fredag 12 mars 2010

En epidemi av ångest och oro

Från 1988 fram till 2005 har känslan av ängslan, oro eller ångest blivit tre gånger så vanlig bland gymnasieungdomar enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2009.

Andelen femtonåringar som känt sig nere har mer än fördubblats under samma period enligt Skolbarns hälsovanor, HBSC.

2005 hade mer än 35 procent av alla tjejer och mer än 15 procent av alla killar i femtonårsåldern känt sig nere.

Det verkar som om det drar fram en epidemi av oro, ångest och ängslan hos våra barn. Forskare vet att tioårsåldern är avgörande, för om man senare i livet tycker att man är värd att omfattas av kärlek, omsorg och uppmärksamhet.

Den värsta åldern är 16 år enligt min egen erfarenhet som mamma. Då står barnen mitt i en stor valsituation och tror att allt de gör har livsavgörande betydelse. Så är det inte. Men om föräldrarna spär på den oron så är de illa ute.

Om dessutom föräldrarna tyngs då av oro för sin familj och sin egen existens i samhället så blir det naturligtvis värre.

I Skåne ska nu forskare undersöka varför dessa siffror är så alarmerande höga. Och varför de inte har varit det tidigare.

Jag kan på rak arm ge två svar: 90-talet innebar en kris av tidigare aldrig skådat slag, för vi trodde som samhälle att vi hela tiden gick framåt. Och att sådana årtionden av arbetslöshet som 1930-talet var något mänskligheten hade övervunnit.

Men så fungerar aldrig civilisationen. Vi uppnår aldrig ett paradis, utan måste alltid ta itu med livet om och om igen. Det är också en del av själva meningen med livet.

Och eftersom vi inte tog till oss vad som hände då på 90-talet och fortfarande inte har gjort det, så kom det en ny kris på 00-talet, som ett brev på posten. Det vi inte ser - inte ens nu - är att allt i vår värld påtalar för oss en gång till vad vi behöver veta.

Vi befinner oss i en materialistisk och icke-andlig värld, som genomsyras av makt och tro på guld. Och att vågskålen så hårt har slagit över åt detta håll gör naturligtvis att människor mår dåligt. Om de inte har något annat att stå på.

I vårt sekulariserade land har vi inte det. Vi får inte ens ha vår kultur intakt, för den är ingenting egentligen. Det har våra politiska ledare berättat för oss.

Vi har ingen religion, ingen tro på vår egen gemenskap och naturligtvis mår våra barn dåligt då. Om det förväntas att de ska leva helt ytligt och skaffa sig guld och makt. Genom att konkurrera ut alla andra.

Livet handlar inte om sådana saker, utan att veta vem man är och varifrån man kommer. Och vart man är på väg. Det mindre viktiga är om man ska ha råd att köpa ny bil eller skaffa sig ett finare hus. Det allra viktigaste är vad man har att stå på inom sig själv.

Någon som visste allt om detta var psykiatern Viktor E Frankl, som har skrivit boken Livet måste ha en mening. Han överlevde koncentrationslägren under andra världskriget i Tyskland.

Det som borde undersökas är snarare hur detta nu kan fungera. Hur en människa kan överleva under de vidrigaste omständigheter och gå vidare med sitt liv. Hur kommer det sig att så många människor trots allt kan må bra?

I Sverige skulle detta kunna handla om vad som hände efter den 28 september 1994 när Estonia sjönk. Eller vad som inträffade efter den 26 december 2004, när en tsunami drabbade Thailand.

Barn förlorade sina föräldrar och föräldrar förlorade sina barn i dessa bägge nationella katastrofer i vårt land. Jag känner människor som förlorade anhöriga i båda dessa katastrofer. Hur har dessa överlevande människor - vuxna och barn - kunnat gå vidare? Hur ser ett friskt förhållningssätt ut?

Hur vore det att för en gångs skull undersöka hur välfungerande människor gör? För att sedan kunna ge det vidare till det uppväxande släktet och ge dem hopp inför framtiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar