tisdag 2 februari 2010

Alexandra Johansson har det så eländigt

Hon bor i Surahammar och är drygt 30 år och har tre barn. Hon lever på andra skattebetalare och har gjort så sedan sin ungdom... tror jag. Har inte framgått riktigt.

bilderna i Aftonbladet syns att hon bodde i det modernaste moderna, då de togs i höstas. Hon var en välbeställd 30plussare, rätt bortskämd, som de är som har fötts i det välbärgade Sverige under 70-talet och framåt.

Men nu har det gått åt skogen för henne. Hon är utförsäkrad och måste gå till arbetsförmedlingen. Och allt är moderaternas fel.

Hon är en svensk variant av den modell, som säger att ingenting ligger på individen. Staten ska sköta allt. Alexandra själv har inget ansvar för sin situation. Att hon har satt tre barn till världen och inte kan försörja sig eller dem, utan det får andra göra.

"Jag är ett bottenskikt i samhället" skriver hon om sig själv. Hon är alltså ett helt skikt. Bara hon som person. En kollektiv tolkning av en enskild individ. Själv finns hon inte, utan är detta namnlösa skikt.

Jag känner igen stilen från andra kvinnor i den åldern. Hela världen är emot dem. De har inte gjort något. Och nu måste samhället ta hand om dem.

Hon verkar vara en korsning mellan Liza Marklund/Unni Drougge/Linda Skugge och ser på alla bilderna glatt förvånad ut över att hon får vara med i tidningen. Och ser inte ut att lida ett enda dugg. Egentligen.

För hon är inte en individ. Det har hon tydligen aldrig hunnit att bli, utan är en kollektiv varelse med de tillägnade slagord, som den feministiska vänstern har gett henne: Gör om, gör rätt avslutar hon en av sina debattartiklar. Jag känner igen orden. Har fått dem någon gång som kommentar till mina inlägg.

Då vet man att den som skriver är lika lite en egen utvecklad människa och individ som denna Alexandra Johansson. Det är naturligtvis lite sorgligt att inte ens kvinnor i 30-årsåldern i Sverige begriper att de har ett eget ansvar för sitt eget liv.

Och barnen ser likaså ut som om de inte tror sina ögon riktigt. Att det kom en fotograf från den stora tidningen. Men de lever uppenbarligen bra med sin mamma. Och det finns bara de i hela världen. Mamma-barn är en kollektiv enhet och utanför dem finns inga fler. Inga män, inga föräldrar, inga bekanta och vänner.

Som sagt jag känner flera sådana kvinnor i den åldern och de byter partner när något inte passar dem. När de tycker att något har gått fel i hur just de ser på livet. Med de kollektiva värderingar de har. Och de tycker att de ska få behålla både barnen och det lyxiga livet. Samhället ska fixa detta.

Läs också hos Medborgarperspektiv om henne.

PS. Uttrycket "Gör om gör rätt" kommer från den militära värnpliktsutbildningen och har anammats av anarkistiska "pirater". Lustigt nog. DS.

14 kommentarer:

  1. Puh, så skönt att du vågade skriva just detta. Det var också min känsla när jag läste det. Hur sorgligt är det inte med en människa som är bara 30 år och inte tror sig om att klara ut något i livet själv?

    Jag tackar och bugar.

    SvaraRadera
  2. Ann Helena: Eloge! Bra skrivet! Att du törs? Jag törs också men jag ids inte. Så bra att någon ställer till rätta.

    SvaraRadera
  3. Helena: Törs? Vem ska jag vara rädd för? Så tänkte jag... Aftonbladet... eller sossarna eller regeringen? Lever vi inte i ett fritt land? Eller min gamla moster som bor i Sura kanske... nä vi kommer från Västerås hela min släkt både på mammas och pappas sida, men inte sjuttsingen lät de bli att jobba... förutom då de fina damerna, döttrar till häradshövdingen i Västerås, som skulle ta hand om man och barn och som lärde sig sy och laga mat ungefär... men det var mer än 100 år sedan...

    SvaraRadera
  4. Makalöst var ordet! Bra skrivet! Sossarna har alltid pratat om solidaritet och rättvisa, men aldrig med ett enda ord talat om ansvaret!

    SvaraRadera
  5. Det är faktiskt sant det du skriver om hur sådana tjejer direkt byter partner om partern ifrågasättar det minsta lilla. Populärt kallas det "pussy-power" tjejer vet att killar ofta är desperata och de kan därför köra med dem hur de vill, passar det inte byter de pojkvän på fem röda. Bara att gå in på ngn dejtingsajt och göra ett experiment genom att regga en kvinnlig användare respektive en manlig.....

    SvaraRadera
  6. Bra rutet och jag håller med dig i sak.

    Som 76:a måste jag dock vända mig emot din beskrivning av min generation. Du säger att vi är bortskämda och gömmer oss i kollektivet.

    70-talisten är i allmänhet extremt ambitiös på gränsen till fanatisk i sin strävan att nå framgång. Vi är dessutom i de flesta sammanhang mer individualistiska än tidigare generationer. Ibland nästan patologiskt rädda för kollektiva sammanhang vi tvingas delta i. Jag inser naturligtvis ironin i att här tala om 70-talisten i kollektiva ordalag, men alla vi "30-plussare" är faktiskt väldigt lika på de här punkterna.

    Nej, den här Alexandra Johansson är en avart av en 70-talist och jag tror definitivt att hon hittar fler själsfränder i 50 och 60-talsgenerationerna än i min egen.

    SvaraRadera
  7. Röda berget har en helt annan uppfattning i frågan: http://rodaberget.wordpress.com/2010/02/01/jag-hyser-stor-beundran-for-alexandra-johansson/

    SvaraRadera
  8. Ramona: Tack!
    Anonym: Visst är det så!
    Adde: Är du tjej? Annars behöver du inte ta åt dej.
    Jerry: Visst det finns andra uppfattningar... såg detta också... då borde Röda Berget vara en ännu mer intensiv beundrare av mig, som har stuckit ut huvudet och skrivit en hel dagbok om hur det var under åren 2003-2005 för min familj... en utgiven sådan...Ett Sekel av Tystnad heter den...

    SvaraRadera
  9. Varför ger media Alexandra utrymme?
    Hon är ingen bra representant för de sjuka.
    Det känns pinsamt, särskilt när min 93-åriga
    farmor verkar coolare än denna tjej,trots sjukdomar
    och andra besvär.

    Mvh

    SvaraRadera
  10. Ann Helena!

    Kul att höra att du blev inspirerad av mitt inlägg. Håller med dig att Alexandra är ett typexempel på den typen av personer som inte tar något eget ansvar, utan istället förväntar sig att staten ska sköta allt. Men vem är staten om inte alla vi andra medborgare? Varför ska vi ta hand om en fullvuxen kvinna som lyckats sätta tre egna barn till världen? Kan man verkligen ta ansvar för små barn när man inte klarar av att ta ansvar för sig själv?

    Tusen tack för länken!

    SvaraRadera
  11. En läkares tankar:

    http://ordinationer.wordpress.com/2010/02/02/om-alexandra-johansson-var-min-patient/

    SvaraRadera
  12. Vi är alla olika,det finns mäniskor som har en lägre energinivå än andra av olika orsaker.Det går inte att räkna med att varenda människa i arbetsför ålder ska orka arbeta och samtidigt ta hand om sina barn.Jag har en låg energinivå och jobbade i vården i 20 år och blev utbränd och någon familj och barn blev det icke, viktigaste var att göra rätt för sig hur mycket det än kostade. Arbetslivet är hårt, det finns inte plats för några lågenergiare och det vet vi,men vi måste ju också få leva.

    SvaraRadera
  13. En skrämmande sak jag reflekterar över här och i andra texter rörande sjuka människor är hur många utgår från sig själva. Man kan inte till fullo veta hur det är att vara en annan människa. På sin höjd kan man försöka föreställa sig detta. Jag vet vad jag talar om.
    Jag är född 76 och tjej och har satt två barn till världen. Det har alltid varit självklart för mig att jag ska arbeta och försörja mig själv och mina barn. Jag har gjort detta i 13 års tid och har under tiden haft förmånen att vara frisk och stark. Jag tog ansvar för min hälsa, tränade och hade en stark uthållig kropp.
    Så för drygt ett år sedan blev jag påkörd av en bil. Och sedan dess har mitt liv varit ett helvete med ofattbara smärtor och en kamp att få rätt hjälp. Dessutom har det hela inte underlättats av nuvarande regerings nya sjukförsäkringsregler som går ut på att arbete ska vara rehabilitering. Alla i min omgivning har följt min kamp med förfäran.
    Att bli sjuk eller skadad idag är en mardröm, det har jag blivit varse. Då man inte har ont kan det vara svårt att förstå hur det är att ha det. Smärta är förlamande och påverkar allt i ens liv. Och de preparat som ska lindra smärtan har biverkningar som i sig slår ut många av ens funktioner.
    Att läsa om hur människor ser på sjuka människor gör mig sorgsen. Det verkar som att det finns en allmän ide om att sjuka borde gå klädda i säck och aska, inte sminka sig, färga håret, klä sig vettigt eller ens ha barn. Om man då råkar ha barn om man blir sjuk, ska man låta barnen hamna i fosterhem då? Vad kostar inte det samhället? Och för att inte tala om hur traumatiskt det är för barn att hamna i fosterhem. För barnen älskar sina föräldrar med eller utan sjukdomen.
    Det som skiljer oss människor från djuren är att vi tar hand om varandra, har empati och förståelse för varandra. Och att vi tar hand om de som är svagare för att också de ska överleva. Och den hetsjakt som idag drivs mot människor som av en eller annan anledning inte klarar av att arbeta strider mot det som är mänskligt.

    SvaraRadera