Han brukar sitta i TV:soffan och recensera. Fast dom har tagit in ett gammalt vitmålat köksbord i studion istället. "Proletärt" ska det vara. Och Magnus Utvik berättar om olika böcker med sin montona lite fostrande röst.
I dag tog han upp Susanna Alakoskis nya roman Hoppas du trivs bra i fängelset (fast titeln är felstavad). Och han har inte ett ont ord förstås att säga om den, utan den är nästan perfekt.
Jag tycker att denne Utvik är ännu ett exempel på det inrutade, slimmade, politiskt korrekta, som sitter där i vår godkända, statliga, icke-objektiva television.
Han jämförde denna Alakoski-bok med den förra och då var den nya förstås ännu bättre. För den förra blev nog lite monton med en aning mycket svordomar och könsord. Jo, det tyckte jag också. Det var därför jag aldrig orkade läsa den. Fast den står i bokhyllan.
Och han jämförde henne med våra tidigare arbetarförfattare som Jan Fridegård. Det tycker jag är en förolämpning mot denne. Jan Fridegårds föräldrar var statare och hans mor- och farföräldrar hade varit indelta soldater. Det var två sätt för fattiga människor att klara sig förr i tiden. Han föddes år 1897.
Jan Fridegård var av samma generation som mina morföräldrar och de var egendomslösa torpare, som varje vecka levererade fisk, som betalning till herrgården för det lilla rödmålade huset på sextio kvadratmeter, där de uppfostrade tio barn.
Jag själv växte upp i Björkhagen, där barnkullarna var stora på 40-50-talen. Ett samhälle, som verkligen inte var bättre än Ystad på 60-talet, där Alakoski växte upp. Här bodde också inflyttade från hela Sverige och en del från Finland och en och annan italienare.
Men det var ingen av oss som såg ned på någon annan, utom den där alkisfamiljen, som bodde längst ned i vårt hus och som tyckte att de var finare än min mamma, som var skild. För de var ju en hel familj.
Själv så begrep jag, att det inte var för alltid givet, att vi skulle stanna i Björkhagen, även om jag var uppvuxen där. Jag utbildade mig och har jobbat som journalist under större delen av mitt liv.
Men under 90-talet skuffades jag ut ur samhället under Göran Perssons regeringar. Jag som hade hög utbildning skulle inte kostas på något mer från staten, utan det fick jag ordna själv. Och någon frågade mig häromdagen varför jag inte omskolade mig. Kunde man det är min motfråga.
Jag har aldrig fått något erbjudande om någon som helst ny utbildning, som hade med något yrke att göra. Det ansågs att jag skulle klara mig själv för jag tillhörde ju eliten. Och när jag inte gjorde så var det förstås något fel på mig, inte på samhället.
Ingen människa orkar i längden med den synen, att hon ska klara sig för samhället har redan gjort allt för henne. Det är en enorm press när alla i din omgivning ser det så. Ingen människa klarar det. Till slut satt jag i januari 2003 hos min distriktsläkare och grät, för jag tyckte att det var lika bra att jag dog. Då skulle min familj klara sig bättre. Så börjar min dokumentära dagbok Ett Sekel av Tystnad.
Magnus Utvik fick Ett Sekel av Tystnad när den kom ut 2006 och jag vet att han har läst den, men han är kvar i samma blinda syn på samhället, som så många andra. Den delen av vårt svenska samhälle, som fortfarande lever kvar i en gammal motsättning mellan arbetare eller egendomslösa och den klass, som äger och förtrycker de andra.
Han tog upp en bok då 2006 i sina recensioner, som jag nämner i min dagbok: Viktor E Frankl Livet måste ha mening. I den beskriver denne psykiater hur det var i koncentrationslägren i Tyskland och hur han själv lyckades överleva. Vilka mekanismer, som gör att människor ger upp och hur hoppet kan hålla även en mycket nedtryckt människa över ytan.
Men av detta begrep inte Magnus Utvik annat än det som vi som nation har kommit fram till. Det var för jävligt det som hände i Tyskland och detta får aldrig hända igen.
Det går inte att skärskåda och se det som professor Harald Ofstad tar upp i sin bok från 1972 Vårt förakt för svaghet och se att de mekanismer som skapade nazismen levde innan den kom och lever nu också i vår värld.
Susanna Alakoski bodde på Ängsviksgården här ute på Värmdö och tillhör de som har skaffat sig en position i samhället genom att gå in i den yttersta maktfullkomliga kvinnovänstern med Gudrun Schyman.
Jag har själv mött Gudrun Schyman där ute på Ängsviksgården, för hon flyttade in där för att ta över makten, inte bara över huset, utan i vänsterpartiet. Då hade vi själva - ett 20-tal vuxna - renoverat och byggt om huset och bildat en bostadsrättsförening.
När hon skulle flytta, så såg hon till att hon fick ut så mycket pengar som möjligt för sin lägenhet, medan vi som hade varit med och köpt, jobbat och gjort i ordning huset gick med på att bara ta ut så mycket som vi hade lagt ut med en liten höjning enligt konsumentprisindex.
Alltså det är inte de fina orden det handlar om utan vad som sker i handling. Inte bara privat utan också i våra institutioner och organisationer. Se mitt tidigare inlägg.
Det går alltid att dölja sig själv bakom fina fraser och tjusiga ord, eller genom att skriva böcker, som följer den trend som går genom samhället, om att det är så synd om människorna. Och särskilt då de som har misslyckats i samhället och som går ned sig i knark och sprit.
Herregud säger jag. Det finns inte längre några klara strukturella, materiella orsaker till sådant. Och vi behöver absolut inte ömka de som inte har klarat sig. Bättre då att ändra reella fakta i samhället, så att alla människor faktiskt har möjlighet till att leva bra liv, utan att gå in i extrema maktpolitiska organisationer.
Och Magnus Utvik du får gärna ett nytt ex av min bok Ett Sekel av Tystnad, så att du kan läsa igen. Där finns nämligen verkligheten beskriven, både den yttre och den inre i en människa av kött och blod. Det är en dagbok med anteckningar i stort sett dagligen med datum och klockslag.
Och där beskrivs hur detta blinda samhälle drabbar inte bara mig som mamma utan också hur det drabbar vår yngste son. Hur vi bägge ska sjukförklaras av samhället, för något fel måste det vara på oss, som inte kan klara oss i detta det bästa av samhällen, som vi har levt i någonsin.
Och hur dessa kuratorer, socialsekreterare och Bup:are hjälps åt att se till att vi blir mer och mer marginaliserade. Som tur var så hade vår yngste son ett par föräldrar, som orkade gå emot hela den samhälleliga trenden.
Det är en beskrivning i realtid av den idiotiska politik, som fördes under 90-talet och framåt av den förra regeringen. Och vilka konsekvenser detta fick för en barnfamilj i dagens Sverige. En dokumentär och sann berättelse.
PS. Läs också detta inlägg och den pågående diskussionen i kommentarerna under det. DS
tisdag 9 februari 2010
Margot Wallström ny föreslagen ordförande
Kanske blir Margot Wallström ny ordförande vid Lunds universitet. Det blir klart på torsdag.
Det vore bra tror jag med en så gedigen erfaren kvinna som ordförande vid detta anrika universitet. Lunds universitet hade i början av 1900-talet omkring tusen studenter som utbildades till höga poster i staten. Numera går där 41 000 studenter.
Margot Wallström avgick kort efter riksdagvalet 1998 - från posten som socialminister - efter en konflikt med Göran Persson. Hon har varit EU:kommissionens första vice ordförande och är nu aktuell för en hög post inom FN.
Hon åtnjuter stort förtroende hos svenska folket, som länge har velat ha henne till partiordförande för socialdemokraterna, men själv har hon aldrig velat detta.
Det är regeringen som formellt utser ordföranden för universitetet, men regeringen brukar alltid följa det förslag som kommer från universitetets rektor, som heter Per Eriksson.
Det vore bra tror jag med en så gedigen erfaren kvinna som ordförande vid detta anrika universitet. Lunds universitet hade i början av 1900-talet omkring tusen studenter som utbildades till höga poster i staten. Numera går där 41 000 studenter.
Margot Wallström avgick kort efter riksdagvalet 1998 - från posten som socialminister - efter en konflikt med Göran Persson. Hon har varit EU:kommissionens första vice ordförande och är nu aktuell för en hög post inom FN.
Hon åtnjuter stort förtroende hos svenska folket, som länge har velat ha henne till partiordförande för socialdemokraterna, men själv har hon aldrig velat detta.
Det är regeringen som formellt utser ordföranden för universitetet, men regeringen brukar alltid följa det förslag som kommer från universitetets rektor, som heter Per Eriksson.
måndag 8 februari 2010
Gabriella Lahti försöker skapa drama
Hon har förmått Marina Engan att gråta ut över den hemska "tanten" Monica Antonsson. Jag länkar inte till eländet, för det är så urbota dåligt.
Lahti jobbar åt en skandaltidning på nätet, som inte drar sig för någonting för att kreera lite besökare. Gabriella Lahti är född 1983 och bor i Stockholm.
Hon har bott en längre tid i Australien och verkar gilla att partaja. Om man slår upp henne på nätet är det sådant som finns där. Hon har skrivit någon artikel på Newsmill, men är okänd som användare.
Jag skäms över att hon försöker få en inbiten lögnare och kanske (?) försäkringsbedragare som Marina Engan att agera offer i sjukbranschen när hon annars tydligen har en stor firma, som heter Barnens Röst, som enligt egen utsago har "team" och erbjuder det bästa "industrin" har att erbjuda.
Tydligen så jobbar denna sjukpensionär enligt egen uppgift sex dagar i veckan. Endast söndagar är en ledig dag.
Hon är född 1960 och skulle rimligt sett ha många år kvar att jobba, så varför har hon då sjukpension? Det tycker jag är en rimlig fråga.
Marina Engan har uppenbarligen gjort detta för att fortsätta att göra livet surt för Monica Antonsson.
Så därför ljuger hon så det osar i artikeln. Och Gabriella Lahti har naturligtvis inte brytt sig om att fråga Monica Antonsson om saken. För då hade det ju inte blivit någon historia.
Känd kvällstidningsjournalistik: kolla aldrig en historia, den kan spricka. Och kolla aldrig några källor. Ifall någon frågar säg att du har alla papper på vinden.
Journalistik i Liza Marklunds efterföljd. Har hon startat en skola? Eller?
Lahti jobbar åt en skandaltidning på nätet, som inte drar sig för någonting för att kreera lite besökare. Gabriella Lahti är född 1983 och bor i Stockholm.
Hon har bott en längre tid i Australien och verkar gilla att partaja. Om man slår upp henne på nätet är det sådant som finns där. Hon har skrivit någon artikel på Newsmill, men är okänd som användare.
Jag skäms över att hon försöker få en inbiten lögnare och kanske (?) försäkringsbedragare som Marina Engan att agera offer i sjukbranschen när hon annars tydligen har en stor firma, som heter Barnens Röst, som enligt egen utsago har "team" och erbjuder det bästa "industrin" har att erbjuda.
Tydligen så jobbar denna sjukpensionär enligt egen uppgift sex dagar i veckan. Endast söndagar är en ledig dag.
Hon är född 1960 och skulle rimligt sett ha många år kvar att jobba, så varför har hon då sjukpension? Det tycker jag är en rimlig fråga.
Marina Engan har uppenbarligen gjort detta för att fortsätta att göra livet surt för Monica Antonsson.
Så därför ljuger hon så det osar i artikeln. Och Gabriella Lahti har naturligtvis inte brytt sig om att fråga Monica Antonsson om saken. För då hade det ju inte blivit någon historia.
Känd kvällstidningsjournalistik: kolla aldrig en historia, den kan spricka. Och kolla aldrig några källor. Ifall någon frågar säg att du har alla papper på vinden.
Journalistik i Liza Marklunds efterföljd. Har hon startat en skola? Eller?
Bengt Westerberg avstår sin miljonlön
Tills vidare och från den 1 mars så avstår Röda korsets ordförande Bengt Westerberg att ta ut sin lön som ordförande.
Kritiken mot honom blev helt enkelt för hård och han kommer att avstå lön tills medlemmarna har bestämt hur mycket han ska ha. Han har också erbjudit sig att ställa platsen till förfogande, men så långt ville inte styrelsen gå.
Under tiden, som han avstår lön, deponeras denna på ett konto och på Röda korsets dag den 8 maj ska det vara klart vad medlemmarna tycker.
Alternativet hade varit att kalla in en extrastämma och ställa ordförandeposten till förfogande, men det tyckte styrelsen inte var en bra idé. Det skulle kosta för mycket.
Röda korset har fått sämre insamlingsresultat till följd av människors misstänksamhet mot organisationen. Och en donation på 100 miljoner från finansmannen Roger Akelius gick deras näsa förbi pga av svindeln.
Bengt Westerberg säger att han anpassar sig till det arvode han får. Han kan tänka sig att jobba gratis.
Kritiken mot organisationen har varit hård sedan det upptäcktes att Johan af Donner hade svindlat Röda korset på omkring 6.5 miljoner kronor. Och Bengt Westerberg gick först ut och försvarade honom och sade att det handlade om otillåtna extrainkomster.
Kritiken mot honom blev helt enkelt för hård och han kommer att avstå lön tills medlemmarna har bestämt hur mycket han ska ha. Han har också erbjudit sig att ställa platsen till förfogande, men så långt ville inte styrelsen gå.
Under tiden, som han avstår lön, deponeras denna på ett konto och på Röda korsets dag den 8 maj ska det vara klart vad medlemmarna tycker.
Alternativet hade varit att kalla in en extrastämma och ställa ordförandeposten till förfogande, men det tyckte styrelsen inte var en bra idé. Det skulle kosta för mycket.
Röda korset har fått sämre insamlingsresultat till följd av människors misstänksamhet mot organisationen. Och en donation på 100 miljoner från finansmannen Roger Akelius gick deras näsa förbi pga av svindeln.
Bengt Westerberg säger att han anpassar sig till det arvode han får. Han kan tänka sig att jobba gratis.
Kritiken mot organisationen har varit hård sedan det upptäcktes att Johan af Donner hade svindlat Röda korset på omkring 6.5 miljoner kronor. Och Bengt Westerberg gick först ut och försvarade honom och sade att det handlade om otillåtna extrainkomster.
Den ideologiska propagandistiska kartan styr
Jag frågade om han någonsin hade tänkt på om judarna som han hade mördat var skyldiga eller på något sätt förtjänade ett sådant öde. Åter försökte han tålmodigt förklara att sådana frågor var orealistiska, emedan han hade levt i en helt annan värld.
-Kan ni inte förstå att det inte var meningen att vi SS-män skulle tänka på sådana saker, det föll oss aldrig in. Och förresten hade man redan tagit för givet att judarna hade skulden till allt.
Jag pressade honom för att få en förklaring på varför det togs för givet.
- Tja vi hade helt enkelt aldrig hört något annat. Det var inte bara tidningar som Der Stürmer, det var allt vad vi överhuvudtaget hörde. Till och med vår militära och ideologiska uppfostran tog för givet att vi måste skydda Tyskland för judarna.. Det började gå upp för mig först efter sammanbrottet att allt kanske inte var alldeles riktigt, när jag hade hört vad alla sade. Men ingen hade någonsin sagt sådant tidigare, i alla fall hade vi aldrig hört det.
- Nu undrar jag om Himmler verkligen själv trodde på allt det där, eller om han bara gav mig en ursäkt för att rättfärdiga det som han ville att jag skulle göra - men egentligen spelade det ingen roll. Vi var alla så uppfostrade till att lyda order, utan att överhuvudtaget tänka, att tanken på olydnad aldrig skulle ha fallit någon in och någon annan kunde ha gjort det lika bra om inte jag gjorde det.
Ur psykologen G M Gilberts samtal med Rudolf Höss, Auschwitzkommendanten
sidan 52 i Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad tidigare professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
Nazismen utgick alltså ifrån en propagandistisk världsordning och så skulle världen och människorna rätta in sig efter den. Jfr Roks syn på männen och könsmaktsordningen, som styr hur de ser på världen. Jfr också Liza Marklund och hennes förklaring till Gömda och Asyl: dessa böcker ingick i ett "politiskt projekt". Samma sak där alltså att ideologin lägger ut en karta och stämmer inte kartan är det inte fel på den utan på världen.
Jfr också socialdemokraten och kvinnoförbundets dåvarande ordförande Inger Segelström, som skriker från Bryssel i telefon till TV-programmet Debatt att hon struntar i om böckerna är sanna eller inte.
För det är inte vad det handlar om utan något mycket större. En Stor Agenda. Nämligen att alla kvinnor är förtryckta av männen som grupp. Punkt slut. Agendan sätts i de slutna rummen, med forskare sådana som professor Eva Lundgren och jur dr Jenny Westerstrand och de vet att det som ska bevisas är att männen är skyldiga. Alla män.
-Kan ni inte förstå att det inte var meningen att vi SS-män skulle tänka på sådana saker, det föll oss aldrig in. Och förresten hade man redan tagit för givet att judarna hade skulden till allt.
Jag pressade honom för att få en förklaring på varför det togs för givet.
- Tja vi hade helt enkelt aldrig hört något annat. Det var inte bara tidningar som Der Stürmer, det var allt vad vi överhuvudtaget hörde. Till och med vår militära och ideologiska uppfostran tog för givet att vi måste skydda Tyskland för judarna.. Det började gå upp för mig först efter sammanbrottet att allt kanske inte var alldeles riktigt, när jag hade hört vad alla sade. Men ingen hade någonsin sagt sådant tidigare, i alla fall hade vi aldrig hört det.
- Nu undrar jag om Himmler verkligen själv trodde på allt det där, eller om han bara gav mig en ursäkt för att rättfärdiga det som han ville att jag skulle göra - men egentligen spelade det ingen roll. Vi var alla så uppfostrade till att lyda order, utan att överhuvudtaget tänka, att tanken på olydnad aldrig skulle ha fallit någon in och någon annan kunde ha gjort det lika bra om inte jag gjorde det.
Ur psykologen G M Gilberts samtal med Rudolf Höss, Auschwitzkommendanten
sidan 52 i Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad tidigare professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
Nazismen utgick alltså ifrån en propagandistisk världsordning och så skulle världen och människorna rätta in sig efter den. Jfr Roks syn på männen och könsmaktsordningen, som styr hur de ser på världen. Jfr också Liza Marklund och hennes förklaring till Gömda och Asyl: dessa böcker ingick i ett "politiskt projekt". Samma sak där alltså att ideologin lägger ut en karta och stämmer inte kartan är det inte fel på den utan på världen.
Jfr också socialdemokraten och kvinnoförbundets dåvarande ordförande Inger Segelström, som skriker från Bryssel i telefon till TV-programmet Debatt att hon struntar i om böckerna är sanna eller inte.
För det är inte vad det handlar om utan något mycket större. En Stor Agenda. Nämligen att alla kvinnor är förtryckta av männen som grupp. Punkt slut. Agendan sätts i de slutna rummen, med forskare sådana som professor Eva Lundgren och jur dr Jenny Westerstrand och de vet att det som ska bevisas är att männen är skyldiga. Alla män.
söndag 7 februari 2010
Vårt förakt för svaghet
Jag vet att jag har den där boken av den norske filosofen Harald Ofstad i mitt hus någonstans, men jag hittar den inte nu.
Nazismen påverkade västvärlden långt in på 50-talet, rentav 60-talet och Harald Ofstad gav ut sin bok 1972. Den hette Vårt förakt för svaghet. Jag läste den då.
Det som slår mig nu är att den radikala feminismen har på ett bakvänt sätt anammat detta förakt för svaghet, som uttrycktes i psykopatisk anda hos Nazityskland. Där vändes allt upp och ned och det fanns bara en syndabock.
I den ultraradiakala feminismen är det likadant. Där är männen syndabockar som grupp, som om de vore nutidens judar, som det är lämpligt att skylla allt på, som man inte gillar.
Jag citerar gärna Lars Schaff, som jag har länkat till ovan:
"Som en spegelbild av denna framgångsdyrkan följer att man frestas att se ner på den som misslyckas. Är vi utrustade med normal empati så beklagar vi förloraren. De som totalt saknar förmåga till empati, som Hitler och nazismen, kan leva ut sitt förakt ända till förintelsen. Hitler saknade inte bara egen empati utan ansåg den vara ett av uttrycken för svaghet och därmed i sig något att bekämpa. Här hade han fel även i darwinistisk mening (säkert utan att veta om det eller bry sig), eftersom empati har ett överlevnadsvärde i människans evolutionära utveckling. Den felsynen ledde till sist nazityskland in i självförintelse."
Det känns som om vi har kommit lika långt en gång till på människans väg i historien. Ännu en gång ska vi i Sverige ha stora kvinnor och män som visar oss vägen och berättar för oss vilka som är syndabockarna.
Och särskilt finns de på universiteten i form av radikalfeministerna och deras anhängare, som ständigt försöker blanda bort korten istället för att ta ansvar för sina egna liv.
Nazismen påverkade västvärlden långt in på 50-talet, rentav 60-talet och Harald Ofstad gav ut sin bok 1972. Den hette Vårt förakt för svaghet. Jag läste den då.
Det som slår mig nu är att den radikala feminismen har på ett bakvänt sätt anammat detta förakt för svaghet, som uttrycktes i psykopatisk anda hos Nazityskland. Där vändes allt upp och ned och det fanns bara en syndabock.
I den ultraradiakala feminismen är det likadant. Där är männen syndabockar som grupp, som om de vore nutidens judar, som det är lämpligt att skylla allt på, som man inte gillar.
Jag citerar gärna Lars Schaff, som jag har länkat till ovan:
"Som en spegelbild av denna framgångsdyrkan följer att man frestas att se ner på den som misslyckas. Är vi utrustade med normal empati så beklagar vi förloraren. De som totalt saknar förmåga till empati, som Hitler och nazismen, kan leva ut sitt förakt ända till förintelsen. Hitler saknade inte bara egen empati utan ansåg den vara ett av uttrycken för svaghet och därmed i sig något att bekämpa. Här hade han fel även i darwinistisk mening (säkert utan att veta om det eller bry sig), eftersom empati har ett överlevnadsvärde i människans evolutionära utveckling. Den felsynen ledde till sist nazityskland in i självförintelse."
Det känns som om vi har kommit lika långt en gång till på människans väg i historien. Ännu en gång ska vi i Sverige ha stora kvinnor och män som visar oss vägen och berättar för oss vilka som är syndabockarna.
Och särskilt finns de på universiteten i form av radikalfeministerna och deras anhängare, som ständigt försöker blanda bort korten istället för att ta ansvar för sina egna liv.
Jenny W är ett märkligt fenomen
Hon är underställd professor Eva Lundgren på Uppsala universitet och går i hennes ledband och har en egen blogg. På denna blogg öser hon ur sig all skit, som bildar grunden till hennes och chefens forskning.
Om jag ska tolka henne välvilligt så är hon indragen i ett kollektivt synsätt på mänskligheten, som gör att hon och en 16-åring, som grävs ned i marken i Turkiet är likställda. Fast Jenny W fortfarande lever i högönsklig välmåga.
Ska jag fortfarande tolka hela könsmaktsordningen på ett positivt sätt, så betyder det att jag måste tolka också tex Hitler med sitt Lebensraum, som någon som var överlägsen i intelligens och alltså inte behövde bekymra sig om de underordnade massorna eller mobben, som Jenny W kallar alla oss andra på sin blog. En dum mobb dessutom. Det blir väl lite tårta på tårta? Några intelligenta mobbar finns väl inte?
Nu kan man ju tycka att även de som jobbar på den månghundraåriga ärevördiga institutionen Uppsala universitet har rätt att vara lite grova i munnen, även officiellt på internet i skrift, va fasen vi är väl alla människor och jämställda... nä stopp nu ett tag. Är vi verkligen det?
Varför ska vi skattebetalare underhålla sådana som Jenny W och sedan beskyllas för att inte ens begripa hennes storhet? Liknar inte detta alla andra diktatorers sätt att angripa människor, som de i sin tur tyckte var för små människor, för att begripa den Stora Planen?
Är inte detta återigen den förment upphöjde som är utnämnd av Gud som konungarna ju alltid var förr i tiden. Eller en variant av Marie Antoinettes "ge dem kakor" när folket inte hade bröd att äta och hon själv naturligtvis såg sig som undantagen svält och elände, sittande på sin tron.
Kanske det behövs lite fiskmånglerskor som drar iväg till palatset den här gången också och släpar iväg de upphöjda till ett annat öde?
Men vi är ju så civiliserade nu ett par århundraden senare så vi gör inte så. Vi i "mobben" diskuterar bara vidare hur det kommer sig att våra skattepengar ska gå till sånt, som den förra regeringen tyckte medverkade till jämställdhet, men som i själva verket har visat sig utpeka halva Sveriges befolkning, som kapabel att slå ihjäl sina kvinnor när som helst.
För män är djur tycker inte du det? Obs det senare är ett uttalande av Roks tidigare ordförande Irene von Wachenfeldt och ska i detta sammanhang tolkas ironiskt. Hon själv har försökt att senare ta tillbaka detta uttalande fast hela svenska folket hörde när hon sade det på TV. Efter att detta misslyckades kom hon fram till att män är värre än djur...
PS. Marie Antoinette har sannolikt inte ens sagt det där med kakorna, men det har ändå levt vidare, för det betecknade så väl hela den livsstilen... DS.
Om jag ska tolka henne välvilligt så är hon indragen i ett kollektivt synsätt på mänskligheten, som gör att hon och en 16-åring, som grävs ned i marken i Turkiet är likställda. Fast Jenny W fortfarande lever i högönsklig välmåga.
Ska jag fortfarande tolka hela könsmaktsordningen på ett positivt sätt, så betyder det att jag måste tolka också tex Hitler med sitt Lebensraum, som någon som var överlägsen i intelligens och alltså inte behövde bekymra sig om de underordnade massorna eller mobben, som Jenny W kallar alla oss andra på sin blog. En dum mobb dessutom. Det blir väl lite tårta på tårta? Några intelligenta mobbar finns väl inte?
Nu kan man ju tycka att även de som jobbar på den månghundraåriga ärevördiga institutionen Uppsala universitet har rätt att vara lite grova i munnen, även officiellt på internet i skrift, va fasen vi är väl alla människor och jämställda... nä stopp nu ett tag. Är vi verkligen det?
Varför ska vi skattebetalare underhålla sådana som Jenny W och sedan beskyllas för att inte ens begripa hennes storhet? Liknar inte detta alla andra diktatorers sätt att angripa människor, som de i sin tur tyckte var för små människor, för att begripa den Stora Planen?
Är inte detta återigen den förment upphöjde som är utnämnd av Gud som konungarna ju alltid var förr i tiden. Eller en variant av Marie Antoinettes "ge dem kakor" när folket inte hade bröd att äta och hon själv naturligtvis såg sig som undantagen svält och elände, sittande på sin tron.
Kanske det behövs lite fiskmånglerskor som drar iväg till palatset den här gången också och släpar iväg de upphöjda till ett annat öde?
Men vi är ju så civiliserade nu ett par århundraden senare så vi gör inte så. Vi i "mobben" diskuterar bara vidare hur det kommer sig att våra skattepengar ska gå till sånt, som den förra regeringen tyckte medverkade till jämställdhet, men som i själva verket har visat sig utpeka halva Sveriges befolkning, som kapabel att slå ihjäl sina kvinnor när som helst.
För män är djur tycker inte du det? Obs det senare är ett uttalande av Roks tidigare ordförande Irene von Wachenfeldt och ska i detta sammanhang tolkas ironiskt. Hon själv har försökt att senare ta tillbaka detta uttalande fast hela svenska folket hörde när hon sade det på TV. Efter att detta misslyckades kom hon fram till att män är värre än djur...
PS. Marie Antoinette har sannolikt inte ens sagt det där med kakorna, men det har ändå levt vidare, för det betecknade så väl hela den livsstilen... DS.
Samma väder här som där
Det har snöat upp till en meter i Washington, där staden är tyst och stilla efter att snön dalat ned sedan i fredags. Den lär fortsätta att falla till i kväll och flera tak har rasat in under tyngden av snön.
Det lär slå till och med Knickerbocker-stormen från 1922 då en teater med det namnet rasade in och närmare 100 människor omkom.
Hela vädersituationen lär bero på El Nino, som finns i östra Stilla Havet och orsakar torka i Australien och Asien, men blött i både Nord- och Sydamerika.
Och lilla Sverige då? Ja vi befinner oss mellan dessa områden, så det kanske är vädrets tärning som avgör?
I morse när jag vaknade stod ett rådjur utanför huset med en massa fåglar omkring sig. En idyllisk bild. De kalasade tillsammans på maten vi hade lagt ut.
Snövallarna vid vår väg går upp till taket på våra bilar.. och sopbilen vågade sig inte in på vägen senast i torsdags. Men soptunnan var borta när jag tittade ut. Vem vill sno en soptunna?
Sedan begrep jag... sopåkaren hade gått hela vägen från den större vägen fram till vår tomt, hämtat soptunnan, men inte gått tillbaka till oss igen med den.
Jag gick och tittade... jo mycket riktigt där stod den, tömd. Tack sopåkaren! Vi får väl se hur det ser ut om fjorton dagar igen... då nästa tömning ska ske.
Det lär slå till och med Knickerbocker-stormen från 1922 då en teater med det namnet rasade in och närmare 100 människor omkom.
Hela vädersituationen lär bero på El Nino, som finns i östra Stilla Havet och orsakar torka i Australien och Asien, men blött i både Nord- och Sydamerika.
Och lilla Sverige då? Ja vi befinner oss mellan dessa områden, så det kanske är vädrets tärning som avgör?
I morse när jag vaknade stod ett rådjur utanför huset med en massa fåglar omkring sig. En idyllisk bild. De kalasade tillsammans på maten vi hade lagt ut.
Snövallarna vid vår väg går upp till taket på våra bilar.. och sopbilen vågade sig inte in på vägen senast i torsdags. Men soptunnan var borta när jag tittade ut. Vem vill sno en soptunna?
Sedan begrep jag... sopåkaren hade gått hela vägen från den större vägen fram till vår tomt, hämtat soptunnan, men inte gått tillbaka till oss igen med den.
Jag gick och tittade... jo mycket riktigt där stod den, tömd. Tack sopåkaren! Vi får väl se hur det ser ut om fjorton dagar igen... då nästa tömning ska ske.
lördag 6 februari 2010
Merlin och Jacqueline Kennedy
Just nu går det en härlig serie på SVT1 om Merlin, den där trollkarlen vid kung Arthurs hov. Fast Arthur är inte kung ännu utan hans pappa är det och Arthur är bara en lite idealistisk, men otursförföljd prins, som måste räddas av Merlin.
I det här av snittet som gick nyss, så kommer Sir Lancelot in i handlingen, men han luras och säger att han är den femte sonen till en ädling, men det är lögn. Så han är en falsk son.
Kungen säger: Lagen binder samman riddare. Hur man kan lita på någon som ljuger? Så Lancelot kastas i fängelse.
Dock så angriper en jättegrip slottet och riddarna. Ett trolldomsväsen. Den motstår stål, men gillar inte eld.
Arthur känner ett band till Lancelot och släpper honom ur fängelset och ger sig sedan ut för att döda gripen. Men det kan han inte och inte heller de andra riddarna.
Då kommer Lancelot och med hjälp av Merlin så dödar han gripen. Men när Arthur säger att Lancelot dödade gripen och måste få vara riddare så säger den oböjlige kungen: Lagen är lagen.
Lancelot tar saken i egna händer och säger att lögnen har skapat en splittring mellan dem och därför säger han adjö och rider bort.
Jacqueline Kennedy var den som efter att hennes man president John F Kennedy hade blivit skjuten i Dallas Texas bjöd in journalisten Theodore White till Vita huset:
"Samma dag ringde Jacqueline Kennedy till Theodore White, som var journalist och skrev för tidskriften Life. Han hade skrivit boken The Making of the President 1960, där han hade skildrat valproceduren på ett nytt sätt och han hade bland annat sagt:
- En liberal är en person, som tror att vatten kan rinna uppför bergen. En konservativ är någon som tycker att alla borde betala för detta vatten.
Själv menade Thedore White att han befann sig någonstans mittemellan dessa ståndpunkter. Han ville att vattnet skulle vara gratis, men han trodde inte på mirakler. Hans kritiker menade att han lade in för mycket av sig själv i sitt skrivande och att han hade en tendens att bortse från det negativa och istället berätta hjältehistorier. Han hade känt Joe Kennedys äldste son Joe jr och hade gått i samma skola som honom. Ibland var USA ett litet land. Jacqueline Kennedy bad honom komma till henne för en intervju.
- Jag bad honom komma till ett möte med mig i Hyannis Port och jag gjorde mitt bästa, när jag talade med honom, för att påbörja mitt arbete med att låta Jack kommas ihåg, som den visionär och den store president han var på väg att bli, när kulorna stoppade honom. Det var då jag tillsammans med Theodore White myntade begreppet Camelot. Det fanns en musikal på Broadway, vars melodier Jack tyckte om och som handlade om den tid då legenden om uppstod. Min mans tid var likadan, tyckte jag.
För ett litet ögonblick så fanns det en anda, som liknade Camelots i USA tyckte Jacqueline Kennedy. Det var en hjältetid, en era av stora omvälvningar, som aldrig fick blomma ut. Det var godheten som skulle besegra ondskan, men det blev inte så. President John F Kennedy hade redan som liten pojke älskat historierna om kung Arthur och riddarna av det runda bordet. Han läste dem om och om igen, för han hade gott om tid när han låg sjuk. Deras sökande efter den heliga Graal kunde jämföras med vad president Kennedy hade försökt att göra, vad han ville föra in i världen. Vad han och Jacqueline Kennedy tillsammans hade kunnat uträtta, om han bara hade fått leva. Den heliga graalen var en symbol för det som hade tappats bort, det som var heligt, det som var viktigt. Det som behövdes i världen. Historierna om Camelot hade varit en av ledstjärnorna i president Kennedys liv.
Kung Arthurs runda bord, där alla riddarna samlades, var ett enande motiv, en beskrivning av hur män kunde samlas för att åstadkomma något stort. När människor på detta sätt kom samman så fanns det ingen åtskillnad mellan dem. Människor som möttes så hade en direkt kontakt mellan sig och förstod varandra omedelbart utan ord. Det var något sådant som president Kennedy ville åstadkomma, en gemenskap, som berörde människorna, som fick dem att tillsammans gå mot nya mål. Han hade stora drömmar. Jacqueline Kennedy hade vetat det, men världen lät honom inte gå vidare med dem.
- Jag hade i ett slag förlorat min man, mina uppgifter som First Lady och mitt hem. Bara barnen återstod. Den 6 december flyttade barnen och jag från Vita huset. Biträdande statssekreteraren Averell Harriman var generös nog att låta oss flytta temporärt till hans hus i Georgetown. Han hade ställt det till vårt förfogande, för vi hade ingenstans att bo och själv tog han in på ett värdshus i närheten med sin fru. Hela vår tillvaro hade skakats i grunden och jag ville inte att barnen skulle skadas mer än de redan gjort. De hade också förlorat allt. Sin far, sitt hem och hela sin inordnade tillvaro. Men Caroline fick ha kvar sin skolklass i Vita huset. Hon fick lov till det för det nya presidentparet."
Detta är ett utdrag ur min kommande bok om Jacqueline Kennedy
I det här av snittet som gick nyss, så kommer Sir Lancelot in i handlingen, men han luras och säger att han är den femte sonen till en ädling, men det är lögn. Så han är en falsk son.
Kungen säger: Lagen binder samman riddare. Hur man kan lita på någon som ljuger? Så Lancelot kastas i fängelse.
Dock så angriper en jättegrip slottet och riddarna. Ett trolldomsväsen. Den motstår stål, men gillar inte eld.
Arthur känner ett band till Lancelot och släpper honom ur fängelset och ger sig sedan ut för att döda gripen. Men det kan han inte och inte heller de andra riddarna.
Då kommer Lancelot och med hjälp av Merlin så dödar han gripen. Men när Arthur säger att Lancelot dödade gripen och måste få vara riddare så säger den oböjlige kungen: Lagen är lagen.
Lancelot tar saken i egna händer och säger att lögnen har skapat en splittring mellan dem och därför säger han adjö och rider bort.
Jacqueline Kennedy var den som efter att hennes man president John F Kennedy hade blivit skjuten i Dallas Texas bjöd in journalisten Theodore White till Vita huset:
"Samma dag ringde Jacqueline Kennedy till Theodore White, som var journalist och skrev för tidskriften Life. Han hade skrivit boken The Making of the President 1960, där han hade skildrat valproceduren på ett nytt sätt och han hade bland annat sagt:
- En liberal är en person, som tror att vatten kan rinna uppför bergen. En konservativ är någon som tycker att alla borde betala för detta vatten.
Själv menade Thedore White att han befann sig någonstans mittemellan dessa ståndpunkter. Han ville att vattnet skulle vara gratis, men han trodde inte på mirakler. Hans kritiker menade att han lade in för mycket av sig själv i sitt skrivande och att han hade en tendens att bortse från det negativa och istället berätta hjältehistorier. Han hade känt Joe Kennedys äldste son Joe jr och hade gått i samma skola som honom. Ibland var USA ett litet land. Jacqueline Kennedy bad honom komma till henne för en intervju.
- Jag bad honom komma till ett möte med mig i Hyannis Port och jag gjorde mitt bästa, när jag talade med honom, för att påbörja mitt arbete med att låta Jack kommas ihåg, som den visionär och den store president han var på väg att bli, när kulorna stoppade honom. Det var då jag tillsammans med Theodore White myntade begreppet Camelot. Det fanns en musikal på Broadway, vars melodier Jack tyckte om och som handlade om den tid då legenden om uppstod. Min mans tid var likadan, tyckte jag.
För ett litet ögonblick så fanns det en anda, som liknade Camelots i USA tyckte Jacqueline Kennedy. Det var en hjältetid, en era av stora omvälvningar, som aldrig fick blomma ut. Det var godheten som skulle besegra ondskan, men det blev inte så. President John F Kennedy hade redan som liten pojke älskat historierna om kung Arthur och riddarna av det runda bordet. Han läste dem om och om igen, för han hade gott om tid när han låg sjuk. Deras sökande efter den heliga Graal kunde jämföras med vad president Kennedy hade försökt att göra, vad han ville föra in i världen. Vad han och Jacqueline Kennedy tillsammans hade kunnat uträtta, om han bara hade fått leva. Den heliga graalen var en symbol för det som hade tappats bort, det som var heligt, det som var viktigt. Det som behövdes i världen. Historierna om Camelot hade varit en av ledstjärnorna i president Kennedys liv.
Kung Arthurs runda bord, där alla riddarna samlades, var ett enande motiv, en beskrivning av hur män kunde samlas för att åstadkomma något stort. När människor på detta sätt kom samman så fanns det ingen åtskillnad mellan dem. Människor som möttes så hade en direkt kontakt mellan sig och förstod varandra omedelbart utan ord. Det var något sådant som president Kennedy ville åstadkomma, en gemenskap, som berörde människorna, som fick dem att tillsammans gå mot nya mål. Han hade stora drömmar. Jacqueline Kennedy hade vetat det, men världen lät honom inte gå vidare med dem.
- Jag hade i ett slag förlorat min man, mina uppgifter som First Lady och mitt hem. Bara barnen återstod. Den 6 december flyttade barnen och jag från Vita huset. Biträdande statssekreteraren Averell Harriman var generös nog att låta oss flytta temporärt till hans hus i Georgetown. Han hade ställt det till vårt förfogande, för vi hade ingenstans att bo och själv tog han in på ett värdshus i närheten med sin fru. Hela vår tillvaro hade skakats i grunden och jag ville inte att barnen skulle skadas mer än de redan gjort. De hade också förlorat allt. Sin far, sitt hem och hela sin inordnade tillvaro. Men Caroline fick ha kvar sin skolklass i Vita huset. Hon fick lov till det för det nya presidentparet."
Detta är ett utdrag ur min kommande bok om Jacqueline Kennedy
Hoppas du trivs i fängelset
Susanna Alakoski fick sitta en lång stund i TV:s Godmorgonprogram i morse i TV4 och breda ut sig om sin nya bok: Hoppas du trivs bra i fängelset... nä det heter den inte utan hela titeln är felstavad..
Detta för att visa hur synd det är om människorna i Sverige i dag. Jag gillar inte Susanna Alakoski för hon har bott på Ängsviksgården här på Värmdö tillsammans med kommunisten Gudrun Schyman och sedemera gått in i hennnes parti och varit pressekreterare åt henne. Men hon är uppenbarligen smartare än Gudrun, har en bättre förmåga att uttrycka sig och har en större utblick över vad som pågår i samhället genom sin bakgrund från Finland.
Alltså där satt de här upphöjda damerna, som tillhör överklassen, programledaren i TV4 och Alakoski och pratade och nickade till varandra i TV-studion. Åh så gulligt! Inte en enda kritisk fråga.
Jag tycker inte att det var någon skillnad alls där i TV mot när jag var liten och överklassen i släkten hade massor med pengar medan vi bodde i två rum och kök med sovrummet uthyrt till en invandrare och en av mina pojkvänner åkte in i fängelse.
Det föll oss aldrig in att vi skulle ge upp och att det var synd om oss. Herrejesus livet gick vidare och allt ändrades hela tiden, men numera så är allt samhällets fel och välfärden har ramlat samman totalt. Så pratar alltid de där överklassdamerna uppifrån sitt torn.
Susanna Alakoski och hennes medsystrar gör samma kardinalfel som resten av vänstern och feministerna. De tror att underklassen är utan resurser och måste lyftas upp av staten och oss andra. De tilltror inte en människa samma förmåga som de själva har. Och inte heller att de andra har något ansvar för sina liv.
Ingenting är så svart-vitt som det framställdes här och som det alltid framställs i propagandan. Särskilt den marxistiska. Människor har själva massor med inneboende resurser och de lever inte utan omvärld, som propagandister alltid vill framhålla. Alla har vi anhöriga, släktingar och vänner, som ingår i samma nätverk som vi.
Men så sägs det aldrig i den vänstervridna synen på världen. Utan där ska en stor kvinna eller man sköta allt åt de andra. Den synen på oss själva måste vi slutligen överge någon gång. Det leder bara till att vi aldrig kommer ifrån diktatorer och deras övervakande samhällen.
Detta för att visa hur synd det är om människorna i Sverige i dag. Jag gillar inte Susanna Alakoski för hon har bott på Ängsviksgården här på Värmdö tillsammans med kommunisten Gudrun Schyman och sedemera gått in i hennnes parti och varit pressekreterare åt henne. Men hon är uppenbarligen smartare än Gudrun, har en bättre förmåga att uttrycka sig och har en större utblick över vad som pågår i samhället genom sin bakgrund från Finland.
Alltså där satt de här upphöjda damerna, som tillhör överklassen, programledaren i TV4 och Alakoski och pratade och nickade till varandra i TV-studion. Åh så gulligt! Inte en enda kritisk fråga.
Jag tycker inte att det var någon skillnad alls där i TV mot när jag var liten och överklassen i släkten hade massor med pengar medan vi bodde i två rum och kök med sovrummet uthyrt till en invandrare och en av mina pojkvänner åkte in i fängelse.
Det föll oss aldrig in att vi skulle ge upp och att det var synd om oss. Herrejesus livet gick vidare och allt ändrades hela tiden, men numera så är allt samhällets fel och välfärden har ramlat samman totalt. Så pratar alltid de där överklassdamerna uppifrån sitt torn.
Susanna Alakoski och hennes medsystrar gör samma kardinalfel som resten av vänstern och feministerna. De tror att underklassen är utan resurser och måste lyftas upp av staten och oss andra. De tilltror inte en människa samma förmåga som de själva har. Och inte heller att de andra har något ansvar för sina liv.
Ingenting är så svart-vitt som det framställdes här och som det alltid framställs i propagandan. Särskilt den marxistiska. Människor har själva massor med inneboende resurser och de lever inte utan omvärld, som propagandister alltid vill framhålla. Alla har vi anhöriga, släktingar och vänner, som ingår i samma nätverk som vi.
Men så sägs det aldrig i den vänstervridna synen på världen. Utan där ska en stor kvinna eller man sköta allt åt de andra. Den synen på oss själva måste vi slutligen överge någon gång. Det leder bara till att vi aldrig kommer ifrån diktatorer och deras övervakande samhällen.
fredag 5 februari 2010
DN går under
Det är känslan i dag när upp till 120 hotas med varsel. Dagens Nyheters annonsintäkter minskade i fjol med 278 miljoner kronor. Det uppger tidningschefen Gunilla Herlitz i DN i dag. Det motsvarade ett fall på ungefär 30 procent jämfört med år 2008.
Försäljningsminskningen ledde till att resultatet försämrades från en budgeterad förlust på ungefär 50 miljoner kronor till -109 miljoner kronor. Det är förklaringen till DN:s beslut att minska personalstyrkan med ungefär en femtedel av dagens 500 anställda.
Där finns för närvarande omkring 300 journalister och jag sörjer att de ska behöva befinna sig i denna soppa. Faktiskt.
Även om jag själv är mycket kritisk till hur tidningen ser ut, så unnar jag inte dessa människor detta. DN har skötts på ett märkligt sätt i många år. Tycker jag.
En tidning är inte som vilket företag som helst, som det sägs att Bonnier nu ska betrakta sitt tidigare flaggskepp. Det borde vara något annat, något som ger människor information om saker och ting de inte kan hitta på annat sätt.
Men så fungerar inte tidningsvärlden längre. Nätet är snabbare, alertare och vågar säga mer fortare. Jag har själv bytt medium från papperstidning till den elektroniska världen, för att få uttrycka mig.
På en traditionell tidning finns inte någon riktig yttrandefrihet. Kulturen kring själva tidningsskapandet är för gammal och urmodig för detta. Journalisterna själva håller tillbaka, stöpta i en form, som har tillämpats så länge.
Nu skälls DN för att det sitter "gamlingar" och redigerar och skriver. Ja de är väl kring 40plus och 50plus många. Men åldern har ingenting med "hungrighet" eller nytänkande att göra. Det har däremot vanans makt och känslan av att man befinner sig i ett särskilt hus. Och där finns DN-andan, som inte är lätt att gå emot.
- Det sitter i väggarna, som någon utttryckte det, som aldrig kom någon vart inne i huset. Jo, på sätt och vis är "andan" så abstrakt. Det hjälper inte ens att byta ut människor. Det är som om alla de gamla redaktörerna och berömda journalisterna fortfarande går runt där på redaktionerna och viskar i öronen på de nytillkomna.
Å andra sidan sörjer jag inte när nya tider kommer. Och själv läser jag DN på nätet innan jag masar mig iväg ut i kylan och hämtar pappersvarianten, som vi har just nu gratis. Lukten av trycksvärta är överskattad.
Försäljningsminskningen ledde till att resultatet försämrades från en budgeterad förlust på ungefär 50 miljoner kronor till -109 miljoner kronor. Det är förklaringen till DN:s beslut att minska personalstyrkan med ungefär en femtedel av dagens 500 anställda.
Där finns för närvarande omkring 300 journalister och jag sörjer att de ska behöva befinna sig i denna soppa. Faktiskt.
Även om jag själv är mycket kritisk till hur tidningen ser ut, så unnar jag inte dessa människor detta. DN har skötts på ett märkligt sätt i många år. Tycker jag.
En tidning är inte som vilket företag som helst, som det sägs att Bonnier nu ska betrakta sitt tidigare flaggskepp. Det borde vara något annat, något som ger människor information om saker och ting de inte kan hitta på annat sätt.
Men så fungerar inte tidningsvärlden längre. Nätet är snabbare, alertare och vågar säga mer fortare. Jag har själv bytt medium från papperstidning till den elektroniska världen, för att få uttrycka mig.
På en traditionell tidning finns inte någon riktig yttrandefrihet. Kulturen kring själva tidningsskapandet är för gammal och urmodig för detta. Journalisterna själva håller tillbaka, stöpta i en form, som har tillämpats så länge.
Nu skälls DN för att det sitter "gamlingar" och redigerar och skriver. Ja de är väl kring 40plus och 50plus många. Men åldern har ingenting med "hungrighet" eller nytänkande att göra. Det har däremot vanans makt och känslan av att man befinner sig i ett särskilt hus. Och där finns DN-andan, som inte är lätt att gå emot.
- Det sitter i väggarna, som någon utttryckte det, som aldrig kom någon vart inne i huset. Jo, på sätt och vis är "andan" så abstrakt. Det hjälper inte ens att byta ut människor. Det är som om alla de gamla redaktörerna och berömda journalisterna fortfarande går runt där på redaktionerna och viskar i öronen på de nytillkomna.
Å andra sidan sörjer jag inte när nya tider kommer. Och själv läser jag DN på nätet innan jag masar mig iväg ut i kylan och hämtar pappersvarianten, som vi har just nu gratis. Lukten av trycksvärta är överskattad.
Religion kontra andlighet
Vi försöker alltid som människor att förnya oss både materiellt och själsligt. Och människor är intresserade av andlighet, men inte längre så mycket av religion.
Jag läser just nu en bok som heter Örnen och Kondoren av Jonette Crowley. Denna kvinna (som jag tror är 50+) har varit en sökare av andlighet länge och hon beskriver i boken hur hon gör en andlig resa till Anderna och Machu Picchu, inkaindianernas gamla stad i Peru.
Hennes sökande blir en sammanslagning av den nordamerikanska örnen och den sydamerikanska kondoren. Det finns en gammal myt bland många indianfolk att när detta sker så kommer "fredens ande att vakna på jorden". Hon gjorde den här resan 2004-2005 och menar att detta, som hon har upplevt, är något som sprider sig bland oss andra.
Jonette Crowley har gjort en andlig resa, men hon är på gränsen till religion när hon nu sprider sitt budskap över världen. Själv är jag förtjust i andlighet och har gått både sådana kurser och varit med i en liten samtalsgrupp inom svenska kyrkan.
Jag tycker verkligen att var och en får bli salig på sin fason, som det sades förr i tiden. Så om någon vill leva kvar i en religion så får den det för mig. Tyvärr får detta ibland konsekvenser för omgivningen, som att Carola, när "barnflickan" hade blivit utsatt för övergrepp av operasångaren Tito Beltran, så sätter sig Carola och ber med henne istället för att anmäla honom till polisen.
Så gör maktlösa människor. De ber och hoppas på det bästa. Men Carola är ingen maktlös människa. I den här situationen så gjorde hon sig maktlös gentemot sina kollegor, gentemot tillställningen hon var med i och hon försatte "barnflickan" i samma maktlösa situation. Tillsammans med bland andra "barnflickans" arbetsgivare.
I bästa fall så står vi inför en sådan "domedag" världen över, så att vi inser att var och en av oss är kapabla och resursfyllda människor, som kan ta våra egna öden i våra händer. Och att vi klarar oss utan fördömande gudar, stora pappagudar, eller dito mammagudar.
Inom kyrkan (den katolska) så fick inte Maria bli en helig kvinna (upphöjd till himlen) förrän på 1950-talet, för man var så rädd för tidigare religioner (hedendom) där tex Isis var en modergudinna i den egyptiska religionen.
Kristendomen är en patriarkalisk religion, som underordnar kvinnor och det har vi verkligen lidit av länge. Och särskilt i Sydamerika och Mellanamerika, där spanjorerna gick in och där människor är katoliker.
I den lutherska religionen har vi inga heliga kvinnor alls. Kanske är det därför vi istället har fått feminismen, som motreaktion.
Nu reser alltså sådana västerländska människor som Jonette Crowley till de gamla inkastäderna för att hitta något. De finner också ibland något som går att skriva en bok om. Och jag läser gärna sådant, för något ger det också mig.
Men att dyrka Jonette Crowley för att hon har upplevt detta ligger mig fjärran. Eller att dyrka det hon har upptäckt. Då börjar jag gapskratta vid bara tanken. Vi behöver inte präster, shamaner eller prästinnor längre. Vi har förmågan var och en att ta del av allt vi själva är.
Och -ismer och religioner är ett gift för människor. Både de religiösa och politiska.
Jag läser just nu en bok som heter Örnen och Kondoren av Jonette Crowley. Denna kvinna (som jag tror är 50+) har varit en sökare av andlighet länge och hon beskriver i boken hur hon gör en andlig resa till Anderna och Machu Picchu, inkaindianernas gamla stad i Peru.
Hennes sökande blir en sammanslagning av den nordamerikanska örnen och den sydamerikanska kondoren. Det finns en gammal myt bland många indianfolk att när detta sker så kommer "fredens ande att vakna på jorden". Hon gjorde den här resan 2004-2005 och menar att detta, som hon har upplevt, är något som sprider sig bland oss andra.
Jonette Crowley har gjort en andlig resa, men hon är på gränsen till religion när hon nu sprider sitt budskap över världen. Själv är jag förtjust i andlighet och har gått både sådana kurser och varit med i en liten samtalsgrupp inom svenska kyrkan.
Jag tycker verkligen att var och en får bli salig på sin fason, som det sades förr i tiden. Så om någon vill leva kvar i en religion så får den det för mig. Tyvärr får detta ibland konsekvenser för omgivningen, som att Carola, när "barnflickan" hade blivit utsatt för övergrepp av operasångaren Tito Beltran, så sätter sig Carola och ber med henne istället för att anmäla honom till polisen.
Så gör maktlösa människor. De ber och hoppas på det bästa. Men Carola är ingen maktlös människa. I den här situationen så gjorde hon sig maktlös gentemot sina kollegor, gentemot tillställningen hon var med i och hon försatte "barnflickan" i samma maktlösa situation. Tillsammans med bland andra "barnflickans" arbetsgivare.
I bästa fall så står vi inför en sådan "domedag" världen över, så att vi inser att var och en av oss är kapabla och resursfyllda människor, som kan ta våra egna öden i våra händer. Och att vi klarar oss utan fördömande gudar, stora pappagudar, eller dito mammagudar.
Inom kyrkan (den katolska) så fick inte Maria bli en helig kvinna (upphöjd till himlen) förrän på 1950-talet, för man var så rädd för tidigare religioner (hedendom) där tex Isis var en modergudinna i den egyptiska religionen.
Kristendomen är en patriarkalisk religion, som underordnar kvinnor och det har vi verkligen lidit av länge. Och särskilt i Sydamerika och Mellanamerika, där spanjorerna gick in och där människor är katoliker.
I den lutherska religionen har vi inga heliga kvinnor alls. Kanske är det därför vi istället har fått feminismen, som motreaktion.
Nu reser alltså sådana västerländska människor som Jonette Crowley till de gamla inkastäderna för att hitta något. De finner också ibland något som går att skriva en bok om. Och jag läser gärna sådant, för något ger det också mig.
Men att dyrka Jonette Crowley för att hon har upplevt detta ligger mig fjärran. Eller att dyrka det hon har upptäckt. Då börjar jag gapskratta vid bara tanken. Vi behöver inte präster, shamaner eller prästinnor längre. Vi har förmågan var och en att ta del av allt vi själva är.
Och -ismer och religioner är ett gift för människor. Både de religiösa och politiska.
torsdag 4 februari 2010
Oprah pratade med Kathryn Harrison om incest
Jag råkade se slutet på Oprah Winfrey show alldeles nyss. Där berättade författaren Kathryn Harrison om sin bok The Kiss (finns också på svenska utgiven på Bonnier Kyssen ett hemligt liv).
Den handlar om hur det kom sig att hon hade ett incestförhållande med sin far från 20-24 års ålder. Hennes föräldrar var båda tonåringar när de fick henne. Och pappan hade hon kanske träffat ett par gånger som liten, medan mamman aldrig hade velat ha henne och hon lät sina föräldrar uppfostra dottern från det hon var fem år.
Så när hon väl fick kontakt med sin pappa - han hade blivit präst - som vuxen så var behovet av honom så stort att han kunde manipulera henne. Han dök upp när hon fyllde 20 år. När han skulle åka därifrån igen efter en vecka så gav han henne en tungkyss på flygplatsen.
Hon protesterade inte utan blev som förlamad av detta... och hon övertalades att åka till honom, att hoppa av skolan och till slut av honom att ha sex. Hon ville vara till lags, som hon hade varit hela sin uppväxt. Hon var duktig i skolan och skötte sig exemplariskt. För hennes far var detta allt eller intet. Hon var tvungen att vara med honom. Om hon lämnade honom så skulle ingen annan man vilja vara med henne.
Hon var en slampa precis som hennes mamma, sade hennes far.
När hennes mamma dog och likaså hennes mormor så lyckades hon ändå ta sig ur förhållandet. Hon gick i terapi för hon var självmordsbenägen, men har nu gått vidare i livet. Hon är gift och har barn. Hennes man övergav henne inte när hon berättade detta för honom utan sade: Jag behöver nog gå en promenad.
Hennes pappa lever fortfarande, men hon har inte sett honom på tio år.
Alla barn behöver sina föräldrar, både mamma och pappa. Denna kvinna fick betala priset för vad föräldrarna gjorde och inte klarade av i sina liv. Och förmodligen för vad deras föräldrar gjorde och inte klarade av... Men hon har gått vidare och kunde sitta hos Oprah Winfrey och berätta historien. Och hon har inte kontaktat pappan om boken, för hon har skrivit den för att förstå vad som hände henne. Hur detta kunde ske.
Pappan kontaktades av Oprah Winfrey show, men har inte velat medverka personligen eller med brev.
För att detta har hänt så är inte alla pappor onda. För att hennes mamma övergav henne är inte alla mammor onda. Detta som drabbade Kathryn Harrison var onda handlingar av just hennes mamma och pappa.
Hon berättade att hon såg sin pappa som en hjälte, som stålmannen och att hon inte såg den verklige mannen. Hon ville ju att han skulle älska henne.
Den kärlek hon fick var den sexuella, för uppenbarligen trodde denne präst att detta var kärlek. När det i själva verket handlade om makt och ägande. Han skulle äga henne och hon honom. Det var så det skulle vara. Detta är inte kärlek det är hat.
Den handlar om hur det kom sig att hon hade ett incestförhållande med sin far från 20-24 års ålder. Hennes föräldrar var båda tonåringar när de fick henne. Och pappan hade hon kanske träffat ett par gånger som liten, medan mamman aldrig hade velat ha henne och hon lät sina föräldrar uppfostra dottern från det hon var fem år.
Så när hon väl fick kontakt med sin pappa - han hade blivit präst - som vuxen så var behovet av honom så stort att han kunde manipulera henne. Han dök upp när hon fyllde 20 år. När han skulle åka därifrån igen efter en vecka så gav han henne en tungkyss på flygplatsen.
Hon protesterade inte utan blev som förlamad av detta... och hon övertalades att åka till honom, att hoppa av skolan och till slut av honom att ha sex. Hon ville vara till lags, som hon hade varit hela sin uppväxt. Hon var duktig i skolan och skötte sig exemplariskt. För hennes far var detta allt eller intet. Hon var tvungen att vara med honom. Om hon lämnade honom så skulle ingen annan man vilja vara med henne.
Hon var en slampa precis som hennes mamma, sade hennes far.
När hennes mamma dog och likaså hennes mormor så lyckades hon ändå ta sig ur förhållandet. Hon gick i terapi för hon var självmordsbenägen, men har nu gått vidare i livet. Hon är gift och har barn. Hennes man övergav henne inte när hon berättade detta för honom utan sade: Jag behöver nog gå en promenad.
Hennes pappa lever fortfarande, men hon har inte sett honom på tio år.
Alla barn behöver sina föräldrar, både mamma och pappa. Denna kvinna fick betala priset för vad föräldrarna gjorde och inte klarade av i sina liv. Och förmodligen för vad deras föräldrar gjorde och inte klarade av... Men hon har gått vidare och kunde sitta hos Oprah Winfrey och berätta historien. Och hon har inte kontaktat pappan om boken, för hon har skrivit den för att förstå vad som hände henne. Hur detta kunde ske.
Pappan kontaktades av Oprah Winfrey show, men har inte velat medverka personligen eller med brev.
För att detta har hänt så är inte alla pappor onda. För att hennes mamma övergav henne är inte alla mammor onda. Detta som drabbade Kathryn Harrison var onda handlingar av just hennes mamma och pappa.
Hon berättade att hon såg sin pappa som en hjälte, som stålmannen och att hon inte såg den verklige mannen. Hon ville ju att han skulle älska henne.
Den kärlek hon fick var den sexuella, för uppenbarligen trodde denne präst att detta var kärlek. När det i själva verket handlade om makt och ägande. Han skulle äga henne och hon honom. Det var så det skulle vara. Detta är inte kärlek det är hat.
Carola tror på domedagen
Hon gav mig ett gott skratt när jag läste artikeln från Haiti, där hon står på en ruinhög och pratar om tidens slut. Jo, det står i bibeln ju... hahaha. Ja det mesta står i bibeln och jordbävningar och krig har funnits i alla tider.
Och så hänvisar hon till filmen 2012... jaja den visar ju framtiden. Det var väl en dokumentär?
Till och med Sveriges Radio verkar tro på det där med Guds straff. Jag hörde på "Människor och tro" i P1 att olika präster har olika förklaringar till att det skett en jordbävning på Haiti. En var att eftersom världens ledare misslyckades med att komma överens i Köpenhamn så ... fixade Gud så att det blev jordbävning.
Alltså är det inte dags att slänga den där gamla boken. För det är Gamla Testamentet som har en Gud som är så vred och blir förargad jämt när människor går emot honom. Är denna Gud möjligen kanske en mänsklig projicering? När människor inte hade någon förklaring alls på allt som hände i världen. Då blev Pappa Gud arg?
Stackars Carola hon tror att en film från Hollywood speglar sanningen. Vidskepelse. Inget annat. Har skrivit om det på Newsmill också eftersom jag känner mig delaktig i de där uppfattningarna om mayaindianernas kalendrar.
Varför vill vi tro att världen går mot sitt slut? Jo, för att det är inbyggt i vår religion kristendomen. Men om vi ser oss om och tittar på naturen så ser vi att den alltid går i cykler. Nu är det vinter och sedan blir det vår.
Universum är uppbyggt på det viset med runda klot i rymden. Och vi människor har cirkeln och en kvadrat inskriven i den, som en symbol för livet. Vi är andliga varelser, som vistas här en stund för att utvecklas och arbeta i den materiella världen.
Men Carola tror på den gammaltestamentliga Guden Jahve, som är som en lynnig diktator. Ja herregud inte undra på att Uppsala med Ulf Ekman och Livets ord inte ligger så långt ifrån Knutby.
Och så hänvisar hon till filmen 2012... jaja den visar ju framtiden. Det var väl en dokumentär?
Till och med Sveriges Radio verkar tro på det där med Guds straff. Jag hörde på "Människor och tro" i P1 att olika präster har olika förklaringar till att det skett en jordbävning på Haiti. En var att eftersom världens ledare misslyckades med att komma överens i Köpenhamn så ... fixade Gud så att det blev jordbävning.
Alltså är det inte dags att slänga den där gamla boken. För det är Gamla Testamentet som har en Gud som är så vred och blir förargad jämt när människor går emot honom. Är denna Gud möjligen kanske en mänsklig projicering? När människor inte hade någon förklaring alls på allt som hände i världen. Då blev Pappa Gud arg?
Stackars Carola hon tror att en film från Hollywood speglar sanningen. Vidskepelse. Inget annat. Har skrivit om det på Newsmill också eftersom jag känner mig delaktig i de där uppfattningarna om mayaindianernas kalendrar.
Varför vill vi tro att världen går mot sitt slut? Jo, för att det är inbyggt i vår religion kristendomen. Men om vi ser oss om och tittar på naturen så ser vi att den alltid går i cykler. Nu är det vinter och sedan blir det vår.
Universum är uppbyggt på det viset med runda klot i rymden. Och vi människor har cirkeln och en kvadrat inskriven i den, som en symbol för livet. Vi är andliga varelser, som vistas här en stund för att utvecklas och arbeta i den materiella världen.
Men Carola tror på den gammaltestamentliga Guden Jahve, som är som en lynnig diktator. Ja herregud inte undra på att Uppsala med Ulf Ekman och Livets ord inte ligger så långt ifrån Knutby.
Nu blir det krig
Sopåkarna i Stockholm tänker följa arbetsmiljölagstiftningen till hundra procent. Gör det, alldeles rätt.
Tryck på de blå bokstäverna och gå över till bilden. Hur många kvinnor ser ni? Nä tänkte väl det. Det är ett totalt mansdominerat yrke. Varför? För att allt tal om jämlikhet gäller bara i maktens korridorer.
Hela grejen med nyutnämnda EU-ministern Birgitta Ohlsson, som dessutom är gravid, är att det för en sådan kvinna är hur lätt som helst att fortsätta jobba utan avbrott fast hon föder barn. Men sätt henne på ett jobb som sopåkare. Tror ni hon kan ta med sig barnet till jobbet?
Tror ni att hon skulle kunna lyfta en jättelön, ha assistenter och barnflickor? Nä, naturligtvis är det inte så.
Vi tror att vi lever i ett jämställt samhälle. Det har vi aldrig gjort. Vi låtsas att vi gör det, men det är fortfarande ett klassamhälle. Och gränsen går inte mellan män och kvinnor utan mellan sådana som sopåkarna och universitetsutbildade.
Nu ska sopåkarna få mindre betalt för det jobb de gör. Och de svarar med att utföra jobbet till punkt och pricka. Enligt arbetsmiljölagstiftningen. De utför ett absolut nödvändigt arbete i samhället. Utan sophämtning blir konsekvenserna för oss alla katastrofala.
Ska de ha betalt för jobbet? Naturligtvis ska de det. Och bra betalt dessutom.
Tryck på de blå bokstäverna och gå över till bilden. Hur många kvinnor ser ni? Nä tänkte väl det. Det är ett totalt mansdominerat yrke. Varför? För att allt tal om jämlikhet gäller bara i maktens korridorer.
Hela grejen med nyutnämnda EU-ministern Birgitta Ohlsson, som dessutom är gravid, är att det för en sådan kvinna är hur lätt som helst att fortsätta jobba utan avbrott fast hon föder barn. Men sätt henne på ett jobb som sopåkare. Tror ni hon kan ta med sig barnet till jobbet?
Tror ni att hon skulle kunna lyfta en jättelön, ha assistenter och barnflickor? Nä, naturligtvis är det inte så.
Vi tror att vi lever i ett jämställt samhälle. Det har vi aldrig gjort. Vi låtsas att vi gör det, men det är fortfarande ett klassamhälle. Och gränsen går inte mellan män och kvinnor utan mellan sådana som sopåkarna och universitetsutbildade.
Nu ska sopåkarna få mindre betalt för det jobb de gör. Och de svarar med att utföra jobbet till punkt och pricka. Enligt arbetsmiljölagstiftningen. De utför ett absolut nödvändigt arbete i samhället. Utan sophämtning blir konsekvenserna för oss alla katastrofala.
Ska de ha betalt för jobbet? Naturligtvis ska de det. Och bra betalt dessutom.
onsdag 3 februari 2010
Brev till rektor Anders Hallberg Uppsala universitet
Jag skickade nyss det här brevet till professor Anders Hallberg vid Uppsala universitet:
Till rektor Anders Hallberg
Uppsala universitet
Jag tillhör de som förskräckt har läst Eva Lundgrens artikel på sajten Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/02/n-r-ska-vi-erk-nna-att-polischefen-bara-r-som-andra-m-n. Jag blir matt av att det inom universitetsvärlden fortfarande finns en sådan person, som uppenbarligen har rasistiska fördomar mot halva mänskligheten.
Som inte kan se att polischefen är en man, som kanske är en brottsling (han är inte dömd ännu). Att hon inte kan se att inte 4-5 miljoner sådana människor lever i Sverige, utan att det är ett ytterst litet fåtal.
Att både män och kvinnor behövs i det viktiga arbetet med att uppfostra de gemensamma barnen. Som det nu har blivit sedan alla politiker inför förra valet bekände sig till feminismen så har barnen kopplats permanent till kvinnan. Mannen är mycket lätt att få bort ur förhållandet. Så ser nu vårdnadslagen ut.
Professor Eva Lundgren tillhör de som har demoniserat männen som grupp. Om hon hade gjort detta på ett universitet med vilken annan folkgrupp som helst: romer, katoliker, invandrare eller kvinnor, så hade hon inte kunnat sitta kvar som professor.
Som kvinna skäms jag över att det finns sådana kvinnor vid våra universitet, som påstår sig vilja stå för jämlikhet när de i själva verket bedriver en häxjakt på och demoniserar män.
Med vänliga hälsningar
Ann Helena Rudberg
journalist och författare
Om ni själva vill skicka ett brev till rektorn så är adressen: anders.hallberg@orgfarm.uu.se
Till rektor Anders Hallberg
Uppsala universitet
Jag tillhör de som förskräckt har läst Eva Lundgrens artikel på sajten Newsmill http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/02/n-r-ska-vi-erk-nna-att-polischefen-bara-r-som-andra-m-n. Jag blir matt av att det inom universitetsvärlden fortfarande finns en sådan person, som uppenbarligen har rasistiska fördomar mot halva mänskligheten.
Som inte kan se att polischefen är en man, som kanske är en brottsling (han är inte dömd ännu). Att hon inte kan se att inte 4-5 miljoner sådana människor lever i Sverige, utan att det är ett ytterst litet fåtal.
Att både män och kvinnor behövs i det viktiga arbetet med att uppfostra de gemensamma barnen. Som det nu har blivit sedan alla politiker inför förra valet bekände sig till feminismen så har barnen kopplats permanent till kvinnan. Mannen är mycket lätt att få bort ur förhållandet. Så ser nu vårdnadslagen ut.
Professor Eva Lundgren tillhör de som har demoniserat männen som grupp. Om hon hade gjort detta på ett universitet med vilken annan folkgrupp som helst: romer, katoliker, invandrare eller kvinnor, så hade hon inte kunnat sitta kvar som professor.
Som kvinna skäms jag över att det finns sådana kvinnor vid våra universitet, som påstår sig vilja stå för jämlikhet när de i själva verket bedriver en häxjakt på och demoniserar män.
Med vänliga hälsningar
Ann Helena Rudberg
journalist och författare
Om ni själva vill skicka ett brev till rektorn så är adressen: anders.hallberg@orgfarm.uu.se
tisdag 2 februari 2010
Alexandra Johansson har det så eländigt
Hon bor i Surahammar och är drygt 30 år och har tre barn. Hon lever på andra skattebetalare och har gjort så sedan sin ungdom... tror jag. Har inte framgått riktigt.
På bilderna i Aftonbladet syns att hon bodde i det modernaste moderna, då de togs i höstas. Hon var en välbeställd 30plussare, rätt bortskämd, som de är som har fötts i det välbärgade Sverige under 70-talet och framåt.
Men nu har det gått åt skogen för henne. Hon är utförsäkrad och måste gå till arbetsförmedlingen. Och allt är moderaternas fel.
Hon är en svensk variant av den modell, som säger att ingenting ligger på individen. Staten ska sköta allt. Alexandra själv har inget ansvar för sin situation. Att hon har satt tre barn till världen och inte kan försörja sig eller dem, utan det får andra göra.
"Jag är ett bottenskikt i samhället" skriver hon om sig själv. Hon är alltså ett helt skikt. Bara hon som person. En kollektiv tolkning av en enskild individ. Själv finns hon inte, utan är detta namnlösa skikt.
Jag känner igen stilen från andra kvinnor i den åldern. Hela världen är emot dem. De har inte gjort något. Och nu måste samhället ta hand om dem.
Hon verkar vara en korsning mellan Liza Marklund/Unni Drougge/Linda Skugge och ser på alla bilderna glatt förvånad ut över att hon får vara med i tidningen. Och ser inte ut att lida ett enda dugg. Egentligen.
För hon är inte en individ. Det har hon tydligen aldrig hunnit att bli, utan är en kollektiv varelse med de tillägnade slagord, som den feministiska vänstern har gett henne: Gör om, gör rätt avslutar hon en av sina debattartiklar. Jag känner igen orden. Har fått dem någon gång som kommentar till mina inlägg.
Då vet man att den som skriver är lika lite en egen utvecklad människa och individ som denna Alexandra Johansson. Det är naturligtvis lite sorgligt att inte ens kvinnor i 30-årsåldern i Sverige begriper att de har ett eget ansvar för sitt eget liv.
Och barnen ser likaså ut som om de inte tror sina ögon riktigt. Att det kom en fotograf från den stora tidningen. Men de lever uppenbarligen bra med sin mamma. Och det finns bara de i hela världen. Mamma-barn är en kollektiv enhet och utanför dem finns inga fler. Inga män, inga föräldrar, inga bekanta och vänner.
Som sagt jag känner flera sådana kvinnor i den åldern och de byter partner när något inte passar dem. När de tycker att något har gått fel i hur just de ser på livet. Med de kollektiva värderingar de har. Och de tycker att de ska få behålla både barnen och det lyxiga livet. Samhället ska fixa detta.
Läs också hos Medborgarperspektiv om henne.
PS. Uttrycket "Gör om gör rätt" kommer från den militära värnpliktsutbildningen och har anammats av anarkistiska "pirater". Lustigt nog. DS.
På bilderna i Aftonbladet syns att hon bodde i det modernaste moderna, då de togs i höstas. Hon var en välbeställd 30plussare, rätt bortskämd, som de är som har fötts i det välbärgade Sverige under 70-talet och framåt.
Men nu har det gått åt skogen för henne. Hon är utförsäkrad och måste gå till arbetsförmedlingen. Och allt är moderaternas fel.
Hon är en svensk variant av den modell, som säger att ingenting ligger på individen. Staten ska sköta allt. Alexandra själv har inget ansvar för sin situation. Att hon har satt tre barn till världen och inte kan försörja sig eller dem, utan det får andra göra.
"Jag är ett bottenskikt i samhället" skriver hon om sig själv. Hon är alltså ett helt skikt. Bara hon som person. En kollektiv tolkning av en enskild individ. Själv finns hon inte, utan är detta namnlösa skikt.
Jag känner igen stilen från andra kvinnor i den åldern. Hela världen är emot dem. De har inte gjort något. Och nu måste samhället ta hand om dem.
Hon verkar vara en korsning mellan Liza Marklund/Unni Drougge/Linda Skugge och ser på alla bilderna glatt förvånad ut över att hon får vara med i tidningen. Och ser inte ut att lida ett enda dugg. Egentligen.
För hon är inte en individ. Det har hon tydligen aldrig hunnit att bli, utan är en kollektiv varelse med de tillägnade slagord, som den feministiska vänstern har gett henne: Gör om, gör rätt avslutar hon en av sina debattartiklar. Jag känner igen orden. Har fått dem någon gång som kommentar till mina inlägg.
Då vet man att den som skriver är lika lite en egen utvecklad människa och individ som denna Alexandra Johansson. Det är naturligtvis lite sorgligt att inte ens kvinnor i 30-årsåldern i Sverige begriper att de har ett eget ansvar för sitt eget liv.
Och barnen ser likaså ut som om de inte tror sina ögon riktigt. Att det kom en fotograf från den stora tidningen. Men de lever uppenbarligen bra med sin mamma. Och det finns bara de i hela världen. Mamma-barn är en kollektiv enhet och utanför dem finns inga fler. Inga män, inga föräldrar, inga bekanta och vänner.
Som sagt jag känner flera sådana kvinnor i den åldern och de byter partner när något inte passar dem. När de tycker att något har gått fel i hur just de ser på livet. Med de kollektiva värderingar de har. Och de tycker att de ska få behålla både barnen och det lyxiga livet. Samhället ska fixa detta.
Läs också hos Medborgarperspektiv om henne.
PS. Uttrycket "Gör om gör rätt" kommer från den militära värnpliktsutbildningen och har anammats av anarkistiska "pirater". Lustigt nog. DS.
måndag 1 februari 2010
Sapphire hos Malou
Nu såg jag hur Sapphire intervjuades hos Malou på förmiddagen. Här är repliker från deras samtal och från filmen Precious: Mamma kommer att döda mig. Mammor misshandlar sexuellt och fysiskt. Jag vill att min man ska älska mig inte min dotter. Jag är så trött på det perfekta moderskapet. Den svarta madonnan. I begynnelsen var ordet. Klassen uppväcker Precious från de döda.
Mammorna SER SIG som underställda männen och därför blir de konkurrenter om männen också när mannen begår övergrepp på barnen. De vill att mannen ska älska dom, vilket betyder åtrå och ha ett sexuellt förhållande med dem, istället för barnen. Kärlek är det ju absolut inte fråga om. Allt handlar om makt.
Mammorna försvarar inte sina döttrar för att de ser dem som konkurrenter om mannen (för alla är ju underställda honom så lyder ju också kvinnosakskvinnornas argumentation). Och detta har också de svarta kvinnorna gått på.
Författaren och poeten Sapphire (som är svart kvinna för er som inte vet) var så trött på att mammor och kvinnor ska stå för att vara heliga mödrar, sade hon. Svarta madonnor. Denna syn på kvinnor kommer från bibeln, men hon tog ett bibelcitat för att uttrycka att Ordet står för Liv. I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var hos Gud. Och det är alltså det skapande ordet, som Precious får av klassen, av lärarinnan Blue Rain och av omgivningen. Detta gör att hon uppstår från de döda, så förklarade Sapphire det hela.
För en människa kan vara levande fysiskt, men död inuti. Tänka sig att jag och denna svarta kvinna Sapphire har kommit lika långt i våra respektive utvecklingar på olika kontinenter och med våra olika åldrar (Sapphire är fem år yngre än jag). Men tankar och idéer lever sitt eget liv. De känner inga nationsgränser.
Och riktigt på djupet kom aldrig förstås debatten om filmen Precious när Malou pratade om den med två killar (!). Det blev lite intellektuellt intellektualiserande, som det ska vara. Ett visst avstånd, som också känns i min förra arbetskamrats (och avlägsna släktings) recension i DN av filmen
Eva af Geijerstam tycker inte om, när det finns ljusningar i filmen i detta som på "svenskt nyspråk" kallas "utanförskapet", som hon lite von oben säger. Och hon gillar inte hoppet för det blir lätt "övergullig feelgood". För henne är de engelska filmerna med bara svärta mera sanna. Det ska vara hopplöst att befinna sig i underklassläge.
Både hon och Malou von Sivers är födda in i den svenska överklassen och har väl lite svårt att se, att det här kan drabba i alla sorters klasser med mammor, som ser sig som underställda männen. Mammor, som inte kan uppfylla den perfekta rollen, som den goda modern. Eller mammor som är blinda för, att de också är människor, för i deras egna föreställningar så är de Modern, den heliga, i Bibeln.
Och är man gripen av en sådan föreställning, så spelar det ingen roll hur verkligheten ser ut. Den inre föreställningen överskuggar allt.
Så länge man inte ser att det "nysvenska" utanförskapet inte bara är ett ord, som inte betecknar något verkligt, utan att ord faktiskt står för vad de betecknar. Då går det inte heller att se att verkligheten inte är som bibeln, sagorna eller myterna. Utan att verkligheten är något levande, som är beroende av just också språk. Hur vi betecknar människor runt omkring oss har betydelse. Hur vi ser och beskriver verkligheten förändrar den.
Och en röd fana behöver inte betyda kommunism, mot det svarta. Som Eva af Geijerstam antyder i sin recension. Utan en röd färg står för liv. Det har gjort det i årtusenden och det är Liv som står emot Död i den här filmen om Precious.
Mammorna SER SIG som underställda männen och därför blir de konkurrenter om männen också när mannen begår övergrepp på barnen. De vill att mannen ska älska dom, vilket betyder åtrå och ha ett sexuellt förhållande med dem, istället för barnen. Kärlek är det ju absolut inte fråga om. Allt handlar om makt.
Mammorna försvarar inte sina döttrar för att de ser dem som konkurrenter om mannen (för alla är ju underställda honom så lyder ju också kvinnosakskvinnornas argumentation). Och detta har också de svarta kvinnorna gått på.
Författaren och poeten Sapphire (som är svart kvinna för er som inte vet) var så trött på att mammor och kvinnor ska stå för att vara heliga mödrar, sade hon. Svarta madonnor. Denna syn på kvinnor kommer från bibeln, men hon tog ett bibelcitat för att uttrycka att Ordet står för Liv. I begynnelsen var Ordet. Och Ordet var hos Gud. Och det är alltså det skapande ordet, som Precious får av klassen, av lärarinnan Blue Rain och av omgivningen. Detta gör att hon uppstår från de döda, så förklarade Sapphire det hela.
För en människa kan vara levande fysiskt, men död inuti. Tänka sig att jag och denna svarta kvinna Sapphire har kommit lika långt i våra respektive utvecklingar på olika kontinenter och med våra olika åldrar (Sapphire är fem år yngre än jag). Men tankar och idéer lever sitt eget liv. De känner inga nationsgränser.
Och riktigt på djupet kom aldrig förstås debatten om filmen Precious när Malou pratade om den med två killar (!). Det blev lite intellektuellt intellektualiserande, som det ska vara. Ett visst avstånd, som också känns i min förra arbetskamrats (och avlägsna släktings) recension i DN av filmen
Eva af Geijerstam tycker inte om, när det finns ljusningar i filmen i detta som på "svenskt nyspråk" kallas "utanförskapet", som hon lite von oben säger. Och hon gillar inte hoppet för det blir lätt "övergullig feelgood". För henne är de engelska filmerna med bara svärta mera sanna. Det ska vara hopplöst att befinna sig i underklassläge.
Både hon och Malou von Sivers är födda in i den svenska överklassen och har väl lite svårt att se, att det här kan drabba i alla sorters klasser med mammor, som ser sig som underställda männen. Mammor, som inte kan uppfylla den perfekta rollen, som den goda modern. Eller mammor som är blinda för, att de också är människor, för i deras egna föreställningar så är de Modern, den heliga, i Bibeln.
Och är man gripen av en sådan föreställning, så spelar det ingen roll hur verkligheten ser ut. Den inre föreställningen överskuggar allt.
Så länge man inte ser att det "nysvenska" utanförskapet inte bara är ett ord, som inte betecknar något verkligt, utan att ord faktiskt står för vad de betecknar. Då går det inte heller att se att verkligheten inte är som bibeln, sagorna eller myterna. Utan att verkligheten är något levande, som är beroende av just också språk. Hur vi betecknar människor runt omkring oss har betydelse. Hur vi ser och beskriver verkligheten förändrar den.
Och en röd fana behöver inte betyda kommunism, mot det svarta. Som Eva af Geijerstam antyder i sin recension. Utan en röd färg står för liv. Det har gjort det i årtusenden och det är Liv som står emot Död i den här filmen om Precious.
söndag 31 januari 2010
Sapphire gästade Skavlan
Jag såg slutet på reprisen av Skavlan i morse. När författaren, den svarta kvinnan Sapphire kom in på slutet och började berätta om filmen Precious och om boken, som hon har skrivit som ligger till grund för den.
Då skulle jag ha önskat att kameran hade legat mer på Liza Marklund, som också satt där tillsammans med Pernilla August. Nu fick man se Pernilla Augusts leende stelna och hon såg mer och mer förvirrad ut ju mer Sapphire berättade om att kvinnor kan begå övergrepp precis som män.
Att mammor också kan plåga sina barn och slå dem och att det var vad de ville berätta i denna Independence-film, som hade gjorts med små medel och där de inte kunde visa de sexuella övergreppen, men allt annat var med. Oprah Winfrey hörde talas om den och blev producent för den.
Sapphire fick frågan från Skavlan varför Oprah blev det, men där fick vi inget riktigt svar. Oprah själv blev ju utsatt för övergrepp som barn av en släkting.
Det var lite infernaliskt av programmet att utsätta dessa båda andra kvinnor för denna hemska historia. Liza Marklund satt och nickade hela tiden när Sapphire berättade om hur Clinton och Bush hade försämrat eller inte gjort något för de svarta unga kvinnorna. Och hur glad hon nu var över att Obama hade makten.
Men annars snörpte hon mycket på munnen.
Sapphire blev själv övergiven av sin mamma när hon var 13 år och träffade henne inte igen förrän hon var 26 år och då fick hon själv söka upp henne.
Att hennes mamma hade gjort så mot henne och hennes syskon gjorde att hennes mamma gick under, sade hon i programmet. Och då fick hon tårar i ögonen. Men eftersom Skavlan är ett nöjesprogram så hastade han snabbt förbi detta ögonblick.
Bakvägen togs alltså Gömda och Asyl upp en gång till i detta program, för fortfarande går det inte att prata direkt om denna skandal. Inte i Sveriges Television.
Då skulle jag ha önskat att kameran hade legat mer på Liza Marklund, som också satt där tillsammans med Pernilla August. Nu fick man se Pernilla Augusts leende stelna och hon såg mer och mer förvirrad ut ju mer Sapphire berättade om att kvinnor kan begå övergrepp precis som män.
Att mammor också kan plåga sina barn och slå dem och att det var vad de ville berätta i denna Independence-film, som hade gjorts med små medel och där de inte kunde visa de sexuella övergreppen, men allt annat var med. Oprah Winfrey hörde talas om den och blev producent för den.
Sapphire fick frågan från Skavlan varför Oprah blev det, men där fick vi inget riktigt svar. Oprah själv blev ju utsatt för övergrepp som barn av en släkting.
Det var lite infernaliskt av programmet att utsätta dessa båda andra kvinnor för denna hemska historia. Liza Marklund satt och nickade hela tiden när Sapphire berättade om hur Clinton och Bush hade försämrat eller inte gjort något för de svarta unga kvinnorna. Och hur glad hon nu var över att Obama hade makten.
Men annars snörpte hon mycket på munnen.
Sapphire blev själv övergiven av sin mamma när hon var 13 år och träffade henne inte igen förrän hon var 26 år och då fick hon själv söka upp henne.
Att hennes mamma hade gjort så mot henne och hennes syskon gjorde att hennes mamma gick under, sade hon i programmet. Och då fick hon tårar i ögonen. Men eftersom Skavlan är ett nöjesprogram så hastade han snabbt förbi detta ögonblick.
Bakvägen togs alltså Gömda och Asyl upp en gång till i detta program, för fortfarande går det inte att prata direkt om denna skandal. Inte i Sveriges Television.
Män som stirrar på getter 2
Ja det var så mycket pengar som flöt omkring i Irak att det var gyllene tider. Rätt var det var så kom det lastbilar med plasmaskärmar fast det redan fanns fullt fungerande TV-apparater, men nu skulle de ha plasmaskärmar för att kunna hålla ordentliga telefonkonferenser. Pengarna flöt som honung i paradiset.
George W Bush stoppade in mer pengar i den svarta budgeten än någon annan president hade gjort under hela den tid, som USA hade funnits. Svarta budgeten kan ses som en mätare av hur mycket konstigheter en president ägnar sig åt. Hur många hemliga operationer och dödspatruller, som sätts ihop.
30 miljarder dollar slussades över till den svarta budgeten fram till i januari 2004 för att läggas på bisarra projekt, där som en soldat kallade det "odjuret" i människan kom fram.
Dr Oliver Lowery hade tagit patent på något som kallades för "tyst subliminalt presentationssystem". Denna uppfinning kunde framkalla tolv positiva känslor och tjugosex negativa känslor hos den som utsattes för detta system. Allt doldes under vanlig musik, popmusik eller vilken musik som helst, som spelades för fångar.
När dr Lowery uttalar sig så står han i ett labb någonstans i världen, där det finns forskare från sexton olika länder. Och han heter Hamish McLaren.
Amerikanska militären hade använt och forskat om ljud i tjugofem år. Det fanns positiva tysta ljud och negativa tysta ljud. De negativa användes på skurkar, medan de positiva kunde lugna foster. Och göra dem intelligenta.
Amerikanarna hade använt de där negativa ljuden under det första Gulfkriget. Man kunde sända in ljud i huvudet på folk genom de enklaste melodier. Eller genom ett fönster, som man avfyrar en laser eller som man kan höra röster genom fönsterglas.
Scotland Yard och ryssarna använder också tekniken berättade Oliver Lowery/Hamish McLaren.
Det här ni läste ovan är ett sammandrag, referat ur några sidor ur boken Män som stirrar på getter av Jon Ronson. Den är nyligen utgiven av bokförlaget Optimal förlag.
George W Bush stoppade in mer pengar i den svarta budgeten än någon annan president hade gjort under hela den tid, som USA hade funnits. Svarta budgeten kan ses som en mätare av hur mycket konstigheter en president ägnar sig åt. Hur många hemliga operationer och dödspatruller, som sätts ihop.
30 miljarder dollar slussades över till den svarta budgeten fram till i januari 2004 för att läggas på bisarra projekt, där som en soldat kallade det "odjuret" i människan kom fram.
Dr Oliver Lowery hade tagit patent på något som kallades för "tyst subliminalt presentationssystem". Denna uppfinning kunde framkalla tolv positiva känslor och tjugosex negativa känslor hos den som utsattes för detta system. Allt doldes under vanlig musik, popmusik eller vilken musik som helst, som spelades för fångar.
När dr Lowery uttalar sig så står han i ett labb någonstans i världen, där det finns forskare från sexton olika länder. Och han heter Hamish McLaren.
Amerikanska militären hade använt och forskat om ljud i tjugofem år. Det fanns positiva tysta ljud och negativa tysta ljud. De negativa användes på skurkar, medan de positiva kunde lugna foster. Och göra dem intelligenta.
Amerikanarna hade använt de där negativa ljuden under det första Gulfkriget. Man kunde sända in ljud i huvudet på folk genom de enklaste melodier. Eller genom ett fönster, som man avfyrar en laser eller som man kan höra röster genom fönsterglas.
Scotland Yard och ryssarna använder också tekniken berättade Oliver Lowery/Hamish McLaren.
Det här ni läste ovan är ett sammandrag, referat ur några sidor ur boken Män som stirrar på getter av Jon Ronson. Den är nyligen utgiven av bokförlaget Optimal förlag.
lördag 30 januari 2010
Män som stirrar på getter
Så heter en bok och en ny storfilm med George Clooney, Jeff Bridges, Ewan McGregor och Kevin Spacey. Plus en get då. Med getskägg (manlig antagligen).
Denna bok och film handlar om hur jävliga människor kan vara mot varandra. Och mot getter.
Musik kan användas till att förvirra. Det vet ni kanske?
Det var när man gjorde en sång för barnen om ett berg, för att få dem att inse vad ett berg var, som detta upptäcktes i TV-programmet Sesame Street.
Omkring 40 procent av barnen visste redan vad ett berg var innan de hörde sången, men sedan efteråt hade antalet procent av barnen som begrep vad ett berg var sjunkit till kring 29 procent. Sången spred förvirring alltså.
Paranormala förmågor har länge använts för att ta reda på vad fienden sysslar med. Gå in i deras anläggningar att rita upp dem. Och sådana ting. Det beskrevs redan i Psychic Warrior av David Morehouse. Han var med i CIA:s Stargateprogram.
Filmen om hur man med övernaturliga förmågor stirrar ihjäl en get lär vara en komedi. Och den skulle redan ha haft premiär också i Sverige, men har inte haft det vad jag vet (rätta mig annars alla snälla besserwissrar;).
Denna bok och film handlar om hur jävliga människor kan vara mot varandra. Och mot getter.
Musik kan användas till att förvirra. Det vet ni kanske?
Det var när man gjorde en sång för barnen om ett berg, för att få dem att inse vad ett berg var, som detta upptäcktes i TV-programmet Sesame Street.
Omkring 40 procent av barnen visste redan vad ett berg var innan de hörde sången, men sedan efteråt hade antalet procent av barnen som begrep vad ett berg var sjunkit till kring 29 procent. Sången spred förvirring alltså.
Paranormala förmågor har länge använts för att ta reda på vad fienden sysslar med. Gå in i deras anläggningar att rita upp dem. Och sådana ting. Det beskrevs redan i Psychic Warrior av David Morehouse. Han var med i CIA:s Stargateprogram.
Filmen om hur man med övernaturliga förmågor stirrar ihjäl en get lär vara en komedi. Och den skulle redan ha haft premiär också i Sverige, men har inte haft det vad jag vet (rätta mig annars alla snälla besserwissrar;).
Tröttsam klimatuppvärmning sic!
Ja nu har vattnet frusit i köket. Det har det gjort förut. Vi är nere på den kallaste temperaturen -22 grader Celsius. Utomhus alltså.
Det har varit så här kallt tidigare som sagt under de snart 23 år vi har bott här och det har varit varmare. Vi får hyra en byggfläkt och ställa under huset. Det har hjälpt förut.
På toan i andra änden av huset har vi dock vatten, så det gick att få en kopp te i morse. Får jaga ut sambon att skotta. Själv har jag skottat hela veckan. Nu är det hans tur.
Rubriken är ironisk för de som inte begriper.
Och alla husdjur lever fast de har varit ute. Känns som ett mirakel i detta läge.
Min äldste son lever på snöskottning just nu. Så det är boom i hans företag. Han skottar tak och får skotta samma hus om och om igen. Annars brukar jan-feb vara månader utan så mycket jobb, men inte i år.
Frys inte ihjäl där ute!
PS. Min äldste son säger han aldrig har sett någon skotta tak, som är kvinna. Hur vore det med en liten kvotering alla feminister? ;) sic! DS.
PSPS. Nu har min duktige sambo fixat byggfläkt, satt in den under huset och rören har tinat... (klockan är kvart i fyra på eftermiddagen). Gud vad jag älskar alla underbara män och särskilt min egen... :) Dessutom har han skottat upp snö runt hela huset (vi har meterhöga drivor, så råvaran finns det gott om). Vattnet är rostigt för vi har järn i det, men det är bara att spola så blir det rent igen. UNDERBART. DSDS.
Det har varit så här kallt tidigare som sagt under de snart 23 år vi har bott här och det har varit varmare. Vi får hyra en byggfläkt och ställa under huset. Det har hjälpt förut.
På toan i andra änden av huset har vi dock vatten, så det gick att få en kopp te i morse. Får jaga ut sambon att skotta. Själv har jag skottat hela veckan. Nu är det hans tur.
Rubriken är ironisk för de som inte begriper.
Och alla husdjur lever fast de har varit ute. Känns som ett mirakel i detta läge.
Min äldste son lever på snöskottning just nu. Så det är boom i hans företag. Han skottar tak och får skotta samma hus om och om igen. Annars brukar jan-feb vara månader utan så mycket jobb, men inte i år.
Frys inte ihjäl där ute!
PS. Min äldste son säger han aldrig har sett någon skotta tak, som är kvinna. Hur vore det med en liten kvotering alla feminister? ;) sic! DS.
PSPS. Nu har min duktige sambo fixat byggfläkt, satt in den under huset och rören har tinat... (klockan är kvart i fyra på eftermiddagen). Gud vad jag älskar alla underbara män och särskilt min egen... :) Dessutom har han skottat upp snö runt hela huset (vi har meterhöga drivor, så råvaran finns det gott om). Vattnet är rostigt för vi har järn i det, men det är bara att spola så blir det rent igen. UNDERBART. DSDS.
fredag 29 januari 2010
Releaseparty hos Ebba Lindsö
I kväll är det stort releaseparty hos Ebba Lindsö apropå den där trista boken hon har skrivit med påhopp på sina styvbarn bland annat.
Något som Lena Magnergård reagerade över i en artikel på Newsmill eftersom hon är den biologiska mamman till dessa.
Bonnier förlag vill inte berätta vilka som är inbjudna, eftersom det är ett privat party, men säger att inte skulle en man ha fått så många elaka kommentarer, som stackars Ebba Lindsö har fått nu.
Ja, det är det gamla vanliga, att kvinnorna dom är det synd om. Hur välbetalda och hur höga positioner de än har. Och alltid är det för att de är kvinnor, som de blir så utsatta. Stackarna.
Och hur blir det nu då Lena Magnergård. Nu har du chansen att slåss för dina barn en gång till. Partyt är väl på Harrvägen på Lidingö? Då har du möjlighet att gästa partyt och framföra dina åsikter. Det skulle kvällstidningarna gilla.
Och inte fasen bryr sig varken du eller Ebba Lindsö om barnen. Cecilia Magnergård är väl nästan 21 år och alltså myndig sedan länge. Är inte hon yngst? Eller har hon en yngre syster på 16 år?
Barnen är inte era ägodelar utan har rätt till sina egna liv.
Gör Barnkonventionen till lag så att barnen kan försvara sig mot sina föräldrar!
Något som Lena Magnergård reagerade över i en artikel på Newsmill eftersom hon är den biologiska mamman till dessa.
Bonnier förlag vill inte berätta vilka som är inbjudna, eftersom det är ett privat party, men säger att inte skulle en man ha fått så många elaka kommentarer, som stackars Ebba Lindsö har fått nu.
Ja, det är det gamla vanliga, att kvinnorna dom är det synd om. Hur välbetalda och hur höga positioner de än har. Och alltid är det för att de är kvinnor, som de blir så utsatta. Stackarna.
Och hur blir det nu då Lena Magnergård. Nu har du chansen att slåss för dina barn en gång till. Partyt är väl på Harrvägen på Lidingö? Då har du möjlighet att gästa partyt och framföra dina åsikter. Det skulle kvällstidningarna gilla.
Och inte fasen bryr sig varken du eller Ebba Lindsö om barnen. Cecilia Magnergård är väl nästan 21 år och alltså myndig sedan länge. Är inte hon yngst? Eller har hon en yngre syster på 16 år?
Barnen är inte era ägodelar utan har rätt till sina egna liv.
Gör Barnkonventionen till lag så att barnen kan försvara sig mot sina föräldrar!
Urtrista PR-firman Linda Skugge
Och så satt Linda Skugge i SVT i morse i det där långtråkiga förmiddagsprogrammet, som de har åstadkommit. Orkar aldrig lyssna särskilt länge för intervjuerna tar aldrig slut. Det gjorde den här inte heller.
Men Skugge var en upp-poppad version av sig själv med illrött hår, uppsatt i något kvastliknande och med ett svart kors runt halsen (aha hon är kristen skulle vara förbjudet i Frankrike att demonstrera), plus svarta halsband och svarta kläder.
Och hon pratade med sin lilla flickröst om hur hon aningslöst hade börjat jobba på Expressen som 18-åring och blivit påhoppad av kreti och pleti, som bara var avundsjuka vad hon begrep. Jestaness!
Hennes barn har minsann inte fått en lika trygg barndom (i Bromma), som hon fick, för det skulle inte vara bra för dem (så de bor i Sollentuna). Hon hade tvingat dem att ständigt byta dagis och skolor. För då skulle de lära sig att ta för sig.
De har inte drabbats av rotlöshet då? Men sådant frågar förstås inte programledaren.
Och så fick hon en fråga om mjukmedel (ftalater, som sägs skada foster och ge adhd, varken programledaren eller Skugge själv visste att de finns i schampo, parfymer, plaster ja lite överallt). Använder hon mjukmedel?
Nej, hon är så snål (här kom hon på sig och ändrade sig till sparsam) så hon använder mjukmedel till de vuxna, men inte till barnen.
- För det spelar ingen roll om barnens kläder luktar gott eller inte, kläcker hon ur sig.
För helsike tjejer på er mamma och lär henne veta hut. Uppfostra henne! Det räckte för min del med de där påståendena för att jag skulle begripa att denna snart 37-åriga mamma inte har en susning...
Men Skugge var en upp-poppad version av sig själv med illrött hår, uppsatt i något kvastliknande och med ett svart kors runt halsen (aha hon är kristen skulle vara förbjudet i Frankrike att demonstrera), plus svarta halsband och svarta kläder.
Och hon pratade med sin lilla flickröst om hur hon aningslöst hade börjat jobba på Expressen som 18-åring och blivit påhoppad av kreti och pleti, som bara var avundsjuka vad hon begrep. Jestaness!
Hennes barn har minsann inte fått en lika trygg barndom (i Bromma), som hon fick, för det skulle inte vara bra för dem (så de bor i Sollentuna). Hon hade tvingat dem att ständigt byta dagis och skolor. För då skulle de lära sig att ta för sig.
De har inte drabbats av rotlöshet då? Men sådant frågar förstås inte programledaren.
Och så fick hon en fråga om mjukmedel (ftalater, som sägs skada foster och ge adhd, varken programledaren eller Skugge själv visste att de finns i schampo, parfymer, plaster ja lite överallt). Använder hon mjukmedel?
Nej, hon är så snål (här kom hon på sig och ändrade sig till sparsam) så hon använder mjukmedel till de vuxna, men inte till barnen.
- För det spelar ingen roll om barnens kläder luktar gott eller inte, kläcker hon ur sig.
För helsike tjejer på er mamma och lär henne veta hut. Uppfostra henne! Det räckte för min del med de där påståendena för att jag skulle begripa att denna snart 37-åriga mamma inte har en susning...
Hurra vi kommer att få massor med sol
Fascinerad sitter jag och tittar på två killar, som klättrande sågar ned den balsampoppel, som har skymt solen för oss genom sin enorma storlek på granntomten.
De tog grenarna på vägen upp, kapade topparna på den delade tvillingpoppeln och är nu på väg nedåt och tar bit för bit med sig av stammen.
Herregud så bra att det finns sådana människor.
Själva har vi anlitat Skogs-Hasse en gång. Han klättrade utan linor och hjälm rakt upp och gjorde likadant med de björkar vi behövde ta ned. Hans kropp hade format sig efter träden och benen var krumma och höll honom fast.
Men de här killarna som klättrar nu har skyddsutrustning, linor, hjälm, hörselskydd och handskar plus varma kläder förstås. Det är minus 13 ute.
Så spännande det ska bli när solen någon gång behagar att visa sig. Vi kommer att få massor med sol, för den där poppeln stod rakt i söder.
De tog grenarna på vägen upp, kapade topparna på den delade tvillingpoppeln och är nu på väg nedåt och tar bit för bit med sig av stammen.
Herregud så bra att det finns sådana människor.
Själva har vi anlitat Skogs-Hasse en gång. Han klättrade utan linor och hjälm rakt upp och gjorde likadant med de björkar vi behövde ta ned. Hans kropp hade format sig efter träden och benen var krumma och höll honom fast.
Men de här killarna som klättrar nu har skyddsutrustning, linor, hjälm, hörselskydd och handskar plus varma kläder förstås. Det är minus 13 ute.
Så spännande det ska bli när solen någon gång behagar att visa sig. Vi kommer att få massor med sol, för den där poppeln stod rakt i söder.
Räddaren i nöden
J D Salinger är död 91 år gammal och min yngste son hann läsa boken innan författaren dog och skriva en liten essä om den i skolan.
Alla vet väl vid det här laget att huvudpersonen i boken berättar historien från psyket och det har inspirerat människor att bli som figuren i boken. Märkligt nog.
En som gjorde det var John Lennons mördare, som gick omkring med denna bok. Kanske insåg han inte att ifall han blev en copycat så skulle han också hamna inom lås och bom.
Egentligen ville denne mördare vara som John Lennon, men när inte det gick att bli berömd för något positivt återstod att göra det mest negativa.
J D Salinger var en enstöring, som inte hade gett några intervjuer på 30 år och inte publicerat sig sedan 1965. Kanske räckte det med denna bok, som påverkade så mycket.
Räddare på svenska har en dubbelbetydelse. I boken vill huvudpersonen vara en räddare av de barn han ser går mot vuxenvärlden, vilken han uppfattar som förljugen. Han vill rädda dem. Samtidigt finns det ingen som är räddare än han.
Så ser människans villkor ut också i dag och människor som hamnar på psyket eller i fängelse är ofta sina egna värsta fiender. De ser inte att de gör allt för att slippa bli vuxna och leva ett ordentligt liv. De är ihjälskrämda och vågar inte språnget till ett verkligt levande liv.
Detta stora språng inträffar inte bara en gång i livet, mellan barndom och vuxenvärld, utan vi utvecklas ständigt mot något mer som människor. Om vi vågar.
Det som är människors uppgift i detta är att hjälpa varandra och därmed bli räddare i nöden för varandra.
Alla vet väl vid det här laget att huvudpersonen i boken berättar historien från psyket och det har inspirerat människor att bli som figuren i boken. Märkligt nog.
En som gjorde det var John Lennons mördare, som gick omkring med denna bok. Kanske insåg han inte att ifall han blev en copycat så skulle han också hamna inom lås och bom.
Egentligen ville denne mördare vara som John Lennon, men när inte det gick att bli berömd för något positivt återstod att göra det mest negativa.
J D Salinger var en enstöring, som inte hade gett några intervjuer på 30 år och inte publicerat sig sedan 1965. Kanske räckte det med denna bok, som påverkade så mycket.
Räddare på svenska har en dubbelbetydelse. I boken vill huvudpersonen vara en räddare av de barn han ser går mot vuxenvärlden, vilken han uppfattar som förljugen. Han vill rädda dem. Samtidigt finns det ingen som är räddare än han.
Så ser människans villkor ut också i dag och människor som hamnar på psyket eller i fängelse är ofta sina egna värsta fiender. De ser inte att de gör allt för att slippa bli vuxna och leva ett ordentligt liv. De är ihjälskrämda och vågar inte språnget till ett verkligt levande liv.
Detta stora språng inträffar inte bara en gång i livet, mellan barndom och vuxenvärld, utan vi utvecklas ständigt mot något mer som människor. Om vi vågar.
Det som är människors uppgift i detta är att hjälpa varandra och därmed bli räddare i nöden för varandra.
torsdag 28 januari 2010
Mona Sahlin gillar burkor
Hon tycker absolut att alla, som vill ska få gå omkring i detta plagg.
Skulle hon tycka likadant ifall det handlade om att ärkebiskopen i Sverige kom på, att i Jerusalem för 2000 år sedan så gick kvinnorna omkring i heltäckande med sjalar runt huvudet och männen hade också heltäckande, så därför ska alla kristna täcka hela kroppen. I Sverige år 2010.
Burkor och niqaber hör inte hemma i ett icke-religiöst samhälle som Sverige är, men låt gärna valrörelsen handla om detta. Så perifert att det lika gärna kunde röra ifall moppekillar ändå inte ska få gå in på banken iförda sina hjälmar.
Och naturligtvis handlar detta om invandrarnas röster för Mona Sahlin och då mer specifikt de som är muslimer. Och i koranen står det lika lite som i bibeln hur kvinnor ska gå klädda. Detta klädmode är något som har funnits i öknen, där kvinnor eventuellt ville skydda sig mot sandstormar.
Precis som att vissa män i vissa delar av Afrika går klädda i något som ser ut som burkor, för att skydda sig mot sandstormar.
Men inte heller när det är snöstorm, som det är nu i Sverige så skyddar en burka. Tyg blir vått och tungt och kyler ned den som har det på sig. Det kan till och med vara livsfarligt att gå ut i burka eller niqab i ett så kallt land som vårt.
Inte vill vi väl att de stackars kvinnorna ska frysa ihjäl för att de inte är anpassade till klimatet?
Även de buddhistiska munkar som bor här ute på Värmdö har insett att det inte är så praktiskt att gå runt i sina gula skynken med sandaler på fötterna i minus 10-20 och med snödrev. De har bytt till vinterstövlar och tjocka jackor.
Att syssla med klädmode i valrörelsen är kanske lika kul som att ha en dyr märkesväska, men några röster får inte Mona Sahlin på det.
Skulle hon tycka likadant ifall det handlade om att ärkebiskopen i Sverige kom på, att i Jerusalem för 2000 år sedan så gick kvinnorna omkring i heltäckande med sjalar runt huvudet och männen hade också heltäckande, så därför ska alla kristna täcka hela kroppen. I Sverige år 2010.
Burkor och niqaber hör inte hemma i ett icke-religiöst samhälle som Sverige är, men låt gärna valrörelsen handla om detta. Så perifert att det lika gärna kunde röra ifall moppekillar ändå inte ska få gå in på banken iförda sina hjälmar.
Och naturligtvis handlar detta om invandrarnas röster för Mona Sahlin och då mer specifikt de som är muslimer. Och i koranen står det lika lite som i bibeln hur kvinnor ska gå klädda. Detta klädmode är något som har funnits i öknen, där kvinnor eventuellt ville skydda sig mot sandstormar.
Precis som att vissa män i vissa delar av Afrika går klädda i något som ser ut som burkor, för att skydda sig mot sandstormar.
Men inte heller när det är snöstorm, som det är nu i Sverige så skyddar en burka. Tyg blir vått och tungt och kyler ned den som har det på sig. Det kan till och med vara livsfarligt att gå ut i burka eller niqab i ett så kallt land som vårt.
Inte vill vi väl att de stackars kvinnorna ska frysa ihjäl för att de inte är anpassade till klimatet?
Även de buddhistiska munkar som bor här ute på Värmdö har insett att det inte är så praktiskt att gå runt i sina gula skynken med sandaler på fötterna i minus 10-20 och med snödrev. De har bytt till vinterstövlar och tjocka jackor.
Att syssla med klädmode i valrörelsen är kanske lika kul som att ha en dyr märkesväska, men några röster får inte Mona Sahlin på det.
onsdag 27 januari 2010
Godnattsamtal på dårhuset
Stella Bondkatt: Jo hörni nu har den där galningen där ute i andra rummet helt och hållet ramlat ihop. Ska vi inte ta och skriva och påtala det så att de inte publicerar artiklarna heller?
Maja Gräddnos: Jag hör röster hör inte ni det också? Och dom försökte få mig att begå självmord så sent som i går.
Trista Trisse: Japp jag hör också röster och då får jag sån lust att döda någon. Brukar ni också få det?
Fina katten: Jo jag hör också röster... de brukar rabbla mina läxor från det att jag var liten...
Charlie: Ja när jag ska gå och sova brukar jag se på film ini i huvudet, med ljud och allt. Och jag hör också röster. Ibland andra saker också som kyrkklockor...
Maja Gräddnos: Ja jag undrar hur det är att vara schizofren och galen... tänk att jag aldrig har fått uppleva det.
Stella Bondkatt: Ja själv vill jag inte påtala att han är galen här i rummet bredvid... men jag tycker vi måste stoppa hans artiklar. Vilka skriver?
Maja Gräddnos: Jag hör röster hör inte ni det också? Och dom försökte få mig att begå självmord så sent som i går.
Trista Trisse: Japp jag hör också röster och då får jag sån lust att döda någon. Brukar ni också få det?
Fina katten: Jo jag hör också röster... de brukar rabbla mina läxor från det att jag var liten...
Charlie: Ja när jag ska gå och sova brukar jag se på film ini i huvudet, med ljud och allt. Och jag hör också röster. Ibland andra saker också som kyrkklockor...
Maja Gräddnos: Ja jag undrar hur det är att vara schizofren och galen... tänk att jag aldrig har fått uppleva det.
Stella Bondkatt: Ja själv vill jag inte påtala att han är galen här i rummet bredvid... men jag tycker vi måste stoppa hans artiklar. Vilka skriver?
Alfahonor och alfahannar bestämmer
Jag fick en bild i mitt huvud i morse när jag tittade på Malou von Sivers: av människor som gick med rumporna uppåt och hade KÖNET allra högst upp istället för huvudet.
För hon pratade med skådespelerskan och regissören Helena Bergström och journalisten och författaren Katarina "Alfahannen" Wennstam.
Och självklart så var det FÖRTRYCKET som stod i centrum och de där starka kvinnorna drev tesen att genierna och alfahannarna i alla tider har förtryckt både alfahonorna och flocken. Männen nu igen. Så klart.
Männen är förtryckare och kvinnor offer. Av födsel och ohejdad vana.
Det lustiga var att Helena Bergström på Guldbaggegalan hade drivit med begreppet och talat om alfahannarna och så gått över till att prata om att hon nu var regissör och hade en filmroll för en ung och snygg man, men vi fick inte höra till slut vad hon sade.
Var det alldeles för politiskt okorrekt? Att vända på begreppet och låta henne bli alfahona? Skulle det ha blivit sexuella trakasserier då åt motsatta hållet? Så vi fick inte höra hennes fina tal på Guldbaggegalan till slutet?
Det blir censur av ett tal av Helena Bergström i TV4, för att Malou och co ska underbygga sin tes om alfahannarna. Utan att bli störd av att där sitter tre alfahonor i studion och pratar.
Jag tycker nog att vi är människor och personer i första hand, inte går vi omkring med rumporna i vädret och våra kön högst upp? Vi definieras inte av våra KÖN.
Och flocken klarar sig absolut inte utan alfahonan. Det var därför de "tog bort" alla vargarna i Skånes djurpark. För alfahonan hade blivit skjuten.
För hon pratade med skådespelerskan och regissören Helena Bergström och journalisten och författaren Katarina "Alfahannen" Wennstam.
Och självklart så var det FÖRTRYCKET som stod i centrum och de där starka kvinnorna drev tesen att genierna och alfahannarna i alla tider har förtryckt både alfahonorna och flocken. Männen nu igen. Så klart.
Männen är förtryckare och kvinnor offer. Av födsel och ohejdad vana.
Det lustiga var att Helena Bergström på Guldbaggegalan hade drivit med begreppet och talat om alfahannarna och så gått över till att prata om att hon nu var regissör och hade en filmroll för en ung och snygg man, men vi fick inte höra till slut vad hon sade.
Var det alldeles för politiskt okorrekt? Att vända på begreppet och låta henne bli alfahona? Skulle det ha blivit sexuella trakasserier då åt motsatta hållet? Så vi fick inte höra hennes fina tal på Guldbaggegalan till slutet?
Det blir censur av ett tal av Helena Bergström i TV4, för att Malou och co ska underbygga sin tes om alfahannarna. Utan att bli störd av att där sitter tre alfahonor i studion och pratar.
Jag tycker nog att vi är människor och personer i första hand, inte går vi omkring med rumporna i vädret och våra kön högst upp? Vi definieras inte av våra KÖN.
Och flocken klarar sig absolut inte utan alfahonan. Det var därför de "tog bort" alla vargarna i Skånes djurpark. För alfahonan hade blivit skjuten.
Det humorlösa samhället är här
Det säger Anders Mildner i en krönika i Svenska Dagbladet. Vi skämtar i det här landet med vänner och bekanta, när vi talar i telefon, chattar eller sänder ut budskap via blogg och kommentarer.
Men det får man inte. Inte jag. Jag blir anklagad för att vara raljant att inte vara seriös, att inte kunna debattera och till slut så misstänks jag för att vara sjuk.
Så behandlar man någon som man tror sitter på en upphöjd parnass, som en Gud på Olympen och som absolut inte kan sänka sig ned till populasen. Den ska man istället välta av tronen eller sjukförklara. I den politiska korrekthetens namn. En åsikt ett folk.
Skämt och humor är en fogmassa i relationer skriver Anders Mildner. Och ju längre bort vi är från varandra desto större behov att använda sig av leenden för att skapa en intimitet. Så skriver han.
Men mycket ofta möter jag istället humorlöshet, iskall tystnad och som sagt i värsta fall sjukförklaringar.
Men Anders Mildner skriver om att ifall inte de flera hundra som kontaktar honom varje dag inte hade använt sig av humor hade de framstått som "fullständigt tokiga".
Så när människor på internet inte förstår skämt, då måste det utfärdas en varningsflagg. Då är de redan så fulla av förutbestämda åsikter att de inte kan ta in detta respektlösa. Då vill de ligga vid fötterna på någon de kan beundra. Och debatten ska vara gravallvarlig och på liv och död.
Men i en sådan värld, där det inte längre går att använda ironi eller skämt och där människor på Newsmill skriver till redaktörerna och tycker att nu kan jag inte längre få skriva där, för titta här vad hon skämtar och fånar sig.
En sådan värld är livsfarlig. Då riskerar människor att uteslutas, för att de visar upp sina olika sidor och inte stenhårt attackerar allt vad de kan. Slåss på liv och död.
För att jag inte är en enkelspårig robot som går med på de villkor, som kommentatorerna tycker ska råda, så ska jag uteslutas.
När människor förlorar sin humor då har de blivit mindre gudomliga, inte mer. Och precis som Anders Mildner säger i Svenska Dagbladet i dag så blir den världen tråkig och sämre att leva i.
PS. Jag såg att det var signaturen Stella Tilde som uppmanade alla att skriva till Newsmill-redaktörerna och hindra mig från att publicera mig. Detta gjorde hon inne på Maja lundgrens blogg. Borde inte då Maja Lundgren ha hävdat den frihet i yttrandet som hon har och att den gäller för alla andra. Eller vad säger Bonnier, som äger både Newsmill och förlaget där Maja Lundgrens böcker kommer ut? DS.
Men det får man inte. Inte jag. Jag blir anklagad för att vara raljant att inte vara seriös, att inte kunna debattera och till slut så misstänks jag för att vara sjuk.
Så behandlar man någon som man tror sitter på en upphöjd parnass, som en Gud på Olympen och som absolut inte kan sänka sig ned till populasen. Den ska man istället välta av tronen eller sjukförklara. I den politiska korrekthetens namn. En åsikt ett folk.
Skämt och humor är en fogmassa i relationer skriver Anders Mildner. Och ju längre bort vi är från varandra desto större behov att använda sig av leenden för att skapa en intimitet. Så skriver han.
Men mycket ofta möter jag istället humorlöshet, iskall tystnad och som sagt i värsta fall sjukförklaringar.
Men Anders Mildner skriver om att ifall inte de flera hundra som kontaktar honom varje dag inte hade använt sig av humor hade de framstått som "fullständigt tokiga".
Så när människor på internet inte förstår skämt, då måste det utfärdas en varningsflagg. Då är de redan så fulla av förutbestämda åsikter att de inte kan ta in detta respektlösa. Då vill de ligga vid fötterna på någon de kan beundra. Och debatten ska vara gravallvarlig och på liv och död.
Men i en sådan värld, där det inte längre går att använda ironi eller skämt och där människor på Newsmill skriver till redaktörerna och tycker att nu kan jag inte längre få skriva där, för titta här vad hon skämtar och fånar sig.
En sådan värld är livsfarlig. Då riskerar människor att uteslutas, för att de visar upp sina olika sidor och inte stenhårt attackerar allt vad de kan. Slåss på liv och död.
För att jag inte är en enkelspårig robot som går med på de villkor, som kommentatorerna tycker ska råda, så ska jag uteslutas.
När människor förlorar sin humor då har de blivit mindre gudomliga, inte mer. Och precis som Anders Mildner säger i Svenska Dagbladet i dag så blir den världen tråkig och sämre att leva i.
PS. Jag såg att det var signaturen Stella Tilde som uppmanade alla att skriva till Newsmill-redaktörerna och hindra mig från att publicera mig. Detta gjorde hon inne på Maja lundgrens blogg. Borde inte då Maja Lundgren ha hävdat den frihet i yttrandet som hon har och att den gäller för alla andra. Eller vad säger Bonnier, som äger både Newsmill och förlaget där Maja Lundgrens böcker kommer ut? DS.
Eva Gabrielsson tar över Stieg Larssons mantel
Uppenbarligen vill Eva Gabrielsson ta över Stieg Larssons författarskap nu när han är död. Och det är vad hela arvsprocessen handlar om för hennes del. Mer än om de 20 miljoner, som hon redan har blivit erbjuden av far och bror till Stieg Larsson.
Hon befinner sig på en glidande skala i sina uttalanden, mot att ta över mer och mer av de uttryck och de ordvändningar och det innehåll, som finns i Millennieböckerna. Och hon har uttryckt att hon inte riktigt vet vilket som är Stieg och vilket som är hon själv i de tre böckerna.
De levde så tätt ihop och var så sammanvuxna att det inte går att urskilja vad som är vad eller vem. Detta säger hon till danska Politiken.
”Jag har svårt att se vad som uteslutande är Stieg och vad som uteslutande är jag i Millenniums språk, innehåll och så vidare." Så säger hon, men samtidigt menar hon att hon inte kan säga mer offentligt.
Uppenbarligen handlar hela arvsprocessen om det kulturella arvet och hon har hela tiden hävdat att hon är den som har rätt till det fjärde, ej färdigskrivna manuset. För hon kan färdigställa det.
Om Eva Gabrielsson enbart hade varit intresserad av pengar, så hade hon kunnat avsluta arvstvisten och ha tagit emot de 20 miljoner som hon redan har blivit erbjuden.
Men det hela handlar om en syn på världen, som hon delade med sin sambo. Ett förhållningssätt, som de skapade tillsammans. Och detta arv kan ingen mer än hon ta hand om.
Eva Gabrielsson skriver själv en bok som handlar om saknaden och sorgen efter att plötsligt ha förlorat sin livskamrat, men också om det ekonomiska efterspelet, underbyggt av dagboksanteckningar och mejlväxlingar. Boken kommer att ha titeln "Året efter Stieg".
Här finns ursprungsartikeln.
Hon befinner sig på en glidande skala i sina uttalanden, mot att ta över mer och mer av de uttryck och de ordvändningar och det innehåll, som finns i Millennieböckerna. Och hon har uttryckt att hon inte riktigt vet vilket som är Stieg och vilket som är hon själv i de tre böckerna.
De levde så tätt ihop och var så sammanvuxna att det inte går att urskilja vad som är vad eller vem. Detta säger hon till danska Politiken.
”Jag har svårt att se vad som uteslutande är Stieg och vad som uteslutande är jag i Millenniums språk, innehåll och så vidare." Så säger hon, men samtidigt menar hon att hon inte kan säga mer offentligt.
Uppenbarligen handlar hela arvsprocessen om det kulturella arvet och hon har hela tiden hävdat att hon är den som har rätt till det fjärde, ej färdigskrivna manuset. För hon kan färdigställa det.
Om Eva Gabrielsson enbart hade varit intresserad av pengar, så hade hon kunnat avsluta arvstvisten och ha tagit emot de 20 miljoner som hon redan har blivit erbjuden.
Men det hela handlar om en syn på världen, som hon delade med sin sambo. Ett förhållningssätt, som de skapade tillsammans. Och detta arv kan ingen mer än hon ta hand om.
Eva Gabrielsson skriver själv en bok som handlar om saknaden och sorgen efter att plötsligt ha förlorat sin livskamrat, men också om det ekonomiska efterspelet, underbyggt av dagboksanteckningar och mejlväxlingar. Boken kommer att ha titeln "Året efter Stieg".
Här finns ursprungsartikeln.
Saab är hemma
Det skrev jag redan i förrgår, för det kändes i luften att det var så. It´s blowing in the wind som Bob Dylan sjunger.
Det går faktiskt att lyfta huvudet och vädra i luften och känna... det är en mycket bra egenskap hos någon som jobbar med nyheter, men denna distinkta näsa kan bli förvillad av för mycket fakta, för mycket ord, att det pratas för mycket runt omkring.
Då dras journalisten in i de spekulationer, som alltid pågår. Det är bättre att dra sig tillbaka till en stilla plats inom sig själv, men det där är obegripligt för de flesta människor.
Jag fick någon hånfull fråga om det under min senaste artikel på Newsmill från någon som inte begrep ett smack om sådant. Eller som låtsades inte begripa.
För att kunna skriva artiklar och böcker är det viktigt att leva på alla dessa nivåer, som finns hos människor. Att ta in allt som kommer både utifrån och inifrån. Men som sagt de flesta förstår inte vad det betyder.
Man bearbetar detta inom sig själv och släpper sedan ut det i en läsbar form. Och förvandlar samtidigt världen en smula. Den makten har ord om man tar dem på allvar och inser att det är en skapande process. Också ute i världen.
Och om man blir tagen på allvar av orden. Det där djupet brukar också konstnärer prata om ibland. När verket stirrar tillbaka på konstnären och förvandlar också honom eller henne.
Det är en alkemisk process om man går in i den. Alkemister förvandlade genom att arbeta konkret med materien också sig själva.
Just nu är jag upptagen av ett mycket intensivt skede i mitt skapande liv. Jag hoppas att jag kan berätta mera om det inom kort. Både storaffärer som Saab och det jag pysslar med behöver tystnad. Annars störs processen.
Det går faktiskt att lyfta huvudet och vädra i luften och känna... det är en mycket bra egenskap hos någon som jobbar med nyheter, men denna distinkta näsa kan bli förvillad av för mycket fakta, för mycket ord, att det pratas för mycket runt omkring.
Då dras journalisten in i de spekulationer, som alltid pågår. Det är bättre att dra sig tillbaka till en stilla plats inom sig själv, men det där är obegripligt för de flesta människor.
Jag fick någon hånfull fråga om det under min senaste artikel på Newsmill från någon som inte begrep ett smack om sådant. Eller som låtsades inte begripa.
För att kunna skriva artiklar och böcker är det viktigt att leva på alla dessa nivåer, som finns hos människor. Att ta in allt som kommer både utifrån och inifrån. Men som sagt de flesta förstår inte vad det betyder.
Man bearbetar detta inom sig själv och släpper sedan ut det i en läsbar form. Och förvandlar samtidigt världen en smula. Den makten har ord om man tar dem på allvar och inser att det är en skapande process. Också ute i världen.
Och om man blir tagen på allvar av orden. Det där djupet brukar också konstnärer prata om ibland. När verket stirrar tillbaka på konstnären och förvandlar också honom eller henne.
Det är en alkemisk process om man går in i den. Alkemister förvandlade genom att arbeta konkret med materien också sig själva.
Just nu är jag upptagen av ett mycket intensivt skede i mitt skapande liv. Jag hoppas att jag kan berätta mera om det inom kort. Både storaffärer som Saab och det jag pysslar med behöver tystnad. Annars störs processen.
tisdag 26 januari 2010
The Love Generation
2 juli 2004 16.43
Jag lyssnar på musik från 60-talet och förstår låtarna mycket bättre. De har överlevt och de får mitt hjärta att dansa. Aquarius/Let the sunshine in med Fith Dimension, Summer in the city med Lovin´ Spoonful, California dreamin´med Mamas & Papas, Somebody to love med Jefferson Airplane, San Francisco (be sure to wear flowers in your hair) med Scott McKenzie.
Musik från 1965 till 1969 ungefär. Då jag var 19-24 år gammal och det hände så mycket. Jag fick mitt första barn och min mamma dog. Musiken tröstade mig då, som den gör nu. Den smeker mitt hjärta ömsint.
Eight miles high med Byrds, Daydream med Lovin´ Spoonful. Need your love so bad med Fleetwood Mac, White rabbit med Jefferson Airplane, Brand new key med Melanie, Winchester cathedral med New Vaudeville Band, Dedicated flower of fashion med Kinks, Up up and away med Fifth Dimension, Little girl med Syndicate of Sound och Joy to the world med Three dog night.
Jag vill inte vara ung igen, men jag vill känna känslorna, som jag kände då och musiken får mig att göra det. Så lätt och enkelt allt var. Varje dag som ett oändligt långt strålknippe av solsken och nya härliga erfarenheter. Allt var möjligt och livet låg framför mig.
Samtidigt visste jag inte mycket om hur jag skulle använda hela mig själv. Hur det skulle gå att sammanjämka alla mina motstridiga sidor, alla de olika talanger och gåvor jag en gång hade fått när jag föddes. Men jag visste att det var viktigt att lyssna inåt, att försöka följa det som brukar kallas hjärtats röst och som inte betyder nåt för dom allra flesta. Lite fånigt och romantiskt bara.
Utdrag ur min dagbok
Ett Sekel av Tystnad
sid 235-236
Jag lyssnar på musik från 60-talet och förstår låtarna mycket bättre. De har överlevt och de får mitt hjärta att dansa. Aquarius/Let the sunshine in med Fith Dimension, Summer in the city med Lovin´ Spoonful, California dreamin´med Mamas & Papas, Somebody to love med Jefferson Airplane, San Francisco (be sure to wear flowers in your hair) med Scott McKenzie.
Musik från 1965 till 1969 ungefär. Då jag var 19-24 år gammal och det hände så mycket. Jag fick mitt första barn och min mamma dog. Musiken tröstade mig då, som den gör nu. Den smeker mitt hjärta ömsint.
Eight miles high med Byrds, Daydream med Lovin´ Spoonful. Need your love so bad med Fleetwood Mac, White rabbit med Jefferson Airplane, Brand new key med Melanie, Winchester cathedral med New Vaudeville Band, Dedicated flower of fashion med Kinks, Up up and away med Fifth Dimension, Little girl med Syndicate of Sound och Joy to the world med Three dog night.
Jag vill inte vara ung igen, men jag vill känna känslorna, som jag kände då och musiken får mig att göra det. Så lätt och enkelt allt var. Varje dag som ett oändligt långt strålknippe av solsken och nya härliga erfarenheter. Allt var möjligt och livet låg framför mig.
Samtidigt visste jag inte mycket om hur jag skulle använda hela mig själv. Hur det skulle gå att sammanjämka alla mina motstridiga sidor, alla de olika talanger och gåvor jag en gång hade fått när jag föddes. Men jag visste att det var viktigt att lyssna inåt, att försöka följa det som brukar kallas hjärtats röst och som inte betyder nåt för dom allra flesta. Lite fånigt och romantiskt bara.
Utdrag ur min dagbok
Ett Sekel av Tystnad
sid 235-236
Män som hatar kvinnor
hatar sig själva också. Så kan man kanske sammanfatta Stieg Larssons bok. Nä, jag har inte läst den, så jag vet inte. Och inte sett filmen heller.
Jag behöver inte det längre när jag inte har som yrke att jobba med kulturmaterial. Jag är fri att ta del av det jag vill och det gör jag också.
Men någonstans i huset finns boken och jag har försökt att läsa den. Men att läsa om detta (som så många gör) har räckt för mig. Är allergisk mot våld sedan min mamma utsattes för grovt sådant.
Att läsa om våld och se våld (även fiktivt på film) blir som att utsättas för det igen, när man en gång har varit utsatt för det i verkliga livet. Och vem har inte det?
Men naturligtvis är det så att män som hatar kvinnor hatar sig själva. Och kvinnor som låter sig hatas och slås hatar också sig själva. Det är baksidan av våra gamla könsroller. De där mannen skulle vara stor och stark och beskyddande och kvinnorna små, rara och omhändertagande.
Det är som om vi tror att det inte finns mörker, att dagen är det enda, som borde finnas. Och när vi inte tar till oss att det faktiskt finns dag och natt så lever vi i förnekelse.
Sa jag att Män som hatar kvinnor fick Guldbaggar i natt?
Jag behöver inte det längre när jag inte har som yrke att jobba med kulturmaterial. Jag är fri att ta del av det jag vill och det gör jag också.
Men någonstans i huset finns boken och jag har försökt att läsa den. Men att läsa om detta (som så många gör) har räckt för mig. Är allergisk mot våld sedan min mamma utsattes för grovt sådant.
Att läsa om våld och se våld (även fiktivt på film) blir som att utsättas för det igen, när man en gång har varit utsatt för det i verkliga livet. Och vem har inte det?
Men naturligtvis är det så att män som hatar kvinnor hatar sig själva. Och kvinnor som låter sig hatas och slås hatar också sig själva. Det är baksidan av våra gamla könsroller. De där mannen skulle vara stor och stark och beskyddande och kvinnorna små, rara och omhändertagande.
Det är som om vi tror att det inte finns mörker, att dagen är det enda, som borde finnas. Och när vi inte tar till oss att det faktiskt finns dag och natt så lever vi i förnekelse.
Sa jag att Män som hatar kvinnor fick Guldbaggar i natt?
måndag 25 januari 2010
Vi älskar att hata Liza Marklund
Och särskilt nu när hon har sålt sig till USA och James Patterson. Och de har hittat på en historia, som sågas i den första (?) recensionen i Hallandsposten.
Liza Marklund själv publicerar som vanligt sina krönikor i Expressen, men den här gången får allmänheten skriva kommentarer. Hon försöker peka på att rövarna tar pengar från Röda korset - Johan af Donner - och andra organisationer. Dessa pengar som skulle ha gått till nödlidande.
Men hon får mothugg i kommentarerna, som tycker att hon är en hycklare och en rövare själv bland annat:
Postat av femtioåtta den 25 jan 2010 kl 13:23
Man ser på kommentarerna här vilken trovärdighet Liza Marklund har. Den sjönk till botten i och med hennes ljug i Elisabeth Hermon-affären, Gömda, Paradiset och hennes krönikor om "den våldtagne pojken".
Hur många liv har hon förstört, Liza Marklund ? Ganska många och hon erkänner inte egen skuld i någonting. Det är vi läsare som är ointelligenta som inte begrep att "Gömda" inte var en sann historia.
Hon ljuger och gör fastighetsklipp som den värsta representanten för "rövarkulturen" och så har hon mage att skriva meningar som "Att det finns giriga människor, det vet vi. Sådana som gör det mest otänkbara för att komma över en hacka ". Att ljuga är åtminstone för mig otänkbart, men uppenbarligen inte för dig Liza.
Hyckleri kallas det för.
Postat av Minglan den 25 jan 2010 kl 11:12
Lisa Marklund blev känd genom böckerna Gömda och Asyl, de böcker, som hon fram tills alldeles nyligen, påstod var sanna!!!
"Ingenting har lagts till, det har inte behövts."
I soffa efter soffa, i intervju efter intervju, har hon bedyrat att dessa böckers handling har varit hämtat "direkt ur verkligheten".
Det visade sig, närmare bestämt i december-08 (?) att handlingen i dessa böcker,till största delen, är ett resultat av Lisa Marklunds egen fantasi.
Under sin väg att bli känd och rik, har alltså Lisa Marklund fabulerat ihop en (flera) historia/er, som har krossat livet för både barn och vuxna, Glöm inte detta, nu när mediaSverige lagt in växeln, för att försöka återge Lisa Marklund det rykte, som för alltid har svärtats ner genom hennes falskspel!!!
Postat av granitsvensk 45 den 25 jan 2010 kl 11:05
LizaM är körd utan att hon ens vet om det själv, ganska lustigt faktiskt. Lever priviligerat och frotterar sig med eliten. Har kommit med mängder av dubiösa påståenden.
Men de har väl passat hennes dimmiga poltitiska agenda.
LizaM är en av de många i eliten som talar med kluven tunga.
Det var några av kommentarerna.
För övrigt tycker jag inte att Expressen har råd med en sådan krönikör längre och att hon fortfarande är Unicef-ambassadör är riktigt skamligt. Denna organisation, som säger sig jobba för alla barn. Men varenda gång som Liza Marklund skriver om utsatta barn, så är det illustrerat med en bild på svarta barn.
I både Sverige och USA finns barn, som hon har skadat genom att bland annat förfölja Osama Awad, en pappa, som inte ansågs värd att få se sin lilla flicka växa upp. Dock så är det enbart Mikael Persbrandt som står i TV numera för att propagera för Unicef. Liza Marklunds moraliska värde är i botten och inte lär det bli bättre med nya boken.
All kredd för att Liza Marklund är avslöjad ska gå till Monica Antonsson, som inte har fått några riktigt stora utmärkelser för det. Men här kan ni köpa hennes bok Mia - Sanningen om Gömda.
Liza Marklund själv publicerar som vanligt sina krönikor i Expressen, men den här gången får allmänheten skriva kommentarer. Hon försöker peka på att rövarna tar pengar från Röda korset - Johan af Donner - och andra organisationer. Dessa pengar som skulle ha gått till nödlidande.
Men hon får mothugg i kommentarerna, som tycker att hon är en hycklare och en rövare själv bland annat:
Postat av femtioåtta den 25 jan 2010 kl 13:23
Man ser på kommentarerna här vilken trovärdighet Liza Marklund har. Den sjönk till botten i och med hennes ljug i Elisabeth Hermon-affären, Gömda, Paradiset och hennes krönikor om "den våldtagne pojken".
Hur många liv har hon förstört, Liza Marklund ? Ganska många och hon erkänner inte egen skuld i någonting. Det är vi läsare som är ointelligenta som inte begrep att "Gömda" inte var en sann historia.
Hon ljuger och gör fastighetsklipp som den värsta representanten för "rövarkulturen" och så har hon mage att skriva meningar som "Att det finns giriga människor, det vet vi. Sådana som gör det mest otänkbara för att komma över en hacka ". Att ljuga är åtminstone för mig otänkbart, men uppenbarligen inte för dig Liza.
Hyckleri kallas det för.
Postat av Minglan den 25 jan 2010 kl 11:12
Lisa Marklund blev känd genom böckerna Gömda och Asyl, de böcker, som hon fram tills alldeles nyligen, påstod var sanna!!!
"Ingenting har lagts till, det har inte behövts."
I soffa efter soffa, i intervju efter intervju, har hon bedyrat att dessa böckers handling har varit hämtat "direkt ur verkligheten".
Det visade sig, närmare bestämt i december-08 (?) att handlingen i dessa böcker,till största delen, är ett resultat av Lisa Marklunds egen fantasi.
Under sin väg att bli känd och rik, har alltså Lisa Marklund fabulerat ihop en (flera) historia/er, som har krossat livet för både barn och vuxna, Glöm inte detta, nu när mediaSverige lagt in växeln, för att försöka återge Lisa Marklund det rykte, som för alltid har svärtats ner genom hennes falskspel!!!
Postat av granitsvensk 45 den 25 jan 2010 kl 11:05
LizaM är körd utan att hon ens vet om det själv, ganska lustigt faktiskt. Lever priviligerat och frotterar sig med eliten. Har kommit med mängder av dubiösa påståenden.
Men de har väl passat hennes dimmiga poltitiska agenda.
LizaM är en av de många i eliten som talar med kluven tunga.
Det var några av kommentarerna.
För övrigt tycker jag inte att Expressen har råd med en sådan krönikör längre och att hon fortfarande är Unicef-ambassadör är riktigt skamligt. Denna organisation, som säger sig jobba för alla barn. Men varenda gång som Liza Marklund skriver om utsatta barn, så är det illustrerat med en bild på svarta barn.
I både Sverige och USA finns barn, som hon har skadat genom att bland annat förfölja Osama Awad, en pappa, som inte ansågs värd att få se sin lilla flicka växa upp. Dock så är det enbart Mikael Persbrandt som står i TV numera för att propagera för Unicef. Liza Marklunds moraliska värde är i botten och inte lär det bli bättre med nya boken.
All kredd för att Liza Marklund är avslöjad ska gå till Monica Antonsson, som inte har fått några riktigt stora utmärkelser för det. Men här kan ni köpa hennes bok Mia - Sanningen om Gömda.
Saab är hemma igen!
Spyker köper Saab och regeringen sammanträder. Enligt Realtid så beror denna vändning från GM:s sida att Saab-ägarna själva protesterade över världen.
GM vill inte förlora goodwill och protester hjälper. Kanske hjälper det också att det finns någon som lägger upp rätt antal miljarder?
Tidigare har GM lagt ned amerikanska märken utan att få protester, men när det gäller Saab och Sverige så finns det något som berör känslor hos Saab-ägare. Nostalgi går hem också hos ett amerikanskt företag. De är svaga för sentiment och känsloladdade uttryck i USA.
Och nu kan väl inte svenska regeringen annat än lyckönska GM till detta och ställa upp med det som behövs? Vad var det nu garantier så att det blir EU-lån?
Den nya tiden är här när inte svenska skattebetalare ska betala allt! Hurra!
PS. Marknaden tror på köpet för nu rusar aktien. Och regeringen startade sitt extra sammanträde nästan exakt när jag la upp det här inlägget. DS.
PSPS. Nä nu vill dom inte säga nåt och sammanträdet handlade inte om Saab säger Maud Olofsson... buhu jag vill inte vara med längre i den här berg-och-dal-banan... DSDS.
PSPSPS. Handeln med Spykers aktier är stoppad vid 14-tiden 26 januari... kan dom ha ljugit om vad som hände på regeringssammanträdet? DSDSDS.
GM vill inte förlora goodwill och protester hjälper. Kanske hjälper det också att det finns någon som lägger upp rätt antal miljarder?
Tidigare har GM lagt ned amerikanska märken utan att få protester, men när det gäller Saab och Sverige så finns det något som berör känslor hos Saab-ägare. Nostalgi går hem också hos ett amerikanskt företag. De är svaga för sentiment och känsloladdade uttryck i USA.
Och nu kan väl inte svenska regeringen annat än lyckönska GM till detta och ställa upp med det som behövs? Vad var det nu garantier så att det blir EU-lån?
Den nya tiden är här när inte svenska skattebetalare ska betala allt! Hurra!
PS. Marknaden tror på köpet för nu rusar aktien. Och regeringen startade sitt extra sammanträde nästan exakt när jag la upp det här inlägget. DS.
PSPS. Nä nu vill dom inte säga nåt och sammanträdet handlade inte om Saab säger Maud Olofsson... buhu jag vill inte vara med längre i den här berg-och-dal-banan... DSDS.
PSPSPS. Handeln med Spykers aktier är stoppad vid 14-tiden 26 januari... kan dom ha ljugit om vad som hände på regeringssammanträdet? DSDSDS.
Mamma till en mördare
Jag drömde en mardröm i natt, att ett stort antal pojkar hade fästs vid en vagn och släpades efter den tills de skadades och dödades. Vi andra som var vuxna stod vid sidorna om vägen och tittade på. Vi kunde inte göra något.
Det var en överhet, som hade bestämt att de skulle göra så med pojkarna. Denna dröm liknade det som har beskrivits hände svarta i södra USA när rasismen var som värst. Men här var det iscensatt från samhället. Det var kollektivt bestämt att vi skulle göra så.
En vagn är symbol för framgång i tarotkortleken. Så dessa pojkar var kopplade till framgångsvagnen och offrades efter den.
Jag tänker att kanske är det detta som pågår i detta nu, att vi offrar pojkar i vår stress efter framgång och dömer dem till skador och död. Att samhället uppför sig så.
I går kväll såg jag reprisen av Mamma till en mördare på TV4 Fakta. Där satt brodern Thomas, som hade knivmördat sin bror Kent.
Det framgick av programmet att de båda pojkarna hade vuxit upp utan pappa, bara med en sporadisk kontakt med honom och pappan var nu död. De hade varit hänvisade till sig själva för mamma Leila hade jobbat jämt och varit borta. Bara mormor hade varit någon slags trygghet.
Vi fick inte veta varför denna mamma hade satt två pojkar till världen med samme man och inte låtit honom vara pappa åt dem. Eller varför han inte hade kunnat vara pappa åt dem.
Och mamma hade gett lillebror Thomas i uppdrag att se efter Kent, för han var den stökige, den som hon oroade sig för. Hon jobbade. Och hon var med i kyrkan och djupt troende och hade alltid inpräntat i dem att vara snälla och goda.
Det gick över styr en gång när de båda bröderna träffades för Kent behövde pengar och de satt och drack tillsammans. Kent var konstig av för mycket och långvarigt haschande och de kom i slagsmål. Kent hade en sax riktad mot brodern. När Thomas ville ut ur lägenheten kunde han inte komma till dörren och fick tag i en kniv i köket. Brodern dog av sex knivhugg.
Detta hände när de båda bröderna var 38 respektive 36 och de borde ha varit vuxna och haft egna familjer. Istället råkade de ut för att hatet fick chansen att gå in emellan dem och dödade den ene av dem. De hade detta mönster med sig sedan barndomen och den broder, som dödade den andre minns inte allt, som hände. Han har bara fläckvisa minnesbilder av att brodern står över honom med en sax, att han själv försöker komma ut ur lägenheten, att han ser köket och inser att han måste försvara sig med något. Att brodern dör framför hans ögon.
För mig var det uppenbart att dessa båda kvarlevande i en familj, som borde ha omfattat fyra personer (brodern och pappan) hade halverats för den fanns inte från början. Och att ett par pojkar, som har vuxit upp hänvisade till varandra blir involverade i ett slags beroendeförhållande av varandra även som vuxna. Om pappan fick man inte veta ett enda dugg och mamma Leila hade vänt sig till Gud och överlåtit allt i hans famn. Gud kanske skulle vara Fader åt både henne och barnen?
De båda överlevande avslutade filmen med att besöka den döde broderns grav på Skogskyrkogården i Stockholm. Och då sa mamma Leila att de skulle träffas i himlen allihop. Fast då tog hon fortfarande inte med pappan utan det handlade bara om den döde brodern.
När jag tittar runt på bloggar så är det ingen enda som har sett hur blind mamman verkar vara och hur illa det var för pojkarna att hänvisas åt sig själva när de var små. Detta som trots allt sägs i programmet har gått alla förbi.
Magdalena Graaf skriver om hur tragiskt det är att vara denna mamma och hon går därigenom in i den gängse bilden av den madonnaliknande mamman, som bara uthärdar, som aldrig har något ansvar, som inte kan se att hon faktiskt har satt dessa pojkar till världen och har haft ansvaret för att de skulle växa upp i trygghet, både fysisk och psykisk.
Det var mycket vi inte fick veta i programmet. Ingen mer än den lilla familjen fick komma till tals och så en vän till Kent, som framhöll att han kunde sitta i åtta timmar och spela trummor. Öva sin musik. Och att de båda bröderna bråkade så deras vänner hade sagt, att en dag kommer den ena att döda den andra.
Att uttrycka sig i musik är förstås ett uttryckssätt, som hör ihop med höger hjärnhalva, men om den halvan inte har kontakt med den vänstra så kan personen i fråga aldrig koppla ihop det som behöver kopplas: att begripa i språk vad som har hänt. Att kunna förklara för sig själv hur världen ser ut och hur man själv fungerar. Av det lilla jag vet så verkar storebrodern ha flytt livet genom droger.
Men allt detta har gått förbi deras mamma Leila. Hon hade ingen aning. De flyttade båda hemifrån tidigt och stöttade varandra också då. Ibland jobbade de på samma jobb.
Thomas Bergström, som är den bror som fick 8 års fängelse för dråpet på brodern har en egen blogg. Där säger han att han aldrig hade för avsikt att döda sin bror. Han är fortfarande inte skyldig till det han har dömts för och i programmet sade han att ifall han hade haft universitetsubildning och inte varit dömd förut, så skulle domen inte ha sett ut som den gjorde.
Ja en tidigare dom ligger en brottsling i fatet (vet inte vad han var dömd för) och naturligtvis hjälper det om man har fått en universitetsutbildning, för det tyder på en helt annan uppväxtmiljö än den som Thomas och Kent växte upp i.
Här nedan finns statistik från Storbritannien, statistik från Fathercare, har inte hittat samma slags statistik för Sverige:
* 72 procent av alla tonårsmördare växer upp utan pappor
* 60 procent av alla våldtäktsmän växer upp i faderlösa hem
* 70 procent av barn som omhändertas av de sociala myndigheterna
eller som sitter på ungdomsvårdsskolor växer upp i enföräldrahushåll
* Faderlösa barn hoppar av skolan dubbelt så ofta som andra barn
* Barn vars fäder är frånvarande presterar konsekvent lägre än normen
i läsning och matematik
* Tre av fyra tonårssjälvmord inträffar i enföräldrahushåll
* Barn som bor utan sina pappor råkar oftare ut för olyckor
och får i högre grad kronisk astma, huvudvärk och talsvårigheter
* 80 procent av ungdomarna på psykiatriska kliniker
kommer från faderlösa hem
* Av de flickor som växer upp utan pappor blir:
64 procent sannolikt gravida före äktenskapet
och 53 procent gifter sig sannolikt som tonåringar
* 92 procent av de som gifter sig som tonåringar
kommer sannolikt att skilja sig
* En forskningsrapport fastställer sambandet mellan faderlöshet
och unga mäns våld (speciellt mot kvinnor)
* Faderlösa flickor löper nio (9) gånger större risk
att bli utsatta för våldtäkt och sexuella övergrepp
Är det verkligen en stor samhällsfråga? Att barn inte har rätt till sina båda föräldrar?
För alla som menar allvar när de säger att barn behöver båda sina föräldrar borde detta vara en stor samhällsfråga.
Alltför många pappor ger också upp, när de märker att de inte får det stöd som de förväntade sig att samhället skulle ge i liknande situationer. Tvärtom motarbetas deras försök att vara en närvarande förälder för sina barn. Det finns ingen statistik över dessa fall. Min uppfattning är därför att mörkertalet är väldigt stort med tanke på antalet separationer i Sverige, som ligger kring 50 000 per år.
Om ett enda barn tvingas ta död på sina känslor gentemot en av sina föräldrar, därför att den andra föräldern vill hämnas eller såra den andre föräldern, och samhället accepterar detta, så är det en stor förlust för samhället och en stor samhällsfråga. Detta pågår i detta nu.
Alla barn behöver en pappa.
Gör FN:s Barnkonvention till lag, så att barnen ställs i centrum och inte föräldrarna.
Det var en överhet, som hade bestämt att de skulle göra så med pojkarna. Denna dröm liknade det som har beskrivits hände svarta i södra USA när rasismen var som värst. Men här var det iscensatt från samhället. Det var kollektivt bestämt att vi skulle göra så.
En vagn är symbol för framgång i tarotkortleken. Så dessa pojkar var kopplade till framgångsvagnen och offrades efter den.
Jag tänker att kanske är det detta som pågår i detta nu, att vi offrar pojkar i vår stress efter framgång och dömer dem till skador och död. Att samhället uppför sig så.
I går kväll såg jag reprisen av Mamma till en mördare på TV4 Fakta. Där satt brodern Thomas, som hade knivmördat sin bror Kent.
Det framgick av programmet att de båda pojkarna hade vuxit upp utan pappa, bara med en sporadisk kontakt med honom och pappan var nu död. De hade varit hänvisade till sig själva för mamma Leila hade jobbat jämt och varit borta. Bara mormor hade varit någon slags trygghet.
Vi fick inte veta varför denna mamma hade satt två pojkar till världen med samme man och inte låtit honom vara pappa åt dem. Eller varför han inte hade kunnat vara pappa åt dem.
Och mamma hade gett lillebror Thomas i uppdrag att se efter Kent, för han var den stökige, den som hon oroade sig för. Hon jobbade. Och hon var med i kyrkan och djupt troende och hade alltid inpräntat i dem att vara snälla och goda.
Det gick över styr en gång när de båda bröderna träffades för Kent behövde pengar och de satt och drack tillsammans. Kent var konstig av för mycket och långvarigt haschande och de kom i slagsmål. Kent hade en sax riktad mot brodern. När Thomas ville ut ur lägenheten kunde han inte komma till dörren och fick tag i en kniv i köket. Brodern dog av sex knivhugg.
Detta hände när de båda bröderna var 38 respektive 36 och de borde ha varit vuxna och haft egna familjer. Istället råkade de ut för att hatet fick chansen att gå in emellan dem och dödade den ene av dem. De hade detta mönster med sig sedan barndomen och den broder, som dödade den andre minns inte allt, som hände. Han har bara fläckvisa minnesbilder av att brodern står över honom med en sax, att han själv försöker komma ut ur lägenheten, att han ser köket och inser att han måste försvara sig med något. Att brodern dör framför hans ögon.
För mig var det uppenbart att dessa båda kvarlevande i en familj, som borde ha omfattat fyra personer (brodern och pappan) hade halverats för den fanns inte från början. Och att ett par pojkar, som har vuxit upp hänvisade till varandra blir involverade i ett slags beroendeförhållande av varandra även som vuxna. Om pappan fick man inte veta ett enda dugg och mamma Leila hade vänt sig till Gud och överlåtit allt i hans famn. Gud kanske skulle vara Fader åt både henne och barnen?
De båda överlevande avslutade filmen med att besöka den döde broderns grav på Skogskyrkogården i Stockholm. Och då sa mamma Leila att de skulle träffas i himlen allihop. Fast då tog hon fortfarande inte med pappan utan det handlade bara om den döde brodern.
När jag tittar runt på bloggar så är det ingen enda som har sett hur blind mamman verkar vara och hur illa det var för pojkarna att hänvisas åt sig själva när de var små. Detta som trots allt sägs i programmet har gått alla förbi.
Magdalena Graaf skriver om hur tragiskt det är att vara denna mamma och hon går därigenom in i den gängse bilden av den madonnaliknande mamman, som bara uthärdar, som aldrig har något ansvar, som inte kan se att hon faktiskt har satt dessa pojkar till världen och har haft ansvaret för att de skulle växa upp i trygghet, både fysisk och psykisk.
Det var mycket vi inte fick veta i programmet. Ingen mer än den lilla familjen fick komma till tals och så en vän till Kent, som framhöll att han kunde sitta i åtta timmar och spela trummor. Öva sin musik. Och att de båda bröderna bråkade så deras vänner hade sagt, att en dag kommer den ena att döda den andra.
Att uttrycka sig i musik är förstås ett uttryckssätt, som hör ihop med höger hjärnhalva, men om den halvan inte har kontakt med den vänstra så kan personen i fråga aldrig koppla ihop det som behöver kopplas: att begripa i språk vad som har hänt. Att kunna förklara för sig själv hur världen ser ut och hur man själv fungerar. Av det lilla jag vet så verkar storebrodern ha flytt livet genom droger.
Men allt detta har gått förbi deras mamma Leila. Hon hade ingen aning. De flyttade båda hemifrån tidigt och stöttade varandra också då. Ibland jobbade de på samma jobb.
Thomas Bergström, som är den bror som fick 8 års fängelse för dråpet på brodern har en egen blogg. Där säger han att han aldrig hade för avsikt att döda sin bror. Han är fortfarande inte skyldig till det han har dömts för och i programmet sade han att ifall han hade haft universitetsubildning och inte varit dömd förut, så skulle domen inte ha sett ut som den gjorde.
Ja en tidigare dom ligger en brottsling i fatet (vet inte vad han var dömd för) och naturligtvis hjälper det om man har fått en universitetsutbildning, för det tyder på en helt annan uppväxtmiljö än den som Thomas och Kent växte upp i.
Här nedan finns statistik från Storbritannien, statistik från Fathercare, har inte hittat samma slags statistik för Sverige:
* 72 procent av alla tonårsmördare växer upp utan pappor
* 60 procent av alla våldtäktsmän växer upp i faderlösa hem
* 70 procent av barn som omhändertas av de sociala myndigheterna
eller som sitter på ungdomsvårdsskolor växer upp i enföräldrahushåll
* Faderlösa barn hoppar av skolan dubbelt så ofta som andra barn
* Barn vars fäder är frånvarande presterar konsekvent lägre än normen
i läsning och matematik
* Tre av fyra tonårssjälvmord inträffar i enföräldrahushåll
* Barn som bor utan sina pappor råkar oftare ut för olyckor
och får i högre grad kronisk astma, huvudvärk och talsvårigheter
* 80 procent av ungdomarna på psykiatriska kliniker
kommer från faderlösa hem
* Av de flickor som växer upp utan pappor blir:
64 procent sannolikt gravida före äktenskapet
och 53 procent gifter sig sannolikt som tonåringar
* 92 procent av de som gifter sig som tonåringar
kommer sannolikt att skilja sig
* En forskningsrapport fastställer sambandet mellan faderlöshet
och unga mäns våld (speciellt mot kvinnor)
* Faderlösa flickor löper nio (9) gånger större risk
att bli utsatta för våldtäkt och sexuella övergrepp
Är det verkligen en stor samhällsfråga? Att barn inte har rätt till sina båda föräldrar?
För alla som menar allvar när de säger att barn behöver båda sina föräldrar borde detta vara en stor samhällsfråga.
Alltför många pappor ger också upp, när de märker att de inte får det stöd som de förväntade sig att samhället skulle ge i liknande situationer. Tvärtom motarbetas deras försök att vara en närvarande förälder för sina barn. Det finns ingen statistik över dessa fall. Min uppfattning är därför att mörkertalet är väldigt stort med tanke på antalet separationer i Sverige, som ligger kring 50 000 per år.
Om ett enda barn tvingas ta död på sina känslor gentemot en av sina föräldrar, därför att den andra föräldern vill hämnas eller såra den andre föräldern, och samhället accepterar detta, så är det en stor förlust för samhället och en stor samhällsfråga. Detta pågår i detta nu.
Alla barn behöver en pappa.
Gör FN:s Barnkonvention till lag, så att barnen ställs i centrum och inte föräldrarna.
söndag 24 januari 2010
Linda Skugge hade helt fel om Stieg Larsson
Svenska Dagbladet uppmärksammar att Linda Skugge, vars artikel ligger i topp på Newmill hade helt fel om Stieg Larsson och Kurdo Baksi. Hon tror att Kurdo Baksi har hävdat att han skrev böckerna.
Hon kan heller inte stava till Stieg Larssons namn. Men hon skäms inte för det. Alltså min artikel ligger nedanför om detta och jag ligger i topp bland mest besökta på Newsmill tillsammans med Linda Skugge (hon är etta och jag tvåa).
Hon har alltså slarvat igenom denna artikel och inte kollat någonting. Ett femtonminuters jobb en fredagkväll, säger hon. Vilket förakt för läsaren. Hon och Liza Marklund är nog släkt.
PS. Och alldeles nyss fick Liza Marklund och James Patterson en kvart i TV4 (Marklunds vänners kanal) för att promota sin nya bok. Och då ser jag att jag stötte på den där James Patterson på stan på Östermalmstorg (utan att veta att det var han) och han såg så märklig ut att jag vände mig om efter honom och glodde. För han såg ut som en affärsman, men varför hade han färgat hår? DS.
Hon kan heller inte stava till Stieg Larssons namn. Men hon skäms inte för det. Alltså min artikel ligger nedanför om detta och jag ligger i topp bland mest besökta på Newsmill tillsammans med Linda Skugge (hon är etta och jag tvåa).
Hon har alltså slarvat igenom denna artikel och inte kollat någonting. Ett femtonminuters jobb en fredagkväll, säger hon. Vilket förakt för läsaren. Hon och Liza Marklund är nog släkt.
PS. Och alldeles nyss fick Liza Marklund och James Patterson en kvart i TV4 (Marklunds vänners kanal) för att promota sin nya bok. Och då ser jag att jag stötte på den där James Patterson på stan på Östermalmstorg (utan att veta att det var han) och han såg så märklig ut att jag vände mig om efter honom och glodde. För han såg ut som en affärsman, men varför hade han färgat hår? DS.
lördag 23 januari 2010
Loa Falkman som kvinna
Jag satt och svettades ensam och allena på natten med redigeringen av teatersidan på DN, på den tiden böcker var finare än andra kulturyttringar (två avdelningar och bokkulturen hade egen chefredaktör). Och jag lyckades göra bort mig när jag trodde att Loa Falkman var en kvinna.
Han hade uppträtt och någon hade skrivit en recension (ingen fotograf hade varit där) och jag klämde i med "Fem kvinnor i leken" som rubrik till detta. Fick inte veta att jag hade missuppfattat, förrän en par dagar senare av kollegorna (redigerare är lediga emellan passen) och de upplyste mig också om att Aftonbladet hade drivit med den okunniga redigeraren.
Aftonbladet kultur tyckte det var så kul, att de gjorde en liten notis på, att det satt så icke faktakunniga människor på den fina redaktionen. Kul för dom också att häckla DN en smula. Själv var jag anonym som utgörare av sidan och slapp schavottera offentligt.
Men mina snälla kollegor sa att de också skulle ha trott att Loa var ett flicknamn, om de inte hade vetat.
Och så där kan det gå till i tidningsbranschen, precis som det gjorde i går kväll alltså, när Karin Eder-Ekman lyckades sätta in en bild på Stig Larsson på Newsmill, fast min artikel handlar om Stieg Larsson och ifall han nu hade en spökskrivare eller inte.
Det är mycket mänskligt att fela. Det sitter inga gudar på våra tidningar fast ibland verkar det som om läsarna kräver det. Att journalister och andra makthavare ska vara höjda över populasen och sitta uppe på något berg liknande Olympen.
Bilden på Stig Larsson var mycket tjusigare än den på Stieg Larsson, som nu finns där. Han ser så där utsjasad ut och trött, som han enligt Kurdo Baksi i nya boken om honom också var. Han hade sömnproblem och somnade ofta inte förrän fyra-fem på morgonen.
PS. Som ni ser om ni trycker på de blå bokstäverna där uppe så är Loa ett namn från Island och både män och kvinnor kan ha det. Det betyder fågeln som kom om våren. Passar till en sångare. DS.
Han hade uppträtt och någon hade skrivit en recension (ingen fotograf hade varit där) och jag klämde i med "Fem kvinnor i leken" som rubrik till detta. Fick inte veta att jag hade missuppfattat, förrän en par dagar senare av kollegorna (redigerare är lediga emellan passen) och de upplyste mig också om att Aftonbladet hade drivit med den okunniga redigeraren.
Aftonbladet kultur tyckte det var så kul, att de gjorde en liten notis på, att det satt så icke faktakunniga människor på den fina redaktionen. Kul för dom också att häckla DN en smula. Själv var jag anonym som utgörare av sidan och slapp schavottera offentligt.
Men mina snälla kollegor sa att de också skulle ha trott att Loa var ett flicknamn, om de inte hade vetat.
Och så där kan det gå till i tidningsbranschen, precis som det gjorde i går kväll alltså, när Karin Eder-Ekman lyckades sätta in en bild på Stig Larsson på Newsmill, fast min artikel handlar om Stieg Larsson och ifall han nu hade en spökskrivare eller inte.
Det är mycket mänskligt att fela. Det sitter inga gudar på våra tidningar fast ibland verkar det som om läsarna kräver det. Att journalister och andra makthavare ska vara höjda över populasen och sitta uppe på något berg liknande Olympen.
Bilden på Stig Larsson var mycket tjusigare än den på Stieg Larsson, som nu finns där. Han ser så där utsjasad ut och trött, som han enligt Kurdo Baksi i nya boken om honom också var. Han hade sömnproblem och somnade ofta inte förrän fyra-fem på morgonen.
PS. Som ni ser om ni trycker på de blå bokstäverna där uppe så är Loa ett namn från Island och både män och kvinnor kan ha det. Det betyder fågeln som kom om våren. Passar till en sångare. DS.
fredag 22 januari 2010
En ny artikel på Newsmill
Min 28:e artikel är publicerad på Newsmill. Den handlar om Stieg Larsson och varför man eventuellt kan behöva en spökskrivare, men de klantskallarna på Newsmill har publicerat en bild på Stig Larsson och gömt undan min artikel. Så nu behöver jag er hjälp.
Gå in och läs den hundra gånger var så att den blir riktigt uppskattad! Snälla det kan ni väl. Mona-Pona och Reinfeldt är viktigare för redaktörerna - det är ju valår - så de har tryckt undan min artikel.
Jag har mejlat till PM Nilsson och frågat varför de har publicerat en bild på Stig Larsson istället för Stieg Larsson, som jag bad om. Alltså Stig Larsson borde nog vara död istället för Stieg Larsson. Det hade nog varit mera rättvist, men livet är inte rättvist. Det vet vi ju alla.
Stieg Larsson är alltså den författare som skrev Millennietrilogin. Jag tänker bli lika berömd som han är, utan att dö. Medan Stig Larsson var den där författaren som skulle pissa i munnen på om det nu var Åsa Beckman eller hela kulturredaktionen på DN. Han är inte så intressant som Stieg i varje fall.
Tryck på de färgade orden ovan så kommer ni till min artikel! Nej, jag skojade bara. Tryck för all del inte på de blå bokstäverna där uppe för då exploderar hela datorn!
PS. Nu har Newsmill bytt till en bild av Stieg Larsson över min artikel. Så bra.DS
PSPS. Och nu ligger detta ämne överst på Newsmill så att det är lätt att hitta alla de fyra artiklarna om detta. Tack alla ni som läser! DSDS.
PSPSPS. Jag fick ett mejl från Karin Eder-Ekman. Det var hon som hade klantat sig, hon ber om förlåt "från en trött redaktör" för den felaktiga bilden. Och visst förlåter jag henne. Det är inte jag som får på skallen om det är fel bild. Själv har jag också klantat mig i branschen, som när jag trodde att Loa Falkman var en kvinna! DSDSDS.
Gå in och läs den hundra gånger var så att den blir riktigt uppskattad! Snälla det kan ni väl. Mona-Pona och Reinfeldt är viktigare för redaktörerna - det är ju valår - så de har tryckt undan min artikel.
Jag har mejlat till PM Nilsson och frågat varför de har publicerat en bild på Stig Larsson istället för Stieg Larsson, som jag bad om. Alltså Stig Larsson borde nog vara död istället för Stieg Larsson. Det hade nog varit mera rättvist, men livet är inte rättvist. Det vet vi ju alla.
Stieg Larsson är alltså den författare som skrev Millennietrilogin. Jag tänker bli lika berömd som han är, utan att dö. Medan Stig Larsson var den där författaren som skulle pissa i munnen på om det nu var Åsa Beckman eller hela kulturredaktionen på DN. Han är inte så intressant som Stieg i varje fall.
Tryck på de färgade orden ovan så kommer ni till min artikel! Nej, jag skojade bara. Tryck för all del inte på de blå bokstäverna där uppe för då exploderar hela datorn!
PS. Nu har Newsmill bytt till en bild av Stieg Larsson över min artikel. Så bra.DS
PSPS. Och nu ligger detta ämne överst på Newsmill så att det är lätt att hitta alla de fyra artiklarna om detta. Tack alla ni som läser! DSDS.
PSPSPS. Jag fick ett mejl från Karin Eder-Ekman. Det var hon som hade klantat sig, hon ber om förlåt "från en trött redaktör" för den felaktiga bilden. Och visst förlåter jag henne. Det är inte jag som får på skallen om det är fel bild. Själv har jag också klantat mig i branschen, som när jag trodde att Loa Falkman var en kvinna! DSDSDS.
Ska både brottsling och brottsoffer låsas in?
Jag tycker att ni ska läsa Medborgarperspektivs senaste inlägg i debatten om vårt rättssystem.
Han frågar sig varför man inte låser in alla både de, som anses som brottslingar och de som står som anklagande på andra sidan under tiden som förundersökningen av ett eventuellt brott pågår.
Den självklara invändningen är förstås att den eller de andra brottsoffren är oskyldiga. Och ifall de är skyldiga till något så får det tas i en annan rättegång. Så ser vårt rättssystem ut.
Det är alltså alla de medverkande kring Tito Beltran och hans rättegång, som föranleder denna diskussion.
Har här begåtts ett politiskt justitiemord, därför att feministerna fick övertaget?
Monica Dahlström Lannes är en huvudperson, som uppenbarligen ömmar för kvinnor och barn och har den åsikten att de alltid är i underläge. Inblandad var också Thomas Bodström, vilket framstår som lite märkligt, men han skulle väl också kunna beteckna sig som feminist.
Tito Beltran och hans fru Jenny kämpar för hans oskuld och tänker ta detta fall genom alla rättsinstanser som finns. Sista anhalt är Europadomstolen.
Beltran vägrar att anpassa sig till fängelselivet och tänker riva sitt svenska pass när han kommer ut, har han sagt. Han skulle kunna få avverka straffet med fotboja, men vill som sagt inte underkasta sig några av de regler, som gäller för en dömd sexbrottsling. Eftersom han anser sig oskyldig.
Han frågar sig varför man inte låser in alla både de, som anses som brottslingar och de som står som anklagande på andra sidan under tiden som förundersökningen av ett eventuellt brott pågår.
Den självklara invändningen är förstås att den eller de andra brottsoffren är oskyldiga. Och ifall de är skyldiga till något så får det tas i en annan rättegång. Så ser vårt rättssystem ut.
Det är alltså alla de medverkande kring Tito Beltran och hans rättegång, som föranleder denna diskussion.
Har här begåtts ett politiskt justitiemord, därför att feministerna fick övertaget?
Monica Dahlström Lannes är en huvudperson, som uppenbarligen ömmar för kvinnor och barn och har den åsikten att de alltid är i underläge. Inblandad var också Thomas Bodström, vilket framstår som lite märkligt, men han skulle väl också kunna beteckna sig som feminist.
Tito Beltran och hans fru Jenny kämpar för hans oskuld och tänker ta detta fall genom alla rättsinstanser som finns. Sista anhalt är Europadomstolen.
Beltran vägrar att anpassa sig till fängelselivet och tänker riva sitt svenska pass när han kommer ut, har han sagt. Han skulle kunna få avverka straffet med fotboja, men vill som sagt inte underkasta sig några av de regler, som gäller för en dömd sexbrottsling. Eftersom han anser sig oskyldig.
De dödsdömda norrmännen kan flyttas till Norge
De i Kongo dödsdömda båda norrmännen Tjostolv Moland och Joshua French kan förflyttas till Norge. Det uppger norska radion.
I december dömdes de för detta:
Tjostolv Moland dömdes för dråp, spioneri, medhjälp till dråp och konspiration.
Joshua French dömdes för medhjälp till dråp, spioneri, mordförsök, konspiration och väpnat rån. Dessutom ska de tillsammans med den norska staten betala ett skadestånd på 500 miljoner dollar.
Bakgrunden ser ut så här:
I månadsskiftet april-maj förra året gav sig de båda norrmännen av på motorcykel från Uganda och satte kurs mot Kisangani vid Kongofloden i norra Demokratiska republiken Kongo.
Motorcykeln gick sönder. De hyrde en bil för att komma tillbaka till Uganda. På tillbakavägen blev chauffören ihjälskjuten. De kongolesiska myndigheterna menade att norrmännen låg bakom mordet.
När de efter några dagar grips bär de id-kort från det norska försvaret och visitkort från den ugandiska säkerhetsfirman SIG, som Moland startat, där de uppträder under andra namn. Några veckor därefter hittas också i regnskogen ett vapen som sägs tillhöra Moland.
Åtalet gäller inte bara mord utan även bland annat väpnat rån och spioneri.
Några av åklagarsidans huvudpunkter under rättegången har varit:
* Två vittnen som fanns med i bilen säger att de såg Moland skjuta chauffören.
* Om norrmännens berättelse om banditangrepp stämmer borde det ha funnits kulhål i bilen.
* Ett foto finns på Moland som skrattande torkar bort blod från bilen.
* De båda hade med sig GPS-utrustning, kartor och kompass, vilket skulle visa att de inte var vanliga turister utan spioner ute efter att utnyttja Kongos naturresurser.
* De båda har id-kort från försvaret som är giltiga till 2016.
* I Molands mobil har man funnit ett textmeddelande på engelska där Moland varnas för att uppge namn.
* I mobilen finns också en bild på en vit person iklädd militärbasker som pekar på östra Afrika på en karta
Försvaret har avvisat meddelanden, id-kort och foton som bevis. Att Moland skrattade på bilden där han torkade bort blod är bara uttryck för en lättnad över att ha kommit helskinnad ur en livsfarlig händelse. De båda norrmännen är tidigare soldater och har, säger de, utvecklat en teknik att använda humor för att klara ångestfyllda situationer.
Mannen som på en bild pekar på en Afrikakarta är en norsk pressfotograf. Bilden ska ha varit tagen på en fest.
Att de båda haft med sig gps och kompasser betyder heller ingenting, enligt försvaret. Det är ett kulturrelaterat problem. I rika länder är det saker som turister kan bära med sig.
Moland och French har en bakgrund i militären och säkerhetsbranschen. Joshua French har tjänstgjort i både det brittiska och det norska försvaret – han har dubbelt medborgarskap.
Enligt det norska försvaret har de båda inte haft något med detta att göra sedan 2007.
För två år sedan startade Tjostolv Moland säkerhetsfirman SIG Uganda. French skulle bli hans partner.
Skälet till Kongoresan är höljt i dunkel. Norrmännen har i förhör sagt att de ville göra en äventyrlig turistresa men samtidigt sondera terrängen för möjligheten att dra i gång actionrollspel för rika företagare, ett slags krigslekar i djungeln.
Enligt Molands partner i Uganda var de båda Kongo för att söka affärsmöjligheter, att hitta klienter för högriskuppdrag.
De kongolesiska myndigheterna har efter domen försäkrat att dödsdomen mot dem inte ska verkställas och nu verkar det som om de kan flyttas till Norge.
I december dömdes de för detta:
Tjostolv Moland dömdes för dråp, spioneri, medhjälp till dråp och konspiration.
Joshua French dömdes för medhjälp till dråp, spioneri, mordförsök, konspiration och väpnat rån. Dessutom ska de tillsammans med den norska staten betala ett skadestånd på 500 miljoner dollar.
Bakgrunden ser ut så här:
I månadsskiftet april-maj förra året gav sig de båda norrmännen av på motorcykel från Uganda och satte kurs mot Kisangani vid Kongofloden i norra Demokratiska republiken Kongo.
Motorcykeln gick sönder. De hyrde en bil för att komma tillbaka till Uganda. På tillbakavägen blev chauffören ihjälskjuten. De kongolesiska myndigheterna menade att norrmännen låg bakom mordet.
När de efter några dagar grips bär de id-kort från det norska försvaret och visitkort från den ugandiska säkerhetsfirman SIG, som Moland startat, där de uppträder under andra namn. Några veckor därefter hittas också i regnskogen ett vapen som sägs tillhöra Moland.
Åtalet gäller inte bara mord utan även bland annat väpnat rån och spioneri.
Några av åklagarsidans huvudpunkter under rättegången har varit:
* Två vittnen som fanns med i bilen säger att de såg Moland skjuta chauffören.
* Om norrmännens berättelse om banditangrepp stämmer borde det ha funnits kulhål i bilen.
* Ett foto finns på Moland som skrattande torkar bort blod från bilen.
* De båda hade med sig GPS-utrustning, kartor och kompass, vilket skulle visa att de inte var vanliga turister utan spioner ute efter att utnyttja Kongos naturresurser.
* De båda har id-kort från försvaret som är giltiga till 2016.
* I Molands mobil har man funnit ett textmeddelande på engelska där Moland varnas för att uppge namn.
* I mobilen finns också en bild på en vit person iklädd militärbasker som pekar på östra Afrika på en karta
Försvaret har avvisat meddelanden, id-kort och foton som bevis. Att Moland skrattade på bilden där han torkade bort blod är bara uttryck för en lättnad över att ha kommit helskinnad ur en livsfarlig händelse. De båda norrmännen är tidigare soldater och har, säger de, utvecklat en teknik att använda humor för att klara ångestfyllda situationer.
Mannen som på en bild pekar på en Afrikakarta är en norsk pressfotograf. Bilden ska ha varit tagen på en fest.
Att de båda haft med sig gps och kompasser betyder heller ingenting, enligt försvaret. Det är ett kulturrelaterat problem. I rika länder är det saker som turister kan bära med sig.
Moland och French har en bakgrund i militären och säkerhetsbranschen. Joshua French har tjänstgjort i både det brittiska och det norska försvaret – han har dubbelt medborgarskap.
Enligt det norska försvaret har de båda inte haft något med detta att göra sedan 2007.
För två år sedan startade Tjostolv Moland säkerhetsfirman SIG Uganda. French skulle bli hans partner.
Skälet till Kongoresan är höljt i dunkel. Norrmännen har i förhör sagt att de ville göra en äventyrlig turistresa men samtidigt sondera terrängen för möjligheten att dra i gång actionrollspel för rika företagare, ett slags krigslekar i djungeln.
Enligt Molands partner i Uganda var de båda Kongo för att söka affärsmöjligheter, att hitta klienter för högriskuppdrag.
De kongolesiska myndigheterna har efter domen försäkrat att dödsdomen mot dem inte ska verkställas och nu verkar det som om de kan flyttas till Norge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)