onsdag 23 maj 2012

Susanna Alakoski snyftar

UPPDATERAT
Hon gör det över den barnfattigdom, som bevisligen finns i Sverige. Det har ju Rädda barnen bevisat.

Och så snyftar hon över att hon har vuxit upp i fattigdom på 60-70-talet. Hon blev ju berömd för att hon beskrev detta sittande på bussen mellan Värmdö och Stockholm, då när hon bodde på Ängsviksgården ihop med Gudrun Schyman, som hon också har jobbat ihop med som pressekreterare.

Men hon hoppar över att det är föräldrarna som är fattiga, inte barnen. Att dessa föräldrar super och lever rullan, så det är därför de är fattiga. Allt har en orsak. En del borde inte skaffa barn, men de tillkommer ändå. Jag är också uppvuxen i ett fattigt samhälle, men det gick ingen nöd på de som skötte sig. Och detta var ändå på 40-50-talet.

Själv har jag nu försökt att skänka pengar direkt till uttalat fattiga människor, som har trätt fram i reportage i Svenskan och i Metro. Jag har ännu inte lyckats. 

Människor kanske vill ha det eländigt, vill inte ha hjälp. Vad vet jag? Men till alla fattiga föräldrar i Sverige säger jag nu: skicka ett mejl till mig och be om pengar. Beskriv hur ni har det, att barnen inte har råd med utflykter i skolan, inte kan göra någonting. Få mig att begripa detta tillstånd.

Eller ni som träffar på dessa människor, skriv till mig och berätta. Tills ni har gjort det och jag har fått verkliga bevis på att det verkligen finns dessa människor i stort behov av pengar. Då kan jag tro på vad Rädda barnen säger. Innan dess tror jag att det är Rädda barnen som vill ha pengar, inte de fattiga människorna.


Förresten är rubriken märklig över detta inlägg, den handlar om vad det kostar med fattigdom för den som "ska bli människa". Vadå ska bli? Är inte barn människor? Är inte Susanna Alakoski en människa?

Här kan ni se hur bra eller dåligt det lönar sig att beskriva sin fattiga barndom för paret Alakoski-Söderlund.
24.5.2012
Nä det finns tydligen inte en enda fattig människa i Sverige. Ingen har hört av sig. 

12 kommentarer:

  1. Ja, jag är nog ungefär lika gammal som du. Jag hade aldrig några pengar att tala om när jag växte upp. Barnbidraget tog självfallet mina föräldrar hand om. Jag fick en slant då och då. Men de födde och klädde mig. De tog hand om mig och brydde sig om mig. Eget rum hade jag först vid 16 års ålder. Innan dess fanns min hopfällbara säng i ett högt skåp i köket. Var jag fattig i och med det? Det kan jag inte tycka. Jag hade en fin uppväxt på alla sätt och blev väl omhändertagen av min föräldrar, fick all den omsorg jag behövde, Alltid fanns det mat på bordet.
    När jag ser skolungarna vid lunchtid springa in i affären för att köpa wienerbröd, chokladkakor, energidrycker, chips och cocacola kan jag inte låta bli att tycka att dessa exponerar en chockerande barnrikedom i stället. de ratar en närande skolmat för att i stället köpa skräp, och det tycks de ha råd med.
    En sådan barnrikedom förekom knappast när jag växte upp.

    Lei

    SvaraRadera
  2. Ska förstås vara undertecknat av Leif

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo jag sov skavföttes med min lillebror tills vi blev för stora. I matrummet innanför köket. Mamma och pappa hade fått denna tvårummare när de fick två barn. Innan dess bodde vi i andra hand i Stockholms innerstad. Men inte kändes det som att vi var fattiga inte. Om man jobbade så kunde man få det bättre. Och mamma hyrde ett tag ut det enda sovrummet vi hade till en italienare, så vi fick lite bidrag till hyran. Det bara var så, men vi visste att det inte skulle vara så för evigt. Självklart. Och jag var så glad när jag var liten att det inte var krig. Det fanns inte långt borta, utan det var nära att hela världen hade strukit med.

      Radera
  3. Jag har fått en kommentar, som inte går att publicera med utgjutelser om fattigdom, men också med hemska önskningar och hotelser. Jag förstår att den som har skrivit detta är fattig då den tydligen har ett totalt förmörkat sinne. Det hjälper inte mot fattigdom. Tvärtom. Det är bara att jobba vidare som hjälper!

    SvaraRadera
  4. Ingenstans fanns där någon hotelse, bara en "önskan" som knappast bör tas bokstavligt. Häpnadsväckande att du som verkar vilja vara det nyktra ögat och en lite "edgy" nagel i ögat ska vara så fruktansvärt känslig, för det kan väl inte vara så att dina ord målar upp en osmickrande bild av ditt jag när dom träder fram i ljuset av sanningen? Förmörkad känner jag att det bara är en som är här, en som lever gott på att använda sina ord för att dra undan benen på dom som måste kämpa hårdast, istället för att vara en nytta till sämhället. Vi andra är väl kanske förbannade, trötta, desillutionerade. Men det är lättare att se smutsen här nere på golvet än uppe på ryggen av en vit häst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen sitter på någon vit häst. Det är bara i din fantasi. Du målar världen i svart och vitt och du befinner dig i det svarta. Naturligtvis. Det hjälper dig inte. Jag drar verkligen inte undan några ben för någon. Vad är det för snack? Du lever enligt offermodellen och det kan man göra, men det hjälper dig inte. Om du föreställer dig att du är ett offer så funkar det. Om du kör den tankeversionen inom dig så får du vad du vill ha. Du förblir ett offer. Byt mönster och bli något annat!

      Radera
  5. Vilket nonsens! Som vanligt med folk som tycker att dom gjort en klassresa. Vilken cliche!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Antar att du menar Alakoski... själv har jag inte gjort någon. Men Alakoski som föddes i Finland tycker nog det.

      Radera
  6. Det kom någon kommentar, som inte gick att publicera, för många invektiv, men tanken i den var att vi ska vara avundsjuka och känna oss fattiga när vi tittar i DN bostad, på perfekta gräsmattor, på Gomorronsoffan i TV osv. Uppenbarligen från någon som hade varit fattig som liten, men påstod att han/hon var rik nu. Det verkade dock inte så. Om denne vore så rik så behövde den inte avundas andras framgång och rikedom. Då lever den kvar i den fattigdom den hade när den var liten och skulle inte sluta avundas ens om hela världen tillhörde denne - en äkta och fattig materialist.

    SvaraRadera
  7. Okej, du väljer att publicera vad som inte alltför uppenbart plockar isär dina föreställningar och gör dig till åtlöje. Många invektiv i min kommentar?
    Lycka till du.

    Och ja, faktiskt har jag det bra idag. Jobbigt att ta in utifrån min ståndpunkt?

    Och fortfarande är jag tjugo år yngre. Är det sådana som du en ung människa ska se upp till? Fy fan, i klartext.

    SvaraRadera
  8. Jag har läst på nu och förstått att du har haft det tufft, arbetslös i många år och deprimerad. Så du behöver inte bry dig om mitt inlägg. Som sagt: Jag skulle aldrig sparka på de som ligger. Du är ju för sjutton en av dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har inte fattat vad livet går ut på... jag ligger inte varifrån har du fått det. Att ha det besvärligt ingår i livet, det är alltid övergående. Men för dig är människor uppe eller nere. Det viktiga är ens egen inställning till saker och ting. Läs min bok Ett Sekel av Tystnad så begriper du kanske bättre. Den är skriven för några år sedan. Mycket vatten har hunnit att flyta under broarna sedan dess. Du är inte ung om du är tjugo år yngre än jag. Ung är man i 20-årsåldern. Du har mycket att lära av livet och det kommer du att få göra. Förr eller senare.

      Radera