onsdag 24 mars 2010

En dröm om kulturmänniskorna på DN

Jag drömde om mina gamla arbetskamrater på DN i natt. Jag jobbade ihop med kulturmänniskorna. Och det sista som hände var att min väska försvann, där jag hade allt viktigt.

Det är lite lustigt att jag fortfarande drömmer om dessa människor, som jag inte har sett på åratal. Men de är väl delar av mig själv. På mitt praktikjobb på radion, som ingick i utbildningen till journalist, så försvann min väska. På riktigt. Någon tog den helt enkelt.

Jag var så dum att jag trodde att det gick att ställa den på ett skrivbord, för det hade ju gått tidigare i mitt liv, på alla de arbetsplatser där jag hade varit. Och jag hade varit på massor runt om i Stockholm. Men på Sveriges Radio gick det inte, där stal någon den. Och jag hade varken pengar eller identitetshandlingar längre.

Ett symboliskt uttryck, för att jag hade blivit av med min identitet. Eller hur man nu ska tolka det. Eller att jag skulle bli fattig kanske i anden om jag jobbade där. För människorna där var inte särskilt mänskliga, utan delar av sitt jobb skulle man kunna säga. En del är det fortfarande.

Det är en svår och gränsöverskridande bransch, journalistbranschen. Eller borde vara det. Men det är lätt att slukas av jobbet istället för att själv kunna styra det. För det finns så mycket som måste bevakas, som någon har uttryckt det.

Den faran lurar på oss alla i våra liv. Att tappa bort oss själva. Och förbli ofärdiga människor bakom masker. Styrda utifrån av det som ser ut att vara fullkomligt nödvändigt att göra. Det krävs mod att bli något verkligt, något utformat och mänskligt. Det krävs sårbarhet och att visa den.

Och det är bland annat det jag gör i min första bok Ett Sekel av Tystnad. Jag visste förstås inte vad som skulle hända när jag började skriva den, för det är en dagbok. Jag kände bara att jag var tvungen att skriva för något mörkt och stort tornade upp sig.

Innan jag slutade på DN gick jag i terapi, som tidningen betalade, för att få syn på vad jag skulle göra. Och en bild minns jag. Det var att föreställa sig vad för slags fisk jag fick upp när jag stod och fiskade vid en brygga. Jag fick upp en jättestor haj och skrämde terapeuten med det.

Hon sade: Men du kunde väl ha fått upp en liten guldfisk eller nåt istället.

Men så fungerar inte livet. Och jag har dragit upp hajen.

4 kommentarer:

  1. Heh, SR är ju befolkat av kommunister , och sådana tror ju inte på det här med privat egendom, förutom när det gäller deras egna saker förstås. "Allt ditt är mitt, och allt mitt är mitt."

    SvaraRadera
  2. Det där var dumt, Anonym. Radion är inte "befolkad av kommunister". De privata åsikterna bland de många journalisterna där motsvarar med all sannolikhet riksgenomsnittet i yrkeskåren; det vill säga, sympatierna är spridda över hela höger-vänsterskalan. Vänstern är säkert överrepresenterad, men där bör ändå finnas fler liberaler än socialister - och de senare är idag betydligt färre än när Ann-Helena praktiserade där.

    När det gäller respekt för andras egendom så finns det ingenting som talar för att den är mindre i radiohuset än utanför. Det låg nog inte någon allt-mitt-är-ditt-ideologi bakom stölden. Jag befann mig själv ofta i radiohuset några år efter A-H och vet att säkerheten där var usel, trots spärrar och uniformerad vakt i entrén. En gång träffade jag på en kallsvettig tjackpundare på toaletten. Jag och en arbetskompis köpte kaffe åt honom i en automat och hjälpte honom ut till Oxenstiernsgatan; själv hade han aldrig hittat.

    SvaraRadera
  3. Tillfället gör tjuven! På Teneriffa gick en stöldvåg när jag var där. Jag höll i väskan krampaktigt. Jobbigt värre!

    Jasså - kostade dom på dig terapi. Vad ska man med en guldfisk till? Journalistbranschen är det mest överreklmaerade fält man kan tänka sig. Och den råaste och den elakaste. Men det syns inte. På den måste man få känna. Avundsjukan och illviljan. Jesus! Kanske avunsjukan på teatern är värre. Jag vet inte.

    SvaraRadera
  4. Helena: Jodå DN har alltid varit humant på det viset... egen läkarmottagning och allt (fast man kunde ju hålla koll på personalen då också). Alltså det var en underbar arbetsplats (tror jag) ända fram till mitten på 70-talet då tidningen för första gången i historien började att gå med förlust. Avundsjuka och illvilja fanns nog ibland... men annars älskade jag jobbet. Det är väl det jag delvis har tagit tillbaka nu... och gjort något mer av genom att skriva böcker.

    SvaraRadera