fredag 8 november 2013

En stark regering

Det vore väl på tiden att blockgränserna sprängs. Socialdemokraterna säger nu att de kan regera med alla partier utom sd. Att säga det redan nu är att vara öppen för en stor förändring i synen på Sverige och den politik, som skulle få flertalet av väljarna att känna sig företrädda av något parti. 

Ett smart drag av partiledaren Stefan Löfven och partisekreteraren Carin Jämtin att säga detta i en debattartikel i DN. Socialdemokraterna vill ta ansvar för Sverige och anklagar moderaterna för att inte vilja det genom att de vill bevara blockpolitiken.

Däremot är socialdemokraterna beredda att samarbeta brett för att få en stark regering, läs så att sd inte ska få något inflytande. De säger sig vara redo att sträcka ut en hand också till partier på andra sidan blockgränsen. Och de menar att de har redan räddat Sverige förut genom att ta med också andra partier i regeringsställning. 

Naturligtvis har de rätt i att det verkar storsint att deklarera sig beredda att kompromissa för att det ska bli en starkare regering än nu. Socialdemokraterna ser framför sig att någon rösts övervikt inte räcker för att få kapacitet att förändra Sverige. De vill mer än så. På det här viset framställer sig partiet som att det har väljarna i sin hand och valresultatet är redan klart. Socialdemokraterna kommer att bilda regering år 2014.

5 kommentarer:

  1. Ja det är smart, fiffigt och på sitt sätt seriöst. Signalerar ansvar. Och tveklöst tilltalar det en ganska stor grupp väljare.

    Men samtidigt. Är Den Socialdemokratiska Rörelsen verkligen mogen för detta steg? Har man majoriteten av sina sympatisörer med sig? Uppfattas SD verkligen som ett så stort hot från Den Vanlige Väljaren att man ser sig beredda att regera ihop med moderaterna? Är inte detta en våldsamt chansartad strategi? Visserligen konstruktiv, men sådant lönar sig ju inte alltid. Och hur påverkas valretoriken framöver av detta? Vissa argument förstärks ju. Men andra blir väl rimligen svagare? Kan man elda på det stora frontkriget mot sina opponenter om man samtidigt vill regera tillsammans med dem?

    Mycket av politiken är ju trots allt känslor och förväntningar. Vilket engagemang bygger det här upp i de egna leden? Jag är delvis imponerad, men samtidigt lätt orolig. Kanske är det här en idé som ser bra ut från perspektivet bakom en del skrivbord. Men nerifrån golvet, fungerar det verkligen?

    SvaraRadera
  2. Undrar om inte en del av motståndet att samarbeta över blockgränserna varit att politikerna varit rädda för att även väljarna ska vakna upp och sluta trava i gamla hjulspår val efter val, sluta agera valboskap som snällt stannar i hagarna, enkelt låter sig mjölkas och fösas till vallokalen vart fjärde år.

    SvaraRadera
  3. Två starka ätter slåss om tronen (Regeringsmakten). En tredje part försöker att lägga sig i (SD). De två starka gamla ätterna M, S går då samman för att återställa ordningen. Vi får se hur det går i denna klassiska tronföljdsstrid.
    Rune

    SvaraRadera
  4. Hur ser det ut i verkliga riksdagsomröstningar? Vilka partier utmärker sig genom att aldrig rösta som de andra partierna och särskilt inte regeringspartierna? Jag gissar att s röstar mer som SD än som v.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lite intressant perspektiv där. Har jag inte tänkt på tidigare. Det brukar ju sägas att SD röstar klart mest med Alliansen än med S. Men vissa siffror säger ju att det i själva verket är 50-50.

      Då vore det ju intressant att veta hur de andra relationerna ser ut också. Alltså på riktigt. Finns det siffror på hur ofta s och v röstar lika? mp och s? m och s? Osv. En misstanke jag har är väl att MP ofta röstar mot både m, v och s ganska ofta. Och då också i ganska stora viktiga frågor. Vilket skulle göra dem "besvärliga" i regerings sammanhang. Men jag vet egentligen inte. Lösa påstånden är lättare att finna än fakta.

      Radera