tisdag 9 februari 2010

Magnus Utvik gör det igen

Han brukar sitta i TV:soffan och recensera. Fast dom har tagit in ett gammalt vitmålat köksbord i studion istället. "Proletärt" ska det vara. Och Magnus Utvik berättar om olika böcker med sin montona lite fostrande röst.

I dag tog han upp Susanna Alakoskis nya roman Hoppas du trivs bra i fängelset (fast titeln är felstavad). Och han har inte ett ont ord förstås att säga om den, utan den är nästan perfekt.

Jag tycker att denne Utvik är ännu ett exempel på det inrutade, slimmade, politiskt korrekta, som sitter där i vår godkända, statliga, icke-objektiva television.

Han jämförde denna Alakoski-bok med den förra och då var den nya förstås ännu bättre. För den förra blev nog lite monton med en aning mycket svordomar och könsord. Jo, det tyckte jag också. Det var därför jag aldrig orkade läsa den. Fast den står i bokhyllan.

Och han jämförde henne med våra tidigare arbetarförfattare som Jan Fridegård. Det tycker jag är en förolämpning mot denne. Jan Fridegårds föräldrar var statare och hans mor- och farföräldrar hade varit indelta soldater. Det var två sätt för fattiga människor att klara sig förr i tiden. Han föddes år 1897.

Jan Fridegård var av samma generation som mina morföräldrar och de var egendomslösa torpare, som varje vecka levererade fisk, som betalning till herrgården för det lilla rödmålade huset på sextio kvadratmeter, där de uppfostrade tio barn.

Jag själv växte upp i Björkhagen, där barnkullarna var stora på 40-50-talen. Ett samhälle, som verkligen inte var bättre än Ystad på 60-talet, där Alakoski växte upp. Här bodde också inflyttade från hela Sverige och en del från Finland och en och annan italienare.

Men det var ingen av oss som såg ned på någon annan, utom den där alkisfamiljen, som bodde längst ned i vårt hus och som tyckte att de var finare än min mamma, som var skild. För de var ju en hel familj.

Själv så begrep jag, att det inte var för alltid givet, att vi skulle stanna i Björkhagen, även om jag var uppvuxen där. Jag utbildade mig och har jobbat som journalist under större delen av mitt liv.

Men under 90-talet skuffades jag ut ur samhället under Göran Perssons regeringar. Jag som hade hög utbildning skulle inte kostas på något mer från staten, utan det fick jag ordna själv. Och någon frågade mig häromdagen varför jag inte omskolade mig. Kunde man det är min motfråga.

Jag har aldrig fått något erbjudande om någon som helst ny utbildning, som hade med något yrke att göra. Det ansågs att jag skulle klara mig själv för jag tillhörde ju eliten. Och när jag inte gjorde så var det förstås något fel på mig, inte på samhället.

Ingen människa orkar i längden med den synen, att hon ska klara sig för samhället har redan gjort allt för henne. Det är en enorm press när alla i din omgivning ser det så. Ingen människa klarar det. Till slut satt jag i januari 2003 hos min distriktsläkare och grät, för jag tyckte att det var lika bra att jag dog. Då skulle min familj klara sig bättre. Så börjar min dokumentära dagbok Ett Sekel av Tystnad.

Magnus Utvik fick Ett Sekel av Tystnad när den kom ut 2006 och jag vet att han har läst den, men han är kvar i samma blinda syn på samhället, som så många andra. Den delen av vårt svenska samhälle, som fortfarande lever kvar i en gammal motsättning mellan arbetare eller egendomslösa och den klass, som äger och förtrycker de andra.

Han tog upp en bok då 2006 i sina recensioner, som jag nämner i min dagbok: Viktor E Frankl Livet måste ha mening. I den beskriver denne psykiater hur det var i koncentrationslägren i Tyskland och hur han själv lyckades överleva. Vilka mekanismer, som gör att människor ger upp och hur hoppet kan hålla även en mycket nedtryckt människa över ytan.

Men av detta begrep inte Magnus Utvik annat än det som vi som nation har kommit fram till. Det var för jävligt det som hände i Tyskland och detta får aldrig hända igen.

Det går inte att skärskåda och se det som professor Harald Ofstad tar upp i sin bok från 1972 Vårt förakt för svaghet och se att de mekanismer som skapade nazismen levde innan den kom och lever nu också i vår värld.

Susanna Alakoski bodde på Ängsviksgården här ute på Värmdö och tillhör de som har skaffat sig en position i samhället genom att gå in i den yttersta maktfullkomliga kvinnovänstern med Gudrun Schyman.

Jag har själv mött Gudrun Schyman där ute på Ängsviksgården, för hon flyttade in där för att ta över makten, inte bara över huset, utan i vänsterpartiet. Då hade vi själva - ett 20-tal vuxna - renoverat och byggt om huset och bildat en bostadsrättsförening.

När hon skulle flytta, så såg hon till att hon fick ut så mycket pengar som möjligt för sin lägenhet, medan vi som hade varit med och köpt, jobbat och gjort i ordning huset gick med på att bara ta ut så mycket som vi hade lagt ut med en liten höjning enligt konsumentprisindex.

Alltså det är inte de fina orden det handlar om utan vad som sker i handling. Inte bara privat utan också i våra institutioner och organisationer. Se mitt tidigare inlägg.

Det går alltid att dölja sig själv bakom fina fraser och tjusiga ord, eller genom att skriva böcker, som följer den trend som går genom samhället, om att det är så synd om människorna. Och särskilt då de som har misslyckats i samhället och som går ned sig i knark och sprit.

Herregud säger jag. Det finns inte längre några klara strukturella, materiella orsaker till sådant. Och vi behöver absolut inte ömka de som inte har klarat sig. Bättre då att ändra reella fakta i samhället, så att alla människor faktiskt har möjlighet till att leva bra liv, utan att gå in i extrema maktpolitiska organisationer.

Och Magnus Utvik du får gärna ett nytt ex av min bok Ett Sekel av Tystnad, så att du kan läsa igen. Där finns nämligen verkligheten beskriven, både den yttre och den inre i en människa av kött och blod. Det är en dagbok med anteckningar i stort sett dagligen med datum och klockslag.

Och där beskrivs hur detta blinda samhälle drabbar inte bara mig som mamma utan också hur det drabbar vår yngste son. Hur vi bägge ska sjukförklaras av samhället, för något fel måste det vara på oss, som inte kan klara oss i detta det bästa av samhällen, som vi har levt i någonsin.

Och hur dessa kuratorer, socialsekreterare och Bup:are hjälps åt att se till att vi blir mer och mer marginaliserade. Som tur var så hade vår yngste son ett par föräldrar, som orkade gå emot hela den samhälleliga trenden.

Det är en beskrivning i realtid av den idiotiska politik, som fördes under 90-talet och framåt av den förra regeringen. Och vilka konsekvenser detta fick för en barnfamilj i dagens Sverige. En dokumentär och sann berättelse.

PS. Läs också detta inlägg och den pågående diskussionen i kommentarerna under det. DS

8 kommentarer:

  1. Vad du är produktiv Ann Helena! Jag imponeras av din energi. Angående recensenter så rekommenderar jag den nyligen avlidne fd professorn i Teoretisk Filosofi Sören Halldéns bok "Humbuglandet". Han gör här en svidande uppgörelse med det perverterade kulturetablissemanget och beskriver mycket klarläggande bla de faktorer som styr vilka böcker som recenseras och vilka recensioner de får, kritikerns situation och drivkrafter osv.

    SvaraRadera
  2. Ett sekel av tystnad, ska jag köpa! Kan jag köpa den direkt av dig och få den signerad? Om det går, skicka mig mejl om var pengarna ska sättas in!

    Utvik är en del av etablissemanget och mår finfint, ungefär som när man har diarré, sitter på en varm mjuk holk och vet att ingen står utanför och vill ha platsen...

    Inom en viss krets gäller det att rätta in sig i ledet, och gör du inte det, knuffas du ut. Mobbing kallas det i normala fall, men i den kretsen kallas det, att inte passa in...

    Kram
    Ramona

    SvaraRadera
  3. Susanna Alakoski har mycket gemensamt med Gudrun Schyman: socionom, genusvetare och Värmdöbo. Hon har ju också varit pressekreterare åt Schyman. Hon definierar sig nu som medelklass: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/rapport-fran-skuggsidan_306994.svd
    Enligt denna artikel som har några år på nacken så bor hon i ett radhus på Värmdö, i Ängsvik.
    Svinalängorna är för all del en läsvärd bok (minus svordomar och könsord då), där den största insikten är att socialtjänsten i vissa fall är behövlig, inte minst för missbrukarfamiljer där barnen far illa. I Alakoskis fall lurade dock föräldrarna socialtanterna genom att bjuda på fika och barnen fick inte den hjälp de behövde. Svinalängorna och Mig äger ingen av Åsa Linderborg är samma genre av bok. Eländesskildringar av författare med arbetarklassbakgrund (även om Linderborgs mamma var riksdagskvinna)som lyckas senare i livet. En typ av framgångssaga som kulturvänstern gillar och som därför hyllas på kultursidorna, vilket ytterligare ger skjuts åt försäljningen av böckerna.

    SvaraRadera
  4. Jag har inte sett Tv-programmen med denne Utvik. Men vet hur det är. De böcker som recenseras och får priser i dag är alltid fyllda av elände. Alltid politiskt korrekta - författarna ska helst ha en bakgrund i arbetarklassen. Min bok "Teo och jag" blev inte heller recenserad. Den handlar bl a om invandrare som förtrycker en svensk kvinna. Det är inte huvudmotivet men det räcker för att boken ska bli förpassad till tystnad. Man får inte tala illa om invandrare,vilket jag inte heller gör - jag beskriver bara ett händelseförlopp som påverkade mitt barn!
    I TV-sofforna intervjuas bara författare som är politiskt korrekta.

    SvaraRadera
  5. Tack Catweazle! Jag blev så förbenad... därifrån kommer mycket energi..;) och tack för boktipset!

    Ramona: Självklart kan du få boken av mig...jag mejlar... och om igen fick du mig att skratta, tack för det :))

    Maria: Tack för alla upplysningar... denna Alakoski har precis som Schyman dragit vidare.. sedan de gjorde sig en hacka på de lägenheter i Ängsviksgården, som jag och min familj bla (omkring 20 vuxna) köpte och gjorde i ordning under ett par års tid. Det var tidigare en kommunägd fastighet som var ålderdomshem.

    Vi själva var så ödmjuka att vi inte ville profitera på marknaden utan gick med på att lämna vår lägenhet till det pris, som vi själva hade fått ge för ombyggnad och renovering (mycket eget arbete) plus en viss uppräkning enligt konsumentprisindex...

    Så Schyman och co blev de som tog hem klippet för bostäderna (om de sålde i rätt tid) och för allt det ideella arbete vi lade ned, för bostadsrättsföreningen begrep till slut att de kunde bli skyldiga människor pengar när de skulle flytta... ifall marknaden hade fallit... med de bestämmelser de hade...

    Och dessa eländes framgångssagor är just sagor... ;) Ingen verklig människas liv ser ut så där enkelspårigt...

    SvaraRadera
  6. Gitta: Jo visst är det så... men vi ger inte upp för det.. eller hur ;) Verkligheten måste väl segra över de ideologiskt korrekta beskrivningarna någon gång :)

    SvaraRadera
  7. Varför hör man inte talas om Humbuglandet? Ja, men det är ju svidande kritik av vårt system. Sören Halldén har skrivit många böcker men han får inte vara med i smeten. Hade en brevväxling om det med Ruth Halldén för många år sedan. Om hur svårt det är för vissa att ge ut böcker och att få synas. Man måste vara nog vara röd och passa in i galoscherna. Gör man inte det finns man inte hur bra man än skriver och tycker. Fy fan för detta röda lilla Sovjet som vi bor i. Äckligt är bara förnamnet!

    SvaraRadera
  8. Jag studerade filosofi på Lunds Universitet i början på 80-talet, innan jag fortsatte på fysikspåret. Jag hade den stora förmånen att tala enskilt med Sören Halldén några ggr. Han lyssnade sympatiskt på mina försök att förklara vad jag undrade över och jag förstod senare att han gav mig de svar som var bäst för min utveckling, även om jag inte hängde med riktigt då. Hans ärliga, skarpa intellekt lyste som en diamant och jag fick kraft bara av att ha fått en hans välviliga, odelade uppmärksamhet en liten stund. Humbuglandet rekommenderar jag eftersom den tar upp frågor som svävar på det halvt eller helt omedvetna planet för de flesta.

    SvaraRadera