lördag 26 maj 2012

DNA räcker ej för att slippa faderskap

I vissa fall så fungerar inte ens dna som bevis för att människor inte är släkt. Ett sådant fall har nu avgjorts av Högsta domstolen och gäller en man, som fick faderskapet fastställt på 50-talet för ett barn, en flicka, född 1954 utom äktenskapet.

År 1958 avgjordes i Rådhusrätten i Umeå att han var fadern och sedan har det varit långa rättsprocesser om detta. Mannen i fråga avled i april 2011 och då ville hans andra två barn att det tredje barnet inte skulle få ärva. Det var ju inte hans barn. De fick inte rätt i hovrätten och nu inte heller resning i högsta instans.

HD skriver att detta är redan avgjort i domstol och det går inte att komma efter mannens död och ifrågasätta faderskapet. Han gjorde det inte själv under sin livstid.

Detta betyder således att alla "oäkta" barn kan känna sig trygga så länge inte deras förmenta pappa säger att han inte tror att de är hans barn. Fast det gjorde den här mannen också på sin tid. Snurrigt. HD menar att rättslig och biologisk rättvisa kan vara olika ting.

Barnet i fråga är ett sk särkullbarn, dvs de har alla samma mamma, men där ser man hur det kan gå i en syskonskara. De andra ville naturligtvis ha mer i arv än det där halvsyskonet, men nu är det fastställt att pappan är pappa till alla tre, även om det inte är sant rent biologiskt.

Ifall mamman ännu lever kan hon ju berätta för barnet vem den riktiga pappan är, så att hon får ärva även honom då. Eller hur detta nu kan fungera rent rättsligt. Få honom att skriva ett testamente så att det blir så. Mycket vill ha mer kanske.

Högsta domstolen beviljade inte resning i detta mål. På så vis är det avgjort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar