Jag läste om henne. Hon har bröstcancer, är 38 år och bor ungefär två mil bort (en mil fågelvägen). Hon har tre söner som jag själv också har och hon vet att hon ska dö. Det vet jag också var det första jag tänkte när jag läste rubriken i DN, men inte när. Nä det vet ingen av oss.
Hon skriver i sin blogg att hon inte kommer att få vara med när pojkarna tar studenten, när de tar körkort, hon kommer inte att få bli farmor, få se sina barnbarn, få veta vad killarna kommer att få för yrken. Ja listan är lång.
Jag har levt längre än Elisabeth. Mycket längre. Snart trettio år längre. Jag har fått se pojkarna ta studenten, varit med när de tog körkort, jag är farmor och jag har sett ett par barnbarn och jag vet vad mina nu vuxna söner jobbar med för yrken.
Men tro mig Elisabeth du kommer att kunna följa dina barn, vara omkring dem, om du vill, men inte i din fysiska kropp. Vi dör inte. Vi kan inte dö, bara kroppen dör, men den energi vi består av är evig. Ingenting i universum går förlorat på det viset.
Detta är inte något jag har lärt mig, inte något jag tror på, inte någon religion, utan det är min egen upplevelse av världen. Jag har en brorsdotter vars mamma har bett mig att ta hand om henne, långt efter att hon var död. Hon dog också i cancer.
Och jag har försökt att göra så gott jag har kunnat, fast när jag fick det budskapet från hennes mamma tänkte jag först: Men hon är ju över trettio och kan väl ta hand om sig själv! Så småningom förstod jag att dottern behövde hjälp.
Livet är strålande fantastiskt och vi har alla kommit hit av någon väldigt bra orsak. Du har tagit på dig en stor börda Elisabeth, av någon anledning och det har din familj och dina vänner också gjort. Men döden är inte slutet. Det är en övergång.
Min svägerska dog 1999 i november också i bröstcancer. Hon var på bättringsvägen och ingen hade trott att hon skulle dö just den grå och mörka morgonen, men det gjorde hon. Hon var ensam hemma men lyckades ringa själv efter ambulans. Läkaren fick tag på mig först av alla, för jag satt som vanligt hemma vid min dator. Han satt och ringde runt efter den telefonbok, som hon hade fått med sig till sjukhuset. Hon var redan död, så han visste inte ens vad hennes man hette.
I början av 2011 hörde hon av sig med sitt budskap till mig, för då visste hon att hennes dotter var illa ute och inte skulle bli omhändertagen av sin familj. Tyvärr. Så jag har försökt att hjälpa så gott det har fungerat under dessa ett och ett halvt år sedan dess.
Vi som är kvar här på jorden kan ju göra det på ett annat sätt än de som är på andra sidan. Dock finns det vägar mellan oss. Det är trösterikt att veta detta. Det har som sagt inte med religion att göra, utan med andlighet.
12.9.2012
Elisabeth Ollas Mattsson dog den 25 augusti 2012. Begravningen äger rum den 28 september kl 11 i Gustavsbergs kyrka. Lämna ett bidrag till Barnens minnesfond plusgiro 162 49 22-9 hellre än att ge blommor. Det ville Elisabeth. Hon var född den 19 november 1973.
Hon skriver i sin blogg att hon inte kommer att få vara med när pojkarna tar studenten, när de tar körkort, hon kommer inte att få bli farmor, få se sina barnbarn, få veta vad killarna kommer att få för yrken. Ja listan är lång.
Jag har levt längre än Elisabeth. Mycket längre. Snart trettio år längre. Jag har fått se pojkarna ta studenten, varit med när de tog körkort, jag är farmor och jag har sett ett par barnbarn och jag vet vad mina nu vuxna söner jobbar med för yrken.
Men tro mig Elisabeth du kommer att kunna följa dina barn, vara omkring dem, om du vill, men inte i din fysiska kropp. Vi dör inte. Vi kan inte dö, bara kroppen dör, men den energi vi består av är evig. Ingenting i universum går förlorat på det viset.
Detta är inte något jag har lärt mig, inte något jag tror på, inte någon religion, utan det är min egen upplevelse av världen. Jag har en brorsdotter vars mamma har bett mig att ta hand om henne, långt efter att hon var död. Hon dog också i cancer.
Och jag har försökt att göra så gott jag har kunnat, fast när jag fick det budskapet från hennes mamma tänkte jag först: Men hon är ju över trettio och kan väl ta hand om sig själv! Så småningom förstod jag att dottern behövde hjälp.
Livet är strålande fantastiskt och vi har alla kommit hit av någon väldigt bra orsak. Du har tagit på dig en stor börda Elisabeth, av någon anledning och det har din familj och dina vänner också gjort. Men döden är inte slutet. Det är en övergång.
Min svägerska dog 1999 i november också i bröstcancer. Hon var på bättringsvägen och ingen hade trott att hon skulle dö just den grå och mörka morgonen, men det gjorde hon. Hon var ensam hemma men lyckades ringa själv efter ambulans. Läkaren fick tag på mig först av alla, för jag satt som vanligt hemma vid min dator. Han satt och ringde runt efter den telefonbok, som hon hade fått med sig till sjukhuset. Hon var redan död, så han visste inte ens vad hennes man hette.
I början av 2011 hörde hon av sig med sitt budskap till mig, för då visste hon att hennes dotter var illa ute och inte skulle bli omhändertagen av sin familj. Tyvärr. Så jag har försökt att hjälpa så gott det har fungerat under dessa ett och ett halvt år sedan dess.
Vi som är kvar här på jorden kan ju göra det på ett annat sätt än de som är på andra sidan. Dock finns det vägar mellan oss. Det är trösterikt att veta detta. Det har som sagt inte med religion att göra, utan med andlighet.
12.9.2012
Elisabeth Ollas Mattsson dog den 25 augusti 2012. Begravningen äger rum den 28 september kl 11 i Gustavsbergs kyrka. Lämna ett bidrag till Barnens minnesfond plusgiro 162 49 22-9 hellre än att ge blommor. Det ville Elisabeth. Hon var född den 19 november 1973.
Vilken fin text! Har liknande erfarenhet. Tänk vilken klokskap och livserfarenhet du har! Läser med nöje dina texter - kloka, svåra och viktiga, ofta med stor humor också samt allvar - får mig att tänka och känna...tack!
SvaraRaderaTack! Jag undrar alltid om det finns någon där ute som begriper detsamma. Så tack för att du uppenbarade dig. Och vi får tillsammans tänka goda tankar om Elisabeth och hennes familj. Det behöver de.
RaderaJag tror på liv efter detta liv i någon form. Min dotter dog i december i efter det har jag kämpat med sorgen o saknaden efter henne. Letar tecken hela tiden i har fått men tvivlar ändå ofta. Vill gärna läsa mer om varför du tror på liv efter döden. Kram
SvaraRaderaKära du det var en stor fråga. För mig är det så självklart att vi ses igen. Att alla de jag har träffat och har lust att möta kommer att finnas där. Det har vuxit fram genom mitt liv. Jag kan inte säga annat än att det måste vara en personlig övertygelse. Kram tillbaka
RaderaMen läs Elisabeth Kübler Ross bok Döden är livsviktig eller James van Praagh Andarna mitt ibland oss eller Livet på andra sidan av Silvia Browne
Hej!
RaderaJag tror att det finns ett liv efter detta och det är ju den tron som får mig att vilja leva...visst är det svårt när nära o kära rycks infrån oss och vi undrar ofta vad meningen är...tänk, att en dag ska vi få våra frågor besvarade! Jag vill dela med mig av en sak som hände när min mamma dog, det är 19 år sedan men jag minns det som igår. Hon har alltid sagt till mig att när vi går den sista biten dit INGEN kan följa oss så står det någon på andra sidan o väntar...De sista timmarna av mammas liv var hon medvetslös men ett par minuter innan hon drog sitt sista andetag öppnade hon sina ögon och sa: Pappa! Där stod han, min morfar och väntade på mamma! Jag är inte rädd för att dö för jag vet att någon väntar på mig, sen vill jag ju inte dö, som alla andra så vill jag uppleva så mycket som har med barn o barnbarn att göra och jag lider verkligen med Elisabeth och alla andra som lever i den verkligheten att livet snart är slut men det vi andra kan göra det är att be för dom att den sista biten inte ska behöva vara ångestfylld utan att dom kan få uppleva en frid som bara himlen kan skänka... Kram
Tack för att du ville dela med dig av detta! En fin berättelse. Kram du också
Radera