fredag 12 mars 2010

Min goda väninna Gitta Magnell

Hon kommer ut med en ny bok nästa vår. Det är så roligt tycker jag. Hon har skrivit en tidigare som heter Teo och jag. Den handlar om henne son, som aldrig kommer att kunna läsa boken om sig själv. Eller kanske kommer han? På senare år har han knäckt läskoden.

Den boken kom ut våren 2008 när hon själv var över 70 år. Det är starkt att debutera då.

Vi började bägge år 1974 på Dagens Nyheter som journalister och hon är en av mina äldsta väninnor.

Jag hjälpte henne med hennes första bok, läste manus och kom med synpunkter och så skrev hon igen.

Det är en mycket fin bok hon har skrivit om sin son och om den vånda det är att ha barn. Han fick vid fyra års ålder diagnosen symbiotisk barndomspsykos. Några år senare ändrades diagnosen till autistiskt syndrom.

Gitta Magnells debutbok har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar, för att den ligger före i tiden. Hon tar in miljön kring barnet i sin poetiska och vackra skildring av sin son. Hon menar att det känslomässiga kaos som fanns i hans värld påverkade honom.

Länge har det varit tabu att prata om detta, för att inte föräldrarna skulle drabbas för hårt av skuld. Istället har trenden varit att säga att det beror på gener och arvsmässiga anlag. För att som sagt lyfta skulden från föräldrar.

Men människor lever alltid sina liv så gott de kan. Det gjorde Gitta Magnell och hennes tidigare sambo också. Naturligtvis. Det är en tung börda att få en son, som blir handikappad, men det är också som hon säger i boken: att få ett barn med autism är ingen tragedi utan tvärtom en särskild gåva.

Hennes nya bok kommer att heta Kungsgården och handlar om hennes barndom på den gård i Kalmar, där hennes pappa var arrendator. Hennes föräldrar motsvarar mina morföräldrar, fast i en mycket större skala, kan man säga.

Ingen av dem ägde något utan tog hand om andras hus och mark. Skötte om detta för att låta det gå vidare till nya generationer.

Marken kring den tidigare kungsgården används nu på ett mycket annorlunda sätt än det gjorde då. När lantbruket var mer naturligt. Och människor och djur ingick i det på ett annat sätt än nu.

Hon har tre album med fotografier från början av 1900-talet, som kommer att ingå i hennes nya bok. Jag ser fram emot den.

PS. Och ännu roligare är att hennes bok kommer redan nu i slutet av november 2011 istället för nästa vår. Den heter Skälby Kungsgård - en barndomsberättelse. Här har jag skrivit om den. DS.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar