söndag 31 juli 2011

Paranoia i Norge

Att terroristen Breivik ställer orimliga krav som att kungahuset och regeringen ska avgå innan han börjar prata med polisen visar att han är lik Usama bin Laden, som han också har jämförts med.

Han har samma syn på världen som denne muslimske terrorist hade, men med omvända förtecken. Det är väst mot öst, en uppdelning starkare än när Berlinmuren fanns. Då delades Europa. Nu är det världen, som är delad. Men sedan pratar Breivik ändå, för i sin grandiositet så kan han inte hålla tyst.

Att ungdomarna på Utöya trodde att det var ett maktövertagande och var rädda för den riktiga polisen och insatsstyrkan visar också på den paranoia som finns. Så detta hade kunnat hända? Också i lilla trygga Norge? Att polis och militär tog över den politiska makten?

Terroristens mor har varit inne på förhör, men polisen vill inte berätta vad hon har sagt. Naturligtvis är Breivik sviken av det kvinnliga. Mamman hindrade honom att få ett liv tillsammans med pappan och hans nya fru. Ännu ett barnoffer i en vårdnadstvist.

En av hjältarna i historien är den tyske camparen Marcel Gleffe, som åkte en sex-sju vändor för att rädda så många ungdomar som möjligt ur det kalla vattnet. Tyskarna som var dödsfienden bara för drygt sextio år sedan. Allt är inte svart och vitt. Saker och ting ändras med tiden.

Och den uppdelning i öst och väst, som finns nu är den sista stora skiljelinjen. Naturligtvis måste vi gå mot en enhet på jorden. Det är en enda planet, vårt enda hem. Så länge vi inte kan ta oss till andra planeter och kolonisera dem. Samtidigt går utvecklingen mot det individuella, mot att var och en av oss ska ha mera makt.

Detta paradoxala tog sin boning i en man, terroristen Breivik. Om han hade uttryckt det på något annat sätt än med våld hade det varit helt acceptabelt i vårt samhälle. Som konst, film, manifest, roman, dataspel eller teater. Men han förväxlade sitt inre med det yttre och tog och tar allt bokstavligt.

Han var på väg och skulle skaffa sig pengar för att finansiera detta och sedan en organisation, men hade inte tålamod eller kunskap nog. Och han tyckte att han behövde 25 miljoner. Varför denna överfinansiering? Det hade räckt med de fyra miljoner han fick ihop för att starta det han ville. Men faktum var att han förlorade pengar på börsen. Då återstod våldet, att hämnas på allt och alla.

Att han måste ha så mycket pengar som 25 miljoner visar på en mycket mindervärdig del inuti honom själv. Han tror inte att han är värd något utan så mycket pengar. Och ändå hade han startat firma och tjänat en massa pengar. Var det för att hans pappa var värd en summa i den storleksordningen?

Det är viktigt att kunna klättra upp på stegen till himlen. Det betyder att det finns fler verkligheter än den vi ser omkring oss. Att vi kan bege oss på resor i vårt inre, men att detta inte får ta över allt. Vi måste kunna klättra ned igen till fasta marken. Terra firma.

4 kommentarer:

  1. "Mamman hindrade honom från att få ett liv tillsammans med pappan och hans nya fru. Ännu ett barnoffer för en vårdnadstvist."

    Men så står det inte i artikeln du länkar till. Där berättas ju att de hade kontakt, med pappan fram till 15-årsåldern och med styvmamman även fram tills mars i år.

    Pappan däremot hade inte träffat sonen 15 år och nu önskar han den samme död, att han borde ha skjutit sig själv också och att han aldrig mer vill träffa honom.

    Menar du alltså, AHR, att mamman var olämplig som vårdnadshavare?

    Vad vet du om detta?

    Att det skulle ha varit bättre för sonen att växa upp utomlands med pappan och styvmamman?

    I så fall, varför?

    SvaraRadera
  2. Anonym 11:38: Nä jag menar ingenting. Berättar bara vad som hände. Det är klart att han är ett offer i en vårdnadstvist. Pappan och hans nya fru ville adoptera honom. De bodde i Paris då. Han hade fått en helt annan uppväxt i Paris.

    Mamman och pappan skildes när han var kring ett år. Han har alltså i praktiken aldrig haft någon pappa, utan levt tillsammans med sin mamma. Och med kvinnor. Alla pojkar behöver sina pappor. Särskilt i de ömtåliga tonåren.

    Självklart har han känt sig övergiven av pappan också. Och att pappan säger att han borde ha begått självmord är väl för att dölja sina egna skuldkänslor. Gå inte i taket nu är du snäll för du tillhör väl kvinnoligan. Jag tillhör ingen falang alls.

    I början av 70-talet var jag med i Grupp 8 för att jag behövde det då och för att min mamma blev svårt misshandlad av sin tredje man. Hon dog senare det året.

    Men numera har det gått för långt åt det andra hållet, som jag har skrivit massor med inlägg om tidigare. Justitieminister Thomas Bodström fixade det innan han fick avgå 2006.

    Ha en bra dag! Och som sagt hetsa inte upp dig. Det lönar sig inte. Barn kan användas som slagträn mellan vuxna. Självklart är det så.

    SvaraRadera
  3. Visst, du säger att du inte menar någonting med vad du skrev, men du antyder moderns skuld till det inträffade.

    Visst hade en uppväxt i Frankrike antagligen varit annorlunda, men vad säger att den skulle ha varit bättre?

    Pappan skilde sig ju senare.., och man kan ju undra varför sonen efter detta hade god kontakt med styvmamman, men inte med sin egen far?

    Har du någon teori om vad detta kan ha berott på?

    Anser du det även det är mammans fel att pappan valde att bosätta sig så långt från sonen?

    SvaraRadera
  4. Nej kära Anonym jag har inga teorier. Jag brukar hålla mig till fakta. Och fakta i det här fallet är vad jag har sagt. Plus att styvmamman bodde kvar i Oslo, men det gjorde uppenbarligen inte pappan. För övrigt tycker jag att Barnkonventionen borde vara lag, vilket jag har uttryckt ett flertal ggr. Bland annat här på Newsmill:

    http://www.newsmill.se/inlagg/2010/08/13/g-r-barnkonventionen-till-lag

    http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/26/kungaparet-st-r-p-barnens-sida

    SvaraRadera