Förtryckets värld

Mona Masri skriver en artikel i Sydsvenskan i dag om hur begränsat hennes liv har varit, men hon tycker också att det är alldeles för begränsat och polariserat att svenska medier ägnar sig enbart åt de dödade flickorna: Fadime, Pela och nu senast Maria, som hon skriver.

Hon menar Maria Barin Aydin, vars lillebror sitter häktad på sannolika skäl för mordet. Hans mamma är misstänkt för anstiftan till mord.

Vad Mona Masri egentligen säger är väl att detta är bara toppen på ett isberg och när tidningarna skriver om morden så blir hela den population orolig, som kommer från dessa länder, som är muslimer eller kristna med ursprung i länder, där man ännu inte har kommit fram till att människor är individer utan de är bara delar i ett kollektiv. Och alla ska anpassa sig till kollektivet. Vad de själva vill spelar ingen roll.

Jag känner igen det där för det fanns ett talesätt när jag var liten: din vilja sitter på ett björkris i skogen. Det var ett sätt att hota barnet med stryk om det inte gjorde som föräldrarna ville. Men i min kultur, den svenska så hände detta aldrig. Detta var således bara ett talesätt.

Och ingen hindrade mig från att träffa pojkar, vilket jag började med när jag var kring femton år, även om mitt första långa förhållande skulle inträffa först när jag var över tjugo år. Men jag valde det själv. Och det är rätt naturligt att göra så. Det ser jag också nu på mina egna barn.

Det Mona Masri skriver om nu i dag i Sydsvenskan öppnar en hel värld av fördomar, av kollektivt ägande, av rädsla fortfarande hos henne att stöta sig för mycket med sin kultur, med det som finns hos hennes grupp av släktingar fortfarande. Vad jag förstår heter hon inte ens Mona Masri utan Mona El Masri och är 27 år. Men hon har aldrig blivit hotad med våld. De flesta blir inte det, utan får bara dåliga relationer till sina föräldrar.

Jag har själv vänner som delat in staden i områden efter riskfaktor: risk för att bli sedd och ertappad. Som ljugit om var de varit för att gå ut och festa. På gymnasiet var det flera som ”sparade oskulden” till äktenskapet vilket i praktiken betydde att allt utom vaginal penetrering gick an. Första gången min vän låg med någon hade de analsex. En annan vågade inte åtgärda en könsstympning av rädsla för att få dåligt rykte.­ För varför ”öppnar man upp” sin vagina, om inte för att ligga runt?

Så skriver hon omedveten om att det också är ett slags införlivat våld hon beskriver, att göra våld själv på sin kropp efter att andra har gjort det redan förut, men att inte våga se detta. Att inte äga sin sexualitet, utan den tillhör gruppen, kollektivet, även när detta kollektiv inte ser vad som pågår.

Vad  hon menar är kanske också att tidningarna borde skriva mer om hur utbredd denna kultur är i denna grupp av människor. Men hur ska journalister kunna göra det? De som bor i Stockholms innerstad för det mesta och röstar med vänstern eller miljöpartiet? De som själva är kollektivistiska i sina inställningar till världens frågor och gärna ser allt i svart och vitt? De som inte kommer från dessa kulturer.

Eller också menar hon att pressen uppmuntrar till mer våld genom att de skriver om att det förekommer mord på flickor. Att hela den här populationen tror att det är mer rätt därför att det omtalas och finns. Nej allt måste upp på bordet nu. Det går inte längre att tiga. Det har hon alldeles rätt i och det har varit för tyst för länge om allt som försiggår i vårt land. Våra lagar och bestämmelser hindrar oss att prata fritt om saker och ting.