Hur många generationer tar det att bli svensk? Ja det är en bra fråga, som folkpartisten Jasenko Selimovic ställer i dag på DN debatt. I morgon är det Sveriges nationaldag vilket uppmärksammas.
Problemet med att känna sig svensk finns inte bara hos nyligen ankomna till Sverige. I min släkt har vi också haft svårt för detta. Det beror inte av att vi kom så nyligen. Omkring 99 procent av mina släktingar är svenskar sedan flera hundra år.
Det beror istället av att Sverige har haft svårt att ta hand om sina medborgare. Detta land exporterade under lång tid sina invånare till Amerika, vilket betyder att det nu finns lika många svenskättlingar där som det finns invånare i Sverige.
Sverige var ett fattigt land, som inte kunde ta hand om de sina. Missväxt och svält var vanligt. Det fanns inte tillräckligt med mark till alla. Detta pågick ända till efter andra världskriget, då var vi ett land med en intakt produktionsapparat och med en befolkning där inte den unga generationen av män var decimerad. Detta gjorde att vi blev ett rikare land.
Min nya bok I ormbärarens tid handlar om detta. Hur mina fattiga släktingar levde beroende av överheten i form av gods, herresäten och slott. Det var och är denna överhet som bestämmer över de andra.
Vi härstammar inte från ett folk av självbestämmande fria bönder, som lärare har lärt mig och andra i skolan. Nej mina släktingar var bara i undantagsfall något sådant. De flesta var torpare, backstugesittare, statare, pigor, drängar och enkla soldater.
Sverige var feodalt ända till 1943 när dagsverken förbjöds som betalning. Men min morfar och hans son fortsatte ännu att leverera fisk till det gods de tillhörde. Ännu i denna dag ägs detta torp Skärsholmen i Kärrbo av Lindö gods. Den äldste har fått ärva rätten att bruka det, men ingen har fått köpa det.
En kusin till mig, som inte ser helt svensk ut, sade att hon aldrig har känt sig riktigt hemma i Sverige, som en riktig svensk. Hon har rest över hela världen och känt sig hemma överallt, men inte i sitt eget land.
Så vårt problem handlar inte om nykomlingar, utan om att Sverige är ett särskilt land. Här har överheten bestämt länge och gör så än i dag. Vi har aldrig haft någon riktig omfördelning av mark, gods, gårdar, slott och herresäten.
Skiljelinjen går i min släkt mellan de som är ljusa och mörka. Jag har en kusin, som är ljus och med blå ögon. Han har aldrig haft några problem. Men så har jag kusiner som är mörka. När ett kusinbarn skulle gifta sig så sade den blivande fruns släktingar: Men ska du gifta dig med en utlänning?
Min nya bok I ormbärarens tid handlar om våra rötter, hur viktigt det är att känna sig hemma någonstans och hur svårt det kan vara. Vem är jag? Varifrån kommer jag? Är jag svensk? Varför ser jag ut som jag gör? Hur blev jag den människa jag är i dag? Dessa frågor som vi alla kan ställa oss.
Dessutom handlar I ormbärarens tid om detta år 2012. Detta ödesår för mänskligheten och världen. Det är inte ett totalt katastrofår, som en del tror, utan handlar om en möjlighet att gå vidare. För oss alla.
Problemet med att känna sig svensk finns inte bara hos nyligen ankomna till Sverige. I min släkt har vi också haft svårt för detta. Det beror inte av att vi kom så nyligen. Omkring 99 procent av mina släktingar är svenskar sedan flera hundra år.
Det beror istället av att Sverige har haft svårt att ta hand om sina medborgare. Detta land exporterade under lång tid sina invånare till Amerika, vilket betyder att det nu finns lika många svenskättlingar där som det finns invånare i Sverige.
Sverige var ett fattigt land, som inte kunde ta hand om de sina. Missväxt och svält var vanligt. Det fanns inte tillräckligt med mark till alla. Detta pågick ända till efter andra världskriget, då var vi ett land med en intakt produktionsapparat och med en befolkning där inte den unga generationen av män var decimerad. Detta gjorde att vi blev ett rikare land.
Min nya bok I ormbärarens tid handlar om detta. Hur mina fattiga släktingar levde beroende av överheten i form av gods, herresäten och slott. Det var och är denna överhet som bestämmer över de andra.
Vi härstammar inte från ett folk av självbestämmande fria bönder, som lärare har lärt mig och andra i skolan. Nej mina släktingar var bara i undantagsfall något sådant. De flesta var torpare, backstugesittare, statare, pigor, drängar och enkla soldater.
Sverige var feodalt ända till 1943 när dagsverken förbjöds som betalning. Men min morfar och hans son fortsatte ännu att leverera fisk till det gods de tillhörde. Ännu i denna dag ägs detta torp Skärsholmen i Kärrbo av Lindö gods. Den äldste har fått ärva rätten att bruka det, men ingen har fått köpa det.
En kusin till mig, som inte ser helt svensk ut, sade att hon aldrig har känt sig riktigt hemma i Sverige, som en riktig svensk. Hon har rest över hela världen och känt sig hemma överallt, men inte i sitt eget land.
Så vårt problem handlar inte om nykomlingar, utan om att Sverige är ett särskilt land. Här har överheten bestämt länge och gör så än i dag. Vi har aldrig haft någon riktig omfördelning av mark, gods, gårdar, slott och herresäten.
Skiljelinjen går i min släkt mellan de som är ljusa och mörka. Jag har en kusin, som är ljus och med blå ögon. Han har aldrig haft några problem. Men så har jag kusiner som är mörka. När ett kusinbarn skulle gifta sig så sade den blivande fruns släktingar: Men ska du gifta dig med en utlänning?
Min nya bok I ormbärarens tid handlar om våra rötter, hur viktigt det är att känna sig hemma någonstans och hur svårt det kan vara. Vem är jag? Varifrån kommer jag? Är jag svensk? Varför ser jag ut som jag gör? Hur blev jag den människa jag är i dag? Dessa frågor som vi alla kan ställa oss.
Dessutom handlar I ormbärarens tid om detta år 2012. Detta ödesår för mänskligheten och världen. Det är inte ett totalt katastrofår, som en del tror, utan handlar om en möjlighet att gå vidare. För oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar