torsdag 11 mars 2010

Jag såg svenska filmen Flickan igår

Den handlade om Pippi Långstrumps svarta och bortvända sida. Fast den här flickan hade ingen häst hemma eller apa.

Men hon bodde på landet och blev övergiven av sina föräldrar, som åkte till Afrika för att hjälpa afrikanska barn.

Faster Anna skulle ta hand om den 10-åriga flickan, men fastern var en hippietyp. Gillade att partaja och när en överklassare kom förbi tog hon chansen och lämnade flickan ensam hemma.

En saga var det. Inte en riktig film. Och allt blev bara svartare vartefter filmen fortsatte. En slags Ingmar Bergman - fast med ett barn i huvudrollen. Flickan i huvudrollen drog sig undan från världen och blev en eremit till slut.

Grannen kom över, för att han hade börjat misstänka, att det inte fanns någon vuxen i huset. Då drack han upp mammans whisky och körde sedan i diket på vägen därifrån just som flickan svor över honom.

Hon blev till en riktig häxgestalt, när hon dessutom körde med utpressning mot honom, för han hade ju kört full.

Och så damp då ängeln från himlen ned i en luftballong och han tog med henne på en himlafärd innan mamma och pappa kom tillbaka. Och mannen från himlen kom uppenbarligen från Finland.

Vet inte om filmarna tänkte så, men det var förstås en allegori över tillståndet i Sverige. Med utvecklingen från 50-talet och framåt. Då Sverige spårade ur och skulle hjälpa alla andra, men inte ta hand om sina egna barn.

Och de som var satta att ta hand om barnen gjorde det inte, utan lämnade dem ensamma. I det här fallet tyckte barnet att det var bättre, än att ha den knäppa fastern hos sig.

Det var en film om den mörka och bortvända sidan av Pippi Långstrump som sagt och flickan växte till den sommaren och blev stor. En mörk saga med ett gott slut. Stilriktigare hade väl varit om hon hade drunknat där i pölen, när hon hade supit till. Då hade det kunnat bli ett debattinlägg.

Mamma och pappa kom hem till slut och allt blev bra igen då, för grannarna hade tagit hand om henne. Detta var ändå skildrat i en idyll, en sagoidyll. Det finns mycket värre öden för barn i Sverige, men att skildra detta på film har vi ännu inte kommit till. För vi vill tro att Sverige är ett bra land för barn.

Och filmen har klassats som en poetisk barndomsskildring, som har överväldigat publiken. Den fick Guldbagge för fotot vid galan senast. Men visst märks det att det är reklamare, som har gjort den. De har till och med ett "oväntat besök" i filmen.

Av de recensioner jag har läst har ingen fattat själva grundskildringen, eller tyckt att det var värt att nämna den. Utan alla blir så bedårade just av fotot och tidsskildringen. Allt sett ur ett barns ögon.

Tiden i filmen skulle vara 1981 och då hade vi ännu inte upplevt 1990-talet och heller inte 2000-talet. Förstås. På 1990-talet brakade landet ihop i den värsta krisen sedan 30-talet, men ännu har vi inte velat ta i detta med tång. Värst drabbades barnen. Jag vet för jag har barn som föddes på 80-talet.

Karin Arrhenius har skrivit manus till filmen och hon är född 1972, så hon var vuxen då 1992, när landet brakade. Det märks.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar