torsdag 11 februari 2010

Vårt förakt för svaghet del 2

Vad jag syftar till är att Hitler - och nazisterna som helhet - var likgiltig inför individernas möjlighet att utveckla sina gåvor och anlag, deras chans att få veta vad ett gott liv kunde innebära, och att leva ett sådant liv. Han hade inte en individorienterad identifikation med sina medmänniskor.

De - och deras problem - var oväsentliga jämförda med det enda väsentliga: att Hitler-Tyskland visade sig starkare än alla andra. Andra människor - också tyskarna - var inte bara underordnade i förhållande till eliten och obetydliga i förhållande till Tysklands mission. De hade i sista hand betydelse bara i egenskap av medel till seger.

De var instrument på samma sätt som kanoner och tanks var det. De var ett slags ting, vilkas inre liv var av intresse i samma mening som tanks inre liv är av betydelse för kampförmågan


sid 97-98 Harald Ofstad Vårt förakt för svaghet

Ofstad menar att Hitler dras mot symboler och maktvisioner och i förhållande till dessa nådde Hitler stunder av känslomässig hysterisk exaltation, samtidigt som detta avskärmade honom från den del av den tyska verkligheten han inte ville se.

Detsamma händer i alla grupper, där människor inte vill se verkligheten omkring sig. Eliten kan alltid stänga in sig och se till att bara få syn på det som de vill se. Så länge den nazistiska människan höll sig till reglerna, som ideologin satte upp så kände hon inte skuldkänslor.

Alla betraktade sig själva som instrument i en historisk naturprocess, bortom moralens regler, och brutalitet var deras stolthet. Beteendekontrollen i Nazi-Tyskland skedde först och främst genom en indoktrinering av en sk heders- och lojalitetskodex och genom ritualer avsedda att stärka grupp- och elitkänslan. Och det fanns ingen anledning att känna medkänsla eller medlidande med de, som av naturen hade bestämts till undergång.

Rudolf Höss Auschwitzkommendanten berättade att första gången han gasade ihjäl fångar hade han ingen tanke på att han dödade människor. Han var mer intresserad av att den tekniska anläggningen fungerade som den skulle.

Inom nazismen skulle man ha en kallt iakttagande hållning inför motståndares och "mindervärdigas" lidanden för då hade man befriat sig från humanismens falska moral och istället gått över till "naturens aristokratiska princip".

Enligt Ofstad så kunde Hitler vara fullkomligt "eiskalt" inför vad vi betecknar som mänskliga problem. Samtidigt kunde han om han ville verka mycket "mänsklig" och "chamerande" och spela den "mänskliga" rollen briljant. Genom charm och inlevelse kunde han få den andre att blottlägga sitt psyke och särskilt det som Hitler hela tiden höll utkik efter: den andres starka och svaga sidor.

Det var en slags strategisk inlevelse, där den andres reaktioner breddes ut som en karta, som var användbar för att komma åt människan i fråga. Den andre förblev ett objekt, som iakttogs och studerades.

Hitlers inlevelse kom alltid von oben. Han var unik, enastående och stod över alla andra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar