Att behandlas i psykvården

Detta ämne är ju aktuellt igen när Anna Odell har gjort en spelfilm som handlar om hennes livslånga utsatta mobbning. I "Återträffen" tar hon upp att hon aldrig blev bjuden när klassen träffades igen. Filmen fick morgonens Kulturpanel på SVT att gå i taket av beundran över vad hon hade gjort. Och vilken fysisk ångest filmen skapade. Filmen har premiär på fredag.

För mig framstod det som en intellektuell överklass sätt att i TV närma sig dessa besvärliga existentiella problem som vi alla har och alla har att svara på i livet. Alla råkar vi ut för svårigheter i våra liv. De beundrade detta uttryck för en kvinnas förtryck. I klass med den beundran som Åsa Linderborg har råkat ut för därför att hon har uttryckt sin barndoms elände. Detta är en intellektuell vänsters sätt att närma sig att livet kan vara besvärligt genom att höja det till parnassens nivåer och själva slippa ta itu med det.

Själv fick jag en intervjuinbjudan häromdagen av Helène Forssbaeck som hade sett det jag skrev om min vistelse på sjukhuset Långbro i bloggen. Hon studerar nu i mogen ålder på Poppius och på universitetet. Hon berättade att hon skulle skriva om Långbro som sjukhus och som bostadsområde. Jag skrev ned mina 40 års erfarenhet lite kortfattat för en person, som inte visste något tidigare om mig. Och då blev det så här:

Okej ska svara så mycket och så öppet som möjligt. Kan egentligen skriva en hel bok om detta. 

Jag var på Långbro hösten 1973 därför att jag gick in i väggen kan man säga. Detta var den första pausen jag fick som vuxen efter att min mamma hade dött. Hon dog fem år tidigare, men som god storasyster så tog jag hand om allt, skötte hennes kafé, tog hand om min son, ordnade så att jag utbildade mig först till sekreterare och sedan på journalisthögskolan. Lät min lillebror bo hemma hos mig ett tag. Hösten 1973 skulle jag börja på Sveriges Radios samhällsredaktion för att göra min praktik som journalist, men jag brakade samman innan dess. 

Jag hade ingen att prata med om allt detta och till sist blev jag tvångsintagen på Långbro. Ingen bra upplevelse. Jag begrep att jag måste ut därifrån så fort som möjligt. Vården var inte bra utan bestod av starka tabletter. Jag somnade överallt när jag tog dem så jag gömde dem till slut under tungan och spottade ut dem. Det tog lång tid innan man fick träffa en läkare och en psykolog. Jag var där ungefär en och en halv månad och började sedan (försenad) på min praktik på radion. 

Miljön var som i ett fängelse. En stor sal med kvinnor där alla sov bredvid varandra utom när någon skulle läggas i bälte för att den var stökig. Då var rummet enskilt. Det var ett kalt och fult ställe med galler för fönstren så man såg inte så mycket av naturen utanför. Parken skyndade man sig igenom för att komma ut därifrån (frigång) eller på väg till psykologen, som fanns i ett annat hus. Det stod karlar i buskarna och visade sina könsorgan. 

Det gick inte att bli ”frisk” där. Som jag ser det är jag likadan än i dag som jag var då, men allt blev för mycket för mig och gick inte att klara ut på egen hand. Jag var 27 år då. Livet har gett mig verktygen så småningom till att ta itu med det trauma som skapades av att vår mamma dog och att vi måste lämna bort vår lillasyster 1968. Men det har tagit lång tid, ända tills nu egentligen som sorgen har dämpats efter detta och det går att prata om det utan att överväldigas av denna saknad och sorg. Jag hittade vår mamma död. Hon hade dött av ett astmaanfall (har jag också skrivit om i bloggen). Det var ingen som frågade om vi behövde någon hjälp med sorgen.

Nej jag har inte varit tillbaka på Långbro och vill det inte heller. Jag tycker att sjukhusbyggnaderna skulle ha rivits och nya hus uppförts när sjukhuset stängdes. Ja platser har någon form av själ. Det är människorna som har levt där som har lämnat avtryck. Händelser kan också lämna spår efter sig. Det är okej att det är bostäder och någon från mitt bokförlag bor där, men jag skulle inte vilja hälsa på. 

Den psykiatriska vården var inte bra, men jag tror att jag har bidragit något till att den har blivit bättre. Människor i allmänhet behöver omsorg och omvårdnad både för fysiska och psykiska sjukdomar. Och en kärleksfull behandling räcker långt. Det var därför människor fick ligga så länge på sjukhus förr i tiden för det var ofta den enda behandling som fanns. Men om det fanns någon sådan behandling på Långbro så berodde det på enskilda anställda eller på enskilda patienter. Mera slump än något annat. 

Jag blev således inte ”bättre” av att vara där utan förstod att där kunde man inte vara. Jag måste ut därifrån. Och jag hade ju ett liv att gå ut till. Pratade under en tid med psykolog och har fortsatt att göra så stundtals efter detta. Senast när min pappa dog 2004. Miljön på Långbro spelade ingen roll varken till eller från, snarast blev mitt trauma djupare av denna miljö och jag blev tvungen att gräva ned allt inom mig för samhället kunde inte möta mig där. Det är människor som betyder mest. Som sagt hela mitt liv har gått åt till att arbeta med dessa frågor som kom upp då och som är existentiella, dvs vi har alla att svara på dem. 

Detta är inte något som psykvården ännu har begripit som jag ser det. Eller det är så lite vi kan ge varandra där. Varje människa står ensam till slut med sådana frågor och kan enbart få bitar från andra och från den värld som omger oss. Var och en måste besluta hur grunden i dennes liv ser ut. För mig hänger allt samman i mönster och mina mönster är desamma som då bara mer utarbetade. Om detta handlar tex min senaste bok I ormbärarens tid (från förra hösten). Där berättar jag om min mammas släkt. Vi förlorade kontakten med den när mamma dog och det var först nu som jag tog upp den igen på djupet när jag ville ha svar på frågor. Och också min lillasyster ville veta. Hon var bara ett år då 1968.

Jag skrev blogginlägget på samma sätt som jag alltid gör för att det var aktuellt med bostäderna då och det skrevs om detta och jag gav det en personlig prägel. Det känns obehagligt att tänka på Långbro sjukhus och park ännu i denna dag, för det fungerade inte där. Människor som råkar ut för trauma behöver hjälp meddetsamma med detta och som samhälle har vi blivit bättre på det. Jag har sett det överallt, både i skolor och på arbetsplatser. hälsningar

Ann Helena