Mattias Gardell och Anders Behring Breivik

Mattias Gardell är expert och ska vittna i rättegången mot Anders Behring Breivik. Jag hörde och såg honom i morse på SVT. Ja, hur ska han nu göra när han vittnar så att detta inte stödjer galningen, som sitter anklagad?


Han har träffat rätten för att försäkra sig om att det inte blir en cirkus, ett spektakel. Men går det att vittna utan att det blir märkligt? Mattias Gardell är naturligtvis tvungen att ställa upp. Han ingår själv i den tradition, där också Anders Behring Breivik ingår. 

Mattias Gardell är professor i jämförande religionvetenskap vid Uppsala universitet. Han har den professur som också Nathan Söderblom hade. Han som var ärkebiskop i svenska kyrkan. Professor Mattias Gardell ingår i samma tradition som Anders Behring Breivik och kommer att sätta in honom i ett sammanhang, ett politiskt och historiskt sammanhang.

Enligt Gardell är Anders Behring Breivik fascist, antifeminist och ingår i den tradition, som är ärkekonservativ. Jag tror att han gör Anders Behring Breivik till något han inte är.


Nog kan även en galning finna ett korn genom att citera andra källor, genom att tycka sig ingå i något större, genom att se sig själv som en fortsättning på det som pågick för tusen år sedan, en korsriddare, som strider för kristendomen. 

Som jag har skrivit tidigare om Anders Behring Breivik: Det hade varit okej om han hade nöjt sig med detta, att slå ihop idéer på internet, att samla på sig miljoner för att ge ut sitt manifest, om han hade agerat politiskt för detta.

Men nu gjorde han inte det. Han gick över gränsen till det vansinniga inre landskapet när han trodde att han ensam skulle ordna så att Europa inte blev invaderat av muslimer, att han ensam skulle stå där som den frälsande mannen, att han ensam kommer att bli hyllad som hjälte i framtiden.

Måtte vi inte upphöja en galning till något han inte är. Tyvärr så bidrar professor Mattias Gardell till detta.

Det är alldeles sant som psykiatern C G Jung har sagt att alla, som beträder vägen till sitt inre och vill ta itu med det som mänskligheten har sysslat med på den kollektiva nivån, råkar in i samma landskap, som de som har gått vilse där. Det gäller att inte falla för alla underliga återvändsgränder, som mänskligheten har passerat under sin väg mot något annat och bättre. 

Men Anders Behring Breivik var den kandidat, som verkligen inte kunde ta sig förbi alla dessa arketypiska blindskär. Människor som ger sig in där riskerar inte bara att förföras av idéerna utan också av känslorna och aningarna. Det storvulna och mäktiga, som finns där och att tro sig vara en envåldshärskare.

Dessa inre landskap, som finns hos oss alla, måste beträdas med förnuftet i behåll, med urskillning och fasthållande vid det vi också är som människor. Vi behöver hålla fast vid det enkla och vardagliga och inte gripas av storhetsvansinne och tro att vi är härskare över hela världen, att vi är jättar, som kliver omkring på jorden. Och allra viktigast är att kunna ta ett steg åt sidan och le lite överseende åt det vi håller på med. Att behålla humorn.

Alldeles uppenbart kunde inte Anders Behring Breivik detta. Han avlägsnade sig från mänskligheten, gick in i idéernas värld och hade ingen anima, varken yttre eller inre, som kunde ta ned honom på jorden, stödja honom och visa honom vägen till sitt inre själv. Få honom att begripa att hans idévärld skulle föra honom till döden redan i livet. En inre och yttre död. Hans mamma var den enda kvinnan, som var honom nära och hon var totalt omedveten. Hon var helt blind för vad som pågick.