Sociala kontrakt

En välfärdsstat är beroende av att det finns ett osynligt socialt kontrakt, som gör att medborgarna i landet är beredda att betala skatt för att i sin tur få något tillbaka när de behöver det.

I Grekland är kontraktet i stort sett upplöst och där är det enda som fungerar pensionssystemet. I vårt land är det lite tvärtom. Här blir pensionärerna fattigare och fattigare.

När ett land har gått så långt att ingen längre tror att det är någon idé att dela med sig av skattepengar för att hjälpa de som har det sämre ställt så står upplösning, icke demokrati och i värsta fall inbördeskrig för dörren.

Och det är  i de äldsta länderna, som problemen uppkommer. Grekland som ses som demokratins vagga kan kanske i längden inte upprätthålla denna statsform.

I Sverige är alla överens om att barnfamiljerna har tillräckligt. Dessa går det ingen nöd på. Särskilt inte de som går på socialbidrag. En familj med tre barn får enligt riksnormen 12 660 kronor i månaden plus ersättning för boende, el, hemförsäkring, barnomsorg, sjukvård och medicin, akut tandvård, resor och a-kassa. Och så barnbidrag förstås på 3 754 kronor.

Här har jag tidigare skrivit om Europakrisen och Spaniens nödlån.