olika grad. Det är när det ena eller det andra överväger inom oss själva eller ute i världen, som det går snett.

Eller när vi blir förvridna av våra egna önskningar om att få makt och inflytande över varandra. Att bli stora när vi känner oss mindervärdiga, att trycka ned andra för att själva blåsa upp oss. Att skaffa oss fördelar framför de andra, för att vi tycker att vi behöver det och har förmåga att ta för oss.

Som jag uppfattar kulturen på DN nu så styrs den av en stormamma. Och det är naturligtvis bättre än att ha ständiga maktkamper mellan chef och underordnade och avpollettera den ena chefen efter den andra. Det allra bästa är om detta kan vila i balans och kanske uppvägs stormamma av en storpappa. Jag vet inte. Så väl känner jag inte avdelningen längre.

För övrigt är det så att alfahonan i en vargflock är lika viktig som alfahannen. Det var det som hände i Skånes djurpark att de sköt alfahonan och då var det ingen idé längre att behålla flocken. Fast alfahannen levde. Det är alltså paret det handlar om. Att både hannen och honan i en vargflock tar hand om avkomman. Tillsammans.

PS. Stig Larsson som är den utpekade skurken av Åsa Beckman på DN den här gången, säger att det inte gick till så som Åsa Beckman beskriver situationen. Ord står mot ord. DS.

4 kommentarer:

  1. Var på fest häromkvällen med en massa jägare. Försvarade vargen som alla ville skjuta. En del utrota. Och jag sa: Jag ska bara säga en sak! Vargen har en fin familjebildning! Och nu springer små valpar på 8 månader omkring i skogen. Dom kan inte klara sig själv eftersom dom brukar stanna i flocken i minst två år.
    Alfahonan kan!

    Gamla invanda rutiner och käringar kan också styra ochs ställa. Visst handlar det om makt och sex och vem som ska bestämma vad som ska komma ut på sidan eller scenen. Som jag kanske skrivit tidigare: Även apflickor säljer sex för en banan!

    SvaraRadera
  2. Du är rolig du Helena! Så bra att du försvarade vargen, som just som du säger har en fin familjebildning. Alltså jag tycker synd om alla tjejer som är i 40-årsåldern och alltså döttrar till såna som mig och dig. Eller hur gammal är du nu? Är du inte nästan lika gammal som jag? Jo jag slog upp dig du är ju två år yngre, nästan samma alltså.

    Så dina tvillingar är väl i 40-årsåldern. Alltså det är något allvarligt fel på den generationen har jag förstått (kanske inte dina flickor dock ;) Kom just från tandläkaren och där är det strul med dom där 40-åringarna varenda gång.

    De är uppfostrade med dagis och omhändertagna som sjutton, så de klarar inte av att det kostar pengar hos tandläkaren eller att meddela om de har bytt adress, för sånt har någon annan skött åt dom tills nu eller så, verkar det som.

    Eller också är deras liv så röriga att det inte går att hålla koll på allt, eller också är det tandläkaren eller sköterskan det är fel på. För mig gick allt hur smidigt som helst, men jag ska få en krona för en massa tusen förstås. Tänderna börjar ta slut.

    Det är lite en deckargåta varför jag alltid hör strulsamtal när jag är där, men jag löser den säkert. ;)

    SvaraRadera
  3. Ann Helena: Våra barn - eller 70-listerna - är lätt bortskämda. Håller med! Men dom fick det bättre än oss. 80-talisterna är nog ännu värre. Tror att allt ska komma på fat. Men det är utveckling och välståndets fel. Man kan inte göra som Per Nuder - skylla på oss genom att säga att dom - 60-talisterna ska behöva ta hand om köttberget - oss. Fy fan vilken inställng! Kan någon rå för att vi är människor? Kan någon stoppa utvecklingen? Eller invecklingen?

    Ser hur unga par i min omgivning ger upp när dom får ett barn eller två. Skiljer sig. En annan fick bli vuxen sanbbt och klara sig själv. Det är bra. Tänker på min mammas generation. Dom blev ju på sätt och vis vuxna när dom konfirmerades och fick hatt och slippa kortbyxorna. Min mamma hade tre barn när hon var 19 år och blev mormor vid 33.

    Det finns ont om jobb. Ungarna bor hemma fast dom är 30 år. Vilken fasa för alla!

    SvaraRadera
  4. Rätt så som du säger Helena Palena. När min mamma var 25 år hade hon två barn och hade jobbat i tio år. Sedan hon blev konfirmerad och gick ut skolköket under sommaren, därefter. nte undra på att det gick bra för Sverige på 50-talet.

    Men det är någon slags vänsteroffensiv just nu tydligen och då ska alla kvinnor vara förtryckta nu igen. Jag blir så trött. Fan ta dom som inte går med på att alfahannarna är skuld till allt ;)

    Herregud vi klarar oss faktiskt som vuxna kvinnor ska, utan beskydd vare sig från höger eller vänster. Vi alfahonor.

    SvaraRadera