Det berättar nu Anders Hellberg, som jobbade ihop med honom på TT. Stieg Larsson var nyhetsgrafiker och sysslade med sådant som inte var så inne eller så utvecklat på 70-80-talet.
När det gällde ord så var han inte så begåvad och fick inte ihop det:
- Och jag kunde konstatera – och jag skriver inte detta för att på något sätt nedvärdera denne begåvade man – att skriva kunde han helt enkelt inte. Språket var struttigt, ordföljden ofta fel, meningsbyggnaden enkelspårig och syntaxen ibland helt galen – alltså ett språk som måste skrivas om för att fungera professionellt. Jag brukade ha synpunkter och han accepterade tacksamt, det var inget dramatiskt i detta två kolleger emellan.
Anders Hellberg drar slutsatsen att det nog är Eva Gabrielsson, som har hjälpt Stieg Larsson att skriva sina böcker och att det kan vara en anledning till varför arvstvisten har blivit så utdragen. Ifall hon vara var ute efter pengar så hade hon ju redan kunnat få dem.
Kurdo Baksi tror också att det kan vara på det viset:
– Jag vägrade att läsa manus till Millenniumtrilogin för jag trodde helt enkelt inte att den kunde vara bra. Jag är en bättre skribent än vad han var, säger Kurdo Baksi när jag når honom när han är på väg mellan olika intervjuer.
– Det är fortfarande för mig en gåta hur han kunde skriva dessa böcker.
Eva Gabrielsson håller själv på och skriver en bok och vill i nuläget inte uttala sig mer om detta. Men hon säger att hon har med det i boken.
fredag 22 januari 2010
Babianflockens memento
I en samling babianer finns det alltid ett gäng, som tycker att de sitter inne med alla svaren. Och de kan diskutera babianer som är frånvarande och besluta hur de är en gång för alla.
I en upphottad situation så blir det ofta så att flocken slänger bananskal på de som de väljer ut. De skriar och skränar och förföljer allt vad de orkar och tycker att de andra i flocken är urdumma.
Och när en del av flocken känner att här går det inte att skria och umgås längre för då blir de slagna. Och de drar sig tyst och stilla därifrån. Då måste de andra i flocken förfölja de första.
Och slå och bombardera allt vad de förmår.
Sådant är babianflockens memento, men som tur är så är vi människor helt annorlunda.
I en upphottad situation så blir det ofta så att flocken slänger bananskal på de som de väljer ut. De skriar och skränar och förföljer allt vad de orkar och tycker att de andra i flocken är urdumma.
Och när en del av flocken känner att här går det inte att skria och umgås längre för då blir de slagna. Och de drar sig tyst och stilla därifrån. Då måste de andra i flocken förfölja de första.
Och slå och bombardera allt vad de förmår.
Sådant är babianflockens memento, men som tur är så är vi människor helt annorlunda.
torsdag 21 januari 2010
Malena Ivarsson pratar om mogen kärlek
Jag tror faktiskt inte hon har upplevt den riktigt förrän på gamla dagar. Man kan läsa det mellan raderna i hennes rätt härliga artikel på Newsmill.
Hon pratar om att man kan uppleva fina saker efter 60 och hon fyllde ju det förra året. År 2005 så gifte hon sig med Henry Unger, en gammal kärlek, som hon träffade på igen.
Hon berättar här om hur hårt livet var i Rosengård dit hon kom som utbildad socionom. Hon blev så chockad över att hamna i den verkligheten att hon blev djupt deprimerad.
Hon hade brutit upp från sin älskade Henry för att jobba, men det blev kaos för henne och hon hamnade på sjukhus i flera månader.
Hon är uppvuxen i ett prästhem, där det inte fick ligga saxar framme för de kunde påminna om sex. Helt obegripligt. Vilken mysko fantasi de där prästfamiljerna hade.
Men det där sjuka finns ju med i en Ingmar Bergman-film, när kvinnan sårar sig själv i underlivet, så han var tydligen också uppfostrad med de där föreställningarna.
När barnen började bli stora och maken och Malena Ivarsson skildes, så blev det kris igen för henne och då gick hon i terapi, jungiansk terapi. Hon var borta från livet i sex år. Det tog lång tid för henne att hitta tillbaka till sin ungdomskärlek Henry Unger, men nu är de som sagt gifta.
Titta på bilderna av dem. Vilket härligt par!
Hon pratar om att man kan uppleva fina saker efter 60 och hon fyllde ju det förra året. År 2005 så gifte hon sig med Henry Unger, en gammal kärlek, som hon träffade på igen.
Hon berättar här om hur hårt livet var i Rosengård dit hon kom som utbildad socionom. Hon blev så chockad över att hamna i den verkligheten att hon blev djupt deprimerad.
Hon hade brutit upp från sin älskade Henry för att jobba, men det blev kaos för henne och hon hamnade på sjukhus i flera månader.
Hon är uppvuxen i ett prästhem, där det inte fick ligga saxar framme för de kunde påminna om sex. Helt obegripligt. Vilken mysko fantasi de där prästfamiljerna hade.
Men det där sjuka finns ju med i en Ingmar Bergman-film, när kvinnan sårar sig själv i underlivet, så han var tydligen också uppfostrad med de där föreställningarna.
När barnen började bli stora och maken och Malena Ivarsson skildes, så blev det kris igen för henne och då gick hon i terapi, jungiansk terapi. Hon var borta från livet i sex år. Det tog lång tid för henne att hitta tillbaka till sin ungdomskärlek Henry Unger, men nu är de som sagt gifta.
Titta på bilderna av dem. Vilket härligt par!
Svarta änkan i Arboga
Männen dras som flugor till henne skriver Aftonbladet och alla dör de.
Den senaste av männen, som kallades Pigge brann upp, men hon är oskyldig förstås. Hon har inte gjort något.
Stor och stark är hon och missbrukar karlar och sprit. De vill ha sex, men hon vill ha spriten.
Hon blev dömd för dråp år 2004, men den nye mannens familj var övertygad om att hon hade ändrat sig och sitt liv ända tills den här branden.
Sonen i lägenheten och hunden hann ut, men inte mannen alltså. Kvinnor kan de också.
Hon sparkade en gång en arrestvakt mellan benen. En aggressiv kvinnlig feminist alltså. Så aggressiv att hon nu sitter anhållen.
Eller har hon uppfört sig som en hel karl?
Hon fick åtta års fängelse senast för dråp och hon är nu 47 år.
PS. Kvinnan som är från Grängesberg häktades nu i eftermiddag. DS.
PSPS. Och hon heter Carina André. DSDS.
Här är hennes livshistoria berättad genom en tidigare man, som kanske älskar henne fortfarande. Och hon heter nu Carina Frödin.
Den senaste av männen, som kallades Pigge brann upp, men hon är oskyldig förstås. Hon har inte gjort något.
Stor och stark är hon och missbrukar karlar och sprit. De vill ha sex, men hon vill ha spriten.
Hon blev dömd för dråp år 2004, men den nye mannens familj var övertygad om att hon hade ändrat sig och sitt liv ända tills den här branden.
Sonen i lägenheten och hunden hann ut, men inte mannen alltså. Kvinnor kan de också.
Hon sparkade en gång en arrestvakt mellan benen. En aggressiv kvinnlig feminist alltså. Så aggressiv att hon nu sitter anhållen.
Eller har hon uppfört sig som en hel karl?
Hon fick åtta års fängelse senast för dråp och hon är nu 47 år.
PS. Kvinnan som är från Grängesberg häktades nu i eftermiddag. DS.
PSPS. Och hon heter Carina André. DSDS.
Här är hennes livshistoria berättad genom en tidigare man, som kanske älskar henne fortfarande. Och hon heter nu Carina Frödin.
En kommentar från Maria
Jag kopierar en kommentar från Monicas blogg http://monicaantonsson1.blogspot.com/2010/01/tito-beltran-oskyldigt-domd.html och publicerar den här för jag tyckte den var lite insiktsfull:
"Jag är övertygad om att Tito inte skulle ha blivit åtalad för våldtäkt av barnflickan om det inte hade varit för den lilla flickan. Tito blev friad för övergrepp på flickan, vilket pappan blev så upprörd över att han kontaktade Monica Dahlström Lannes som sedan drog i trådarna för att få Tito fälld.
Barnflickan ställde upp och vittnade för den lilla flickans skull. Fallet med den lilla flickan behandlades bakom stängda dörrar, så där är omständigheterna inte blottlagda. Vad som hände på hotellrummet i Skåne har det däremot skrivits spaltkilometer om. Tyvärr, för Titos och hans nya familjs skull, var det i lagens mening en våldtäkt som begicks.
I alla fall om det stämmer att det för våldtäkt räcker att könsorganen varit i kontakt. Detta informerade MDL barnflickan om, som då blev säker på att det hon varit med om kunde klassas som våldtäkt. Och jag tycker inte att barnflickan ska lastas för någonting.
Hon var uppväxt i en puritansk miljö, sexuellt oerfaren, och tackade ja till Titos erbjudan om massage, eftersom hon hade ryggsmärtor efter att ha tagit hand om barn hela dagen. Det finns inget som tyder på att hon ville ha sex och hon kan inte jämföras med tjejer på krogen som dricker champagne och låter sig uppvaktas.
Så tillitsfull och naiv kan man faktiskt vara även om man är 18 år (been there). Det är en sak att det inte längre finns teknisk bevisning, men det fanns en hel rad vittnen till det som inträffat. Så jag kan inte hålla med om att Tito är oskyldigt dömd, däremot kan jag hålla med om att det låg honom i fatet att han tydligen varit svår på damer, vilket var allmänt känt åtminstone av andra inom branschen.
Om detta kan det råda moralhysteri,och det var säkert ytterligare ett skäl för MDL att få Tito åtalad.
-Vi måste få stopp på honom, lär hon ha sagt, utan att ta hänsyn till att Tito vid det laget var omgift och levde i ett som jag tror lyckligt äktenskap utan att vara otrogen mot sin nya fru. Tito har alltså fått betala för gamla synder, vilket är tråkigt för honom och hans nya familj. Framför allt är det tråkigt om hans karriär som sångare skulle vara över i om med domen, men det återstår att se. En fängelsedom kan vara socialt förödande, men måste inte vara det, och 2,5 år är trots allt ingen evighet."
PS. Här kan ni läsa vad fru Beltran säger om den här tiden. Och att ifall de inte får resning i HD så går de vidare till Europadomstolen. DS.
"Jag är övertygad om att Tito inte skulle ha blivit åtalad för våldtäkt av barnflickan om det inte hade varit för den lilla flickan. Tito blev friad för övergrepp på flickan, vilket pappan blev så upprörd över att han kontaktade Monica Dahlström Lannes som sedan drog i trådarna för att få Tito fälld.
Barnflickan ställde upp och vittnade för den lilla flickans skull. Fallet med den lilla flickan behandlades bakom stängda dörrar, så där är omständigheterna inte blottlagda. Vad som hände på hotellrummet i Skåne har det däremot skrivits spaltkilometer om. Tyvärr, för Titos och hans nya familjs skull, var det i lagens mening en våldtäkt som begicks.
I alla fall om det stämmer att det för våldtäkt räcker att könsorganen varit i kontakt. Detta informerade MDL barnflickan om, som då blev säker på att det hon varit med om kunde klassas som våldtäkt. Och jag tycker inte att barnflickan ska lastas för någonting.
Hon var uppväxt i en puritansk miljö, sexuellt oerfaren, och tackade ja till Titos erbjudan om massage, eftersom hon hade ryggsmärtor efter att ha tagit hand om barn hela dagen. Det finns inget som tyder på att hon ville ha sex och hon kan inte jämföras med tjejer på krogen som dricker champagne och låter sig uppvaktas.
Så tillitsfull och naiv kan man faktiskt vara även om man är 18 år (been there). Det är en sak att det inte längre finns teknisk bevisning, men det fanns en hel rad vittnen till det som inträffat. Så jag kan inte hålla med om att Tito är oskyldigt dömd, däremot kan jag hålla med om att det låg honom i fatet att han tydligen varit svår på damer, vilket var allmänt känt åtminstone av andra inom branschen.
Om detta kan det råda moralhysteri,och det var säkert ytterligare ett skäl för MDL att få Tito åtalad.
-Vi måste få stopp på honom, lär hon ha sagt, utan att ta hänsyn till att Tito vid det laget var omgift och levde i ett som jag tror lyckligt äktenskap utan att vara otrogen mot sin nya fru. Tito har alltså fått betala för gamla synder, vilket är tråkigt för honom och hans nya familj. Framför allt är det tråkigt om hans karriär som sångare skulle vara över i om med domen, men det återstår att se. En fängelsedom kan vara socialt förödande, men måste inte vara det, och 2,5 år är trots allt ingen evighet."
PS. Här kan ni läsa vad fru Beltran säger om den här tiden. Och att ifall de inte får resning i HD så går de vidare till Europadomstolen. DS.
Vi lever i en demokrati
Det går tydligen inte att diskutera sakfrågor utan att det blir väldigt infekterat runt Jenny Beltran och hennes man Tito. Ni vet han som sitter i fängelse för våldtäkt på en då 18-årig barnflicka.
Han är dömd för det och också Svea hovrätt gick på samma linje som tingsrätten. Men det pågår ett uppror i folkdjupen tydligen, som ska frita denne man. Han sitter alltså i fängelse och fick till och med ett längre straff än i tingsrätten 2,5 år.
Detta är fakta:
Hovrättens dom innebar en skärpning; i Ystads tingsrätt hade Beltrán dömts till två års fängelse. Det skärpta straffet berodde på att hovrätten beslöt att fälla Beltrán även i det andra målet, där han anklagades för att sexuellt ha utnyttjat en minderårig flicka i Kungsbacka vid ett antal tillfällen mellan 2000 och 2002.
Dessa båda målen slogs i hovrätten ihop, och Beltrán dömdes också för övergrepp i rättssak eftersom han trakasserat flickans far, som anmält Beltrán. Flickan tilldömdes 110 000 kronor i skadestånd av hovrätten.
Tito Beltrán uppgav under hela rättsprocessen att han var oskyldig. Han hävdade att det förekommit en manipulation i processen, och att uppmärksamheten lett till att han förlorat miljontals kronor på missade kontrakt. Efter domen tog sig Beltrán till det chilenska konsulatet i Göteborg där han ville diskutera möjligheten att få fallet prövat i Europadomstolen. Han greps därefter av polis.
Den 12 december 2008 meddelade Högsta domstolen att den inte skulle ta upp fallet, och därmed fastställdes hovrättsdomen.
Vintern 2009 hamnade Beltran i en dispyt med en medfånge dömd för grov våldtäkt på Salbergaanstalten, varpå han anmäldes för olaga hot. Till stöd för åtalet hade åklagaren en film från en övervakningskamera där Beltran sågs välta ett bord framför medfången. Tingsrätten fällde Beltran och valde att baka in straffet (böter) i den tidigare fängelsedomen.
15 oktober 2009 ansökte Beltrán om resning i Högsta domstolen. De huvudsakliga grunderna för resningsansökan var att "privatspanare" (Maria Lundkvist och Monica Dahlström Lannes) skötte stora delar av utredningen utanför förundersökningens ram och på åklagarnas uppdrag.
Privatspanarna har enligt resningsansökan påverkat vittnen, förhört vittnen och även instruerat målsäganden och vittnen om vad de ska säga (T.ex. sa målsäganden från början att inget samlag kommit till stånd, men ändrade den uppgiften till att Beltrán "trängt in en liten bit" efter samtal med en privatspanare). Mycket kritik riktar sig också mot det förhållande att Thomas Bodström som är f.d. Justitieminister och ordförande i Justitieutskottet tilläts uppträda som målsägandebiträde i fallet.
Hur det går vet vi inte. Men den som lever får se. I Sverige gäller fastställda domar tills de ändras.
Han är dömd för det och också Svea hovrätt gick på samma linje som tingsrätten. Men det pågår ett uppror i folkdjupen tydligen, som ska frita denne man. Han sitter alltså i fängelse och fick till och med ett längre straff än i tingsrätten 2,5 år.
Detta är fakta:
Hovrättens dom innebar en skärpning; i Ystads tingsrätt hade Beltrán dömts till två års fängelse. Det skärpta straffet berodde på att hovrätten beslöt att fälla Beltrán även i det andra målet, där han anklagades för att sexuellt ha utnyttjat en minderårig flicka i Kungsbacka vid ett antal tillfällen mellan 2000 och 2002.
Dessa båda målen slogs i hovrätten ihop, och Beltrán dömdes också för övergrepp i rättssak eftersom han trakasserat flickans far, som anmält Beltrán. Flickan tilldömdes 110 000 kronor i skadestånd av hovrätten.
Tito Beltrán uppgav under hela rättsprocessen att han var oskyldig. Han hävdade att det förekommit en manipulation i processen, och att uppmärksamheten lett till att han förlorat miljontals kronor på missade kontrakt. Efter domen tog sig Beltrán till det chilenska konsulatet i Göteborg där han ville diskutera möjligheten att få fallet prövat i Europadomstolen. Han greps därefter av polis.
Den 12 december 2008 meddelade Högsta domstolen att den inte skulle ta upp fallet, och därmed fastställdes hovrättsdomen.
Vintern 2009 hamnade Beltran i en dispyt med en medfånge dömd för grov våldtäkt på Salbergaanstalten, varpå han anmäldes för olaga hot. Till stöd för åtalet hade åklagaren en film från en övervakningskamera där Beltran sågs välta ett bord framför medfången. Tingsrätten fällde Beltran och valde att baka in straffet (böter) i den tidigare fängelsedomen.
15 oktober 2009 ansökte Beltrán om resning i Högsta domstolen. De huvudsakliga grunderna för resningsansökan var att "privatspanare" (Maria Lundkvist och Monica Dahlström Lannes) skötte stora delar av utredningen utanför förundersökningens ram och på åklagarnas uppdrag.
Privatspanarna har enligt resningsansökan påverkat vittnen, förhört vittnen och även instruerat målsäganden och vittnen om vad de ska säga (T.ex. sa målsäganden från början att inget samlag kommit till stånd, men ändrade den uppgiften till att Beltrán "trängt in en liten bit" efter samtal med en privatspanare). Mycket kritik riktar sig också mot det förhållande att Thomas Bodström som är f.d. Justitieminister och ordförande i Justitieutskottet tilläts uppträda som målsägandebiträde i fallet.
Hur det går vet vi inte. Men den som lever får se. I Sverige gäller fastställda domar tills de ändras.
TV:s nyhetsankare Rikard Palm fick böta
Han åkte dit för rattfylla när han dagen efter ett alkoholintag satte sig i bilen och fastnade i en kontroll. Han kommenterar de 15 000 han fick i böter:
- Jag är inte död och det här är ett i-landsproblem.
Dessutom säger han att böterna är alldeles för höga. Han får låna inom familjen och det blir ingen skidsemester. Jaså? Jag trodde att journalister var välbetalda. Han säger dock att han hoppas på löneförhöjning.
Nyhetsankare? Då måste han väl åtminstone ha 50 000 i lön före skatt. Det tyder bötessumman på. Lägsta boten är 30 kr och högsta 1000 kr. Och man kan få mellan 30 till 150 gånger det beloppet. Dock dras det av om man är underhållsskyldig för barn innan beloppet fastställs.
Jag har hört belopp på upp till 35 000 för rattfylleribrott och indraget körkort i åtminstone två månader. Per Garthon fick betala 16 000 i böter för två år sedan för samma brott.
Rikard Palm flyttades till nattjobb för två år sedan när TV omorganiserade.
En nyhetsuppläsare ska vara trovärdig och inge förtroende och inte förknippas med mindre seriösa program. Lönerna ligger mellan omkring 28 000 och 60 000 kronor i månaden beroende på erfarenhet och omfattning av uppdraget, berättar Gun Karlsson, vice ordförande i Unionenklubben på Sveriges Television.
- Jag är inte död och det här är ett i-landsproblem.
Dessutom säger han att böterna är alldeles för höga. Han får låna inom familjen och det blir ingen skidsemester. Jaså? Jag trodde att journalister var välbetalda. Han säger dock att han hoppas på löneförhöjning.
Nyhetsankare? Då måste han väl åtminstone ha 50 000 i lön före skatt. Det tyder bötessumman på. Lägsta boten är 30 kr och högsta 1000 kr. Och man kan få mellan 30 till 150 gånger det beloppet. Dock dras det av om man är underhållsskyldig för barn innan beloppet fastställs.
Jag har hört belopp på upp till 35 000 för rattfylleribrott och indraget körkort i åtminstone två månader. Per Garthon fick betala 16 000 i böter för två år sedan för samma brott.
Rikard Palm flyttades till nattjobb för två år sedan när TV omorganiserade.
En nyhetsuppläsare ska vara trovärdig och inge förtroende och inte förknippas med mindre seriösa program. Lönerna ligger mellan omkring 28 000 och 60 000 kronor i månaden beroende på erfarenhet och omfattning av uppdraget, berättar Gun Karlsson, vice ordförande i Unionenklubben på Sveriges Television.
Det ruttna samhället
I Gomorronsoffan i SVT sitter kulturchefen på DN Maria Schottenius och hennes gäng och skojar kring helikopterrånet. Det var ett Ocean Eleven-rån, något som någon redan sitter och skriver ett manus kring. Vi måste ha mer sådana nöjsamma underhållande brott att skriva om.
Redan är deckarromanerna vår tids litteratur, men vi behöver fler sådana berättelser, som avslöjar vad som pågår i samhället. Men den slutsatsen dras aldrig där i soffan, utan där är det bara det underhållande nöjet kring brott som är så väldigt roligt. Att det är en värdedepå, som har rånats är extra kul för dessa kulturmänniskor, som alldeles nyss har kläckt namn till nästa Nobelpris i litteratur.
För en värdedepå i deras värld är något ont i sig. Något som bara är skoj ifall dessa pengar blir tagna av några som framstår, som sprungna ur en film. Det är som om värdedepån är fristående från allt annat i samhället eller som att den endast och allenast hänger ihop med banker och bonusar. Som om dessa pengar inte är på riktigt.
Inte är hopsamlade av människors arbete och slit och att det är därför de fanns där i depån, för att vanliga människor skulle få dem sedan, att ta ut i bankomater till sina mat- och klädinköp. Nä, i den här kretsen är det bara pappersbitar. Värdelösa. Endast till som rekvisita i en film, där hjältarna är rånarna. För ingen dog ju eller blev skadad.
Så cyniskt uttryckt, utan att de som sitter där ens begriper vad de säger. De visar på det ruttna i samhället och hos sig själva. Hur långt det är ännu en gång mellan vanliga människor, folket och denna överhet, som finns överallt omkring oss.
Som stirrar emot oss från TV-rutan och som ständigt dyker upp på nytt i tidningar och i offentliga samtal och lägger beslag på utrymmet med den självklara rätt, som sådana människor alltid har tyckt sig ha. Jag väntar bara på att de ska säga "men ge dem kreditkort om det inte finns kontanter". Som en parallell till Marie Antoinette, som tillskrivs "men ge dem kakor om det inte finns bröd".
Denna skock av människor, som alltför länge har suttit vid grytorna i Sverige, som aldrig känner sig hotade för deras vänner sitter också där. Och de minglar och träffas överallt också influgna till ett party hos en festfixare eller i samband med en nattklubbsrunda vid Stureplan. Sniffande lite kokain eventuellt.
Samhällets ruttenhet har vällt fram de senaste dagarna med en skattehandläggare, som gick på knark och som satte åt alla han inte gillade och dessutom gick att muta. Skatteverket, som aldrig får ifrågasättas för då rasar grunden till vår samhälle.
Om det inte går att lita på att Skatteverket är okej, utan bara är ute efter att klå människor på så mycket pengar som möjligt varför ska vi då alla vi som betalar ordentligt fortsätta med det? Grunden för vårt välstånd är alltid skatten. Den skatt vi betalar varje gång vi handlar. Den skatt som kronan drar in ifrån oss varje år i redan ifyllda deklarationer.
Vi är redan synade in i minsta söm av våra myndigheter och då sitter de fina kulturmänniskorna där i Gomorronsoffan och skrattar åt att våra pengar blir stulna.
Det är en fortsättningen på debatten från i vintras, där det sades från Författarförbundets ordförande Mats Söderlund i samband med Liza Marklund-affären, att man måste ljuga mycket för att få fram sanningen. Men han preciserade inte att det gällde romaner. Inte dokumentära berättelser, där det stod på framsidan att detta är "en sann historia".
Och den gången skrek också sossekvinnornas tidigare ordförande Inger Segelström ända från Bryssel, att hon "struntade i vad som var sant" för här gällde det, att få alla kvinnor att framstå som förtryckta, jagade och förföljda i Sverige. Så att de till slut måste emigrera, för att staten inte kunde skydda dem.
Detta var och är ett symptom på det ruttna samhället, där kvinnorna är så förtryckta att deras män förvandlas till talibaner och rånar banker och våldtar och misshandlar. En masse enligt kvinnorörelsen, journalister och politiska makthavare, som länge har gått hand i hand.
Och så polisen, som slits sönder inifrån av konkurrens och revirtänkande med en Kriminalpolis, som inte samarbetar med Stockholmspolisen och en nationell insatsstyrka, som inte klarar att rädda oss från utlandsfödda rånare, som i maffiastil undergräver vårt förtroende för varandra. Trots att de är tipsade om vad som ska hända. Var och en sin egen hjälte. Och så spricker hela upplägget kring de som skulle vara på den goda sidan.
Maria Schottenius gäng satt där i Gomorronsoffan och låtsades att det var high life hela tiden, vilket säkert berodde på att de känner sig inträngda i ett hörn nu, när mediecheferna och medarbetarna lite varstans har setts inblandade i brottsliga gärningar. Och då blir denna värld alltmer likt en sekt. Och varje liten bit som avslöjas förutom det som redan är känt ses som illojalt.
Det behövs inte ens en maffiakung, för att hålla ordning på leden. Det gör denna överhet så gärna på egen hand. Så fungerar sektens regler också i dessa innekretsar. Vissa saker talar man helt enkelt inte om. Hierarkin måste förbli obruten och alla som inte klarar av detta ses som svikare och förrädare och stöts ut ur gänget.
Så håll i hatten. Det blåser snålt just nu. Se till att det blir lite storm och orkan, så att vi verkligen får se hur illa det ser ut under den överklassiga, glansiga, penningstinna ytan. Inte ska vi behöva fler avslöjanden för att begripa att vårt samhälle nu återigen får lida konsekvenserna av allt som hände på 90-talet och framåt och som vi inte ännu har orkat ta till oss. Inte har orkat se igenom. Överheten tror fortfarande att vi lever i det bästa av samhällen. Men folket vet bättre.
Ovanstående är en kopia av min artikel på Newsmill:http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/30/det-ruttna-samhallet från september förra året eftersom det pågår en diskussion på olika bloggar om ruttenhet inom tex domstolsväsendet.
Redan är deckarromanerna vår tids litteratur, men vi behöver fler sådana berättelser, som avslöjar vad som pågår i samhället. Men den slutsatsen dras aldrig där i soffan, utan där är det bara det underhållande nöjet kring brott som är så väldigt roligt. Att det är en värdedepå, som har rånats är extra kul för dessa kulturmänniskor, som alldeles nyss har kläckt namn till nästa Nobelpris i litteratur.
För en värdedepå i deras värld är något ont i sig. Något som bara är skoj ifall dessa pengar blir tagna av några som framstår, som sprungna ur en film. Det är som om värdedepån är fristående från allt annat i samhället eller som att den endast och allenast hänger ihop med banker och bonusar. Som om dessa pengar inte är på riktigt.
Inte är hopsamlade av människors arbete och slit och att det är därför de fanns där i depån, för att vanliga människor skulle få dem sedan, att ta ut i bankomater till sina mat- och klädinköp. Nä, i den här kretsen är det bara pappersbitar. Värdelösa. Endast till som rekvisita i en film, där hjältarna är rånarna. För ingen dog ju eller blev skadad.
Så cyniskt uttryckt, utan att de som sitter där ens begriper vad de säger. De visar på det ruttna i samhället och hos sig själva. Hur långt det är ännu en gång mellan vanliga människor, folket och denna överhet, som finns överallt omkring oss.
Som stirrar emot oss från TV-rutan och som ständigt dyker upp på nytt i tidningar och i offentliga samtal och lägger beslag på utrymmet med den självklara rätt, som sådana människor alltid har tyckt sig ha. Jag väntar bara på att de ska säga "men ge dem kreditkort om det inte finns kontanter". Som en parallell till Marie Antoinette, som tillskrivs "men ge dem kakor om det inte finns bröd".
Denna skock av människor, som alltför länge har suttit vid grytorna i Sverige, som aldrig känner sig hotade för deras vänner sitter också där. Och de minglar och träffas överallt också influgna till ett party hos en festfixare eller i samband med en nattklubbsrunda vid Stureplan. Sniffande lite kokain eventuellt.
Samhällets ruttenhet har vällt fram de senaste dagarna med en skattehandläggare, som gick på knark och som satte åt alla han inte gillade och dessutom gick att muta. Skatteverket, som aldrig får ifrågasättas för då rasar grunden till vår samhälle.
Om det inte går att lita på att Skatteverket är okej, utan bara är ute efter att klå människor på så mycket pengar som möjligt varför ska vi då alla vi som betalar ordentligt fortsätta med det? Grunden för vårt välstånd är alltid skatten. Den skatt vi betalar varje gång vi handlar. Den skatt som kronan drar in ifrån oss varje år i redan ifyllda deklarationer.
Vi är redan synade in i minsta söm av våra myndigheter och då sitter de fina kulturmänniskorna där i Gomorronsoffan och skrattar åt att våra pengar blir stulna.
Det är en fortsättningen på debatten från i vintras, där det sades från Författarförbundets ordförande Mats Söderlund i samband med Liza Marklund-affären, att man måste ljuga mycket för att få fram sanningen. Men han preciserade inte att det gällde romaner. Inte dokumentära berättelser, där det stod på framsidan att detta är "en sann historia".
Och den gången skrek också sossekvinnornas tidigare ordförande Inger Segelström ända från Bryssel, att hon "struntade i vad som var sant" för här gällde det, att få alla kvinnor att framstå som förtryckta, jagade och förföljda i Sverige. Så att de till slut måste emigrera, för att staten inte kunde skydda dem.
Detta var och är ett symptom på det ruttna samhället, där kvinnorna är så förtryckta att deras män förvandlas till talibaner och rånar banker och våldtar och misshandlar. En masse enligt kvinnorörelsen, journalister och politiska makthavare, som länge har gått hand i hand.
Och så polisen, som slits sönder inifrån av konkurrens och revirtänkande med en Kriminalpolis, som inte samarbetar med Stockholmspolisen och en nationell insatsstyrka, som inte klarar att rädda oss från utlandsfödda rånare, som i maffiastil undergräver vårt förtroende för varandra. Trots att de är tipsade om vad som ska hända. Var och en sin egen hjälte. Och så spricker hela upplägget kring de som skulle vara på den goda sidan.
Maria Schottenius gäng satt där i Gomorronsoffan och låtsades att det var high life hela tiden, vilket säkert berodde på att de känner sig inträngda i ett hörn nu, när mediecheferna och medarbetarna lite varstans har setts inblandade i brottsliga gärningar. Och då blir denna värld alltmer likt en sekt. Och varje liten bit som avslöjas förutom det som redan är känt ses som illojalt.
Det behövs inte ens en maffiakung, för att hålla ordning på leden. Det gör denna överhet så gärna på egen hand. Så fungerar sektens regler också i dessa innekretsar. Vissa saker talar man helt enkelt inte om. Hierarkin måste förbli obruten och alla som inte klarar av detta ses som svikare och förrädare och stöts ut ur gänget.
Så håll i hatten. Det blåser snålt just nu. Se till att det blir lite storm och orkan, så att vi verkligen får se hur illa det ser ut under den överklassiga, glansiga, penningstinna ytan. Inte ska vi behöva fler avslöjanden för att begripa att vårt samhälle nu återigen får lida konsekvenserna av allt som hände på 90-talet och framåt och som vi inte ännu har orkat ta till oss. Inte har orkat se igenom. Överheten tror fortfarande att vi lever i det bästa av samhällen. Men folket vet bättre.
Ovanstående är en kopia av min artikel på Newsmill:http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/30/det-ruttna-samhallet från september förra året eftersom det pågår en diskussion på olika bloggar om ruttenhet inom tex domstolsväsendet.
Rädda Haiti och Expressen
Nu ska vi alla köpa Expressen till ett högre pris och då ska två kronor gå till Röda korset av detta. En krona från läsarna och en från Expressen.
Ingen bra tajming när Röda korset självt har orsakat att deras tidigare chef Johan af Donner har förskingrat närmare 8 miljoner kronor av insamlade medel.
Och insamlingen under julen för Röda korset gick 5 miljoner sämre än förra julen 2008. Ordförande Bengt Westerberg, som ställde sig upp och försvarade Johan af Donner är också ifrågasatt. Varför kunde inte han upptäcka vad som pågick?
Vore det inte bättre för Expressen att slå sig ihop med Unicef, som är för alla världens barn? Och tidningen har ju dessutom en av deras ambassadörer anställd.
På Haiti är omkring 40 procent av befolkningen under 15 år. Eller har organisationen Unicef också misskrediterats av att Liza Marklund är deras ambassadör?
Och det skulle inte gå att gå förbi henne om Expressen samarbetade med denna FN-organisation?
Och Thomas Mattsson ville inte ha Liza Marklund som frontfigur för en sådan kampanj, för hennes renommé är i botten?
Jag köper aldrig Expressen och tänker inte göra det nu heller. Jag har redan skänkt pengar till Haiti genom svenska kyrkan.
Ingen bra tajming när Röda korset självt har orsakat att deras tidigare chef Johan af Donner har förskingrat närmare 8 miljoner kronor av insamlade medel.
Och insamlingen under julen för Röda korset gick 5 miljoner sämre än förra julen 2008. Ordförande Bengt Westerberg, som ställde sig upp och försvarade Johan af Donner är också ifrågasatt. Varför kunde inte han upptäcka vad som pågick?
Vore det inte bättre för Expressen att slå sig ihop med Unicef, som är för alla världens barn? Och tidningen har ju dessutom en av deras ambassadörer anställd.
På Haiti är omkring 40 procent av befolkningen under 15 år. Eller har organisationen Unicef också misskrediterats av att Liza Marklund är deras ambassadör?
Och det skulle inte gå att gå förbi henne om Expressen samarbetade med denna FN-organisation?
Och Thomas Mattsson ville inte ha Liza Marklund som frontfigur för en sådan kampanj, för hennes renommé är i botten?
Jag köper aldrig Expressen och tänker inte göra det nu heller. Jag har redan skänkt pengar till Haiti genom svenska kyrkan.
FN:s klimatpanel hade fel
Himalayas glaciärer försvinner inte inom 25 år och de floder, som dessa bevattnar kommer inte att torka ut. En forskare hade höftat grovt och påstått något om dem - men det låg 315 år längre fram i tiden.
Nu ska FN:s klimatpanel se över sina siffror, säger IPPC:s vice ordförande Jean-Pascal van Ypersele.
För egentligen kan vi inte veta ett skvatt om klimatet om 315 år. Det är alldeles för många faktorer att ta med i beräkningen, som vi inte kan kontrollera.
Men myten om att Himalayas glaciärer skulle försvinna hann spridas över hela världen i medierna.
Och hur är det nu med isbjörnarna? Är de verkligen hotade? Det lär finnas 40 000 av dem. Medan vargen i vårt land inte får finnas i fler exemplar än ett par hundra. Det har riksdagen bestämt.
Varför är det så olika syn på djur? Kan det ha något att göra med att en del djur inkräktar på människans revir?
Och de felaktiga siffrorna från FN:s klimatpanel låg till grund för vad som sades år 2007 då FN:s klimatpanel delade Nobels fredspris med Al Gore.
Nu ska FN:s klimatpanel se över sina siffror, säger IPPC:s vice ordförande Jean-Pascal van Ypersele.
För egentligen kan vi inte veta ett skvatt om klimatet om 315 år. Det är alldeles för många faktorer att ta med i beräkningen, som vi inte kan kontrollera.
Men myten om att Himalayas glaciärer skulle försvinna hann spridas över hela världen i medierna.
Och hur är det nu med isbjörnarna? Är de verkligen hotade? Det lär finnas 40 000 av dem. Medan vargen i vårt land inte får finnas i fler exemplar än ett par hundra. Det har riksdagen bestämt.
Varför är det så olika syn på djur? Kan det ha något att göra med att en del djur inkräktar på människans revir?
Och de felaktiga siffrorna från FN:s klimatpanel låg till grund för vad som sades år 2007 då FN:s klimatpanel delade Nobels fredspris med Al Gore.
onsdag 20 januari 2010
Ett nytt skalv skakade Haiti
För ungefär en och en halv timme sedan skakades Haiti av ett nytt skalv kring 6.1 på Richterskalan. Det inträffade västsydväst om huvudstaden Port-au-Prince.
Husen skakade och det varade i ett antal sekunder, men det finns inga rapporter om nya skadade eller dödade. Klockan var sex på morgonen lokal tid när det ytliga skalvet - omkring en mil ned i markytan - hände.
Omkring tre miljoner människor behöver hjälp på Haiti och många försöker lämna huvudstaden för att ta sig ut på landet. Där finns fler möjligheter att få mat och skydd.
Skalvet, som skakade Haiti på morgonen, var mycket stort för att vara ett efterskalv.
Husen skakade och det varade i ett antal sekunder, men det finns inga rapporter om nya skadade eller dödade. Klockan var sex på morgonen lokal tid när det ytliga skalvet - omkring en mil ned i markytan - hände.
Omkring tre miljoner människor behöver hjälp på Haiti och många försöker lämna huvudstaden för att ta sig ut på landet. Där finns fler möjligheter att få mat och skydd.
Skalvet, som skakade Haiti på morgonen, var mycket stort för att vara ett efterskalv.
Mauritz Edström som exempel
Mauritz Edström, som tillhörde samma generation, som mina föräldrar, hade detta i sitt bagage när han dog: barndomshemmet, frikyrkan, arbetet på den syndikalistiska tidningen Arbetet i Stockholm, Dagens Nyheter, film och allmän kultur och de teman, som han rörde sig kring: frågan om skuld, medlöperi, utanförskap.
Så här skriver han i sin självbiografiska bok I min faders hus:
"När jag for iväg från Ådalen var det med mycket motsägelsefulla känslor. Det var inte bara detta att
jag försökte skriva, hade bestämt mig för att bli journalist och författare utan också för att för den framtiden
fanns det ingen framtid i sågverksbacken. Mina föräldrar hade dött och jag stod fri och övergiven att
ta hand om mig själv. Men jag mindes min barndom på en gång full av glödande sinnesintryck, dofter
och syner av ett betryck av fattigdom tvång och förödmjukelse som åt sig inåt. Jag skulle sparka jorden
av fötterna och sopa sågspån från byxorna. Jag skulle gå ren och nyskapad självgjod in i det nya liv
jag sökte och måste göra möjligt. Därför försökte jag leva som en människa utan förflutet, försökte
utplåna barndomen ur mitt liv. Jag tänkte att om jag skar av banden till min gamla tillvaro skulle det
som varit inte längre komma åt mig. Det gick ju inte. Det var då jag upptäckte att jag var en immigrant.
en känsla började växa som en ihålighet inom mig. Den gjorde mig rastlös och orolig. När det gick
upp för mig, det var då det hände. Jag sökte mig försiktigt tillbaka efter lång tid. Hastiga och skygga
besök. Jag for hem, men fann ingen hemma längre. Landskapet låg visst kvar men ju närmare jag kom
det desto klarare blev jag också över hur rädd och främmande jag en gång varit i det. Jag började minnas,
började se det kluvna i livet i mitt eget liv. Men det hände också någonting annat. Detta gällde inte
bara Stockholms tidningsvärld. Jag kunde gå en kväll vid Stilla Havets strand i Kalifornien sitta bland
nyförvärvade vänner på en gammal pub i Chicagos tidningskvarter. Gick omkring på marknadstorget
i Krakow ett av Europas allra vackraste rum och lyssna till ekon ur historien. Jag kunde röra mig
nästan var som helst i världen och känna en tillfällig hemkänsla men upptäckte också att överallt
bar jag Ådalen med mig. Jag berättade om Ådalen på dom mest främmande platser och förstod att
just där just då var det Ådalen som var exotiskt."
Han kom från en värld, som var främmande för storstaden och han skämdes för sin bakgrund. Nu när jag är äldre än vad han var när han tog livet av sig, så kan jag ana vad det var han inte vågade möta.
Det var att han inte kunde få ihop de olika bitarna av sig själv, inte skapa en helhet av den människa han hade varit och blivit. Något som också vi i vår samtid arbetar med. I en hastig samhällsutveckling är det inte lätt att få ihop det inre och lyckas med att ingå som den människa man är genom årtiondena.
Mauritz Edström var tio år när Hitler hade suttit vid makten några år i Tyskland. Han var tjugo år när andra världskriget redan var slut.
Jag tror att han gick under av skuld, känslan av medlöperi och samtidigt utanförskap. Han borde ha slutat på Dagens Nyheter och gjort något annat med livet, men han kunde inte.
Det blev naturligtvis en sådan chock för oss på avdelningen, att han valde att sluta sitt liv så, för att det gick att identifiera sig med honom. Jag slutade på DN i slutet av 1992. Den friheten fick jag. Så kan jag se det. Men naturligtvis är jag fortfarande förbannad över att han tog livet av sig. Här kan ni läsa om honom.
Så här skriver han i sin självbiografiska bok I min faders hus:
"När jag for iväg från Ådalen var det med mycket motsägelsefulla känslor. Det var inte bara detta att
jag försökte skriva, hade bestämt mig för att bli journalist och författare utan också för att för den framtiden
fanns det ingen framtid i sågverksbacken. Mina föräldrar hade dött och jag stod fri och övergiven att
ta hand om mig själv. Men jag mindes min barndom på en gång full av glödande sinnesintryck, dofter
och syner av ett betryck av fattigdom tvång och förödmjukelse som åt sig inåt. Jag skulle sparka jorden
av fötterna och sopa sågspån från byxorna. Jag skulle gå ren och nyskapad självgjod in i det nya liv
jag sökte och måste göra möjligt. Därför försökte jag leva som en människa utan förflutet, försökte
utplåna barndomen ur mitt liv. Jag tänkte att om jag skar av banden till min gamla tillvaro skulle det
som varit inte längre komma åt mig. Det gick ju inte. Det var då jag upptäckte att jag var en immigrant.
en känsla började växa som en ihålighet inom mig. Den gjorde mig rastlös och orolig. När det gick
upp för mig, det var då det hände. Jag sökte mig försiktigt tillbaka efter lång tid. Hastiga och skygga
besök. Jag for hem, men fann ingen hemma längre. Landskapet låg visst kvar men ju närmare jag kom
det desto klarare blev jag också över hur rädd och främmande jag en gång varit i det. Jag började minnas,
började se det kluvna i livet i mitt eget liv. Men det hände också någonting annat. Detta gällde inte
bara Stockholms tidningsvärld. Jag kunde gå en kväll vid Stilla Havets strand i Kalifornien sitta bland
nyförvärvade vänner på en gammal pub i Chicagos tidningskvarter. Gick omkring på marknadstorget
i Krakow ett av Europas allra vackraste rum och lyssna till ekon ur historien. Jag kunde röra mig
nästan var som helst i världen och känna en tillfällig hemkänsla men upptäckte också att överallt
bar jag Ådalen med mig. Jag berättade om Ådalen på dom mest främmande platser och förstod att
just där just då var det Ådalen som var exotiskt."
Han kom från en värld, som var främmande för storstaden och han skämdes för sin bakgrund. Nu när jag är äldre än vad han var när han tog livet av sig, så kan jag ana vad det var han inte vågade möta.
Det var att han inte kunde få ihop de olika bitarna av sig själv, inte skapa en helhet av den människa han hade varit och blivit. Något som också vi i vår samtid arbetar med. I en hastig samhällsutveckling är det inte lätt att få ihop det inre och lyckas med att ingå som den människa man är genom årtiondena.
Mauritz Edström var tio år när Hitler hade suttit vid makten några år i Tyskland. Han var tjugo år när andra världskriget redan var slut.
Jag tror att han gick under av skuld, känslan av medlöperi och samtidigt utanförskap. Han borde ha slutat på Dagens Nyheter och gjort något annat med livet, men han kunde inte.
Det blev naturligtvis en sådan chock för oss på avdelningen, att han valde att sluta sitt liv så, för att det gick att identifiera sig med honom. Jag slutade på DN i slutet av 1992. Den friheten fick jag. Så kan jag se det. Men naturligtvis är jag fortfarande förbannad över att han tog livet av sig. Här kan ni läsa om honom.
Maurtiz Edström klarade inte att bli gammal
Det var en stor chock när Mauritz Edström tog livet av sig. Han som skulle vara en så stor och stark karl enligt den uppfattning, som han var uppvuxen med. Som inte vågade öppna sig annat än i sina böcker.
Han som hade nästan drunknat som liten, vilket han beskriver i en av sina böcker. Han gick som vuxen och dränkte sig när det inte kändes bra längre. Han kände att han höll på att bli gammal och det ville han inte.
En människa som gör så skadar sin omgivning. Det är så självklart. Det finns sådana människor i journalist- och författarbranschen, som värnar om hela världen, men inte om sig själva. Och som tycker att hon kan tas bort från jorden, när det inte känns bra längre.
Han trodde på den tidens kommunism, som hans omgivning när han var liten hade trott på Gud. Det fungerar aldrig för en människa att vara sådan. Det blir till slut övermäktigt.
Men fortfarande sitter sådana människor överallt i vårt samhälle och ska göra världen till det bästa stället. På egen hand.
Det är ett övermod och en övermänniskotro, att man kan göra allt själv. Inuti den människan skapas det en urgröpt canyon, som bara växer, ifall den människan inte inser att den är inne på en väg, som inte leder någonstans.
Det är alldeles förbjudet att diskutera sådant här. Och särskilt offentligt. Det gjorde vi inte heller på DN. Vi bara jobbade vidare.
Mauritz Edström höll på att skriva en bok när han dog. Han skrev den sakta sade han. Ett A4 om dagen. Den handlade om hans ungdom. Kanske insåg han, när han såg sitt liv i backspegeln, att allt han hade trott på höll på att falla samman.
Att det han hade drömt om hade förvandlats till aska.
Han dog två år innan symbolen för människans inre och yttre klyvning föll. Muren i Östtyskland.
Han som hade nästan drunknat som liten, vilket han beskriver i en av sina böcker. Han gick som vuxen och dränkte sig när det inte kändes bra längre. Han kände att han höll på att bli gammal och det ville han inte.
En människa som gör så skadar sin omgivning. Det är så självklart. Det finns sådana människor i journalist- och författarbranschen, som värnar om hela världen, men inte om sig själva. Och som tycker att hon kan tas bort från jorden, när det inte känns bra längre.
Han trodde på den tidens kommunism, som hans omgivning när han var liten hade trott på Gud. Det fungerar aldrig för en människa att vara sådan. Det blir till slut övermäktigt.
Men fortfarande sitter sådana människor överallt i vårt samhälle och ska göra världen till det bästa stället. På egen hand.
Det är ett övermod och en övermänniskotro, att man kan göra allt själv. Inuti den människan skapas det en urgröpt canyon, som bara växer, ifall den människan inte inser att den är inne på en väg, som inte leder någonstans.
Det är alldeles förbjudet att diskutera sådant här. Och särskilt offentligt. Det gjorde vi inte heller på DN. Vi bara jobbade vidare.
Mauritz Edström höll på att skriva en bok när han dog. Han skrev den sakta sade han. Ett A4 om dagen. Den handlade om hans ungdom. Kanske insåg han, när han såg sitt liv i backspegeln, att allt han hade trott på höll på att falla samman.
Att det han hade drömt om hade förvandlats till aska.
Han dog två år innan symbolen för människans inre och yttre klyvning föll. Muren i Östtyskland.
tisdag 19 januari 2010
Min arbetskamrat Maurtiz Edström tog livet av sig
Han satt i rummet bredvid mig på DN. Ni känner antagligen inte till honom, men han kom från Norrland, från en frikyrklig tradition och han trodde på kommunismen. Han blev 59 år.
Hans fru var satt att vakta honom för han hade försökt en gång tidigare, men när hon var ute ett tag så passade han på. Han hällde i sig en hel flaska konjak för fint skulle det vara. Och sedan gick han ned till stranden i villaområdet och dränkte sig.
Han skadade många människor och fick mig att förstå att där kunde man inte vara kvar. Inte på DN, där det var så hemskt. Där ingen älskade någon annan, där han inte gjorde det. Han hade fått mig att gå gråtande från jobbet en gång. Jag gick bara från allt. Från redigeringen, som jag höll på med.
Efter ett par dagar så ringde han hem till mig. Och föreslog att jag skulle jobba på TV-avdelningen, en bit bort. Han kunde inte ta itu med problemen, som fanns på hans avdelning. Eller inom honom själv. Jag gick med på att jobba tillsammans med gulliga Madeleine, som hade hand om TV.
Visst och hon skickade ut mig i skärgården på reportage tillsammans med en fotograf. Hon var så snäll och vi hade det härligt den där sommardagen ute på Sandhamn, där det pågick en TV-inspelning. Visst.
Jag kan på sätt och vis förstå att Mauritz Edström tog livet av sig. Men det var ett stort svek att han gjorde det. Naturligtvis.
Det var mycket hysch-hysch kring att han gjorde det. Långt efteråt pratade jag om det med hans förläggare Tryggve Carlsson. Han visste inte vad som hade hänt.
Men nu berättar jag. Så att han inte bara är ihågkommen som den där tjusiga journalisten och författaren från Norrland. Utan också som någon som inte vågade leva fullt ut, utan som tog livet av sig. Det var jävligt fegt.
Hans fru var satt att vakta honom för han hade försökt en gång tidigare, men när hon var ute ett tag så passade han på. Han hällde i sig en hel flaska konjak för fint skulle det vara. Och sedan gick han ned till stranden i villaområdet och dränkte sig.
Han skadade många människor och fick mig att förstå att där kunde man inte vara kvar. Inte på DN, där det var så hemskt. Där ingen älskade någon annan, där han inte gjorde det. Han hade fått mig att gå gråtande från jobbet en gång. Jag gick bara från allt. Från redigeringen, som jag höll på med.
Efter ett par dagar så ringde han hem till mig. Och föreslog att jag skulle jobba på TV-avdelningen, en bit bort. Han kunde inte ta itu med problemen, som fanns på hans avdelning. Eller inom honom själv. Jag gick med på att jobba tillsammans med gulliga Madeleine, som hade hand om TV.
Visst och hon skickade ut mig i skärgården på reportage tillsammans med en fotograf. Hon var så snäll och vi hade det härligt den där sommardagen ute på Sandhamn, där det pågick en TV-inspelning. Visst.
Jag kan på sätt och vis förstå att Mauritz Edström tog livet av sig. Men det var ett stort svek att han gjorde det. Naturligtvis.
Det var mycket hysch-hysch kring att han gjorde det. Långt efteråt pratade jag om det med hans förläggare Tryggve Carlsson. Han visste inte vad som hade hänt.
Men nu berättar jag. Så att han inte bara är ihågkommen som den där tjusiga journalisten och författaren från Norrland. Utan också som någon som inte vågade leva fullt ut, utan som tog livet av sig. Det var jävligt fegt.
Bengt Westerberg jobbar för 70 000 i månaden
Han har kostat Röda korset minst 100 miljoner kronor utöver lönen, eftersom finansmannen Roger Akelius har valt att ge den summan till SOS Barnbyar.
Där jobbar styrelseordföranden utan arvode medan Bengt Westerberg tar ut 70 000 i månaden hos Röda korset.
Bengt Westerberg försvarar sig med att han är heltidsarbetande och att man inte kan förvänta sig att han ska jobba gratis.
Dock kunde man kanske ha tyckt att han skulle ha vetat så mycket om sin egen organisation, att inte Johan af Donner skulle ha kunnat svindla Röda korset på närmare 8 miljoner kronor.
Bengt Westerberg gick ut i våras och försvarade Johan af Donner och menade att han hade haft "otillåtna extraknäck". Det var mycket värre än så, vilket även Westerberg insåg så småningom.
Roger Akelius har också tagit med i beräkningen hur de olika ideella organisationerna sköts, när han har bestämt sig för att ge 100 miljoner kronor till SOS Barnbyar.
Bengt Westerberg har utvecklats till ett styrelseproffs och sitter eller har suttit i följande styrelser:
styrelseordförande i Finansinspektionen
styrelseordförande i Föreningen Äldreomsorgsföretagarna
styrelseordförande i Svenska Röda Korset
styrelseordförande i Svenska institutet
styrelseordförande i Institutet för Handikappvetenskap
styrelseordförande i Linköpings Universitet
styrelseordförande i Institutet för Framtidsstudier
styrelseordförande i Vetenskapsrådet
Där jobbar styrelseordföranden utan arvode medan Bengt Westerberg tar ut 70 000 i månaden hos Röda korset.
Bengt Westerberg försvarar sig med att han är heltidsarbetande och att man inte kan förvänta sig att han ska jobba gratis.
Dock kunde man kanske ha tyckt att han skulle ha vetat så mycket om sin egen organisation, att inte Johan af Donner skulle ha kunnat svindla Röda korset på närmare 8 miljoner kronor.
Bengt Westerberg gick ut i våras och försvarade Johan af Donner och menade att han hade haft "otillåtna extraknäck". Det var mycket värre än så, vilket även Westerberg insåg så småningom.
Roger Akelius har också tagit med i beräkningen hur de olika ideella organisationerna sköts, när han har bestämt sig för att ge 100 miljoner kronor till SOS Barnbyar.
Bengt Westerberg har utvecklats till ett styrelseproffs och sitter eller har suttit i följande styrelser:
styrelseordförande i Finansinspektionen
styrelseordförande i Föreningen Äldreomsorgsföretagarna
styrelseordförande i Svenska Röda Korset
styrelseordförande i Svenska institutet
styrelseordförande i Institutet för Handikappvetenskap
styrelseordförande i Linköpings Universitet
styrelseordförande i Institutet för Framtidsstudier
styrelseordförande i Vetenskapsrådet
En halv miljon nya röstande i valet 2010
Nästan en halv miljon eller omkring 497 000 nytillkomna ungdomar får rösta i höst i valet.
Salems kommun, sydväst om Stockholm, har flest ungdomar med ny rösträtt bland kommunerna i Sverige.
Pajala i Norrland har flest äldre över 65 år. Omkring 1,6 miljoner är pensionärer i årets val. 40-talisterna är kring 900 000.
Det är sju procent av alla röstande som är nytillkomna ungdomar. Omkring 1,3 miljoner väljare kommer att vara under 30 år.
Pensionärerna är alltså en tyngre maktfaktor än ungdomen i årets val.
Valet till riksdagen är den 19 september i höst.
Salems kommun, sydväst om Stockholm, har flest ungdomar med ny rösträtt bland kommunerna i Sverige.
Pajala i Norrland har flest äldre över 65 år. Omkring 1,6 miljoner är pensionärer i årets val. 40-talisterna är kring 900 000.
Det är sju procent av alla röstande som är nytillkomna ungdomar. Omkring 1,3 miljoner väljare kommer att vara under 30 år.
Pensionärerna är alltså en tyngre maktfaktor än ungdomen i årets val.
Valet till riksdagen är den 19 september i höst.
Maria Schottenius och Noomi Rapace
De båda satt tillsammans i TV4:s morgonprogram alldeles nyss. Noomi Rapace är nominerad till DN:s kulturpris och nu var kulturchefen Maria Schottenius ute på propagandauppdrag för att upphöja priset till något extra fint. Och Noomi Rapace fick berätta hur det var att vara skådespelare.
Journalistvärlden krymper. Detta inslag var en ren marknadsföring av DN och detta kulturpris, som har funnits sedan 2007, men tydligen inte har fått den uppmärksamhet, som det förtjänar tidigare.
Nu har antagligen chefredaktören, ansvarige utgivaren och VD:n Gunilla Herlitz skickat iväg kulturchefen på detta PR-uppdrag till TV4. Och denna kanal ställer villigt upp på ett inslag, som tyvärr inte innehöll någonting alls av vikt.
Frågorna var så lama från programledarna att Maria Schottenius gick in på sitt stormammavis och tog över programmet en stund. Men det blev inte bättre för det.
Den 10 februari lär det vara klart vem som får priset på 50 000 kronor och en staty av Eva Lange, som ser ut som om den föreställer en pelare från ett grekiskt tempel.
Minst 500 000 borde väl priset vara på, för att det skulle vara värt något och ha en smula tyngd. Men Sveriges största morgontidning har väl inte råd med mer.
Hade DN betalat för att få sitta där en stund i TV4? Man undrar.
Journalistvärlden krymper. Detta inslag var en ren marknadsföring av DN och detta kulturpris, som har funnits sedan 2007, men tydligen inte har fått den uppmärksamhet, som det förtjänar tidigare.
Nu har antagligen chefredaktören, ansvarige utgivaren och VD:n Gunilla Herlitz skickat iväg kulturchefen på detta PR-uppdrag till TV4. Och denna kanal ställer villigt upp på ett inslag, som tyvärr inte innehöll någonting alls av vikt.
Frågorna var så lama från programledarna att Maria Schottenius gick in på sitt stormammavis och tog över programmet en stund. Men det blev inte bättre för det.
Den 10 februari lär det vara klart vem som får priset på 50 000 kronor och en staty av Eva Lange, som ser ut som om den föreställer en pelare från ett grekiskt tempel.
Minst 500 000 borde väl priset vara på, för att det skulle vara värt något och ha en smula tyngd. Men Sveriges största morgontidning har väl inte råd med mer.
Hade DN betalat för att få sitta där en stund i TV4? Man undrar.
måndag 18 januari 2010
Åsa Mobergs nakenchock
Jag vet att Aftonbladet låg där i hörnan av Vattugatan i Gamla Klara när Åsa Moberg började jobba där.
Jag har själv varit där för att sälja in frilansartiklar på 70-talet, samtidigt som hon alltid attackerades av män, när hon åkte hiss ensam med dem.
Alltså jag minns inte ens hur det såg ut inne i entrén längre, men jag tror inte att jag tog hissen.
Huset var urgammalt från slutet på 1800-talet och inte alls bra för en redaktion. Där fanns konstiga övergångar med plötsliga trappsteg, som det gällde att inte snubbla över, när huset gick över till ett annat plan.
Men kanske var Åsa Moberg så liten, trött och gammal att hon åkte hiss? Hon tog inte trapporna? Kan någon upplysa mig om hur det såg ut?
Och så hade någon för sig att hon hade gett ut sina memoarer för 25 år sedan eller så med en bild av sig själv topless på baksidan. Men det kan väl inte stämma?
Hon har väl alltid varit så där prudentlig i kofta, kjol nedanför knäet och ordentliga nylonstrumpor à la 40-tal?
Hon gav ut en bok 1985, som hette Fråga Åsa om sex och samlevnad, men inte fanns hon väl topless på den? Är det någon som vet?
I Vecko-Revyn blev hon utnämnd år 1996 till en av de tio sexigaste i Sverige.
Hon berättar i Svenska Dagbladet 1998 för Anders Haag, att hon till pojkvännernas stora glädje utförde oralsex då hon var 14 år gammal och ännu inte ville ha samlag.
I januari 1998 så uttalade hon sig i Aftonbladet att det fanns för få f*ttor i bild. Inte ens tidningen Ottar visade dom. Det var hyckleri tyckte Åsa Moberg att inte visa dessa underliv i bild, när det fanns manslemmar lite varstans. Men att dessa kvinnors könsorgan ansågs som porr.
Men så på 2000-talet så bytte Åsa Moberg stil och skrev om att ta hand om psykisk sjukdom - om sin tidigare mans manodepressivitet och gick vidare till att skriva om Florence Nightingale. Sjuksköterskan, som nästan var ett helgon och som tog hand om sårade soldater i Krimkriget.
Och detta har väl lett fram till att hon har omvärderat hissen på Aftonbladet.
Jag har själv varit där för att sälja in frilansartiklar på 70-talet, samtidigt som hon alltid attackerades av män, när hon åkte hiss ensam med dem.
Alltså jag minns inte ens hur det såg ut inne i entrén längre, men jag tror inte att jag tog hissen.
Huset var urgammalt från slutet på 1800-talet och inte alls bra för en redaktion. Där fanns konstiga övergångar med plötsliga trappsteg, som det gällde att inte snubbla över, när huset gick över till ett annat plan.
Men kanske var Åsa Moberg så liten, trött och gammal att hon åkte hiss? Hon tog inte trapporna? Kan någon upplysa mig om hur det såg ut?
Och så hade någon för sig att hon hade gett ut sina memoarer för 25 år sedan eller så med en bild av sig själv topless på baksidan. Men det kan väl inte stämma?
Hon har väl alltid varit så där prudentlig i kofta, kjol nedanför knäet och ordentliga nylonstrumpor à la 40-tal?
Hon gav ut en bok 1985, som hette Fråga Åsa om sex och samlevnad, men inte fanns hon väl topless på den? Är det någon som vet?
I Vecko-Revyn blev hon utnämnd år 1996 till en av de tio sexigaste i Sverige.
Hon berättar i Svenska Dagbladet 1998 för Anders Haag, att hon till pojkvännernas stora glädje utförde oralsex då hon var 14 år gammal och ännu inte ville ha samlag.
I januari 1998 så uttalade hon sig i Aftonbladet att det fanns för få f*ttor i bild. Inte ens tidningen Ottar visade dom. Det var hyckleri tyckte Åsa Moberg att inte visa dessa underliv i bild, när det fanns manslemmar lite varstans. Men att dessa kvinnors könsorgan ansågs som porr.
Men så på 2000-talet så bytte Åsa Moberg stil och skrev om att ta hand om psykisk sjukdom - om sin tidigare mans manodepressivitet och gick vidare till att skriva om Florence Nightingale. Sjuksköterskan, som nästan var ett helgon och som tog hand om sårade soldater i Krimkriget.
Och detta har väl lett fram till att hon har omvärderat hissen på Aftonbladet.
Johan af Donner låtsades dödssjuk
När Johan af Donner avslöjades av Röda korset försökte han smita ut bakvägen och ville att Röda korset skulle säga att han sade upp sig därför att de inte kom överens.
Detta var i samband med en TV-gala på TV4 och han skulle först vara sjukskriven. När sedan generalsekreterare Christer Zettergren ville prata med honom så påstod han att han hade leukemi och var dödssjuk, vilket var en lögn.
Nästa steg från Johan af Donners sida var att säga att om Röda korset gick vidare med detta om förskingringen, som gällde omkring en halv miljon, enligt honom. Så skulle han ta livet av sig.
Det höll tillbaka Röda korset, men de polisanmälde till slut hela affären. Och gick ut offentligt om detta med en pressrelease.
Johan af Donner levde lyxliv för pengarna och bodde bland annat på lyxhotell i Thailand för de pengar, som skulle ha gått till nödställda.
Detta var i samband med en TV-gala på TV4 och han skulle först vara sjukskriven. När sedan generalsekreterare Christer Zettergren ville prata med honom så påstod han att han hade leukemi och var dödssjuk, vilket var en lögn.
Nästa steg från Johan af Donners sida var att säga att om Röda korset gick vidare med detta om förskingringen, som gällde omkring en halv miljon, enligt honom. Så skulle han ta livet av sig.
Det höll tillbaka Röda korset, men de polisanmälde till slut hela affären. Och gick ut offentligt om detta med en pressrelease.
Johan af Donner levde lyxliv för pengarna och bodde bland annat på lyxhotell i Thailand för de pengar, som skulle ha gått till nödställda.
Kungen hade sex i TV
Nä det är inte sant det som står i rubriken, men det vore en önskerubrik för kvällstidningarna enligt någon gammal undersökning, tror det var 70-talet.
Nu när det är så poppis att säga att det förekommer ett extra stort förtryck mot kvinnor inom kulturinstitutionerna och att alfahannarna styr och utmålar sig som genier, som Åsa Beckman skriver. Och att detta också förekommer på kulturredaktionerna, så vill jag berätta hur det var på dåvarande teaterredaktionen på Dagens Nyheter. Den finns inte längre utan har uppgått i kultur.
Jag jobbade där i tio år eller blev det elva kanske, beror på hur man räknar. Var borta och utbildade mig, plus fick barn. Och där fanns inte tillstymmelse till några sextrakasserier från männens sida. De som styrde där var två damer i samma ålder som jag själv, varav den ena var med i vänsterpartiet och den andra kompis med henne.
De brukade gå ned till motionshallen som fanns i källaren till DN (eller finns) och där kukulurade de ihop hur de skulle styra redaktionen och så på stormötena drog de sin agenda.
De var aldrig chefer, men avverkade den ena chefen efter den andra. De som skulle vara chefer klarade helt enkelt inte av de där damerna, som hade varit där så länge och som visste precis hur redaktionen skulle skötas. De styrde alltså och bestämde vad som skulle stå i tidningen, men de behövde aldrig ta något ansvar för det.
Under en tid gick vi allihop i terapi med en psykoterapeut, för en av cheferna hade kallat in psykhjälp, när det inte gick längre. Men det hjälpte inte heller. Det som kom fram var att en av oss söp lite väl mycket och det var alla oroliga för, men själva maktstrukturen gick inte att ändra på. Och också den chef, som hade kallat in hjälpen slutade.
Själv var jag reporter inom alla ämnena som fanns på redaktionen: film, teater, musik, nyheter från branschen, media och dans. Avdelningen skötte om allt utom litteraturen, som då låg på kulturen, som hade egen chefredaktör. Teateravdelningen tillhörde den vanliga redaktionen.
Som jag ser det övergripande så fastnar människor lätt i sex och makt. Och det är vad Freud alltid har talat om. Det var alltså vanligt förr i tiden. Som samhälle borde vi ha utvecklats förbi detta och det har också många människor gjort, men inte alla.
Alltså att vi inser att sex och makt kan användas på gott och ont och att det gäller att bli hela människor, som inte fastnar i ett neurotiskt förhållande till det ena eller det andra.
På Dagens Nyheter umgicks naturligtvis män och kvinnor med varandra och många var de förhållanden, som kom ut ur det. Det blir naturligt så när man jobbar nära intill varandra och har samma intressen.
Men det här talet om sextrakasserier (som är så intressant för att sälja lösnummer) gör att gamla könsroller cementeras, att kvinnor i värsta fall stannar kvar i sina roller som underdåniga och knäböjande medan vi som samhälle ser männen, som de stora och starka. Det är ett neurotiskt förhållningssätt till makt och sex.
Män och kvinnor är båda starka på sina olika områden. Och i bästa fall kan de stötta varandra. Både manligt och kvinnligt behövs och vi innehåller alla delar av det i olika grad. Det är när det ena eller det andra överväger inom oss själva eller ute i världen, som det går snett.
Eller när vi blir förvridna av våra egna önskningar om att få makt och inflytande över varandra. Att bli stora när vi känner oss mindervärdiga, att trycka ned andra för att själva blåsa upp oss. Att skaffa oss fördelar framför de andra, för att vi tycker att vi behöver det och har förmåga att ta för oss.
Som jag uppfattar kulturen på DN nu så styrs den av en stormamma. Och det är naturligtvis bättre än att ha ständiga maktkamper mellan chef och underordnade och avpollettera den ena chefen efter den andra. Det allra bästa är om detta kan vila i balans och kanske uppvägs stormamma av en storpappa. Jag vet inte. Så väl känner jag inte avdelningen längre.
För övrigt är det så att alfahonan i en vargflock är lika viktig som alfahannen. Det var det som hände i Skånes djurpark att de sköt alfahonan och då var det ingen idé längre att behålla flocken. Fast alfahannen levde. Det är alltså paret det handlar om. Att både hannen och honan i en vargflock tar hand om avkomman. Tillsammans.
PS. Stig Larsson som är den utpekade skurken av Åsa Beckman på DN den här gången, säger att det inte gick till så som Åsa Beckman beskriver situationen. Ord står mot ord. DS.
Nu när det är så poppis att säga att det förekommer ett extra stort förtryck mot kvinnor inom kulturinstitutionerna och att alfahannarna styr och utmålar sig som genier, som Åsa Beckman skriver. Och att detta också förekommer på kulturredaktionerna, så vill jag berätta hur det var på dåvarande teaterredaktionen på Dagens Nyheter. Den finns inte längre utan har uppgått i kultur.
Jag jobbade där i tio år eller blev det elva kanske, beror på hur man räknar. Var borta och utbildade mig, plus fick barn. Och där fanns inte tillstymmelse till några sextrakasserier från männens sida. De som styrde där var två damer i samma ålder som jag själv, varav den ena var med i vänsterpartiet och den andra kompis med henne.
De brukade gå ned till motionshallen som fanns i källaren till DN (eller finns) och där kukulurade de ihop hur de skulle styra redaktionen och så på stormötena drog de sin agenda.
De var aldrig chefer, men avverkade den ena chefen efter den andra. De som skulle vara chefer klarade helt enkelt inte av de där damerna, som hade varit där så länge och som visste precis hur redaktionen skulle skötas. De styrde alltså och bestämde vad som skulle stå i tidningen, men de behövde aldrig ta något ansvar för det.
Under en tid gick vi allihop i terapi med en psykoterapeut, för en av cheferna hade kallat in psykhjälp, när det inte gick längre. Men det hjälpte inte heller. Det som kom fram var att en av oss söp lite väl mycket och det var alla oroliga för, men själva maktstrukturen gick inte att ändra på. Och också den chef, som hade kallat in hjälpen slutade.
Själv var jag reporter inom alla ämnena som fanns på redaktionen: film, teater, musik, nyheter från branschen, media och dans. Avdelningen skötte om allt utom litteraturen, som då låg på kulturen, som hade egen chefredaktör. Teateravdelningen tillhörde den vanliga redaktionen.
Som jag ser det övergripande så fastnar människor lätt i sex och makt. Och det är vad Freud alltid har talat om. Det var alltså vanligt förr i tiden. Som samhälle borde vi ha utvecklats förbi detta och det har också många människor gjort, men inte alla.
Alltså att vi inser att sex och makt kan användas på gott och ont och att det gäller att bli hela människor, som inte fastnar i ett neurotiskt förhållande till det ena eller det andra.
På Dagens Nyheter umgicks naturligtvis män och kvinnor med varandra och många var de förhållanden, som kom ut ur det. Det blir naturligt så när man jobbar nära intill varandra och har samma intressen.
Men det här talet om sextrakasserier (som är så intressant för att sälja lösnummer) gör att gamla könsroller cementeras, att kvinnor i värsta fall stannar kvar i sina roller som underdåniga och knäböjande medan vi som samhälle ser männen, som de stora och starka. Det är ett neurotiskt förhållningssätt till makt och sex.
Män och kvinnor är båda starka på sina olika områden. Och i bästa fall kan de stötta varandra. Både manligt och kvinnligt behövs och vi innehåller alla delar av det i olika grad. Det är när det ena eller det andra överväger inom oss själva eller ute i världen, som det går snett.
Eller när vi blir förvridna av våra egna önskningar om att få makt och inflytande över varandra. Att bli stora när vi känner oss mindervärdiga, att trycka ned andra för att själva blåsa upp oss. Att skaffa oss fördelar framför de andra, för att vi tycker att vi behöver det och har förmåga att ta för oss.
Som jag uppfattar kulturen på DN nu så styrs den av en stormamma. Och det är naturligtvis bättre än att ha ständiga maktkamper mellan chef och underordnade och avpollettera den ena chefen efter den andra. Det allra bästa är om detta kan vila i balans och kanske uppvägs stormamma av en storpappa. Jag vet inte. Så väl känner jag inte avdelningen längre.
För övrigt är det så att alfahonan i en vargflock är lika viktig som alfahannen. Det var det som hände i Skånes djurpark att de sköt alfahonan och då var det ingen idé längre att behålla flocken. Fast alfahannen levde. Det är alltså paret det handlar om. Att både hannen och honan i en vargflock tar hand om avkomman. Tillsammans.
PS. Stig Larsson som är den utpekade skurken av Åsa Beckman på DN den här gången, säger att det inte gick till så som Åsa Beckman beskriver situationen. Ord står mot ord. DS.
söndag 17 januari 2010
Åsa Moberg sextrakassaserades
Hon skriver om det på Newsmill. På Aftonbladet gick det till så att hon togs på brösten i redaktionshissen och det var mera vardag än undantag. Och när hon bjöd hem någon på lunch så togs hon på brösten, som hälsning istället för att ta i hand.
Alltså jag minns beskrivningar från Aftonbladet och där sades det att någon hade blivit uppträngd i hissen och det skrevs ett Dokument om det hela. Åsa Moberg skrev ingenting i det. Varför får vi inte veta. Vågade hon inte berätta vad hon blev utsatt för?
Jag jobbade samtidigt som detta hände på Aftonbladet på DN. Jag började 1974 på sommaren. Där utsattes jag aldrig för någon sådan behandling. Ingen tafsade någonsin på mig.
Istället hade Tjejligan fixat så att tjejerna hade lika eller högre lön än killarna. Demonstrationer av denna tjejliga i ingången till DN med plakat och allt gav resultat, liksom besök uppe på högsta våningarna för att prata med direktörerna.
Jag tror Åsa Moberg ljuger eller skarvar grovt. Om hon inte gör det så fattar jag inte att hon inte sa ifrån. Det hon säger låter som en efterkonstruktion för att passa in i den världsbild, som vi känner så väl: alla män är kapabla att begå våldtäkt och slå ihjäl frun eller sambon medan kvinnorna är offer, som hukar och är underdåniga och ligger på knä.
Båda könen är födda sådana, vilket är en alldeles förskräcklig världsbild med ett slags öde, som inte går att undkomma. Det är alltså bara en tidsfråga innan en man slår ihjäl en kvinna och en kvinna låter sig bli ihjälslagen.
Det här sättet att se på människor håller kvar båda könen i ett slags konstruerad värld, som inte finns, men den kan naturligtvis börja finnas mer och mer om propagandan får hålla på ett tag till.
Själv så skällde jag ut en man på DN:s redaktion på 70-talet när han pratade om sin älskarinna, som han hade bredvid frun. Han lyssnade och kom efter ett tag och tackade mig för vad jag hade sagt.
Jag utsattes en gång för en knäppskalle, ett rötägg, en alkis som satt på en facklig konferens och trakasserade mig. Han sade ungefär att jag aldrig skulle kunna lämna honom om jag en gång hade haft honom i min säng. Han tyckte alltså att han var en riktig Casanova, medan jag bara skakade på huvudet och tyckte att han var en dumskalle.
Nuförtiden skulle detta naturligtvis klassas som sexuella trakasserier, men det är det enda tillfället jag kan minnas att jag utsattes för något sådant.
Om det Åsa Moberg skriver är sant så undrar jag verkligen varför hon inte gav alla de där männen en spark i skrevet. Det hade säkert hjälpt.
Alltså jag minns beskrivningar från Aftonbladet och där sades det att någon hade blivit uppträngd i hissen och det skrevs ett Dokument om det hela. Åsa Moberg skrev ingenting i det. Varför får vi inte veta. Vågade hon inte berätta vad hon blev utsatt för?
Jag jobbade samtidigt som detta hände på Aftonbladet på DN. Jag började 1974 på sommaren. Där utsattes jag aldrig för någon sådan behandling. Ingen tafsade någonsin på mig.
Istället hade Tjejligan fixat så att tjejerna hade lika eller högre lön än killarna. Demonstrationer av denna tjejliga i ingången till DN med plakat och allt gav resultat, liksom besök uppe på högsta våningarna för att prata med direktörerna.
Jag tror Åsa Moberg ljuger eller skarvar grovt. Om hon inte gör det så fattar jag inte att hon inte sa ifrån. Det hon säger låter som en efterkonstruktion för att passa in i den världsbild, som vi känner så väl: alla män är kapabla att begå våldtäkt och slå ihjäl frun eller sambon medan kvinnorna är offer, som hukar och är underdåniga och ligger på knä.
Båda könen är födda sådana, vilket är en alldeles förskräcklig världsbild med ett slags öde, som inte går att undkomma. Det är alltså bara en tidsfråga innan en man slår ihjäl en kvinna och en kvinna låter sig bli ihjälslagen.
Det här sättet att se på människor håller kvar båda könen i ett slags konstruerad värld, som inte finns, men den kan naturligtvis börja finnas mer och mer om propagandan får hålla på ett tag till.
Själv så skällde jag ut en man på DN:s redaktion på 70-talet när han pratade om sin älskarinna, som han hade bredvid frun. Han lyssnade och kom efter ett tag och tackade mig för vad jag hade sagt.
Jag utsattes en gång för en knäppskalle, ett rötägg, en alkis som satt på en facklig konferens och trakasserade mig. Han sade ungefär att jag aldrig skulle kunna lämna honom om jag en gång hade haft honom i min säng. Han tyckte alltså att han var en riktig Casanova, medan jag bara skakade på huvudet och tyckte att han var en dumskalle.
Nuförtiden skulle detta naturligtvis klassas som sexuella trakasserier, men det är det enda tillfället jag kan minnas att jag utsattes för något sådant.
Om det Åsa Moberg skriver är sant så undrar jag verkligen varför hon inte gav alla de där männen en spark i skrevet. Det hade säkert hjälpt.
Våldtäkten präglade Stieg Larsson
Läs den här artikeln, som Kurdo Baksi har skrivit. Där berättar han om en händelse, som inträffade när Stieg Larsson var 15 år. Hur han bevittnade en våldtäkt, som tre av hans vänner genomförde och att han inte ingrep och att det är därför som kvinnorna i Stieg Larssons deckare gör som de gör.
Han tar alltså ut den hämnd, som han tror att kvinnor skulle ta ut, i sina böcker. Problemet med detta är bara att ett sådant förhållningssätt, som också den extrema feminismen har, inte gör världen bättre. Utan tvärtom gör att halva mänskligheten ställs mot den andra halvan.
Stieg Larssons dåliga samvete gjorde alltså att han skrev de deckare, som har gjort honom världsberömd efter hans död. Men det kvinnor och män behöver är inte skuldkänslor, synen på sig själva som offer eller synen på sig som våldtäktsmän. Utan ett nytt synsätt, som innefattar tilltron både till sig själv och andra. Att inse att alla är jämställda.
Män är inte födda våldsamma som Roks hävdar och män kan inte plötsligt slå ihjäl sina kvinnor, som Roks säger. Att dra alla kvinnor eller alla män över en kam är alltid förkastligt. Kvinnor är heller inte födda offer, enligt den logik, som denna syn på människor innefattar.
Det säger en hel del om Stieg Larsson som ung tonåring och de kretsar han umgicks i, att han inte vågade ingripa fast denna kvinnas hemska skrik bet sig fast i honom. Han skulle hela livet sedan arbeta för att komma över detta, genom att själv gå in i den extrema vänstern.
Stieg Larsson, som först skickade sina deckarmanus till Piratförlaget därför att Liza Marklund var delägare där, men som begrep att detta förlag inte var något för honom. De brydde sig inte.
"Stiegs tilltro till Liza Marklund försämrades ännu mer när han inbjöd henne att författa ett kapitel om kvinnoförtryck i antologin ”Debatten om hedersmord”. Hon svarade inte ens på hans förfrågan." skriver Stieg Larssons vän Kurdo Baksi i DN i dag.
Han tar alltså ut den hämnd, som han tror att kvinnor skulle ta ut, i sina böcker. Problemet med detta är bara att ett sådant förhållningssätt, som också den extrema feminismen har, inte gör världen bättre. Utan tvärtom gör att halva mänskligheten ställs mot den andra halvan.
Stieg Larssons dåliga samvete gjorde alltså att han skrev de deckare, som har gjort honom världsberömd efter hans död. Men det kvinnor och män behöver är inte skuldkänslor, synen på sig själva som offer eller synen på sig som våldtäktsmän. Utan ett nytt synsätt, som innefattar tilltron både till sig själv och andra. Att inse att alla är jämställda.
Män är inte födda våldsamma som Roks hävdar och män kan inte plötsligt slå ihjäl sina kvinnor, som Roks säger. Att dra alla kvinnor eller alla män över en kam är alltid förkastligt. Kvinnor är heller inte födda offer, enligt den logik, som denna syn på människor innefattar.
Det säger en hel del om Stieg Larsson som ung tonåring och de kretsar han umgicks i, att han inte vågade ingripa fast denna kvinnas hemska skrik bet sig fast i honom. Han skulle hela livet sedan arbeta för att komma över detta, genom att själv gå in i den extrema vänstern.
Stieg Larsson, som först skickade sina deckarmanus till Piratförlaget därför att Liza Marklund var delägare där, men som begrep att detta förlag inte var något för honom. De brydde sig inte.
"Stiegs tilltro till Liza Marklund försämrades ännu mer när han inbjöd henne att författa ett kapitel om kvinnoförtryck i antologin ”Debatten om hedersmord”. Hon svarade inte ens på hans förfrågan." skriver Stieg Larssons vän Kurdo Baksi i DN i dag.
Pappor måste godkännas av mammor
Visst är det märkligt som Medborgarperspektiv skriver att barn inte ställs i centrum när de föds.
De gör det endast om de registreras in i ett gift pars förhållande. Fortfarande är det så med ungefär hälften av alla barn, att de måste få en pappa genom mamman.
Socialtjänsten måste få en anmälan om vem som är pappan och mamman måste godkänna att han också får vårdnaden om barnen, även om de har levt ihop i åratal.
Alltså är makten över barnen en maktfråga för vuxna. Däremot har barn födda i ett äktenskap alltid självklart en pappa och en mamma.
Daddy skriver om att Tyskland förlorade ett mål i Europadomstolen, där en pappa inte fick vårdnaden om sitt barn, för att mamman inte godkände honom som pappa. De levde inte ihop och mamman ville ha oinskränkt rätt över barnet.
Tyskland blir nu tvunget att som stat ändra denna lag.
Exakt en sådan lag har vi också i Sverige. Man ser alltså inte barnets bästa utan till en vuxens. Sverige har också förbundit sig att följa det som Europadomstolen bestämmer.
Detta handlar om Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna och Sverige är en av de stater, som har skrivit på detta. En lagändring på gång alltså?
Och sedan tycker jag att det är konstigt att sambo inte finns som civilstånd.
Det skulle göra det lättare också för barnen, som skulle automatiskt kunna få befinna sig i ett parförhållnande med en mamma och en pappa när de föddes. Ifall detta enligt lagen jämställdes med att vara gift när det gäller barnen.
Dessutom tycker jag att det är självklart att Barnkonventionen ska bli lag i Sverige. Tänk att den inte är det ännu.
De gör det endast om de registreras in i ett gift pars förhållande. Fortfarande är det så med ungefär hälften av alla barn, att de måste få en pappa genom mamman.
Socialtjänsten måste få en anmälan om vem som är pappan och mamman måste godkänna att han också får vårdnaden om barnen, även om de har levt ihop i åratal.
Alltså är makten över barnen en maktfråga för vuxna. Däremot har barn födda i ett äktenskap alltid självklart en pappa och en mamma.
Daddy skriver om att Tyskland förlorade ett mål i Europadomstolen, där en pappa inte fick vårdnaden om sitt barn, för att mamman inte godkände honom som pappa. De levde inte ihop och mamman ville ha oinskränkt rätt över barnet.
Tyskland blir nu tvunget att som stat ändra denna lag.
Exakt en sådan lag har vi också i Sverige. Man ser alltså inte barnets bästa utan till en vuxens. Sverige har också förbundit sig att följa det som Europadomstolen bestämmer.
Detta handlar om Europakonventionen och de mänskliga rättigheterna och Sverige är en av de stater, som har skrivit på detta. En lagändring på gång alltså?
Och sedan tycker jag att det är konstigt att sambo inte finns som civilstånd.
Det skulle göra det lättare också för barnen, som skulle automatiskt kunna få befinna sig i ett parförhållnande med en mamma och en pappa när de föddes. Ifall detta enligt lagen jämställdes med att vara gift när det gäller barnen.
Dessutom tycker jag att det är självklart att Barnkonventionen ska bli lag i Sverige. Tänk att den inte är det ännu.
lördag 16 januari 2010
Anja Pärson på pallen
I storslalom i dag i Maribor kom Anja Pärson trea.
Så skönt att se henne på pallen igen efter nästan fyra år av elände och motgångar, urkörningar och senast ett knä, som fick sig en smäll.
Katrin Zettel vann välförtjänt och Maria Riesch kom tvåa, första pallplatsen i storslalom. Jag tror alla var lika glada för sina placeringar.
Grattis Anja! Du förtjänar det verkligen! Nu ser vi fram mot OS i Vancouver.
Så skönt att se henne på pallen igen efter nästan fyra år av elände och motgångar, urkörningar och senast ett knä, som fick sig en smäll.
Katrin Zettel vann välförtjänt och Maria Riesch kom tvåa, första pallplatsen i storslalom. Jag tror alla var lika glada för sina placeringar.
Grattis Anja! Du förtjänar det verkligen! Nu ser vi fram mot OS i Vancouver.
Jättevulkanen i Yellowstone
En annalkande katastrof lurar under ytan i USA:s nationalpark Yellowstone. Där har forskarna mätinstrument, som har uppmätt en landhöjning på några decimeter.
En båt, som sjönk i den sjö, som ligger i parken, har höjts över vattenytan sedan den sjönk i början av 1900-talet. Så mycket har sjöbottnen höjts.
Per år uppgår landhöjningen till omkring 1,5 centimeter. Själva calderan i vulkanen är 72x55 kilometer och den hade senast ett utbrott för 640 000 år sedan.
Ett par tusen jordbävningar inträffar varje år i parken genom att den lavasjö som finns under markytan rör sig uppåt. På senare tid har jordbävningarna blivit så starka att turisterna, som vistas där har reagerat.
Vulkanen har haft stora utbrott med ungefär 600 000 års mellanrum så det ser ut som om den är försenad. Själva lavasjön under marken förses med ny lava genom ett brett rör, som går ända ned till jordens flytande inre.
Om denna supervulkan får ett utbrott så skulle miljoner dö och halva USA täckas med aska. Det skulle drabba världen med en klimatförändring, en vulkanvinter, som skulle vara i flera år. Kanske i ett årtionde. Senast detta hände var för 75 000 år sedan, när en supervulkan i Indonesien fick ett stort utbrott och då dog nästan alla människor ut.
Faran med vulkaner talas det inte så mycket om för det finns inte något vi kan göra för att hindra ett utbrott, inga vetenskapliga lösningar på hur det ska gå till att förhindra att hela Yellowstones nationalpark förvandlas till ett lavahav.
Vi skulle helt enkelt få ta tag i detta när det händer. När det kommer till naturkatastrofer är människan mycket liten och föredrar att diskutera sådant, som hon själv har åstadkommit och tror att hon kan ändra.
En båt, som sjönk i den sjö, som ligger i parken, har höjts över vattenytan sedan den sjönk i början av 1900-talet. Så mycket har sjöbottnen höjts.
Per år uppgår landhöjningen till omkring 1,5 centimeter. Själva calderan i vulkanen är 72x55 kilometer och den hade senast ett utbrott för 640 000 år sedan.
Ett par tusen jordbävningar inträffar varje år i parken genom att den lavasjö som finns under markytan rör sig uppåt. På senare tid har jordbävningarna blivit så starka att turisterna, som vistas där har reagerat.
Vulkanen har haft stora utbrott med ungefär 600 000 års mellanrum så det ser ut som om den är försenad. Själva lavasjön under marken förses med ny lava genom ett brett rör, som går ända ned till jordens flytande inre.
Om denna supervulkan får ett utbrott så skulle miljoner dö och halva USA täckas med aska. Det skulle drabba världen med en klimatförändring, en vulkanvinter, som skulle vara i flera år. Kanske i ett årtionde. Senast detta hände var för 75 000 år sedan, när en supervulkan i Indonesien fick ett stort utbrott och då dog nästan alla människor ut.
Faran med vulkaner talas det inte så mycket om för det finns inte något vi kan göra för att hindra ett utbrott, inga vetenskapliga lösningar på hur det ska gå till att förhindra att hela Yellowstones nationalpark förvandlas till ett lavahav.
Vi skulle helt enkelt få ta tag i detta när det händer. När det kommer till naturkatastrofer är människan mycket liten och föredrar att diskutera sådant, som hon själv har åstadkommit och tror att hon kan ändra.
fredag 15 januari 2010
Vad händer på 2010-talet?
Just nu befinner vi oss i natt 6 enligt mayakalendern. Den gick vi in i i november förra året och vi kommer att befinna oss där till i november i år.
Enligt mayakalendern ska nio kosmiska krafter manifesteras och detta lär betyda att alla motsättningar så småningom upphör och vi går in i en helt ny fas av utveckling.
Betydelsen av detta är att vårt mänskliga medvetande kommer till en fas, där vi inser hur saker och ting hänger samman och att det omskapas till en nivå, där tes-antites och syntes inte längre behövs. Detta lär också inträffa tidigare än det som filmen 2012 förutspår.
Det datum som är aktuellt för när denna process är slutförd är den 28 oktober 2011. Detta datum betyder inte att det plötsligt kommer att ske en förändring då, utan att det som handlar om medvetandets möjlighet till omvandling då är slutfört. Och att denna process, enligt mayaindianerna, är inbyggd i själva universum.
Det andra halvåret i år motsvarar två tidigare perioder i historien, som var omvälvande och positiva. Det är åren 1498-1617 och åren 1986-1992. Den första perioden omfattar renässansen och under den andra försvann Sovjet.
Tiden går fortare och fortare och den tar alltså till synes snart slut.
"Renässansen hävdade den enskildes värde som människa och detta påverkade litteraturen, konsten, men också arkitekturen, medicinen och geografin. Perspektivet försköts och blev realism och verklighetsillusion på samma gång. Människor kunde ställa sig upp och tala om något nytt, både i naturen och i sitt inre. De såg världen med nya ögon."
ur Ett Sekel av Tystnad sid 30
"Jag hittar Peter Russells bok På randen till framtiden i bokhyllan och läser om den. Den skrevs 1992, elva år sedan. Den handlar om ljuset, tiden och universum och om hur allt går fortare och fortare. Hur materia och ljus inte är samma sak och att vi ännu inte förstår vad ljus är, men att ljus på sätt och vis skapar universum genom sin utbredning.
Vår världs utveckling i tiden rusar fortare och fortare. Tiden tar antagligen slut någonstans kring 2010 eller 2012, precis som Hopiindianerna har förutspått. Det vill säga vår materiella världs utveckling. Men vad betyder det?
Betyder det att vi går mot den slutliga katastrofen, vår världs utplåning, vår civilisations slut. Eller betyder det att vi kan förena de delar vi består av, kropp och själ, ande och materia ännu en gång och gå vidare till en ny nivå? Att vi kommer att kunna vara hela inuti, slippa dela upp oss i bitar i olika situationer. Ha olika moral för olika tillfällen, behandla andra efter våra fördomar, se ned på vissa och höja andra till skyarna. Kommer vi att slippa det då.
Tidvåg noll kommer att inträffa 2012 säger bl a den amerikanska idehistorikern Terence McKenna. Tål vi det? Klarar vi det? Ifall mänskligheten upplever detta och inte bara enskilda människor. Går det? Och varför uppträder denna tidvåg just då? Den hänger samman med den tekniska utvecklingen, som går med rasande fart och för att den inte ska sluta med Armageddon eller harmageddon, som det heter i den svenska bibeln så måste vi inse att vi är något annat än enbart materia. Ännu en gång måste vi inse det och på en ny nivå.
Enligt fransmannen Pierre Teilhard de Chardin är vi på väg mot en omegapunkt i mänsklighetens historia. En slutpunkt då anden genomsyrar materien. Då vi alla kommer att kunna ösa ur skapelsens urkälla. Var och en av oss. Så flummigt det låter, men jag anar ungefär vad det betyder."
ur Ett Sekel av Tystnad sid 55-56
Carl Johan Calleman har beskrivit de nio nivåerna, som manifesteras konkret i en mayapyramid. Calleman menar att vi nu går mot slutet av den era, då en människa kunde dominera över någon annan. Och särskilt menar han att den vänstra hjärnhalvans dominans över den högra tar slut.
Den vänstra halvan rymmer medvetande, språkförmåga i både tal och skrift, matematik, logik, analysförmåga samt jagets historiska aspekter och framtidsplaner. Den arbetar sekventiellt, vilket innebär att den koncentrerar sig på en sak i taget.
Högra halvan står för omedvetna förmågor som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga, formkänsla, igenkänning av ansikten, tolkning av ansiktsuttryck och musikalitet. Den håller sig till det som finns här och nu men arbetar med många olika saker samtidigt.
Själva världens uppdelning i öst och väst togs bort när Berlinmuren föll. Den var en symbol för vårt eget splittrade inre. Det vi strävar mot är en helhet, inte bara hos vissa människor, gurus eller andra upphöjda individer utan hos mänskligheten. Hos oss alla.
Enligt mayakalendern ska nio kosmiska krafter manifesteras och detta lär betyda att alla motsättningar så småningom upphör och vi går in i en helt ny fas av utveckling.
Betydelsen av detta är att vårt mänskliga medvetande kommer till en fas, där vi inser hur saker och ting hänger samman och att det omskapas till en nivå, där tes-antites och syntes inte längre behövs. Detta lär också inträffa tidigare än det som filmen 2012 förutspår.
Det datum som är aktuellt för när denna process är slutförd är den 28 oktober 2011. Detta datum betyder inte att det plötsligt kommer att ske en förändring då, utan att det som handlar om medvetandets möjlighet till omvandling då är slutfört. Och att denna process, enligt mayaindianerna, är inbyggd i själva universum.
Det andra halvåret i år motsvarar två tidigare perioder i historien, som var omvälvande och positiva. Det är åren 1498-1617 och åren 1986-1992. Den första perioden omfattar renässansen och under den andra försvann Sovjet.
Tiden går fortare och fortare och den tar alltså till synes snart slut.
"Renässansen hävdade den enskildes värde som människa och detta påverkade litteraturen, konsten, men också arkitekturen, medicinen och geografin. Perspektivet försköts och blev realism och verklighetsillusion på samma gång. Människor kunde ställa sig upp och tala om något nytt, både i naturen och i sitt inre. De såg världen med nya ögon."
ur Ett Sekel av Tystnad sid 30
"Jag hittar Peter Russells bok På randen till framtiden i bokhyllan och läser om den. Den skrevs 1992, elva år sedan. Den handlar om ljuset, tiden och universum och om hur allt går fortare och fortare. Hur materia och ljus inte är samma sak och att vi ännu inte förstår vad ljus är, men att ljus på sätt och vis skapar universum genom sin utbredning.
Vår världs utveckling i tiden rusar fortare och fortare. Tiden tar antagligen slut någonstans kring 2010 eller 2012, precis som Hopiindianerna har förutspått. Det vill säga vår materiella världs utveckling. Men vad betyder det?
Betyder det att vi går mot den slutliga katastrofen, vår världs utplåning, vår civilisations slut. Eller betyder det att vi kan förena de delar vi består av, kropp och själ, ande och materia ännu en gång och gå vidare till en ny nivå? Att vi kommer att kunna vara hela inuti, slippa dela upp oss i bitar i olika situationer. Ha olika moral för olika tillfällen, behandla andra efter våra fördomar, se ned på vissa och höja andra till skyarna. Kommer vi att slippa det då.
Tidvåg noll kommer att inträffa 2012 säger bl a den amerikanska idehistorikern Terence McKenna. Tål vi det? Klarar vi det? Ifall mänskligheten upplever detta och inte bara enskilda människor. Går det? Och varför uppträder denna tidvåg just då? Den hänger samman med den tekniska utvecklingen, som går med rasande fart och för att den inte ska sluta med Armageddon eller harmageddon, som det heter i den svenska bibeln så måste vi inse att vi är något annat än enbart materia. Ännu en gång måste vi inse det och på en ny nivå.
Enligt fransmannen Pierre Teilhard de Chardin är vi på väg mot en omegapunkt i mänsklighetens historia. En slutpunkt då anden genomsyrar materien. Då vi alla kommer att kunna ösa ur skapelsens urkälla. Var och en av oss. Så flummigt det låter, men jag anar ungefär vad det betyder."
ur Ett Sekel av Tystnad sid 55-56
Carl Johan Calleman har beskrivit de nio nivåerna, som manifesteras konkret i en mayapyramid. Calleman menar att vi nu går mot slutet av den era, då en människa kunde dominera över någon annan. Och särskilt menar han att den vänstra hjärnhalvans dominans över den högra tar slut.
Den vänstra halvan rymmer medvetande, språkförmåga i både tal och skrift, matematik, logik, analysförmåga samt jagets historiska aspekter och framtidsplaner. Den arbetar sekventiellt, vilket innebär att den koncentrerar sig på en sak i taget.
Högra halvan står för omedvetna förmågor som intuition, kreativitet, helhetsuppfattning, känslosamhet, orienteringsförmåga, formkänsla, igenkänning av ansikten, tolkning av ansiktsuttryck och musikalitet. Den håller sig till det som finns här och nu men arbetar med många olika saker samtidigt.
Själva världens uppdelning i öst och väst togs bort när Berlinmuren föll. Den var en symbol för vårt eget splittrade inre. Det vi strävar mot är en helhet, inte bara hos vissa människor, gurus eller andra upphöjda individer utan hos mänskligheten. Hos oss alla.
Barnen säljs för 40 kronor på Haiti
Det finns fyra miljoner barn under femton år på Haiti, alltså 40 procent av befolkningen. Barn säljs vid gränsen till Dominikanska Republiken för 40 kronor och på Haiti ger mammor bort barn, som de inte kan ta hand om.
De hamnar hos familjer som ska ta hand om dem men i praktiken blir de ofta ett slags slavar. Nu irrar massor med barn runt på Haiti utan föräldrar.
En solskenshistoria finns i eländet och det handlar om 2-årige Redjeson Hausteen Claude, som hittades och fick träffa sin mamma igen. Här kan ni se hans lyckliga ansikte.
Haitis huvudstad Port-au-Prince byggdes i dalen mellan bergen och detta har orsakat den katastrof, som nu är ett faktum. Marken som staden är byggd på skakade mycket mer än omgivande berg.
Ingen hjälporganisation i världen kan ta hand om allt det elände, som nu finns där på så kort tid som skulle behövas.
Här finns berättelsen om det helvete, som fanns på Haiti redan innan jordbävningen.
Kanske är det så att denna jordbävning ändå kan sätta fingret på de missförhållanden som finns på Haiti, att alldeles för många barn föds till ett liv i yttersta fattigdom och slaveri, och att detta kan lyftas fram så att de kan få en långsiktig hjälp.
Så att de slipper äta lerkakor utan näring och kanske får gå i skolan. Bara omkring hälften av Haitis invånare kan läsa och skriva. Då har det varit någon mening med denna stora naturkatastrof.
Här finns organisationer som vi kan stödja för att hjälpa barnen.
De hamnar hos familjer som ska ta hand om dem men i praktiken blir de ofta ett slags slavar. Nu irrar massor med barn runt på Haiti utan föräldrar.
En solskenshistoria finns i eländet och det handlar om 2-årige Redjeson Hausteen Claude, som hittades och fick träffa sin mamma igen. Här kan ni se hans lyckliga ansikte.
Haitis huvudstad Port-au-Prince byggdes i dalen mellan bergen och detta har orsakat den katastrof, som nu är ett faktum. Marken som staden är byggd på skakade mycket mer än omgivande berg.
Ingen hjälporganisation i världen kan ta hand om allt det elände, som nu finns där på så kort tid som skulle behövas.
Här finns berättelsen om det helvete, som fanns på Haiti redan innan jordbävningen.
Kanske är det så att denna jordbävning ändå kan sätta fingret på de missförhållanden som finns på Haiti, att alldeles för många barn föds till ett liv i yttersta fattigdom och slaveri, och att detta kan lyftas fram så att de kan få en långsiktig hjälp.
Så att de slipper äta lerkakor utan näring och kanske får gå i skolan. Bara omkring hälften av Haitis invånare kan läsa och skriva. Då har det varit någon mening med denna stora naturkatastrof.
Här finns organisationer som vi kan stödja för att hjälpa barnen.
Johan af Donner åtalas
Ett åtal är väckt mot Johan af Donner, som anses ha svindlat Röda korset och Cancerfonden på sammanlagt 7,7 miljoner kronor.
Hans två medhjälpare åtalas också för att ha konstruerat falska fakturor. Af Donner använde sin frus två bolag för att genomföra denna svindel.
Johan af Donner ansågs rasande skicklig när han anställdes på Röda korset och hade bra kontakt med TV4 och deras insamlingsgalor, vilket gjorde att hans renommé låg i topp.
Bengt Westerberg ordförande för Röda korset, som först ställde sig upp och försvarade af Donner, har ännu inte uttalat sig.
Han kallade i inledningsskedet det hela för att af Donner hade haft "ett extraknäck".
Brottet kan ge fängelse från 6 månader till högst 6 år.
PS. Jag noterar att Svenska Dagbladet pratar öppet om detta med namn och bild. DS
Hans två medhjälpare åtalas också för att ha konstruerat falska fakturor. Af Donner använde sin frus två bolag för att genomföra denna svindel.
Johan af Donner ansågs rasande skicklig när han anställdes på Röda korset och hade bra kontakt med TV4 och deras insamlingsgalor, vilket gjorde att hans renommé låg i topp.
Bengt Westerberg ordförande för Röda korset, som först ställde sig upp och försvarade af Donner, har ännu inte uttalat sig.
Han kallade i inledningsskedet det hela för att af Donner hade haft "ett extraknäck".
Brottet kan ge fängelse från 6 månader till högst 6 år.
PS. Jag noterar att Svenska Dagbladet pratar öppet om detta med namn och bild. DS
torsdag 14 januari 2010
Djur är ofta symboler för oss själva
För mig är rådjur och älgar särskilt vackra när de kommer nära och hälsar på oss på landet. Det finns en mycket utbredd djursymbolik och djuren uppträder ofta i våra drömmar.
De kan symbolisera känslolivet, instinkterna och också vara symboler för det innersta i oss. Vi är liksom djuren inbäddade i ett tids-rumskontinuum, som vi behöver känna till och veta hur vi ska uppträda inom.
I alla kulturers föreställningar finns djursymboliken inbyggd. Det visar också hur viktigt det är att integrera det symboliska innehållet hos djuret i det egna livet.
En mycket vanlig dröm är att bli förföljd av djur. Det betyder att en instinkt har avskilts från medvetandet, men den försöker genom drömmen bli erkänd på nytt. Ju farligare djur desto mer omedveten är drömmarens instinktiva själ.
Vi tycker att vi ska befinna oss ovan allt sådant, men det kan vi aldrig göra. Vi är alltid människor så länge vi befinner oss på jorden och behöver hela de sårade instinkterna hos oss själva. Undertryckta eller icke erkända instinkter hos oss hotar hela vår tillvaro.
När allt fungerar okej inuti oss så lever vi direkt, utan att ta till så många undanglidande manövrer.
Den mest betydelsefulla dröm jag har haft utspelade sig först i Björkhagen där jag är uppvuxen.
Jag flög iväg från en rund vändplan (symbol för den själens helhet, som finns när man är barn) och ned i en grön dal, som såg ut som Kenya i Afrika med savann och djur. En svart panter överföll mig och bet mig rakt i hjärtat, men jag dog inte. Jag såg såren på mitt bröst efter tänderna, men det blödde inte.
Jag ledde pantern bort till en vattenbuffel, som fanns lite längre bort. Och pantern kastade sig över detta djur istället. Då uppträdde en gud eller någon som jag inte såg ansiktet på, som hade pil och båge. Istället för ansikte fanns där ett ljus eller ett moln. Han eller hon sköt pilar i djuren så att de naglades fast på en vagn i ett fyrkantigt mönster.
Sedan flög jag upp igen från dalen och drömmen hoppade (hiatus) som den gör ibland och jag befann mig i ett hus längs en stor gata. Och där kom bågskytten och drog vagnen genom staden och runt omkring stod människorna och jublade. Själv stod jag bakom en gardin i ett fönster och såg detta. Jag tyckte synd om djuren.
Det var omkring 30 år sedan jag drömde det där. Drömmen gjorde ett stort intryck på mig och jag har aldrig glömt den.
De kan symbolisera känslolivet, instinkterna och också vara symboler för det innersta i oss. Vi är liksom djuren inbäddade i ett tids-rumskontinuum, som vi behöver känna till och veta hur vi ska uppträda inom.
I alla kulturers föreställningar finns djursymboliken inbyggd. Det visar också hur viktigt det är att integrera det symboliska innehållet hos djuret i det egna livet.
En mycket vanlig dröm är att bli förföljd av djur. Det betyder att en instinkt har avskilts från medvetandet, men den försöker genom drömmen bli erkänd på nytt. Ju farligare djur desto mer omedveten är drömmarens instinktiva själ.
Vi tycker att vi ska befinna oss ovan allt sådant, men det kan vi aldrig göra. Vi är alltid människor så länge vi befinner oss på jorden och behöver hela de sårade instinkterna hos oss själva. Undertryckta eller icke erkända instinkter hos oss hotar hela vår tillvaro.
När allt fungerar okej inuti oss så lever vi direkt, utan att ta till så många undanglidande manövrer.
Den mest betydelsefulla dröm jag har haft utspelade sig först i Björkhagen där jag är uppvuxen.
Jag flög iväg från en rund vändplan (symbol för den själens helhet, som finns när man är barn) och ned i en grön dal, som såg ut som Kenya i Afrika med savann och djur. En svart panter överföll mig och bet mig rakt i hjärtat, men jag dog inte. Jag såg såren på mitt bröst efter tänderna, men det blödde inte.
Jag ledde pantern bort till en vattenbuffel, som fanns lite längre bort. Och pantern kastade sig över detta djur istället. Då uppträdde en gud eller någon som jag inte såg ansiktet på, som hade pil och båge. Istället för ansikte fanns där ett ljus eller ett moln. Han eller hon sköt pilar i djuren så att de naglades fast på en vagn i ett fyrkantigt mönster.
Sedan flög jag upp igen från dalen och drömmen hoppade (hiatus) som den gör ibland och jag befann mig i ett hus längs en stor gata. Och där kom bågskytten och drog vagnen genom staden och runt omkring stod människorna och jublade. Själv stod jag bakom en gardin i ett fönster och såg detta. Jag tyckte synd om djuren.
Det var omkring 30 år sedan jag drömde det där. Drömmen gjorde ett stort intryck på mig och jag har aldrig glömt den.
Ett rådjur vilar utanför min dörr
Det ligger ett rådjur utanför min dörr. Jag slängde nyss ut en brödkant åt det.
Varje natt och ibland på dagarna kommer det förbi och vill ha lite mat. Det brukar ta den fågelmat, som ligger på marken.
Nu har det lagt sig till vila på den snöiga kalla jorden. Det kan lika gärna vila där, som någon annanstans. Det är inte varmare eller kallare här än i skogen. Kring minus åtta grader har vi.
Det ligger där och klipper med öronen ständigt lyssnade efter faror.
Egentligen tycker jag inte om rådjur. De brukar äta alla rosenknoppar de får tag i på sommaren, men nu låter jag rådjuret vara.
Det får finnas där tillsammans med oss andra i kylan. Vi försöker alla överleva.
Varje natt och ibland på dagarna kommer det förbi och vill ha lite mat. Det brukar ta den fågelmat, som ligger på marken.
Nu har det lagt sig till vila på den snöiga kalla jorden. Det kan lika gärna vila där, som någon annanstans. Det är inte varmare eller kallare här än i skogen. Kring minus åtta grader har vi.
Det ligger där och klipper med öronen ständigt lyssnade efter faror.
Egentligen tycker jag inte om rådjur. De brukar äta alla rosenknoppar de får tag i på sommaren, men nu låter jag rådjuret vara.
Det får finnas där tillsammans med oss andra i kylan. Vi försöker alla överleva.
onsdag 13 januari 2010
Katastrofer kräver fler dödsoffer
Vid jordbävningen på Sumatra i september 2009 blev dödsoffren omkring 1 200. Den jordbävningen uppmättes till 7.6 på Richterskalan.
Fler och fler människor dör i katastrofer - både naturliga och industriella. På 90-talet låg antalet döda kring 600 000 över hela världen medan dessa siffror steg till omkring 1,2 miljoner under första decenniet på 2 000-talet.
Ca 270 miljoner berördes av dessa katastrofer jämfört med 230 miljoner årtiondet innan.
Väderförändringar sägs bidra till detta. Tropiska orkaner har blivit mer intensiva och Haiti drabbades år 2008 av fyra sådana med översvämningar som följd.
Jordbävningar har dock inte med vädret att göra utan beror på att kontinenterna förflyttar sig. När det blir för stora spänningar i jordskorpan lättas detta genom ett ryck, som gör att marken skakar.
Den största jordbävningen i modern tid inträffade utanför Perus kust och mätte 9,5 på Richterskalan. Den ägde rum 1960.
Jordbävningen i Indiska oceanen ägde rum den 26 december 2004. Det var en undervattensjordbävning som uppmättes till 9,3 på Richterskalan, vilket gör den till det näst kraftigaste uppmätta jordskalvet någonsin.
Skalvet orsakade en enorm flodvåg, en tsunami, som ödelade stora områden längs den sydostasiatiska kusten.
De länder som drabbades värst var Indonesien (speciellt Aceh), Sri Lanka, Thailand och Indien. 225 000-300 000 människor miste livet, och över 5 miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly.
543 svenskar är officiellt förklarade som offer i den jordbävningen och den efterföljande tsunamin.
I Tsunamnin 2004 dog min bästa barndomskompis syster, hennes sambo, hennes barnbarn och pappan till barnbarnet. De åkte fem och en kom hem. Bara mamman till barnbarnet överlevde.
Alla sådana tragedier är ofattbara.
PS. Fler än hundratusen kan ha dött på Haiti säger deras premiärminister Jean-Max Bellerive till CNN. DS.
Fler och fler människor dör i katastrofer - både naturliga och industriella. På 90-talet låg antalet döda kring 600 000 över hela världen medan dessa siffror steg till omkring 1,2 miljoner under första decenniet på 2 000-talet.
Ca 270 miljoner berördes av dessa katastrofer jämfört med 230 miljoner årtiondet innan.
Väderförändringar sägs bidra till detta. Tropiska orkaner har blivit mer intensiva och Haiti drabbades år 2008 av fyra sådana med översvämningar som följd.
Jordbävningar har dock inte med vädret att göra utan beror på att kontinenterna förflyttar sig. När det blir för stora spänningar i jordskorpan lättas detta genom ett ryck, som gör att marken skakar.
Den största jordbävningen i modern tid inträffade utanför Perus kust och mätte 9,5 på Richterskalan. Den ägde rum 1960.
Jordbävningen i Indiska oceanen ägde rum den 26 december 2004. Det var en undervattensjordbävning som uppmättes till 9,3 på Richterskalan, vilket gör den till det näst kraftigaste uppmätta jordskalvet någonsin.
Skalvet orsakade en enorm flodvåg, en tsunami, som ödelade stora områden längs den sydostasiatiska kusten.
De länder som drabbades värst var Indonesien (speciellt Aceh), Sri Lanka, Thailand och Indien. 225 000-300 000 människor miste livet, och över 5 miljoner beräknas ha blivit helt hemlösa eller tvingats fly.
543 svenskar är officiellt förklarade som offer i den jordbävningen och den efterföljande tsunamin.
I Tsunamnin 2004 dog min bästa barndomskompis syster, hennes sambo, hennes barnbarn och pappan till barnbarnet. De åkte fem och en kom hem. Bara mamman till barnbarnet överlevde.
Alla sådana tragedier är ofattbara.
PS. Fler än hundratusen kan ha dött på Haiti säger deras premiärminister Jean-Max Bellerive till CNN. DS.
Tre miljoner människor berörda av skalvet på Haiti
Just nu rapporterar radioprataren och programledaren på TV Carel Pedre från Haiti på CNN live om den enorma katastrofen, som kan ha berört omkring tre miljoner människor på Haiti. Det säger internationella Röda Korset.
Han säger att människorna behöver allt, kläder, filtar, sjukvård. Människorna är fortfarande i chock efter vad som hände i natt - svensk tid - för omkring 14 timmar sedan.
Det blir gryning och morgon nu över Haiti efter en natt i mörker eftersom elen har varit utslagen.
Och människorna som bor på Haiti kan inte själva klara att gräva fram skadade och döda ur husen, som har rasat, för det finns inte tillräckligt med tunga maskiner. Landet är i desperat behov av hjälp.
Landets president och hans maka har klarat sig fast också presidentpalatset rasade samman.
Skalvet var kring 7.0 på Richterskalan och varade omkring en halv minut. Det har inte förekommit ett så stort skalv där sedan 1770 och det kändes ända bort till Kuba.
Förödelsen blev så stor för att det var ett ytligt skalv ganska nära markytan. Omkring en mil ned i marken och omkring 15 kilometer från huvudstaden Port-au-Prince.
Hjälpinsatserna kommer igång nu när det ljusnar och vädret kommer att vara utan regn de närmaste dagarna med en temperatur kring 30 grader på dagen och ned till omkring 23 på natten.
Han säger att människorna behöver allt, kläder, filtar, sjukvård. Människorna är fortfarande i chock efter vad som hände i natt - svensk tid - för omkring 14 timmar sedan.
Det blir gryning och morgon nu över Haiti efter en natt i mörker eftersom elen har varit utslagen.
Och människorna som bor på Haiti kan inte själva klara att gräva fram skadade och döda ur husen, som har rasat, för det finns inte tillräckligt med tunga maskiner. Landet är i desperat behov av hjälp.
Landets president och hans maka har klarat sig fast också presidentpalatset rasade samman.
Skalvet var kring 7.0 på Richterskalan och varade omkring en halv minut. Det har inte förekommit ett så stort skalv där sedan 1770 och det kändes ända bort till Kuba.
Förödelsen blev så stor för att det var ett ytligt skalv ganska nära markytan. Omkring en mil ned i marken och omkring 15 kilometer från huvudstaden Port-au-Prince.
Hjälpinsatserna kommer igång nu när det ljusnar och vädret kommer att vara utan regn de närmaste dagarna med en temperatur kring 30 grader på dagen och ned till omkring 23 på natten.
Haiti drabbat av jordbävning
Att det är just den sidan av ön Hispanola, som drabbas av en jordbävning måste de fattiga Haitiborna uppfatta som ännu ett slag av ödet.
Detta land som senast 2008 översvämmades och där de flesta lever på omkring åtta kronor per dag.
Där bor ca 300 invånanare per kvadratkilometer att jämföra med Sverige som har omkring 23 invånare på samma yta. Våra befolkningar är ungefär lika stora, men Haiti har mycket mindre landyta.
Den här delen av Hispanola har haft ett våldsamt förflutet, med en diktator ända fram till mitten på 80-talet och våldsamheter i befolkningen till så sent som för några år sedan.
Ingen vet i dagsläget hur många som har omkommit. Men att hus har rasat och att presidentpalatset har kollapsat har vi redan sett på TV.
Också i Dominikanska Republiken, som omfattar de andra två tredjedelarna av ön Hispanola, så kändes skalvet, som kom vid 23-tiden i går kväll, svensk tid, vid 18-tiden lokal tid.
Helt klart är att ön behöver katastrofhjälp och USA förbereder detta, liksom andra grannländer. Även från Sverige förbereds katastrofhjälp.
Nittofem procent av de, som bor i Haiti är av afrikanskt ursprung. Omkring hälften kan läsa och skriva. Jordbävningen sägs vara den värsta på 200 år. Telefonerna är utslagna och flyget fungerar inte. Elektriciteten är borta.
Detta land som senast 2008 översvämmades och där de flesta lever på omkring åtta kronor per dag.
Där bor ca 300 invånanare per kvadratkilometer att jämföra med Sverige som har omkring 23 invånare på samma yta. Våra befolkningar är ungefär lika stora, men Haiti har mycket mindre landyta.
Den här delen av Hispanola har haft ett våldsamt förflutet, med en diktator ända fram till mitten på 80-talet och våldsamheter i befolkningen till så sent som för några år sedan.
Ingen vet i dagsläget hur många som har omkommit. Men att hus har rasat och att presidentpalatset har kollapsat har vi redan sett på TV.
Också i Dominikanska Republiken, som omfattar de andra två tredjedelarna av ön Hispanola, så kändes skalvet, som kom vid 23-tiden i går kväll, svensk tid, vid 18-tiden lokal tid.
Helt klart är att ön behöver katastrofhjälp och USA förbereder detta, liksom andra grannländer. Även från Sverige förbereds katastrofhjälp.
Nittofem procent av de, som bor i Haiti är av afrikanskt ursprung. Omkring hälften kan läsa och skriva. Jordbävningen sägs vara den värsta på 200 år. Telefonerna är utslagna och flyget fungerar inte. Elektriciteten är borta.
tisdag 12 januari 2010
Behind bars
Och så såg jag nyss ett TV-program från San Quentin, där intervjuaren Louis Theroux gick runt och pratade med fångarna. Han åt lunch med två av dem: en bög respektive en transa.
Bögen hade blivit kär där inne i fängelset. Han var kär i en kille, som tidigare hade tillhört ett nazi-gäng, en gift vit ex-rasist. Och under över alla under den vite ex-nazisten var kär i honom också.
- Men är inte din pojkvän jude frågade Louis Theroux ex-nazisten.
- Jo, men vi förstår varandra. Det är sällsynt att man träffar på något sådant, säger ex-nazin.
- Men vad händer om din fru ser det här TV-programmet?
- Ja, då får jag problem.
Han hade två barn och var gift sedan tretton år, men nu hade kärleken slagit till där inne i San Quentin. Det hade bara hänt.
- När något sådant händer så gör det. Kärleken. Så uttryckte denne tuffe man det, som hade gängloggan intatuerad runt halsen.
Dock så delade de inte cell, så den fysiska sidan av saken visste de ingenting om. Bara att de var kära och att de förstod varandra. Rena tonårsromansen mitt ibland alla andra dömda.
Vem hade trott att något sådant skulle finnas i San Quentin? Livet hade någon mening även för dessa människor. Också för den man som var dömd till flera livstidsstraff och visste att han aldrig skulle komma ut.
Han slapp oroa sig för arbetslöshet och annat, som drabbade de fria. Och det gick att ordna livet i fängelset rätt bekvämt. Tyckte han.
Bögen hade blivit kär där inne i fängelset. Han var kär i en kille, som tidigare hade tillhört ett nazi-gäng, en gift vit ex-rasist. Och under över alla under den vite ex-nazisten var kär i honom också.
- Men är inte din pojkvän jude frågade Louis Theroux ex-nazisten.
- Jo, men vi förstår varandra. Det är sällsynt att man träffar på något sådant, säger ex-nazin.
- Men vad händer om din fru ser det här TV-programmet?
- Ja, då får jag problem.
Han hade två barn och var gift sedan tretton år, men nu hade kärleken slagit till där inne i San Quentin. Det hade bara hänt.
- När något sådant händer så gör det. Kärleken. Så uttryckte denne tuffe man det, som hade gängloggan intatuerad runt halsen.
Dock så delade de inte cell, så den fysiska sidan av saken visste de ingenting om. Bara att de var kära och att de förstod varandra. Rena tonårsromansen mitt ibland alla andra dömda.
Vem hade trott att något sådant skulle finnas i San Quentin? Livet hade någon mening även för dessa människor. Också för den man som var dömd till flera livstidsstraff och visste att han aldrig skulle komma ut.
Han slapp oroa sig för arbetslöshet och annat, som drabbade de fria. Och det gick att ordna livet i fängelset rätt bekvämt. Tyckte han.
Postkodlotteriet är en affärsverksamhet
Så var jag och hämtade posten till slut och hittade varsitt kuvert till sambon och mig från Postkodlotteriet.
Vi har aldrig köpt några lotter trots det vackra namnet Svenska Postkodlotteriet, så betryggande och med den där trevliga grabben från TV4 (har glömt vad han heter), som går i god för att allt är okej genom sitt stora leende.
En miljard ska vi vinna, jag och mina grannar. Och ändå öppnar jag aldrig dessa kuvert utan de går direkt i soporna.
En lott kostar 150 kronor. Den vinst de tar in per lott i företaget är 60 kronor. De skänker 30 kronor per lott till välgörenhet.
Till sist behöver de 60 kronor per lott för att ordna lotteriet, profilera sig som välgörenhetsorganisation, marknadsföra sig och berika sig själva, administrera välgörenheten och fixa tjusiga evenemang.
Och lotteriets VD Niclas Kjellström-Matseke berikar sig själv genom en bankdirektörslön och fast de är så miljövänliga, så kör ingen av dem miljöbil av höjdarna på kontoret.
Nja det får nog vara den här gången också. Fast VD är vän med Bill Clinton. Varken han eller Al Gore har några enastående betyg hos mig.
Vi har aldrig köpt några lotter trots det vackra namnet Svenska Postkodlotteriet, så betryggande och med den där trevliga grabben från TV4 (har glömt vad han heter), som går i god för att allt är okej genom sitt stora leende.
En miljard ska vi vinna, jag och mina grannar. Och ändå öppnar jag aldrig dessa kuvert utan de går direkt i soporna.
En lott kostar 150 kronor. Den vinst de tar in per lott i företaget är 60 kronor. De skänker 30 kronor per lott till välgörenhet.
Till sist behöver de 60 kronor per lott för att ordna lotteriet, profilera sig som välgörenhetsorganisation, marknadsföra sig och berika sig själva, administrera välgörenheten och fixa tjusiga evenemang.
Och lotteriets VD Niclas Kjellström-Matseke berikar sig själv genom en bankdirektörslön och fast de är så miljövänliga, så kör ingen av dem miljöbil av höjdarna på kontoret.
Nja det får nog vara den här gången också. Fast VD är vän med Bill Clinton. Varken han eller Al Gore har några enastående betyg hos mig.
Oliver Stone har gått i Hitlers och Stalins skor
Regissören Oliver Stone håller på med en serie om vad som har utspelat sig i historien. Han vill berätta den på ett nytt sätt för amerikaner.
Och ingen kan veta något på riktigt om en människa, som man hatar om det inte också går att känna empati för den. Menar han.
Hitler är en enkel syndabock, menar han vidare och han har föresatt sig att visa den hela och fullständiga historien i den tio timmars dokumentär om Amerikas historia han nu ska färdigställa.
Hela TV-serien heter Oliver Stone´s Secret History of America och tar också upp McCarthy-tiden på 50-talet och det kalla kriget.
Meningen är inte att göra om Hitler och Stalin till hjältar, utan att visa på hur de blev sådana de blev. Det militärindustriella komplexet spelade en avgörande roll. Precis som det gör i dag för Barack Obama, menar han.
Att framställa särskilt Hitler, som en produkt av sin tid, mer än en individ, som hade ett val är förstås kontroversiellt.
Det går inte att komma ifrån att Hitler var ansvarig för koncentrationslägren liksom för det utdragna krig, som hade kunnat avslutas åtminstone ett år tidigare- om inte Hitler själv hade motsatt sig detta.
Diktatorn lät hellre hela Tyskland försvinna i samma svarta bunkerhål som han själv. Han var precis som Stalin en massmördare.
Oliver Stone har belönats med Oscars för regin i Plutonen och Född den fjärde juli.
Och ingen kan veta något på riktigt om en människa, som man hatar om det inte också går att känna empati för den. Menar han.
Hitler är en enkel syndabock, menar han vidare och han har föresatt sig att visa den hela och fullständiga historien i den tio timmars dokumentär om Amerikas historia han nu ska färdigställa.
Hela TV-serien heter Oliver Stone´s Secret History of America och tar också upp McCarthy-tiden på 50-talet och det kalla kriget.
Meningen är inte att göra om Hitler och Stalin till hjältar, utan att visa på hur de blev sådana de blev. Det militärindustriella komplexet spelade en avgörande roll. Precis som det gör i dag för Barack Obama, menar han.
Att framställa särskilt Hitler, som en produkt av sin tid, mer än en individ, som hade ett val är förstås kontroversiellt.
Det går inte att komma ifrån att Hitler var ansvarig för koncentrationslägren liksom för det utdragna krig, som hade kunnat avslutas åtminstone ett år tidigare- om inte Hitler själv hade motsatt sig detta.
Diktatorn lät hellre hela Tyskland försvinna i samma svarta bunkerhål som han själv. Han var precis som Stalin en massmördare.
Oliver Stone har belönats med Oscars för regin i Plutonen och Född den fjärde juli.
Ulf Olsson tänkte konkret
I Expressen beskriver Per Lindelöw ett möte med den nu döde dömde mördaren Ulf Olsson. Hur han för att beskriva, att han inte kunde ha dödat tioåriga Helen Nilsson, ritar upp sin bod. Det var så mycket saker i hans bod, så en flicka fick inte plats där.
Ulf Olsson ritar upp boden med alla redskap i detalj, för att övertyga journalisten, som är där för att lyssna på honom. Han inser inte att det är så enkelt, som att det går att flytta på vattenslangen, som tar upp så mycket plats. Att allt kan göras om, för att hålla en 10-åring fånge där inne.
Ulf Olsson är så inne i sitt upplagda schema att han inte fattar det som minsta barn kan begripa: att allt är flyttbart. Att saker inte är totalt frusna i tiden. Han är uppenbarligen låst i sitt huvud av att dessa saker fanns där. I evighet. Punkt och slut. Det är beviset för hans oskuld.
Denne man, som alltid förnekade att han hade gjort något, har massor med oförrätter att rada upp från sin barndom. Men själv är han alldeles oskyldig.
Omgivningen har trott att han insåg att han aldrig skulle bli fri. Att det var därför han tog sitt liv. Men han fick åka på permissioner med sin vårdare redan 2007. Hans liv var inte totalt omgärdat. Det fanns också en ekonomisk frihet i det. Han fick själv ta hand om sina pengar.
Det finns många, som har gått igenom mycket hårdare och längre straff och som har klarat av det. Och han var dömd till vård. Något måste ha gnagt sig in i hans själ till slut. Kanske insikten om att det gick att flytta på sakerna i boden.
Ulf Olsson ritar upp boden med alla redskap i detalj, för att övertyga journalisten, som är där för att lyssna på honom. Han inser inte att det är så enkelt, som att det går att flytta på vattenslangen, som tar upp så mycket plats. Att allt kan göras om, för att hålla en 10-åring fånge där inne.
Ulf Olsson är så inne i sitt upplagda schema att han inte fattar det som minsta barn kan begripa: att allt är flyttbart. Att saker inte är totalt frusna i tiden. Han är uppenbarligen låst i sitt huvud av att dessa saker fanns där. I evighet. Punkt och slut. Det är beviset för hans oskuld.
Denne man, som alltid förnekade att han hade gjort något, har massor med oförrätter att rada upp från sin barndom. Men själv är han alldeles oskyldig.
Omgivningen har trott att han insåg att han aldrig skulle bli fri. Att det var därför han tog sitt liv. Men han fick åka på permissioner med sin vårdare redan 2007. Hans liv var inte totalt omgärdat. Det fanns också en ekonomisk frihet i det. Han fick själv ta hand om sina pengar.
Det finns många, som har gått igenom mycket hårdare och längre straff och som har klarat av det. Och han var dömd till vård. Något måste ha gnagt sig in i hans själ till slut. Kanske insikten om att det gick att flytta på sakerna i boden.
måndag 11 januari 2010
Hatten av för Monica Antonsson
Jag instämmer helt och full i den hyllning som Cuben gör av det inlägg, som Monica Antonsson presterade i dag. Hon börjar med Ingrid Carlqvists avslöjande av Eva-Britt Dahlström och hennes utsaga av vad ex-maken har sagt.
Han som tänkte stämma Blekinge Läns Tidning, men de gjorde upp i godo och han fick skadestånd, för vad de hade skrivit om honom plus att de tog bort artikeln på internet.
Fasen han skulle inte ha gått med på det, men det är inte lätt att få rätt mot en tidning. Det vet Elisabeth Hermon.
Och nu när människor hör av sig till Blekinge Läns Tidning och vill att de ska skriva om maken och vad som har hänt honom så säger de att "det är komplicerat".
Det är så sorgligt för jag minns ännu hur mor i Blekinge läste för far ur den tidningen innan de somnade i sin utdragssoffa, där de sov alla år de var gifta.
Blekinge Läns Tidning var deras husorgan och på den tiden - 50-talet - skulle ingen ha ifrågasatt vad som stod i den.
Det var ungefär som prästen i predikstolen. Hans ord var lag på den tiden.
Numera går det att dra till med lite vad som helst för kvinnomaffian och de blir alltid trodda. Dock har jag aldrig sett så många fasader i auktoritetsvärlden rasa som förra året. Det jobbet fortsätter vi i år!
Han som tänkte stämma Blekinge Läns Tidning, men de gjorde upp i godo och han fick skadestånd, för vad de hade skrivit om honom plus att de tog bort artikeln på internet.
Fasen han skulle inte ha gått med på det, men det är inte lätt att få rätt mot en tidning. Det vet Elisabeth Hermon.
Och nu när människor hör av sig till Blekinge Läns Tidning och vill att de ska skriva om maken och vad som har hänt honom så säger de att "det är komplicerat".
Det är så sorgligt för jag minns ännu hur mor i Blekinge läste för far ur den tidningen innan de somnade i sin utdragssoffa, där de sov alla år de var gifta.
Blekinge Läns Tidning var deras husorgan och på den tiden - 50-talet - skulle ingen ha ifrågasatt vad som stod i den.
Det var ungefär som prästen i predikstolen. Hans ord var lag på den tiden.
Numera går det att dra till med lite vad som helst för kvinnomaffian och de blir alltid trodda. Dock har jag aldrig sett så många fasader i auktoritetsvärlden rasa som förra året. Det jobbet fortsätter vi i år!
Alfahannar och alfahonor är mänskliga konstruktioner
Det var vargforskaren David Mech, som en gång i tiden lanserade begreppet alfahanne och alfahona. Det har han ångrat.
Denna syn på vargflocken à la Kipling med Djungelboken och Akela, att en individ måste slåss för att få toppositionen är helt enkelt felaktig. Istället handlar det om en familjegrupp, som är uppbyggd kring ett föräldrapar.
Kring detta föräldrapar tillkommer så deras valpar av olika årgångar. Och det är självklart att det finns en hierarki - precis som det gör i en mänsklig familj - men det hela handlar som i mänskliga familjer om förhandlingar. Inte om kamper på liv och död.
I Skånes djurpark måste något ha gått snett förut eftersom de, enligt personalen, har ätit upp en vargunge. När man har vargar instängda måste man ju veta hur en flock beter sig och förebygga "institutionsbeteende".
Precis som att en mänsklig familj kan gå fel kan också en vargflock naturligtvis göra det. Särskilt om den lever under betingelser, som inte är naturliga för arten. Och ingen av dem kan lämna flocken och bilda nya flockar.
I människofamiljer så spelar föreställningar en stor roll. Så om kvinnan i familjen tror att hon lever tillsammans med något slags överman, som har makten och hon i sin tur tror att hon måste bekämpa denne man, så påverkar detta naturligtvis familjelivet.
Och när det skrivs en sådan bok som Alfahannen, så är det denna märkliga missuppfattning, som återigen står på agendan. Detta att vargar i flockar skulle vara extra aggressiva mot varandra. Och att alfahannen betyder allt.
Och att det dessutom fungerar likadant i mänskliga grupper. Detta är en myt, som har odlats sedan kvinnor började att bege sig ut på arbetsmarknaden. Men i välfungerande grupper, så finns inte något av detta. Och människor är inte vargar, utan har ett medvetande och kan diskutera.
I Skånes djurpark var det alfahonan, som sköts och sedan beslöt de ansvariga att ta bort hela flocken. Detta handlar om mänsklig rädsla för människorna utanför djurparken. Vargarna hade uppfört sig enligt sitt inbyggda beteende och dödat djur inne i parken.
Människor, som hade makten i djurparken, blev rädda för vad andra människor skulle säga om vargarna tog sig ut och dödade tamdjur. Men inget av det som hände går att skylla på själva flocken. De som hade hand om vargarna borde ha kunnat förutse hur de skulle agera.
Och om det var en flock, där det fanns flera syskonkullar, så var de äldsta stora nog att bege sig någon annanstans. Och själva bli föräldrar till en ny flock ungar.
PS. Här har parkchefen besvarat frågor under dagen i en chatt. Hon tog inte upp de frågor jag hade skickat i förväg. Hon verkar inte seriös när hon bara svarar på "lätta" frågor. Min jack-russel-terrier kan bita sig igenom ett vanligt gunnebostängsel och dessutom klättra över staketet. Vargarna är väl inte dummare än så. Omkring 10 900 kvadratmeter till ett varghägn är inte stort. Min hund har ett revir, som han håller reda på som är omkring 4 000 kvm. DS.
Denna syn på vargflocken à la Kipling med Djungelboken och Akela, att en individ måste slåss för att få toppositionen är helt enkelt felaktig. Istället handlar det om en familjegrupp, som är uppbyggd kring ett föräldrapar.
Kring detta föräldrapar tillkommer så deras valpar av olika årgångar. Och det är självklart att det finns en hierarki - precis som det gör i en mänsklig familj - men det hela handlar som i mänskliga familjer om förhandlingar. Inte om kamper på liv och död.
I Skånes djurpark måste något ha gått snett förut eftersom de, enligt personalen, har ätit upp en vargunge. När man har vargar instängda måste man ju veta hur en flock beter sig och förebygga "institutionsbeteende".
Precis som att en mänsklig familj kan gå fel kan också en vargflock naturligtvis göra det. Särskilt om den lever under betingelser, som inte är naturliga för arten. Och ingen av dem kan lämna flocken och bilda nya flockar.
I människofamiljer så spelar föreställningar en stor roll. Så om kvinnan i familjen tror att hon lever tillsammans med något slags överman, som har makten och hon i sin tur tror att hon måste bekämpa denne man, så påverkar detta naturligtvis familjelivet.
Och när det skrivs en sådan bok som Alfahannen, så är det denna märkliga missuppfattning, som återigen står på agendan. Detta att vargar i flockar skulle vara extra aggressiva mot varandra. Och att alfahannen betyder allt.
Och att det dessutom fungerar likadant i mänskliga grupper. Detta är en myt, som har odlats sedan kvinnor började att bege sig ut på arbetsmarknaden. Men i välfungerande grupper, så finns inte något av detta. Och människor är inte vargar, utan har ett medvetande och kan diskutera.
I Skånes djurpark var det alfahonan, som sköts och sedan beslöt de ansvariga att ta bort hela flocken. Detta handlar om mänsklig rädsla för människorna utanför djurparken. Vargarna hade uppfört sig enligt sitt inbyggda beteende och dödat djur inne i parken.
Människor, som hade makten i djurparken, blev rädda för vad andra människor skulle säga om vargarna tog sig ut och dödade tamdjur. Men inget av det som hände går att skylla på själva flocken. De som hade hand om vargarna borde ha kunnat förutse hur de skulle agera.
Och om det var en flock, där det fanns flera syskonkullar, så var de äldsta stora nog att bege sig någon annanstans. Och själva bli föräldrar till en ny flock ungar.
PS. Här har parkchefen besvarat frågor under dagen i en chatt. Hon tog inte upp de frågor jag hade skickat i förväg. Hon verkar inte seriös när hon bara svarar på "lätta" frågor. Min jack-russel-terrier kan bita sig igenom ett vanligt gunnebostängsel och dessutom klättra över staketet. Vargarna är väl inte dummare än så. Omkring 10 900 kvadratmeter till ett varghägn är inte stort. Min hund har ett revir, som han håller reda på som är omkring 4 000 kvm. DS.
söndag 10 januari 2010
Bonniers förlag har hamnat i knipa
En av Bonniers författare Maja Lundgren driver en blogg, som står för alla de låga värden, som Bonniers familj alltid har motarbetat. De har hamnat i knipa eftersom de snart kommer att publicera en ny bok av denna författare.
De kan ju av yttrandefrihetsskäl inte lägga sig i vad som skrivs på hennes blogg. Inte hur denna blogg har utvecklats till "ett arsenikbad", som bloggaren Kimhza Bremer skriver.
"Maja Lundgren, den likaledes lömska och skenheliga författaren, är delaktig i denna gräsliga mobb. Hon upprätthåller sin populära blogg för dessa förövare, ger dem lite stöd och uppmuntrande klappar på kinden. Håller sig på behändigt avstånd från själva sakfrågorna (varför skulle hon bry sig om flickan Evelina?), men har i övrigt inget att tillägga.
Att vara inne på hennes blogg är som att få andnöd i ett arsenikbad. En giftigare slampool av förvriden galenskap och skeva värderingar är svår att finna. Med ett litet ettrigt hov av viktigpettrar och giftpaddor, som hejar på tokerierna. Ger varandra pussar och kramar hit och dit och hetsar varandra i nya galna upptåg. Här är det 1000-faldigt mer angeläget att bli upprörd över att någon haft mage att kritisera Marina Engans utseende, än att orka bry sig om vad Engan faktiskt sysslar med. Eller om flickan Evelina."
Så uttrycker sig Kimhza Bremer.
Själv skrev jag i morse i en kommentar, som lyftes till ett inlägg, på Monica Antonssons blogg:
"Egentligen borde det inte vara behövligt att uppmärksamma sådana här människor, men tyvärr så är det ju så.
Inne på Majas blogg skapas det helt uppenbarligen ett ylande, gormande, hånande helvete, som en del inte ens kan se att de deltar i. Ett massfenomen, som handlar om mobbning. Som mänskligt fenomen är det intressant. Att det går att samla folk under fanor, som skulle vara portförbjudna var som helst annars.
Och att Bonnier tillåter detta att fortgå. De som tillhör en folksort, som i årtusenden har förföljts av sådana mobbar. Att en av deras författare anför en sådan flock, som ägnar sig åt förföljelse av andra.
Ett uteslutande av andra än de i inneflocken, vilka hånar petitesser och aldrig för ett ögonblick kan landa i ett allvar och i något som har någon relevans.
Att Bonnier som förlag håller en sådan författare om ryggen är en ren och skär skandal.
Det Maja Lundgren upplåter sin blogg åt är ett lismande, äcklande, ormande, eländigt mänskligt gottande i hånfullhet och spe."
Sakfrågan handlar alltså om mammor som förföljer pappor och tar barnen ifrån dem genom att anklaga dessa pappor för övergrepp, men som sagt det bryr sig inte Maja Lundgren om, utan hon upplåter sin blogg till allehanda förföljande.
Det är lätt att förstå att Bonnier, som förlag, är bekymrat och de är också inne och läser ibland på Maja Lundgrens blogg. Vilket också andra medier har gjort.
Som blogginnehavare behöver man inte släppa in all dynga, som råkar hamna där anonymt, i yttrandefrihetens namn. Det går att ta bort det värsta. Det går att slippa ha en blogg, som är ockuperad av en skriande mobb, som inte vet var gränserna går.
Också väldigt liberala debattsajter som Newsmill (där Bonnier också är inblandat) har insett att allt som kräks upp inte är värt att publicera, ens på kommentarsplats. Men på Maja Lundgrens blogg fortsätter illvilligheten och dumheten att frodas under en låtsasrar täckmantel.
Men allt Bonnier tydligen kan göra som förlag är att vädja om, att denna Maja Lundgrens blogg inte hädar och förföljer barn och föräldrar eller andra författare och journalister.
Som förlag har de ingenting att sätta emot de anonyma skränarna, som inte riskerar någonting. Dock vore det enkelt för blogginnehavarinnan att rensa i eländet. Och att själv inte ställa sig på mobbarnas och förföljarnas sida, genom att passivt åse vad som pågår.
De kan ju av yttrandefrihetsskäl inte lägga sig i vad som skrivs på hennes blogg. Inte hur denna blogg har utvecklats till "ett arsenikbad", som bloggaren Kimhza Bremer skriver.
"Maja Lundgren, den likaledes lömska och skenheliga författaren, är delaktig i denna gräsliga mobb. Hon upprätthåller sin populära blogg för dessa förövare, ger dem lite stöd och uppmuntrande klappar på kinden. Håller sig på behändigt avstånd från själva sakfrågorna (varför skulle hon bry sig om flickan Evelina?), men har i övrigt inget att tillägga.
Att vara inne på hennes blogg är som att få andnöd i ett arsenikbad. En giftigare slampool av förvriden galenskap och skeva värderingar är svår att finna. Med ett litet ettrigt hov av viktigpettrar och giftpaddor, som hejar på tokerierna. Ger varandra pussar och kramar hit och dit och hetsar varandra i nya galna upptåg. Här är det 1000-faldigt mer angeläget att bli upprörd över att någon haft mage att kritisera Marina Engans utseende, än att orka bry sig om vad Engan faktiskt sysslar med. Eller om flickan Evelina."
Så uttrycker sig Kimhza Bremer.
Själv skrev jag i morse i en kommentar, som lyftes till ett inlägg, på Monica Antonssons blogg:
"Egentligen borde det inte vara behövligt att uppmärksamma sådana här människor, men tyvärr så är det ju så.
Inne på Majas blogg skapas det helt uppenbarligen ett ylande, gormande, hånande helvete, som en del inte ens kan se att de deltar i. Ett massfenomen, som handlar om mobbning. Som mänskligt fenomen är det intressant. Att det går att samla folk under fanor, som skulle vara portförbjudna var som helst annars.
Och att Bonnier tillåter detta att fortgå. De som tillhör en folksort, som i årtusenden har förföljts av sådana mobbar. Att en av deras författare anför en sådan flock, som ägnar sig åt förföljelse av andra.
Ett uteslutande av andra än de i inneflocken, vilka hånar petitesser och aldrig för ett ögonblick kan landa i ett allvar och i något som har någon relevans.
Att Bonnier som förlag håller en sådan författare om ryggen är en ren och skär skandal.
Det Maja Lundgren upplåter sin blogg åt är ett lismande, äcklande, ormande, eländigt mänskligt gottande i hånfullhet och spe."
Sakfrågan handlar alltså om mammor som förföljer pappor och tar barnen ifrån dem genom att anklaga dessa pappor för övergrepp, men som sagt det bryr sig inte Maja Lundgren om, utan hon upplåter sin blogg till allehanda förföljande.
Det är lätt att förstå att Bonnier, som förlag, är bekymrat och de är också inne och läser ibland på Maja Lundgrens blogg. Vilket också andra medier har gjort.
Som blogginnehavare behöver man inte släppa in all dynga, som råkar hamna där anonymt, i yttrandefrihetens namn. Det går att ta bort det värsta. Det går att slippa ha en blogg, som är ockuperad av en skriande mobb, som inte vet var gränserna går.
Också väldigt liberala debattsajter som Newsmill (där Bonnier också är inblandat) har insett att allt som kräks upp inte är värt att publicera, ens på kommentarsplats. Men på Maja Lundgrens blogg fortsätter illvilligheten och dumheten att frodas under en låtsasrar täckmantel.
Men allt Bonnier tydligen kan göra som förlag är att vädja om, att denna Maja Lundgrens blogg inte hädar och förföljer barn och föräldrar eller andra författare och journalister.
Som förlag har de ingenting att sätta emot de anonyma skränarna, som inte riskerar någonting. Dock vore det enkelt för blogginnehavarinnan att rensa i eländet. Och att själv inte ställa sig på mobbarnas och förföljarnas sida, genom att passivt åse vad som pågår.
Vargar rymde från Skånes djurpark
Uppenbarligen gick något snett i Skånes djurpark i Höör.
Fyra vargar rymde in till kronhjortarna och sköts av personalen. Så långt kan man få veta vad som hände genom att pussla ihop informationen. Besökarna fick lämna djurparken medan jakten pågick.
Sedan blir det mer och mer fantasifulla rykten, som till slut likt fjädern och hönan kommer upp till att tolv vargar sköts. Från Skånes djurparks sida ville man nämligen inte berätta vad som hade hänt i går. Istället ska de i dag skicka ut ett pressmeddelande.
Något är alltså tydligt fel med denna djurpark, som inte kan berätta rakt upp och ned vad som egentligen hände. Vargar är ett känsligt ämne. Särskilt nu när licensjakt har tillåtits och inte kunnat skötas på rätt sätt.
Men att bestämma sig för att dagen efter skicka ut ett pressmeddelande är alldeles fel sätt att rapportera om detta. Djurparkschefen Camilla Jönsson kunde inte säga något alls i går. Är hon ens chef för parken? Förtjänar hon sin chefslön?
Ingen vet. Men uppenbarligen har det varit så att man för 1 900 kronor har kunnat gå in och umgås med vargarna i hänget. Alltså är de något slags mellanting mellan vilt och tamt.
Och personalen har haft en relation till dem, som har varit annorlunda än om man hade låtit flocken sköta sig själv.
Hur kommer pressmeddelandet att lyda? Vi har situationen under kontroll? Ungefär det som sades i går. Det lär komma under dagen.
PS. Expressen meddelar nu att alla vargar - alla tolv - har avlivats. Det är djurförmannen Johan Lindström som berättar detta. Verkar vara mycket dåligt skött. Ett hål i stängslet gjorde att några rymde. Och sedan gick det inte att stoppa flocken. Som sagt dåligt skött.
Och något stämmer fortfarande inte för enligt deras hemsida så har de femton vargar. Inte tolv. Verkar som om paniken har gripit omkring sig. Bland människorna. Vad är det som pågår i Skånes djurpark? Här skriver Skånska Dagbladet om det som hände.
Fyra vargar rymde in till kronhjortarna och sköts av personalen. Så långt kan man få veta vad som hände genom att pussla ihop informationen. Besökarna fick lämna djurparken medan jakten pågick.
Sedan blir det mer och mer fantasifulla rykten, som till slut likt fjädern och hönan kommer upp till att tolv vargar sköts. Från Skånes djurparks sida ville man nämligen inte berätta vad som hade hänt i går. Istället ska de i dag skicka ut ett pressmeddelande.
Något är alltså tydligt fel med denna djurpark, som inte kan berätta rakt upp och ned vad som egentligen hände. Vargar är ett känsligt ämne. Särskilt nu när licensjakt har tillåtits och inte kunnat skötas på rätt sätt.
Men att bestämma sig för att dagen efter skicka ut ett pressmeddelande är alldeles fel sätt att rapportera om detta. Djurparkschefen Camilla Jönsson kunde inte säga något alls i går. Är hon ens chef för parken? Förtjänar hon sin chefslön?
Ingen vet. Men uppenbarligen har det varit så att man för 1 900 kronor har kunnat gå in och umgås med vargarna i hänget. Alltså är de något slags mellanting mellan vilt och tamt.
Och personalen har haft en relation till dem, som har varit annorlunda än om man hade låtit flocken sköta sig själv.
Hur kommer pressmeddelandet att lyda? Vi har situationen under kontroll? Ungefär det som sades i går. Det lär komma under dagen.
PS. Expressen meddelar nu att alla vargar - alla tolv - har avlivats. Det är djurförmannen Johan Lindström som berättar detta. Verkar vara mycket dåligt skött. Ett hål i stängslet gjorde att några rymde. Och sedan gick det inte att stoppa flocken. Som sagt dåligt skött.
Och något stämmer fortfarande inte för enligt deras hemsida så har de femton vargar. Inte tolv. Verkar som om paniken har gripit omkring sig. Bland människorna. Vad är det som pågår i Skånes djurpark? Här skriver Skånska Dagbladet om det som hände.
lördag 9 januari 2010
Rest in peace samlar 13 000 personer
Här ställer människor upp kring minnet av Nancy Jennifer Tavsan, 18-åringen, som mördades i Hjällbo. Den största minnessajten Rest in peace har samlat 13 000 personer.
Där finns fyra korta filmer gjorda till hennes minne, foton och kondoleanser från människor runt om i landet.
Det är en positiv uppslutning kring en ung människa och kring att detta aldrig mer ska behöva hända. Dessutom finns en namninsamling med krav på hårdare straff för mördare.
Nancy Jennifer Tavsans egen sida på Facebook ligger också kvar.
Mordet påminner mycket om det mord som inträffade i Södertälje år 2008, då en flicka på 16 år, Norba Haddad höggs till döds av en 39-åring med psykiska problem.
De kände inte varandra. Men den mördaren blev ganska snabbt fast.
Norba Haddad sörjs också på nätet. Båda flickorna hade sitt ursprung som syrianer.
Där finns fyra korta filmer gjorda till hennes minne, foton och kondoleanser från människor runt om i landet.
Det är en positiv uppslutning kring en ung människa och kring att detta aldrig mer ska behöva hända. Dessutom finns en namninsamling med krav på hårdare straff för mördare.
Nancy Jennifer Tavsans egen sida på Facebook ligger också kvar.
Mordet påminner mycket om det mord som inträffade i Södertälje år 2008, då en flicka på 16 år, Norba Haddad höggs till döds av en 39-åring med psykiska problem.
De kände inte varandra. Men den mördaren blev ganska snabbt fast.
Norba Haddad sörjs också på nätet. Båda flickorna hade sitt ursprung som syrianer.
Läkaresällskapet vill göra det lättare att dö
Jag måste säga att jag begriper egentligen inte den här dödshjälpsdebatten, som har hållit på i tiotalet år.
På mig verkar det som om det är läkarna som behöver hjälp, mer än patienterna. Fast det framställs som om patienterna ska få hjälp.
Min pappa dog snabbt när de väl hade gett honom morfin. Vi hann aldrig fram till hans dödsbädd.
Det var hans fru tillsammans med läkarna, som gav honom en dos så att han somnade in och slapp ha ont. Sjukhuset beklagade efteråt att han hade dött så snabbt.
Men nu ska allt detta sanktioneras bättre både genom Läkarförbundet och Läkaresällskapet, skriver Svenska Dagbladet.
Som sagt egentligen förstår jag inte riktigt problemet. Om det nu inte handlar om samvetsömma läkare, som behöver mera stöd.
Det måste handla om att man kan hålla patienter vid liv, som inte tycker att deras liv är värt att leva. Eller då de anhöriga inte tycker det. Men redan i dag kan man väl låta dem dö?
Som jag förstår saken så är det när detta ska debatteras offentligt, som det blir extra krångligt. I varje enskilt fall så pågår detta redan för fullt och läkarna vill - som sagt - ha det sanktionerat.
Åtminstone av de egna sällskapen. Så att de har ett etiskt stöd hos dem. Om än inte lagligt. Aktiv dödshjälp är fortfarande inte tillåten, varken av Läkaresällskapet eller Läkarförbundet.
På mig verkar det som om det är läkarna som behöver hjälp, mer än patienterna. Fast det framställs som om patienterna ska få hjälp.
Min pappa dog snabbt när de väl hade gett honom morfin. Vi hann aldrig fram till hans dödsbädd.
Det var hans fru tillsammans med läkarna, som gav honom en dos så att han somnade in och slapp ha ont. Sjukhuset beklagade efteråt att han hade dött så snabbt.
Men nu ska allt detta sanktioneras bättre både genom Läkarförbundet och Läkaresällskapet, skriver Svenska Dagbladet.
Som sagt egentligen förstår jag inte riktigt problemet. Om det nu inte handlar om samvetsömma läkare, som behöver mera stöd.
Det måste handla om att man kan hålla patienter vid liv, som inte tycker att deras liv är värt att leva. Eller då de anhöriga inte tycker det. Men redan i dag kan man väl låta dem dö?
Som jag förstår saken så är det när detta ska debatteras offentligt, som det blir extra krångligt. I varje enskilt fall så pågår detta redan för fullt och läkarna vill - som sagt - ha det sanktionerat.
Åtminstone av de egna sällskapen. Så att de har ett etiskt stöd hos dem. Om än inte lagligt. Aktiv dödshjälp är fortfarande inte tillåten, varken av Läkaresällskapet eller Läkarförbundet.
fredag 8 januari 2010
Och så fyller Elvis år
Elvis Presley skulle ha blivit 75 år i dag, om han inte hade dött redan 1977.
Jag valde mellan Tommy Steele och Elvis Presley då i sjätte klass, när klasskompisarna frågade. Det blev Elvis och hela väggen ovanför min säng var fullklistrad med bilder på idolen ur Bildjournalen och andra tidningar.
Elvis som varumärke går bättre än någonsin. Han omsätter mellan 40-50 miljoner dollar per år.
Det han stod för var något helt nytt, en kombination av vitt och svart i musiken. Han censurerades från höfterna och nedåt när han fick vara med i TV. Det ansågs obscent och barnförbjudet att titta på sånt.
Den första barnförbjudna film jag såg var Love Me Tender med Elvis Presley. Jag och kompisen smög in när vi var 14 år på en liten bio vid Hornsgatan i Stockholm. Så spännande och vuxet.
Idolskapet höll i sig under mina tonår, men sedan framstod han som en akterseglad idol. Det kom nya stjärnor hela tiden, men dock kan ingen slå hans röst. Inte ens nu.
Han förblir odödlig just genom att han dog så pass tidigt. Jag minns honom fortfarande som tjusig 25-åring och bortser nästan helt från bilderna av den fetlagde utspökade glittrande Las Vegas-varianten av sångartisten.
Och Tommy Steele? Vem minns ens honom?
PS. Jag såg dokumentären på TV om Elvis när han gjorde comeback 1967 efter att ha varit borta från scenen nästan tio år. Redan då fanns allt närvarande, som skulle ta död på honom.
Hans flörtande med publiken, pussande på den och skämtande med killgänget. Hans instängdhet i sin egen storhet. Och drogerna.
Det han skulle ha behövt hade varit att lämna allt detta amerikanska och gå till ett annat liv. Och det gjorde han. På sitt sätt. That´s the way it is. Så hette dokumentären. DS.
Jag valde mellan Tommy Steele och Elvis Presley då i sjätte klass, när klasskompisarna frågade. Det blev Elvis och hela väggen ovanför min säng var fullklistrad med bilder på idolen ur Bildjournalen och andra tidningar.
Elvis som varumärke går bättre än någonsin. Han omsätter mellan 40-50 miljoner dollar per år.
Det han stod för var något helt nytt, en kombination av vitt och svart i musiken. Han censurerades från höfterna och nedåt när han fick vara med i TV. Det ansågs obscent och barnförbjudet att titta på sånt.
Den första barnförbjudna film jag såg var Love Me Tender med Elvis Presley. Jag och kompisen smög in när vi var 14 år på en liten bio vid Hornsgatan i Stockholm. Så spännande och vuxet.
Idolskapet höll i sig under mina tonår, men sedan framstod han som en akterseglad idol. Det kom nya stjärnor hela tiden, men dock kan ingen slå hans röst. Inte ens nu.
Han förblir odödlig just genom att han dog så pass tidigt. Jag minns honom fortfarande som tjusig 25-åring och bortser nästan helt från bilderna av den fetlagde utspökade glittrande Las Vegas-varianten av sångartisten.
Och Tommy Steele? Vem minns ens honom?
PS. Jag såg dokumentären på TV om Elvis när han gjorde comeback 1967 efter att ha varit borta från scenen nästan tio år. Redan då fanns allt närvarande, som skulle ta död på honom.
Hans flörtande med publiken, pussande på den och skämtande med killgänget. Hans instängdhet i sin egen storhet. Och drogerna.
Det han skulle ha behövt hade varit att lämna allt detta amerikanska och gå till ett annat liv. Och det gjorde han. På sitt sätt. That´s the way it is. Så hette dokumentären. DS.
Eva-Britt Dahlström tyckte det var barnmisshandel
För sex år sedan framträdde Eva-Britt Dahlström, socialdemokrat i Karlskrona, i Allers och berättade om de uppslitande tvister, som hade uppstått mellan henne och hennes ex-man. Hon tyckte nästan att det var barnmisshandel med alla de restriktioner, som hon ålade barnen, när de under sju års tid flydde från maken.
Nu talar ex-maken ut hos Ingrid Carlqvist och ger en totalt annan version av vad som hände då på 80-talet när de skulle skiljas.
Han menar att ingenting av det han gjorde dög och att hon klagade på allt. Att han blev kallad till barnpsyk genom henne, men inte själv fick någon kallelse från dem. Att hon plötsligt flyttade och försvann med barnen. Att den äldste sonen till slut när han var 14 år, själv såg till att få kontakt med sin pappa. Och att de i dag har en god kontakt.
Båda sönerna är i dag i 30-årsåldern och Eva-Britt Dahlström har fått två barnbarn genom en av dem.
För mig framstår det som att Eva-Britt Dahlström har uppfört sig ungefär som Mia Eriksson och Liza Marklund. Hon har skaffat sig en karriär genom barnen och det trauma, som hon medverkade i kring pappan.
Jag talade häromdagen med den släkting till mig, som är gift med en man, som har berövats sina båda barn genom falska anklagelser om övergrepp. Hon menade att det verkar som om det finns ett mönster, som alla följer, som vill lägga beslag på barnen. Att det finns något slags tipsande kvinnor emellan om hur man gör.
Och det är vad som slår mig också, när jag läser Allersartikeln om Eva-Britt Dahlström. Det är som om hon har lärt sig vad hon ska säga och hur hon ska uppföra sig i sådana här fall. För henne själv har detta naturligtvis hjälpt henne i hennes politiska karriär.
En kvinna, som står upp för sina båda barn och som gör allt för att de ska slippa undan den monsterliknande pappan. Under mer än tjugofem år har hon levt enligt den här berättelsen. Och det är också där hennes karriär kommer in. Det berättar hon själv på sin hemsida.
Hon hade kontakt med höjdarna inom socialdemokratin berättar hon under rubriken Bakgrund. Justitieministern och socialministern. Och hon kom alltså igång sent i livet med sin politiska karriär, för hon måste leva under sk kvarstad, skyddad boendeadress, så länge.
Åtminstone fram tills nu har hon levt gott av att hålla fast vid sin historia. För nu är hon ifrågasatt på många håll.
Nu talar ex-maken ut hos Ingrid Carlqvist och ger en totalt annan version av vad som hände då på 80-talet när de skulle skiljas.
Han menar att ingenting av det han gjorde dög och att hon klagade på allt. Att han blev kallad till barnpsyk genom henne, men inte själv fick någon kallelse från dem. Att hon plötsligt flyttade och försvann med barnen. Att den äldste sonen till slut när han var 14 år, själv såg till att få kontakt med sin pappa. Och att de i dag har en god kontakt.
Båda sönerna är i dag i 30-årsåldern och Eva-Britt Dahlström har fått två barnbarn genom en av dem.
För mig framstår det som att Eva-Britt Dahlström har uppfört sig ungefär som Mia Eriksson och Liza Marklund. Hon har skaffat sig en karriär genom barnen och det trauma, som hon medverkade i kring pappan.
Jag talade häromdagen med den släkting till mig, som är gift med en man, som har berövats sina båda barn genom falska anklagelser om övergrepp. Hon menade att det verkar som om det finns ett mönster, som alla följer, som vill lägga beslag på barnen. Att det finns något slags tipsande kvinnor emellan om hur man gör.
Och det är vad som slår mig också, när jag läser Allersartikeln om Eva-Britt Dahlström. Det är som om hon har lärt sig vad hon ska säga och hur hon ska uppföra sig i sådana här fall. För henne själv har detta naturligtvis hjälpt henne i hennes politiska karriär.
En kvinna, som står upp för sina båda barn och som gör allt för att de ska slippa undan den monsterliknande pappan. Under mer än tjugofem år har hon levt enligt den här berättelsen. Och det är också där hennes karriär kommer in. Det berättar hon själv på sin hemsida.
Hon hade kontakt med höjdarna inom socialdemokratin berättar hon under rubriken Bakgrund. Justitieministern och socialministern. Och hon kom alltså igång sent i livet med sin politiska karriär, för hon måste leva under sk kvarstad, skyddad boendeadress, så länge.
Åtminstone fram tills nu har hon levt gott av att hålla fast vid sin historia. För nu är hon ifrågasatt på många håll.
Författare nekas köpa bostadsrätt
Sydsvenskan skriver i dag som första nyhet att en författare och journalist nekas att köpa en bostadsrätt för att han har för låga inkomster.
Det är inte så märkvärdigt för jag har själv försökt sälja en bostadsrätt en gång och då nekades flera köpare, att bli medlemmar i bostadsrättsföreningen. Ingen köpare dög av de som ville köpa vår bostadsrätt.
Detta var en förening, som bara ville ha särskilda människor boende där, med rätt åskådning. PK-människor alltså. Jag flyttade för jag trivdes inte i församlingen och de vanliga människor, som ville köpa dög alltså inte.
Till slut stod föreningen där utan någon köpare alls och de fick själva betala den avgift, som någon tilltänkt köpare skulle ha erlagt.
I det här fallet i Malmö så verkar det handla om ursprung. Mannen i fråga har en anställning på en webbyrå utan anställningskontrakt och det duger inte i Sverige. Han har nu vänt sig till hyresnämnden för att få stöd.
Vad jag förstår kan väl inte hyresnämnden medla, för det gör de mellan bostadsrättsföreningar och bostadsrättsinnehavare.
Kanske skulle han vända sig direkt till DO? Eller köpa en annan bostad? Eller be att få ett anställningskontrakt? Även om huvudkontoret för hans arbetsgivare befinner sig i Beirut.
Det är inte så märkvärdigt för jag har själv försökt sälja en bostadsrätt en gång och då nekades flera köpare, att bli medlemmar i bostadsrättsföreningen. Ingen köpare dög av de som ville köpa vår bostadsrätt.
Detta var en förening, som bara ville ha särskilda människor boende där, med rätt åskådning. PK-människor alltså. Jag flyttade för jag trivdes inte i församlingen och de vanliga människor, som ville köpa dög alltså inte.
Till slut stod föreningen där utan någon köpare alls och de fick själva betala den avgift, som någon tilltänkt köpare skulle ha erlagt.
I det här fallet i Malmö så verkar det handla om ursprung. Mannen i fråga har en anställning på en webbyrå utan anställningskontrakt och det duger inte i Sverige. Han har nu vänt sig till hyresnämnden för att få stöd.
Vad jag förstår kan väl inte hyresnämnden medla, för det gör de mellan bostadsrättsföreningar och bostadsrättsinnehavare.
Kanske skulle han vända sig direkt till DO? Eller köpa en annan bostad? Eller be att få ett anställningskontrakt? Även om huvudkontoret för hans arbetsgivare befinner sig i Beirut.
torsdag 7 januari 2010
Sonny Hjerpe Andersson blev 25 år
Han hittades död vid Västra Ringsjön i går morse och polisen misstänker mord. Hans kropp låg i närheten av hans hem.
Här är hans minnessida på Facebook.
Och här skriver sajten Politiskt Inkorrekt om vad som har hänt hitills.
I Sverige inträffar omkring tvåhundra fall per år med dödlig utgång: mord, dråp och misshandel. I dessa fall är huvuddelen av offren bekanta med gärningsmannen.
Mer än dubbelt så många män blir mördade, men kvinnomord väcker alltid mer uppmärksamhet. Under 2008 mördades 149 män och 60 kvinnor.
Män är överhuvudtaget mer utsatta för våld, olyckor och arbetslöshet. I trafiken är mellan 80-90 procent av olycksoffren män.
Män är omkring fyra gånger så hårt drabbade av den ekonomiska krisen, som kvinnor, genom arbetslöshet.
Vila i frid Sonny!
PS. Oduktionen visade att det inte var mord utan förmodligen sjukdom och eventuellt förfrysning. Men sorgen blir ju inte mindre för de anhöriga för det. DS
Här är hans minnessida på Facebook.
Och här skriver sajten Politiskt Inkorrekt om vad som har hänt hitills.
I Sverige inträffar omkring tvåhundra fall per år med dödlig utgång: mord, dråp och misshandel. I dessa fall är huvuddelen av offren bekanta med gärningsmannen.
Mer än dubbelt så många män blir mördade, men kvinnomord väcker alltid mer uppmärksamhet. Under 2008 mördades 149 män och 60 kvinnor.
Män är överhuvudtaget mer utsatta för våld, olyckor och arbetslöshet. I trafiken är mellan 80-90 procent av olycksoffren män.
Män är omkring fyra gånger så hårt drabbade av den ekonomiska krisen, som kvinnor, genom arbetslöshet.
Vila i frid Sonny!
PS. Oduktionen visade att det inte var mord utan förmodligen sjukdom och eventuellt förfrysning. Men sorgen blir ju inte mindre för de anhöriga för det. DS
Har du inte fått några mejl sedan nyår?
Det kan bero på ett spamfilter, som är gjort för att ta bort mejl daterade i framtiden. År 2010 var ett år lagom långt i framtiden tyckte de som programmerade detta filter. Det skriver nättidningen Realtid.
Filtret heter Spamassassin och används lite överallt på jordklotet.
Den stora millenniebuggen undveks alltså, men kanske har det varit ont om mejl nu den senaste veckan?
Lugn, det ordnar sig, för mejlen sparas en månad och skickas ut när programmerarna har börjat jobba igen... senast nästa vecka alltså.
Filtret heter Spamassassin och används lite överallt på jordklotet.
Den stora millenniebuggen undveks alltså, men kanske har det varit ont om mejl nu den senaste veckan?
Lugn, det ordnar sig, för mejlen sparas en månad och skickas ut när programmerarna har börjat jobba igen... senast nästa vecka alltså.
Susanne Biers film attackeras av Sudan
Den nya film, som Susanne Bier jobbar med anklagas för att vara islamofobisk och vara mot muslimer av Sudans regering. Det gäller filmen Hämnden med Mikael Persbrandt.
Sudans regering anser att denna film, som har premiär först i augusti i år, är klart i klass med Muhammedteckningarna och mot muslimer och araber.
Sudan har länge haft interna problem och filmen tar upp Darfur och de flyktingar, som finns där och följer dem till Danmark. Filmen spelades in i Kenya och det är naturligtvis politik att påstå det Sudans regering nu gör.
De menar att de flyktingar i Kenya, som har använts i filminspelningen känner sig lurade och tänker stämma filmbolaget. De som var statister i filmen fick betalt motsvarande mellan 200 och 500 kronor var.
Problemen i Darfur pågår sedan sju år tillbaka och handlar om att invånarna betraktar sig dels som araber och dels som svarta afrikaner. Det är alltså en fråga om hudfärg.
Sudans regering var starkt kritiskt till Muhammedteckningarna som Kurt Westergaard gjorde och svor på att ingen dansk skulle få sätta sin fot i landet.
Sudans regering anser att denna film, som har premiär först i augusti i år, är klart i klass med Muhammedteckningarna och mot muslimer och araber.
Sudan har länge haft interna problem och filmen tar upp Darfur och de flyktingar, som finns där och följer dem till Danmark. Filmen spelades in i Kenya och det är naturligtvis politik att påstå det Sudans regering nu gör.
De menar att de flyktingar i Kenya, som har använts i filminspelningen känner sig lurade och tänker stämma filmbolaget. De som var statister i filmen fick betalt motsvarande mellan 200 och 500 kronor var.
Problemen i Darfur pågår sedan sju år tillbaka och handlar om att invånarna betraktar sig dels som araber och dels som svarta afrikaner. Det är alltså en fråga om hudfärg.
Sudans regering var starkt kritiskt till Muhammedteckningarna som Kurt Westergaard gjorde och svor på att ingen dansk skulle få sätta sin fot i landet.
Enar Hansson hittades och har vaknat upp
Den 78-åring, som försvann med bilen och som själv ringde efter hjälp, hittades i går kväll nedkyld och medvetslös i skogen vid Gislaved.
Det var vänner till honom, som hittade honom vid den pallfabrik, som han tidigare har ägt.
Hans silvergrå bil stod översnöad ute på en brant åker. Enar Hansson hade kört vidare i sin bil när vägen tog slut, men nu satt han där icke kontaktbar och i en bil, som inte var i gång.
Senast i december förra året hände det att en kvinna höll på att frysa ihjäl efter en bilolycka, men då fick en taxichaufför en ingivelse att leta på olycksplatsen. Han hittade henne, skadad och medtagen i 13 graders kyla.
När man drabbas av nedkylning, hypotermi, så blir man också förvirrad och detta har också hänt Enar Hansson, som inte kunde redogöra för var han var någonstans.
Han är svårt medtagen och han var livshotande nedkyld, men han har nu vaknat upp på Värnamo sjukhus och hans tillstånd är stabilt.
Det var vänner till honom, som hittade honom vid den pallfabrik, som han tidigare har ägt.
Hans silvergrå bil stod översnöad ute på en brant åker. Enar Hansson hade kört vidare i sin bil när vägen tog slut, men nu satt han där icke kontaktbar och i en bil, som inte var i gång.
Senast i december förra året hände det att en kvinna höll på att frysa ihjäl efter en bilolycka, men då fick en taxichaufför en ingivelse att leta på olycksplatsen. Han hittade henne, skadad och medtagen i 13 graders kyla.
När man drabbas av nedkylning, hypotermi, så blir man också förvirrad och detta har också hänt Enar Hansson, som inte kunde redogöra för var han var någonstans.
Han är svårt medtagen och han var livshotande nedkyld, men han har nu vaknat upp på Värnamo sjukhus och hans tillstånd är stabilt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)