Vellinge i fokus

I dag tittar hela massmedievärlden på när AFA ska ryka ihop med SD i Vellinge och alla medier (inklusive TT) har gjort sitt bästa för att piska upp stämningen.

Det var nämligen så att en lövhög började ryka i morse vid femtiden i Vellinge och brandkåren kallades dit. I Sydsvenskan får man en något så när okej bild av det hela när polisen säger att det "inte börjar brinna av sig själv i det här vädret" och att branden var "en bra bit" ifrån själva huset.

TT, som många medier - inklusive Dagens Nyheter - citerar, har istället fått polisen att säga: "det börjar inte brinna av sig själv". Att det var långt ifrån huset hoppar TT över.

Svenska Dagbladet har en egen text och berättar vad som hände. Och att det inte var mordbrand, men att någon hade lagt torrt hö under löven. Och det hela rubriceras som "hets mot folkgrupp". Det var alltså inte mordbrand för det fanns ingen som helst risk att branden skulle spridas till själva huset.

Alltså om någon verkligen hade velat skada dessa tonårskillar, som bor där hade de väl lagt det torra höet, som de uppenbarligen tog med sig dit, invid en husvägg. Så tänker blomkvistaren i mig. Här är det motsatsen som har varit fallet.

De som gjorde det här såg verkligen till att det inte skulle brinna. Att lägga torrt hö under våta löv gör att det blir en massa rök, men ingenting mer. Fråga mig. Jag eldar grenar med eller utan löv varje år och det är alltid svårt att få igång elden. Även om det är torrt.

Det finns grannar som envisas med att elda enbart löv också och de lägger en rökridå över hela nejden. Men det tycker de hör till.

Eftersom det har regnat nästan oupphörligt den senaste tiden fanns det inte en chans att få eld på denna lövhög. Då skulle de ha behövt bensinindränka allt och det gjordes uppenbarligen inte.

Alltså var det inte några elakingar, som ville skada själva förläggningen, som gjorde detta. Men rök syns bra och ingen rök utan eld. Det hela handlar om att få optimal uppmärksamhet på det "slag" som ska stå i Vellinge i dag.

Och det lyckades till hundra procent. För vem som än tände på måste det kännas som "bingo".

PS. Det kan bli rubricerat som hets mot folkgrupp, säger polisen till Expressen och Aftonbladet har en egen neutral artikel med en bild på boendet, som visar att det inte finns ett enda löv i närheten av huset. DS.

TV4 presenterade Kurt Olsson

Han stod och ritade kurvor hit och dit på ett blädderblock i morse och visade att det håller på att gå åt helvete för oss. Ja, det var alltså en mycket seriös forskare förstås, men han uppförde sig exakt som Kurt Olsson.

Jag stängde av TV-apparaten sedan - orkade inte lyssna - så jag vet inte om han verkligen hade något nytt att komma med. Efter svininfluensan är klimathotet det som trycks på oss dagligen. Nu har länder i Centralamerika kommit med ett krav på 725 miljarder kronor, som vi ska betala.

Detta för att vi har orsakat torka och översvämningar i Centralamerika. Det är miljöministern i Guatemala Luis Ferrate, som visar framfötterna och kräver detta tillsammans med andra miljöministrar.

Vad jag vet så har Guatemala och Centralamerika många gånger drabbats av miljökatastrofer. Det är därför det finns så många övergivna mayatempel i djungeln.

Gudarna övergav befolkningen, kungarna och prästerna och de blev tvungna att flytta. Men nu för tiden är allt vårt eget fel. Människor bär den totala skulden och särskilt de som bor i industriländer. Jag tycker nog att vi som art har utvecklat en viss hybris, som tror att vi har all den makten.

Dock kvarstår faktum att Centralamerika kommer att formellt avkräva oss i industriländerna en ekologisk skuld på klimatmötet som FN står för den 7-18 december i Köpenhamn. Förutom Guatemala är det länderna Belize, Costa Rica, Dominikanska Republiken, El Salvador, Honduras och Panama. Går det så går det, som folk brukar säga.

Muterat virus dödar norrmän

Två norrmän har avlidit av ett muterat influensavirus, som kan gå längre ned i lungorna. Detta virus finns också i Sverige.

Min reaktion var att gapskratta när jag läste detta på text-TV. Ursäkta mig anhöriga till dessa norrmän, men det var väl en stressreaktion över alla larm den senaste tiden. Och nu har ju en 71-årig kvinna dött i Sverige också. Jag som trodde min åldersgrupp var skyddad (fast jag är ju lite yngre).

Snart känns det som om man får vara glad ifall vi överlever helgen. Den som bara läser kvällstidningarna kan tro att det är ett anfall från rymden, som pågår. Ja, det är det kanske, men inte den yttre utan den inre i så fall.

Inuti våra egna kroppar utvecklas våra värsta fiender. Hur ska det gå? Vem vinner?

Alltså jag ser det rätt så lakoniskt, som att någon gång ska vi alla dö, men jag tänker inte göra det nu. Vi hade säkert den där influensan redan i september då alla träffades igen efter semestrarna. Grabben hade nästan 40 graders feber och jätteont i halsen. Och vi andra fick det också.

Det finns ingen anledning till panik, säger det norska folkhälsoinstitutet. Va om dom säger det, så är det naturligtvis tvärtom. I varje fall är det så i alla katastroffilmer. Tamiflu går numera att köpa fritt på apotek i Norge. Så inte ens läkarna vill träffa patienterna längre.

Hur sjutton står det till i vårt västra grannland? Och hur ska vi hålla fi borta ifrån oss? Ursäkta mig, men jag kan inte ta allt på allvar. Särskilt inte på fredagar. Vi hörs om vi lever i morgon.

Jan Guillou anmäler Expressen

Tydligen har tidningen trampat honom på tårna genom att avslöja att han var KGB-agent så nu anmäler Jan Guillou Expressen till PO.

Han påstår att Expressen har utpekat honom som "sovjetisk spion" fast Expressen aldrig använde just det epitetet.

Jan Guillou fick också stort utrymme att bemöta allt detta i intervjuer och i en chatt med Expressens läsare. Thomas Mattsson säger också att en del har klagat över att han fick så stort utrymme, men det tyckte Expressens chefredaktör var helt i sin ordning.

Jan Guillou själv har gjort sig oanträffbar och är bortrest enligt sin sambo Ann-Marie Skarp. Han liknar mer och mer en romanfigur, inte ur sina egna böcker utan ur Liza Marklunds: Mia Eriksson.

Här är artikeln om detta ur Expressen. Och här skriver Dagens Media om detta.

Nicolas Cage är bankrutt

Skådespelaren Nicolas Cage, som är brorson till regissören Francis Ford Coppola, har levt på stor fot under mer än ett decennium av sitt liv och fick nyligen se två av sina hem gå under klubban i New Orleans.

Han har stämt sin tidigare ekonomiske rådgivare Samuel Levin, men denne har i sin tur stämt honom tillbaka. Enligt Levin så varnades Cage redan på 90-talet för sitt utsvävande ekonomiska liv. Men han drog inga lärdomar av detta.

Nicolas Cage skulle ha behövt tjäna omkring 210 miljoner kronor per år för att ha råd med sin livsstil. Bara under 2007 köpte han tre nya hem för sammanlagt 33 miljoner dollar. Och han avslutade sin inköpsrunda med att köpa två slott i Europa. Ett i England och ett i Tyskland.

Nu går det ekonomiska inte ihop längre för Cage. Det var den finansiella krisen 2008, som gjorde att tillgångarna av bland annat hans femton villor inte längre översteg vad han hade lånat. Dessutom har han skatteskulder på omkring 40 miljoner kronor.

Uppenbarligen är Nicolas Cage en shopoholic, som skulle behöva något slags avväjningskur. CNN sammanfattar hans situation här.

Annika Östberg blir fri 2011

Att Annika Östberg nu får sitt straff tidsbegränsat var inte överraskande. Om hon hade gjort några liknande brott i Sverige hade hon varit fri för årtionden sedan. Så stor skillnad är det på straffen i USA och Sverige.

Det är de anhöriga till de brottsutsatta som bestämmer en del över fångarna i USA och i Annika Östbergs fall har de hela tiden motsatt sig att hon skulle släppas fri. Det är ett slags personlig vendetta, ett begär efter rättvisa - ett slags öga för öga - som ingår i straffen. Men här i Sverige har släktingar till brottsutsatta inte längre någon talan.

Annika Östberg Deasy har haft ett tufft liv sedan hon begick sina brott i USA och dömdes till 25 år till livstid i Kalifornien.

Inte för att jag begriper riktigt varför hon begav sig in på brottets bana, men helt klart hade inte detta hänt om inte mamman hade flyttat med henne till USA, när hon var liten. Som alltid i sådana här fall finns svaren på frågorna om hennes öde i hennes närmaste omgivningar. Med en mamma, som uppenbarligen övergav henne när hon var elva år.

Både Annika och hennes mamma verkar ha varit kvar i en kvinnoroll, där männen var de som bestämde. Annika tog på sig ett brott, som hennes pojkvän begick redan 1972. Det är detta synsätt som många kvinnor har gentemot omogna män: att de ska ta hand om dem. De går in i en självförstörande mammaroll istället för att se att de ska ta hand om sig själva.

Männen blir något slags mörka jesusfigurer, som har offrats på samhällets altare och kvinnorna ska rädda dem. Och i Annika Östberg Deasys fall blev det hon själv som till sist offrades. Kanske kan hon till slut börja något slags eget liv om ett par år, när hon själv närmar sig en ålderdom, som eventuellt har gett henne en viss mognad.

Det går också att se det i Jungperspektiv och begripa att Annika Östberg Deasys egen inre mansbild inte var vacker. Den får en ung flicka av sin far. Förstörs denna bild dessutom av hennes mor har en kvinna ingenting på manssidan, som stöttar henne inifrån, utan bilden blir svart och blir i värsta fall till en dödsdom.

Annika Östberg Deasy klarade sig från denna dödsdom i det yttre livet genom att erkänna sina brott i USA.

Storyline nu igen

Expressen och Aftonbladet skriver om ett terroistattentat som inträffade i Hölöskolan i klass 6-7 i Södertälje. Terrorister hade sprängt kärnkraftverk och alla invånare måste fly Sverige. Barnen blev förstås rädda och började gråta.

Då avslöjade lärarna att det handlade om storyline. Samma sak inträffade här på Värmdö för några år sedan. Då var det eleverna i Hemmestaskolan här på Värmdö, som fick höra att terrorister hade sprängt tunnelbanan och bussar och att ingen visste hur det hade gått för deras föräldrar.

Naturligtvis blev eleverna chockade när deras lärare, som ska vara deras trygghet och inte ljuga för dem, berättade detta.

Alltså hur kan vuxna människor, som är lärare, utsätta barn för sådant? Ett cyniskt sätt att "upplysa" dem om hur farlig världen är? Tror lärare inte att de vet det ändå?

Att använda storyline med katastrofteman, som ska vara på "riktigt" är inte något som ens vuxna blir utsatta för. En arbetsgivare som fejkade detta för sina anställda skulle knappast överleva affärsmässigt, men skolan kan göra det för små barn.

Så det är alltså när barn blir tolv år som de ska "upplysas" med hjälp av chock om vad som kan hända i världen? Hur kan en skola utsätta sina elever för sådant? Kan inte skolverket en gång för alla säga att det inte är lämpligt att uppfostra barn på det här viset?

Vad säger skolminister Jan Björklund om detta? Ska barn i Sverige "uppfostras" med hjälp av lögner och chock?

Hemmestaskolans rektor fick inte förlängt förordnande efter detta. Fast hon ville det.

Katastroffilmen 2012

Den nya storfilmen om jordens undergång 2012 får helt olika betyg i olika medier. Sämst betyg hitills får den i GP, där den endast får en fyr. Olle Råde menar att ifall jorden ska gå under och några ändå räddas så kunde det gå lite fortare än 2 timmar och 38 minuter.

På SVT såg jag recensionen i Gomorron-TV och där var recensenten C-G Karlsson nästan lika sur, fast filmen fick till slut två klappor. Och programledaren försökte balansera genom att säga lite överslätande, att det finns många som gillar katastroffilmer.

Ungefär lika sarkastisk som SVT är min gamla jobbarkompis Eva af Geijerstam i sin recension. Hon är så avfärdande att hon tror att det var inkaindianernas gamla spådom, som nu går i uppfyllelse.

Nä Eva (kära brylling jo du lär vara det) det är mayaindianernas almanacka, som slutar i december 2012 och också Nostradamus lär ha förutspått att något dramatiskt ska inträffa då när jorden står i Ormbärarens tecken - det trettonde tecknet på stjärnhimlen - numera bortglömt, mellan Skorpionen och Skytten. Detta tecken som ligger i The Dark Rift, som är mittpunkten i vår galax.

Vår sol kommer att befinna sig där i navet av vår galax Vintergatan vid vintersolståndet om tre år och detta har gett upphov till alla spekulationer om något katastrofalt. Jag som har mayaindiangener i kroppen ser denna mittpunkt som en möjlighet till utveckling. Om man nu ska se det som något alls.

Denna position i världsalltet innebär att två stora kors uppenbarar sig. Ett på jorden och ett i himlen. Dessa sammanfaller rent astronomiskt vid denna tidpunkt. Och vår planet befinner sig alltså i linje med solen nära skärningspunkten av dessa kors. Vi lär få uppleva om det betyder något.

Uppenbarligen finns det en politisk dimension i recensionerna också för Svenska Dagbladets Jan Söderqvist är den som ger ett relativt högt betyg: fyra prickar på tärningen till denna film (av sex möjliga).

Denna livsåskådnings- eller politiska dimension låtsas kulturmänniskor inte om i recensioner, men den finns där alltid. Och denna storfilm, där berättelsen är tagen direkt från bibeln och andra religiösa böcker, som mayaindianernas, stöter bort människor, som är icke-bekännande. Eller som bekänner sig till någon annan -ism.

Den här gången går inte jorden under i vatten, som i syndafloden, utan i eld. Och det är ett välkänt undergångstema genom kulturhistorien och i olika religioner. Att solen vänder sig mot mänskligheten skulle förr i tiden ha tolkats som att Gud gjorde det.

Amerikansk patriotism - som denna film förstås också innehåller - och kristna värderingar ihop med detta är inte något som vänstermänniskor i Sverige någonsin har gillat.

Bodström tror inte på sossarna

Den slutsatsen kan man dra av att han tänker flytta till USA nästa år efter valet. Hans familj ska flytta först.

Att gå ut och prata om det redan nu är inte så smart. Mycket vatten hinner rinna innan det är dags för flytt för den stora familjen med fyra barn, vilket Aftonbladet berättar. De ska stanna där ett läsår. Så utttrycks det.

Man kan alltså tänka sig att barnen ska få gå i skola i USA. Allihop. I vanliga fall brukar familjer släppa iväg sina telningar, när de har tagit studenten, men så blir tydligen inte fallet här. Utan äldste sonen får med sig hela familjen.

Thomas Bodström har ett tungt jobb inför valet nästa år: att få stockholmarna att välja sossarna före borgarna. Något som är dömt att misslyckas.

Senast tog Bodström på sig att också sitta i kyrkofullmäktige i Nacka. Han tänker föreläsa och skriva en ny bok i USA. Allt bestämdes för två veckor sedan av familjen. Varför denna brådska med att offentliggöra?

Ett gigantiskt isberg flyter vid Antarktis

Hela 700 meter långt och det har siktats vid Macquarieöarna, som ligger halvvägs mellan Antarktis och Nya Zeeland. Forskarna menar att det kanske har flutit omkring så länge som nio år i havet innan det siktades.

Svenska Dagbladet hade först kommentarsfunktion till denna korta nyhetsnotis från respektabla TT-AFP och AP, men har nu stängt av den. Alla kommentarer - nästan utan undantag - drev med uppvärmningen och miljöaspekterna av detta isberg.

Massor med andra tidningar har också publicerat denna lilla artikel och med den spektakulära bilden av ett isberg. Det kan bli farligt för sjöfarten när det bryts upp sägs det.

Jaha ja. Och det lär vara så att isen kring våra poler har tilltagit i storlek de senaste åren, men det rapporteras det inte så gärna om. Trenden är att vi alla ska översvämmas av de stigande haven. En ny variant av syndafloden i bibeln.

Jag tar gärna sjötomt. Bor några hundra meter från havet, uppskattningsvis fem meter upp. Går det att beställa lite mer uppvärmning och lite stora smältande isberg?

Själv är jag lika trött som alla andra på alla hot som ständigt strömmar mot oss från medier om maten, haven, flunsor och mayaindianerna.

Var låg paradiset någonstans?

Från rymden går det att se med satellitkameror, att det som beskrivs i bibeln en gång fanns. Eden, som låg österut och som sade ligga där fyra floder möttes Eufrat, Tigris, Pison och Gihon.

Problemet med den historien har alltid varit att bara de två första floderna går att hitta i dag, men från rymden går det att se två floder till i uttorkade flodbäddar. De fanns när det var grönare och fuktigare i Mesopotamien. Det som i dag är Irak.

Och på den tiden gjorde den myckna inlandsisen på norra halvklotet att haven låg omkring 150 meter lägre än nu. Detta inträffade för omkring 7 000 år sedan.

Hela gamla testamentet är äldre historier ihopsamlade under lång tid och nedtecknade omkring tusen år innan Jesu födelse. Historien om den stora floden, översvämningen som Noas ark klarade kan handla om när bergen, som skyddade dalen där Eden låg, översvämmades av havet.

Det blev en stormflod, som överträffade allt vad människorna tidigare hade sett. Vattenmassorna vällde in med femhundra gånger mer vatten än vad som nu finns i Niagarafallen. Det har vetenskapsmän beräknat.

Eden försvann och det ligger numera på havets botten i Persiska Viken. Och en annan tid tog över.

Den tidigare ormgudinnan Tiamat, som är världens skapare i eposet om Gilgamesh. Hon som också skapade jorden på sju dagar, ersattes med en manlig gudom och ormen blev förförare och ond makt i paradiset. De tidigare gudinnorna ersattes med manliga gudar. Gilgamesh var en härskare, som levde omkring 2 700 f Kr.

Konstgjord snö föll över Peking

I Kina fixar myndigheterna nederbörd när det behövs. Det gjorde de till OS 2008. Ordnade så att det regnade utanför Peking och inte på idrotten. Men nu har de ordnat så att det snöar. För det hade blivit torka.

Det kom ett par decimeter snö i Peking tack vare, att myndigheterna hade strött ut silverjodid på molnen så att de gav ifrån sig nederbörd. Eventuellt har de också använt kolsyresnö.

Metoden hittades på under andra världskriget och det sägs att Sovjet använde denna metod för att slippa radioaktivt nedfall från Tjernobyl 1986 i Moskva. Detta har dock förnekats från officiellt håll.

Förfarandet är dyrbart och icke helt tillförlitlig. Så det lönar sig inte att använda i naturligt torra områden.

Snöandet blev dock en smula för rikligt den här gången kanske. Trädgrenar bröts av och ett visst kaos i trafiken utbröt.

Det hade inte kommit någon ordentlig nederbörd sedan i oktober förra året.

Kaos i Värmdö efter vaccin

I Hemmesta centrum stod en folkmassa i kö för att få tider till vaccination. Utomhus på en parkeringsplats.

Det är följden av att medier och myndigheter skrämt människor till att tro, att de dör om de inte blir vaccinerade mot svininfluensan. Och särskilt barnen är utsatta, så därför stod föräldrar i kö utomhus med sina barn i kylan.

Tanken var att de inte skulle köa på vårdcentralen och smitta varandra, så därför skulle de köa utomhus på olika platser i kommunen istället.

Många föräldrar åkte till Nacka där de åtminstone fick köa inomhus och få en spruta med vaccin när de väl kom fram. Inte bara en tid.

Nu skrotar Värmdö systemet och har istället telefontid en dag i veckan efter kontorstid. Barn och ungdomar prioriterades till de 2 000 doser som fanns förra veckan i det barnrika Värmdö. Drygt 11 000 barn och ungdomar upp till nitton år bor i Värmdö.

De vuxna är kring 26 000 och får antagligen inte något vaccin ens till jul. Det finns helt enkelt inte något vaccin.

PS. Jag skrev om svininfluensan och hysterin kring den redan i slutet av april i år på Newsmill. DS.

Är storfilmen om Greta Garbo en bluff?

Nättidningen Realtid berättar att storfilmen Greta Garbo, som borde ha varit inspelad nu och som skulle få premiär 2010 kanske aldrig blir av.

Det är den efterlysta ekobrottslingen Björn Höglund, som är exekutiv producent för storfilmen, men pengarna har lyst med sin frånvaro.

Medier i Sverige skrev glatt om den stora satsningen för omkring ett år sedan då Anna-Karin Eskilsson äntligen hade fått sin drömroll efter nästan ett och ett halvt årtiondes slit i det stora drömlandet Amerika.

Regissör till denna storfilm skulle enligt uppgift vara den 79-årige veteranen i nöjesvärlden Buddy Bregman. Men pengarna har ännu så länge uteblivit.

Att Björn Höglund nu är häktad och väntar på utlämning till Sverige gör inte situationen bättre. I värsta fall är det hela en bluff med diverse sponsorspengar inblandade.

Inte heller Greta Garbos släktingar i USA har hört talas om någon film om den svenska filmstjärnan.

Ekobrottslingen Björn Höglund greps i början av november efter en polisjakt. Han lär ha befunnit sig i Anna-Karin Eskilssons lägenhet.

Idag föll muren också i Sverige

Muren som delade Tyskland föll för tjugo år sedan. Jag och andra drog en lättnadens suck. Jag var barnledig då. Upptagen med det vardagliga. Precis som att jag var upptagen med att plugga när den byggdes 1961 när jag var nästan 16 år.

År 1989 hade den stått där hela mitt vuxna liv och jag hade sett den både i Berlin och på andra ställen i Västtyskland. Den skiljde släktingar åt och delade ett land.

Mitt första barn fick jag med en västtysk kille, som hade vuxit upp i ruinerna efter andra världskriget. Bokstavligen. Eftersom det tog sexton år att röja upp i Braunschweig efter alla de hundratusentals bomberna, som hade förstört hela det gamla centrumet med korsvirkeshus.

Kanske kan man säga att muren har fallit också i Sverige i dag. Vi tror inte längre på kommunister som Lars Ohly eller Jan Guillou. De har ingen större trovärdighet. Och jag tror inte som Niklas Ekdal skriver på Newsmill i dag att dessa båda och andra långt ut till vänster bara kommer att gå vidare som om ingenting har hänt.

Niklas Ekdal föddes det år muren byggdes och han begriper inte historien. Inte den historia, som jag har sett. Inte vanliga människors historia. Inte hur mycket vi har varit vända till England och USA. Inte hyllade vi Sovjet i Björkhagen, där jag växte upp.

Äntligen har kanske muren fallit också inuti människor i Sverige så att de kan se klart. Och de som inte kan det kommer alldeles strax att förlora sin makt. Det är mitt hopp för framtiden.

Thomas Di Levas tid som profet

Jag har funderat mycket på Thomas Di Leva de senaste dagarna sedan hans flickvän anmälde honom till polisen, men den lade ned allt samma dag. Går det att vara en kosmisk upplyst person och leva i det vanliga samhället?

Svårt är det. Det visade också Ghandi, som hade problem med sexualitet. Denna kraft som väl står emot det kosmiska ljuset. Eller går de att förena? Det ryktas om att det gör så, åtminstone i Di Levas tempel.

Helt klart är att Thomas Di Leva inom sig själv tydligen hyser båda dessa storheter, vilka i sig kan slita sönder en människa. Nu verkar det som hans image håller på att falla sönder.

Det var i slutet av februari i år som han framträdde som nyförlovad med Zinat Pirzadeh från Iran. Hon tyckte att det var jobbigt att vara utlänning i Sverige och han tyckte det var värre att vara utomjording.

Med dessa anspråk på att inte ens vara från vår planet, så är det inte så märkligt ifall detta inte går ihop med att vara människa. Det svåraste jobbet någon varelse kan ha här.

Ghandi klarade av det genom att bli mer och mer asketisk genom åren, men med Di Leva verkar det gå åt motsatt håll. Inte bra. Han har sagt: Den fria viljan är en grundlag i rymden.

Som någon kommenterade. Han är i sin fulla rätt att inte betala skatt om han inte vill. Dock får han nog ta konsekvenserna om detta upptäcks.

Anna-Karin Lindgren blev kär i en terrorist

Jag minns henne. Hon är lika gammal som jag och hon jobbade på korrekturet på DN. Jag satt i klubbstyrelsen och vi diskuterade henne, när det blev känt att hon hade umgåtts med en terrorist. Skulle hon få avsked? Nej, det fick hon inte. Fast hon hade varit med och rånat en bank.

Hon påminner mig om en del andra snälla, knäppa tjejer, som inte kan ta reda på sig själva. Det fanns fler av den sorten på DN märkligt nog. Det kanske var de gamla rollerna, som spökade på den tiden. Män skulle vara kraftfulla och kvinnor underdåniga.

Annars kan man tycka att på DN borde det väl bara ha jobbat sådana som Barbro Alving. Tjejer med skinn på näsan, som kunde ta vara på sig själva. Nej så var det inte. Där fanns ömtåliga blommor, som hade intellekt och hade utbildat sig, men som drog iväg för långt åt något håll.

Men hur kan man gå med på att råna en bank? En vanlig tjej från Bromma.

Här kan ni läsa hennes historia.

Metro slutar betala bloggare

Tidningen Metro kommer att sluta betala bloggare enligt det avtal de tidigare har haft från 2007 med 3 öre per sidvisning. Flitiga bloggare har kunnat få lite kaffepengar i ersättning, men det har krävts att många har besökt dem.

Omkring 5 000 besökare per dag har kunnat ge omkring 50 000 kronor per år. Det är siffror som knappast någon bloggare kan nå. Metro fick några kända bloggare, att använda tidningen för sina bloggar och locka besökare, men nu slutar alltså Metro med detta från december i år.

Bland andra Fredrick Federley och Karolina Lassbo har bloggat hos Metro.

Själv bloggade jag också där ett tag, men tröttnade. Det krävdes att man först kom upp i 5 000 besökare på en månad för att komma i fråga för några pengar och det inbjöd till fusk. Jag skrev om det här på metrobloggen.

Metro säger att detta arrangemang inte har givit tillräckligt med annonser. Så därför finns inte den ekonomiska möjligheten att fortsätta att betala ut ersättning. Det är alltså de dåliga tiderna för tidningar, som ligger bakom.

Stora Journalistpriset

Så tråkigt att verkligheten är precis så förutsägbar, som jag trodde, när jag nominerade Monica Antonsson till Stora Journalistpriset. Nu är istället Aftonbladets artiklar om alla kvinnooffer utvalda till att eventuellt få priset. Inte rättvist, men det visste vi ju redan.

Denna serie som anses avslöjande. Det var den inte alls. Den utpekade kvinnor som offer nu igen. Den bidrog endast till att kvinnor fortsätter och leva i risiga förhållanden, för att de tror att de måste det. De är födda till offer och män till våld.

Ett typexempel är den kvinna, som i dag i Svenska Dagbladet berättar om sin egen Don Juan, som hon fortfarande hoppas kunna ha en riktig relation till. Hon skulle rädda honom från hans sexmissbruk.

Allt bygger på en gammal kvinnosyn, som gör att kvinnor inte tror att män kan något annat än vara inkapabla till trohet eller till att vara goda familjefäder. Män är våldtäktsmän, mördare och sexmissbrukare.

I förlängningen blir de rent av sådana att alla kvinnor måste gå omkring i burka eller nikab, för att de inte ska frestas att våldta. De är helt enkelt födda till detta enligt könsmaktsordningen, som anses råda i Sverige och understödjas av sådana som professor Eva Lundgren i Uppsala.

Det var de snedvridna könsrollsbilderna, som Monica Antonsson avslöjade i sin bok Mia - Sanningen om Gömda. När hon uppdagade att Mia Eriksson aldrig hade varit jagad land och rike runt av araber med k-pistar och inte heller hade haft anledning att fly utomlands för att komma undan dessa.

Hon visade då att Liza Marklund och kvinnoorganisationer gemensamt hade arbetat för denna gamla offerbild av politiska skäl. Men nu har alltså denna gamla könsrollsbild återigen belönats genom nomineringen till Stora Journalistpriset. Stackars män och kvinnor. Aldrig får vi växa upp och bli vuxna ansvarstagande. Inte om de styrande får bestämma.

Här är min motivering till och nominering av Monica Antonsson.

Stieg Larssons far och bror erbjuder 20 miljoner

De säger i Svenska Dagbladet att de vill bli sams med Eva Gabrielsson och erbjuder henne 20 miljoner. Tvisten uppstod efter Stieg Larssons död den 9 november 2004 eftersom Stieg Larsson och Eva Gabrielsson inte hade något testamente och en sambo har ingen automatisk arvsrätt.

Det Eva Gabrielsson nu är erbjuden är omkring tio procent av de summor, som arvingarna alldeles säkert kan förvänta sig. Ingen vill förstås uppge summor, men med tanke på hur mycket Stieg Larssons Milleniumtriologi har sålt över världen så är detta ett rimligt antagande.

Eva Gabrielsson själv säger att hon vill ha koll på vad som händer med Stieg Larssons litterära arv. Att det handlar om att far och bror inte vet hur han ville ha det. Dessutom finns det ett fjärde manus att ta hand om. Numera är det försvunnet fast Eva Gabrielsson vet säkert var det finns.

Det fanns då i datorn på tidningen Expo, där Stieg Larsson jobbade när han föll ihop och dog i en hjärtinfarkt bara 50 år gammal.

Detta immateriella arv, som kan förvandlas till något helt annat. Till skönt klingande guld. Men varken far eller bror behöver eller vill ha dessa pengar. De har tänkt att skänka till Expo och kvinnojourer för det ville Stieg Larsson. Men hundratals miljoner kanske inte ens dessa organisationer behöver?

Att de går ut i pressen och berättar detta är ett led i att de vill ses som uppriktiga och seriösa. De vill inte bara skicka en advokat till Eva Gabrielsson. De efterlevande har inte pratat med varandra på allvar sedan Stieg Larssons död.

TV4 diskuterade spioneri

Staffan Heimersson (född 1935) Aftonbladet och Anders Thornberg från Säpo satt i TV4:as soffa i morse och pratade spioneri. Och journalisten Staffan Heimersson fick dra sina upplevelser av KGB och berätta hur han hanterade detta. Han ställde inte upp.

Och Säpos man fick berätta om hur spioneri gick till och går till. Att spioneri är något som har följt med med människan i alla tider. Att det aldrig slutar. Det är viktigt med information.

Naturligtvis var det Jan Guillou, som orsakade detta diskussionsämne, men huvudmannen i härvan omnämndes bara i förbigående. Det var tydligen för allvarligt att diskutera själva sakfrågan.

Istället blev det en smula kåserande, men Anders Thornberg fick ändå förmedla att ett femtontal länder har underrättelseofficerare i Sverige nu i denna dag. Och att Säpo hejdar spioneri så fort det upptäcks att dessa främmande makters företrädare har kontakter med svenskar.

Jag rekommenderar den här artikeln på Newsmill av tidigare spionen FÖR Sverige Gunnar Ekberg, som har skrivit boken De ska ju ändå dö, utgiven nu i höst. Där berättar han om hur han infiltrerade de organisationer där också Jan Guillou befann sig: KFML och PFLP en palestinsk terrororganisation.

Samtidigt går Jan Guillou ut i Resumé och säger att Expressen försöker utplåna honom för det är ju den tidning, som har avslöjat hans kontakter med KGB.

Guillou berättar dock inte att han fick sitta i ett par timmar och chatta med Expressens läsare och att han har fått skriva en artikel på Sidan 4 (29.10) där han får bre ut sig om Gunnar Ekberg och kalla honom "en simpel provokatör, mytoman och flerfaldig förbrytare och att det inte bara var ett sant nöje att sätta stopp för den karriären, det var en renhållningsåtgärd".

Artikeln är ett personangrepp på Gunnar Ekberg, som kallas hämndgirig och önsketänkande. Ekberg drogs alltså fram i ljuset i och med IB-avslöjandet 1973.

Det som pågår nu måste ses som storstädning i den generation, som jag själv tillhör (Ekberg är född 1945 liksom jag, Guillou 1944). Jag har jobbat arton år på Dagens Nyheter och jag gick ofta omkring och tänkte och sade att "dom är inte kloka".

Vissa journalister där jublade över alla revolutioner, som pågick i världen, för dessa skulle förvandla världen till det paradis, där vi alla skulle leva när hela jordens befolkning hade blivit kommunistisk.

Min tjugofemte artikel publicerad på Newsmill

Den har rubriken Frimurare är inte farliga apropå att Dan Brown har kommit med en ny bok Den förlorade symbolen. Och huruvida dessa hemliga sällskap har makt.

Dan Browns bok vill återge ge oss symbolernas djupare betydelse i en sammanhängande berättelse och chocka oss till mer insikt och medvetenhet. Precis det som frimurarna sysslar med i sina sällskap.

Läs artikeln här.

Sveriges Television trollar bort Jan Guillous skuld

Ja som vanligt satt Maria Schottenius DN kultur i soffan i morse på SVT och där avhandlades Jan Guillou. Eric Schüldt och Roger Wilson från radion satt med.

Det fnissades runt detta avslöjande av Jan Guillou som spion och Eric Schüldt som nyss hade läst Guillous memoarer tyckte att det var "väldigt konstigt" med detta avslöjande eftersom Guillou hade förnekat detta i boken han nyss läst.

Maria Schottenius (gift med Olle Svenning, som skrev en skarp ledare i Aftonbladet) var den mest seriösa i gänget i dag. Hon sade att det ändå handlade om KGB och det var allvarligt, men invände i nästa mening att det har han (Jan Guillou) ju bett om ursäkt för.

Roger Wilson tyckte nog att Guillou hade satt sig själv "i skiten". Och programledaren Marianne Rundström frågade om detta möjligen "naggade förtroendet för Guillou i kanten".

Nja då visste inte Maria Schottenius riktigt om det hängde på sanningen och Eric Schüldt tyckte att Jan Guillou tillhörde en "utdöende journalisttyp", som ställde sig som garant för att det han berättade var hela sanningen.

Ja, ja och sedan måste de också hinna prata om Ingmar Bergmans efterlämnade arv på Fårö.

Varför finns detta programinslag överhuvudtaget? Det skulle vara mycket intressantare att sitta vid köksbordet hemma hos Olle Svenning och Maria Schottenius på Söder. Det skulle ge mer.

Det där flabbandet och fnittrandet är helt ointressant och att det handlade om att det inte finns någon sanning nu igen. Jag tittar just nu ut genom fönstret och ser att det är nästan vindstilla och grått i dag. Det är sant.

Och programledaren Marianne Rundström, som annars kan ställa riktiga frågor, förvandlade sig till någon som skulle släta över och göra obetydligt. Det var som att lyssna på Åsa Waldau när hon pratar om Knutby. Sekteristiskt minst sagt. Fniss, fniss.

Under de senaste dagarna har journalistkollegor försökt att släta över, tona ned och sagt att KGB närmade sig alla, eller åtminstone hälften, på den tiden. Ja, jag minns hur det var när jag var hemma hos en finländska, som jobbade på radion.

Hon var rädd för att prata med mig i telefon. För den var avlyssnad. Troligen av Säpo. För hon kunde ju vara nära KGB. Vi hade till och med åkt på en resa till Leningrad (Sankt Petersburg numera) tillsammans med finska redaktionen på radion. Så hon var förstås misstänkt.

Men detta var ingen lek på den tiden. Människor dog i massor tack vare KGB. Att leka med dem i Sverige à la Guillou borde inte ens så här långt efteråt vara lönsamt.

Och journalistkåren borde hålla sig för god att ställa upp på överslätandet. För alla mekanismer som skapar förtryck och diktaturer finns fortfarande kvar i världen. Tro inte att vi är vaccinerade här i Sverige. Att låtsas det är att visa samma arroganta övermod som Jan Guillou.

Staffan Heimersson uppraggad av KGB

I tidningen Resumé berättar Staffan Heimersson att han som utrikeschef på Aftonbladet blev uppraggad av KGB.

– Jag meddelade inte Aftonbladet direkt. Jag höll bollen i luften några veckor. Jag var utrikeschef och det var på mitt bord att hantera den typen av frågor.

Det blev en middag med två KGB-agenter på restaurang Riche i Stockholm.

– Jag bjöd själv, jag lät mig inte bjudas. Jag kollade deras syften och sedan skrev jag om händelsen och avslöjade agenterna med namn i en kolumn i Aftonbladet.

Blev du smickrad av uppvaktningen?
– Tvärtom, det var avskyvärt. Jag avskydde dem från första sekunden.

Läs om detta här.

Själv har jag blivit tackad av Pär Jansson via mejl, för att jag kommenterar och skriver artiklar på Newsmill.

Pär Jansson är civilingenjör och frilansjournalist med bakgrund bl.a. som värnpliktig officer och rysk militärtolk i Flygvapnets underrättelsetjänst.

Han deltog som tolk vid förhöret av delar av den grundstötta ubåten U137:s besättning i Karlskrona 1981, och han har av eget intresse bevakat öststaternas spionageverksamhet i Sverige sedan början av 70-talet. Han är även aktiv i arbetet med att få flygofficeren Bertil Ströberg friad från sin spioneridom.

Och han har alltså skrivit om Stasi-listan på Newsmill.

Han har begärt ut denna lista från Säpo.

Och Expressen är vänliga nog att publicera hela Arne Lembergs papper till Säpo. Denne man berättar nu från graven kan man säga eftersom han mördades av Idi Amins soldater i Uganda tillsammans med min kompis Kalle Bergman, som jobbade på Svenska Dagbladet.

Här hittar ni pdf-filen.

I den står att läsa något som gör Jan Guillous uttalande de senaste dagarna till lögn. Först sa han att han visst hade fått 600 kronor svart av ryssarna. Och sedan att - när han hade läst på - så visade det sig vara 800 kronor. I dessa papper står det att han fick först 600 kronor och sedan 800 kronor, tillsammans alltså 1 400 kronor i spionersättning.

Dessutom visste han att telefonboken från Amerikanska ambassaden var värd 2 000 kronor. Stal han någonsin den?

Ytterligare en pikant detalj är att Thomas Mattsson på Expressen och Jan Guillou så sent som den 27 agusti i år träffades för att prata jobb enligt tidningen Resumé. Guillou skulle börja som krönikör tyckte Mattsson, men Guillou avböjde.

Hade väl inte varit så kul med en till krönikör, som avslöjades i samma stil som med Marklund i vintras. Så där hade nog Thomas Mattsson tur.

Newsmill vill inte chikanera Jan Guillou

För första gången blev jag nekad att få en artikel publicerad på Newsmill (den tjugofemte). Den handlade om Jan Guillou och hade rubriken: Nu rämnar Jan Guillous fasad. Den innehöll för mycket personangrepp fick jag veta av redaktionen. Man får ett litet meddelande i en ruta när de nekar att publicera.

Jag ändrade och tonade ned, tog bort adjektiv och hänvisade till vad han har skrivit om sig själv på sin hemsida (han har skrivit massor). Men de ville inte publicera detta.

Artikeln var en sammanfattning av det jag vet om honom och det som har framkommit under de senaste dagarna. Alltså inga totala märkvärdigheter, rent av allmängods nu och det jag fick veta om honom i somras när jag pratade med en skolkompis till honom, men på Newsmill betraktades detta ändå som ett personangrepp. Icke publicerbart.

Jag kan inte tolka det som annat än att de på denna debattsajt anser att den mannen ligger ned helt och hållet och att sparka på någon som redan ligger vore väldigt fult. Att han som stor representant för journalistkåren riskerar att smitta också resten av kåren, ifall det jag skrev publiceras. Att det då kan anses fritt fram att komma med mera sådant.

Artikeln avslutades med att jag skrev, att jag hoppades att detta denna gång inte bara slätades över och att Guillou gick vidare som vanligt, utan att detta medförde en välbehövlig genomgång av vad som hände då på 60-70-talen i Sverige bland journalisterna. Detta som har påverkat vårt samhälle ända in i år 2009.

Alltså en slags uppgörelse med det förflutna, där så många journalister befann sig till vänster om socialdemokratin och såg framför sig att världen skulle frälsas av kommunismen. Och därför skrev artiklar enligt det scenariot. Att allt som låg till vänster om socialdemokratin fick mycket uppmärksamhet. Det var det radikala och det som handlade om framtiden då.

Detta fick till sin tur till följd att de politiska journalisterna på Dagens Nyheter ingick i det allmänna psykförsvaret, till skydd för den regering, som vi hade. Det var en tid då det sågs som att kampen stod mellan demokratin och ytttrandefriheten och detta sekteristiska, som liknade en slags religiös väckelserörelse: alla de olika kommunistiska partierna. Stora som små.

Mona Sahlins krav att nu få veta vad Jan Guillou har skrivit om hennes parti mitt under det kalla kriget och givit vidare till KGB är legitimt i sammanhanget. Men naturligtvis kallar Jan Guillou själv det han skrev för "strunt". Och vi kommer aldrig att få veta sanningen om detta. Om vad som verkligen inträffade mellan honom och KGB.

Jan Guillou, som nu är 65 år och inne i pensionsåldern har alldeles säkert kommit till vägs ände. Som ung ville han hålla sig väl med alla sidor. Ingen visste vart världen var på väg då i slutet på 60-talet.

Kanske vet de på Newsmill också något om honom, som inte jag vet. Eller också är det helt enkelt så att denne nestor inom journalistiken. Denne skribent och författare, som många tycker är den störste journalisten vi har, inte får chikaneras.

Allt ska avhandlas på en högre nivå, där statsmakter och regeringar är inblandade. Där konspirationerna har en slags högre dignitet, än de har på den smutsiga marknivå, där spioner utför sitt hemliga hantverk. Ifall allt ses från ett upphöjt perspektiv så blir det ändå så att agenten Hamilton tar hem spelet.

Jan Guillou äntligen avslöjad som spion

Expressen avslöjar i dag att Jan Guillou lät sig värvas som spion för Sovjet. Han uppger att syftet var att avslöja KGB, men att det aldrig lyckades. Dock fick han betalt. Och när IB-affären var på gång så skyddade (!) han KGB och sade att han aldrig mer kunde träffa sin kontakt för han ville inte blanda in dem i detta.

Syftet med det hela ska alltså ha varit att skriva avslöjande artiklar om vad som hände, men det gjorde aldrig Guillou. Inte heller har han tagit med detta i sina nyligen utkomna memoarer för han ville inte hamna på löpsedlarna med spionrubriker. Vilket han nu alltså gör ändå.

Det är tidigare hemligstämplade papper hos Säpo som avslöjar att hans kollega i branschen Arne Lemberg avslöjade Guillou för Säpo.

Det hela ger en bild av Guillou, som någon som gör vad som helst för att befinna sig bland de stora grabbarna. Och ligga bra till ifall det skulle bli så att Sverige blev kommunistiskt, vilket inte var en utopi på 60-talet, då detta hände.

Som person har Guillou alltid sagt sig vara misshandlad och förtryckt som liten och som vuxen har han gjort vad som har behövts för att få inflytande och makt. Men nu rasar fasaden.

Det hedrar Arne Lemberg, som mördades i Afrika på uppdrag, tillsammans med en kompis till mig Karl Bergman. Arne Lemberg gjorde det rätta när han gick till Säpo och berättade att Guillou var värvad av KGB.

PS. Och i TV4 sitter Barbro Hedvall ledarskribent på DN och Jan Mosander tidigare SR - alla tre födda år 1944 - och i stort sett försvarar Guillou, för så där gick det till för alla journalister på den tiden. Va? Och Lasse Bengtsson har inga kritiska frågor. Så uppenbarligen ska dessa journalister förringa detta, för att visa att journalister är okej. Istället får detta motsatt effekt på mig. De föll som stenar i min aktning. DS.

PSPS. Och Leif G W Persson säger sig tro på Jan Guillou. Vänskapskorruption? DSDS.

Ingrid Carlqvists bok Inte Utan Mina Söner

Jag har ägnat dagen åt att sträckläsa det journalisten och författaren Ingrid Carlqvist har skrivit om George Pesor och hans kamp, för att skapa en trygg och bra miljö för sina båda söner. Trots deras mamma. Boken är inte släppt ännu, men den kommer den 30 oktober.

Fortfarande är jag skakad. En sådan bok väcker så många tankar, för alla har vi en mamma och en pappa och kan relatera till situationen i boken för de båda barnen, pojkarna, som i sin barndom är utsatta för så mycket. Alla har vi varit barn och jag förstår knappt hur de har klarat sig igenom sin barndom.

Dessa pojkar, som i dag är tolv och tio år och som har föräldrar, som skilde sig för sex år sedan. Det var pappan som ville detta och mamman sade då helt enkelt att hon aldrig skulle skilja sig från honom. Han tog ändå ut skilsmässa. Pappan fick vårdnaden om barnen i svensk domstol, efter att mamman har anklagat honom och hans släkt för sexuella övergrepp, vilket var totalt osant.

Domstolen i Sverige tilldömde honom ensam vårdnad och ansåg inte mamman lämplig som vårdnadshavare. George Pesor tar med sönerna till Australien, för därifrån kommer han och där vill han barnen ska växa upp och få gå i skola. Mamman får ha kontakt med dem och träffa dem på olika lov. Så är det bestämt.

Men när mamman ska hämta barnen, för att ta med dem till Sverige på ett lov, så tror George Pesor, att hon kommer att kidnappa dem. Hon har sagt att de ska vara hos henne och att de ska stanna i Sverige i telefon till dem. Trots detta så dömer en australiensisk domare att de ska få följa med henne till Sverige, sedan hon under ed har försäkrat att skicka tillbaka dem till Australien efter lovet.

Men på det utlovade datumet kommer inga barn. De är kidnappade av mamman i Sverige och göms undan av henne och släkten. Hon har också hjälp av kvinnoorganisationer och advokater, som tror mer på mamman än på den utländske pappan. Trots att han av svensk domstol har tilldömts ensam vårdnad om barnen och att mamman inte ansågs lämplig.

George Pesor får ingen riktig hjälp av svenska myndigheter eller polis att få tag i sina barn. Och till slut åker han till Sverige för att själv leta rätt på dem. Mamman har gömt sig hos sina föräldrar med barnen, efter att ha flyttat runt med dem i Sverige. Och med hjälp av avlyssningsutrustning hör pappan att de finns i huset, där morföräldrarna bor.

Han meddelar polisen, som rycker ut inom en timme och hittar barnen, som ligger och sover i huset eftersom detta är kring två på natten. De tar med dem till polisstationen och där får pappan till slut träffa dem igen. Efter ett halvårs letande. Numera är de tillbaka i Australien, där de båda går i skola och där de vill bo.

Jag märker när jag läser boken att jag är också genomsyrad av detta, att mammor ska vara de goda. De kan inte vara onda och ibland är det svårt att ta in det som står. Alla detaljer om de sexuella övergreppen, som mamman ljuger ihop, hoppar jag över. Jag orkar inte läsa det.

I det här fallet är det helt klart att mamman är sjukligt självupptagen och saknar insikt i vad hon gör mot sina söner. Hon ska ha barnen. De är hennes ägodelar. Och hon anklagar pappan för allt mellan sexuella övergrepp och mordförsök för att få dem.

Jag kan som sagt relatera till denna bok på många sätt. Inte minst genom att jag i min släkt har en familj, som på ett liknande sätt har blivit av med två pojkar. Pappan blev också anklagad för sexuella övergrepp på dem. Han friades i tingsrätten, men socialen är inte intresserad av att hjälpa honom att ha någon kontakt med dem.

De har gått helt på mammans linje och pappan har nu gett upp, efter att under lång tid försökt att få kontakt med dem. Alla brev, telefonsamtal, besök, paket till jul och födelsedagar är förgäves. Han får inte kontakt med sina barn. Han nekas prata med dem eller se dem. Och alla gåvor skickas tillbaka.

I Ingrid Carlqvists bok beskrivs också ett par sådana fall, där papporna helt enkelt har gett upp efter åratal av försök att få någon kontakt. Mammornas ensidiga propaganda gör att barnen blir helt indoktrinerade och tar avstånd från sin pappa. Vad har de att sätta emot?

Det är först när barnen är myndiga, som de själva kan bestämma om de kanske ska ha någon kontakt med sin pappa, men då är sedan länge chansen att bygga något de behövde som små borta.

Mamman till barnen i fallet med George Pesor dömdes i tingsrätten till tio månaders fängelse och omkring 140 000 kronor i skadestånd till pappan och de båda barnen. Domen är överklagad till hovrätten.

I Sverige har kvinnoorganisationer fått så stort inflytande, att lagstiftningen har ändrats till mammornas förmån. Inte minst journalisten Liza Marklund har genom sin bok Gömda hjälpt till med detta.

Alla politiska kvinnoorganisationer hade denna bok, som studieobjekt och att Liza Marklund byggde sin karriär på, att detta var en sann bok, hjälpte till att förmå riksdagen att ändra lagstiftningen. I dag är det ganska lätt för en mamma att få ensam vårdnad om sina barn.

Ingrid Carlqvists bok Inte Utan Mina Söner visar alltså, att också kvinnor kan strunta i sina barns bästa. Och det naturliga vore att lagstiftningen anpassades till detta och att också riksdagen begrep att män och kvinnor är människor, som kan fela bägge när det gäller de egna barnen. Mammor är inte heliga. Lagstiftningen borde mera tydligt ställa sig på barnens sida och inte ensidigt betrakta någon vuxen, som automatiskt mer lämplig.

Marita Ulvskog hjälpte till att göra barn arvlösa

När Marita Ulvskog (s) var kulturminister så såg hon till att Johan af Petersens, som var äldste sonen i familjen fick ärva allt efter sin far. Fast det fanns ett testamente, som sade att alla skulle ärva.

Detta framkom i TV4:s program Efter tio i morse. Eva Kunske, syster till Johan af Petersens, satt i soffan och berättade om hur det gick till när hon och hennes syskon och mamma fråntogs arvet. Äldste sonen fick ärva hela den stora egendomen, som omfattar en stor del av Nacka och är en fideikommiss. Erstaviks gård och Nackareservatet ingår i egendomen.

Detta system har funnits sedan 1700-talet och handlade om att stora egendomar inte skulle styckas. Men i fideikommissariens uppgift ingick att ta hand om alla släktingar. Detta har uppenbarligen inte Johan af Petersens gjort, utan han har påstått att det inte skulle gå att bevara marken och gårdarna ifall syskonen och mamman hade fått ärva.

Hans resonemang som advokat övertygade Marita Ulvskog om att fideikommissen skulle förlängas en generation till, så hon såg alltså till att göra resten av familjen arvlös och allt gick till den äldste sonen. Detta hände i Sverige för ett drygt decennium sedan.

Förfarandet påminner mig mycket om hur lagarna ser ut i en del andra tillbakasatta länder, där kvinnor inte heller räknas som arvtagare riktigt, för de ska ju gifta sig och bli försörjda av sina män.

Detsamma råkade alltså Eva Kunske ut för. Hon fick ingen särskild utbildning och fick heller inte veta något om testamentet efter pappa eller hur allt skulle gå till förrän han var död. Hon togs inte in i diskussionen helt enkelt.

Men pappan ville vara rättvis och fördela arvet mellan sin fru och sina barn, men det fick han alltså inte utan den äldste sonen lade beslag på allt. Och gjorde så med hjälp av en socialdemokratisk regering.

Det är endast England och Sverige, som har kvar systemet med fideikommisser. Alla andra länder har avskaffat detta.

Jimmie Åkesson vs Maud Olofsson

Jag såg Maud Olofsson (c) och Jimmie Åkesson (sd) diskutera i Gomorron-programmet på TV. Det var inte särskilt uppbyggligt, för centerpartiledaren var så upprörd hela tiden och Jimmie Åkesson var inte särskilt bra på att argumentera i denna miljö.

Men rent mänskligt så fick Jimmie mina sympatier, för han blev attackerad av den bitska Maud, som rent av skällde på honom. Han var helt klart i underläge och som människor har vi en tendens att hålla på "the underdog".

Förvånande att SVT ändå hade bjudit in honom. Aftonbladets publicerande av Jimmie Åkessons debattartikel har tydligen öppnat portarna, trots att alla inom gammelmedierna naturligtvis varnar för detta främlingsfientliga parti. Och nu får vi se vart valvinden för detta sd-parti.

I andra länder finns liknande partier med upp till tolv procent av väljarkåren. Och det är något annat än "drag under galoscherna" som Jimmie Åkesson förespråkar. Han ser rädd ut när han pratar om vad som kommer att hända i Sverige och menar att det är invandrarna som ska integreras här och inte vi med dem.

I centern finns Mahmoud Aldebe, som kandiderar till riksdagen och som vill införa särlagstiftning i Sverige enligt islams sharialagar. Han krävde för flera år sedan bland annat att skilsmässor också ska godkännas av en imam och att flickor och pojkar inte ska få simundervisning tillsammans i skolan.

Samtidigt finns i detta centerparti också Lennart Pettersson och Staffan Danielsson, som kräver burkaförbud. Inte lätt att vara partiledare Maud Olofsson i detta mittenparti.

Storfilmen 2012 visar jordens undergång

Nu kommer filmen om det berömda året 2012. Världen går under och USA försöker att rädda någon del av mänskligheten ombord på skepp.

Det är regissören Roland Emmerich som har gjort denna storfilm med 200 miljoner i budget och med undergångsscener från att Himalaya översvämmas, kuststäder går under till att Sixtinska kapellet rasar ihop över kardinalerna, som ber där inne.

Det handlar om vår kulturs undergång och hangarfartyget USS John F Kennedy välts över ända i en jättevåg. I USA sägs ju den nuvarande presidenten Barack Obama vara en efterföljare i rakt nedstigande led till denne president.

Roland Emmerich var den som också gjorde Independence Day 1996, där Will Smith bekämpar utomjordingar och Bill Pullman spelar den amerikanske presidenten, som förlorar sin fru. Jeff Goldblum är den tekniskt skicklige juden, som begriper vad dessa utomjordingar sysslar med och som därför gör det möjligt för Will Smith att använda deras egen teknologi mot dem.

The day after tomorrow blev nästa undergångsfilm år 2004, där Dennis Quaid och Jake Gyllenhaal fick kämpa med en ny istid, vilken var följden av den globala uppvärmningen.

Och nu är det alltså dags för 2012, som i god undergångstradition, tar mayakalendern som utgångspunkt för de världsomvälvande händelserna. John Cusack, Amanda Peet och Danny Glover (i rollen som USA:s president) är skådespelare i denna storsatsning.

Filmen och temat ingår i det som behövs för att skaka oss människor till mera liv. Vi behöver begripa att livet kan ta slut när som helst för att vi ska leva fullt ut. Dessa filmer fyller samma funktion som de gamla grekernas omskakande tragedier i amfiteaterna gjorde. De ingick i den mentala och känslomässiga utvecklingen av människor.

Dessa dramer fick dem att bli omskakade och en smula mer vakna och sedan kunde de återgå till sina liv med i bästa fall en djupare insikt om vad livet handlade om. Samma funktion kan en sådan här storfilm om jordens undergång fylla. Ifall vi inte stöter den ifrån oss genom rationalitet. Trailern för filmen 2012 säger trösterikt att "the end is just the beginning".

Och så fungerar också alla olyckor, sjukdomar, katastrofer och andra undergångsteman, som vi överlever i det verkliga livet.

Filmen har premiär om några veckor den 13 november över hela världen.

Mona Sahlin känner stor skam

Mona Sahlin säger att hon känner "stor skam" över att den socialdemokratiska rörelsen inte tog mera hänsyn till barnen, när det var tal om de apatiska flyktingbarnen år 2005. Att det spreds rykten och att regeringen tog beslut efter rena spekulationer. Mona Sahlin säger detta i Ekots lördagsintervju.

Jag tycker att hon behöver känna skam över mer. Över hur socialdemokraterna behandlade människor på 90-talet och 2000-talet. Över att de tillät Pär Nuder att kalla 40-talisterna för "köttberg". Över att de gjorde det omöjligt för många föräldrar att försörja sig på arbete och därmed skadade också deras barn.

Över att de lät hundratusentals människor gå omkring i "åtgärder" och jobba gratis åt kommun och stat. Över att de beskattade människorna i Sverige högt över vad andra länder gjorde. Att de gjorde de människor, som hade arbetat och skaffat sig ett eget hem till skurkar, som skulle beskattas tills de inte längre kunde bo kvar.

Över att de förtryckte folket så att en del av dem till slut inte stod ut längre utan i vissa fall emigrerade för att få ett bättre liv (jo jag känner sådana). Över att de inte hade koll på det ekonomiska läget, så att räntorna gick upp till hisnade tal och låg kvar där under lång tid.

Över att de förde en politik så att stat och kommun beordrades att ta hand om alla människor och låta dem ingå i bidragssystem, istället för att människor kände att de kunde stå på egna ben och klara sig själva.

Över att de "lånade" pensionärernas insparade pengar och aldrig betalade tillbaka detta till dem. Över att de stal från änkorna och inte lät dem få den pension, som de hade rätt till.

Och alla dessa politiska åtgärder skadade naturligtvis inte bara flyktingbarnen, utan alla barn som växte upp i samhället. Särskilt de som föddes från slutet av 80-talet och framåt. Dessa barn, som nu är myndiga, vuxna och får rösta för första gången. Och som troligen kommer att rösta in SD i riksdagen. Jag förstår dem.

PS. Detta inlägg omvandlades också till en artikel på Newsmill av mig. DS

Tyg orsakade sju döda i Rinkeby

Ett stycke tyg, som föll ned över en lampa i ett sovrum, orsakade den svåra branden i Rinkeby i somras när sju flickor och kvinnor omkom.

Det hela var en olyckshändelse och familjen som bodde i den lägenhet, där det började brinna, tog sig ut ur huset.

Det var när boende fem trappor upp skulle ta sig ut genom det rökfyllda huset, som de sju omkom. Alla hade klarat sig om de hade stannat kvar i lägenheten. Som jag skrev då på Newsmill så berodde detta på att de inte visste att det var säkert att stanna i lägenheten.

Branden startade på nedre botten i en fastighet på Kuddbygränd och polisen lägger nu ned förundersökningen.

I somras stod brandkåren också här ute på Värmdö och delade ut flygblad om hur man ska bete sig när det börjar brinna. Instinktivt så tänker människor, att de måste ta sig ut och det gäller naturligtvis om det börjar brinna i den lägenhet där man befinner sig, om det inte går att släcka.

Men i höghus är det alltså bättre att stanna inne i en lägenhet högre upp än branden, än att bege sig ut i rökfyllda trappor. Lägenheterna är byggda så att de ska klara brand. Röken dödar fort. Det kan räcka med några andetag för att bli medvetslös.

Thomas Bodström kan inte tacka nej

Nu ska han sitta i kyrkofullmäktige i Nacka plus jobba i riksdagen, vara advokat och fortsätta sin karriär som författare. Familjen tycker att han ska göra det. Fast det var de han skulle ta hänsyn till när han sattes upp på listan längst ned, så att han inte skulle bli vald.

Vad kan denne man tänkas göra för kyrkan? Han som precis som kompisen Liza Marklund inte talar sanning ens när han blir påkommen med lögn? Är inte detta en synd?

Men det tar kanske inte så lång tid detta uppdrag? Det går väl bra att utebli från det också möjligen. Tror han då på Gud? Ja han för en rörig monolog om detta - advokat som han är - på sin blogg. Bevisbördan handlar det om. Till slut kommer han fram till att han tror på sin Gud och därför finns hans egen Gud.

Alltså Gud är till för enbart honom. Åtminstone den Gud som han tror på. Thomas Bodström har aldrig fattat något om detta uppenbarligen. Inte vad tro är, utan han anser att det är en slags intellektuell övertygelse.

Jag börjar förstå hur han och andra makthavare kan vara så märkliga som människor. De lever på den här ytliga nivån, som handlar om makt och pengar och bollar runt allt i sitt intellekt. Enbart. Samvete och sådant är till för andra människor. Och Gud är naturligtvis på deras sida.

Gåtan Helena Benaouda

Jag såg programmet med henne i går i TV Uppdrag Granskning. Hon var med ganska lång tid i programmet, men vi fick inte veta något alls om henne. Eller hennes familj. Inte på riktigt. Hon började gråta en gång när hon skulle fylla i papper och hon gråter då över barnbarnet Benjamin, som har tagits med till Pakistan av sin mor och far.

Helena Benaouda, som har fyra barn och tydligen har varit gift ett antal gånger, vars senaste man drunknade 1999 när hennes dotter Safia var nio år. Denna dotter, som nu är nyss fyllda tjugo år och fortfarande beskyddas av modern, som om hon var omyndig.

Denna Helena Benaouda, som ringer till Säpo och ber dem möta hennes barn, barnbarn och de andra i gruppen, som kommer från Pakistan, på Arlanda och sedan gömmer dem någonstans i Mellansverige. Vilken annan mamma kan ringa till Säpo och be dem att hämta hennes barn?

Hon som har läst sociologi, idéhistoria och ekonomi och som tyckte att det var som att komma hem när hon kom i kontakt med islam i 20-årsåldern. Då hon hade flyttat hit till Sverige ifrån Finland.

En märklig kvinna är det. Men varför måste hon ta hand om sina barn när de är myndiga? Dottern Safia har uppenbarligen gått en smula snett i livet, eftersom hon hoppade av det vanliga gymnasiet för att istället gå i koranskola som tonåring.

Och hon är ute på farliga äventyr både som tonåring med barn i magen och fängslad i Afrika. Då när staten Sverige fick ingripa för att få hem henne. Och nu tillsammans med några män, bland dem Medhi Ghezali, som har en algerisk pappa och en finsk mor och har varit terroranklagad och hållen av amerikanarna på basen Guantanamo. Hon befinner sig i denna grupp med sin make och sin lille son, som har hunnit bli två år.

Man anar något mystiskt i luften kring denna grupp, som bara ville se hur landet Pakistan såg ut. Precis som om de inte visste att detta land är osäkert att resa i, som om de inte visste att de befann sig ute på äventyrliga och farliga vägar. De som kom direkt från den heliga pilgrimsresan till Mekka.

Som mor och islamsk kvinna försöker Helena Benaouda nu ta hand om sitt barn och barnbarn. Jag kan förstå henne, för jag har också ett barn, som är fött 1989. Men inte ett som drar iväg till de farligaste platserna på jorden. Det är ganska unikt att ha ett sådant barn.

Jag uppfattar denna kvinna, som är ordförande i Sveriges muslimska råd sedan 2004, som en maktmänniska, som en sluten människa, som är van att hålla allt för sig själv. Jag kan inte säga att jag förstår henne. Jag förblir undrande över henne som person också när jag har sett henne framträda i TV skildrad som människa, mor och mormor under den tid, som hennes dotter var försvunnen i Pakistan.

Programmet svarar inte på några särskilda frågor och när Janne Josefsson försöker få några svar från en svensk respektive muslimsk företrädare efter inslaget så ger det inte mycket. Tyngdpunkten i programmet ligger på hur uselt de svenska medierna fungerar, som skriver allt mellan himmel och jord om denna grupp. Och rapporterar rykten som om det vore fakta.

Hela Uppdrag Granskning utstrålar en rädsla för att säga för mycket i sakfrågan. Precis som Helena Benaouda själv.

PS. Här hittar ni en uppföljning av vad som hände Helena Benaouda och hennes familj. Det är skrivet den 1 januari 2011. DS.

Prinsessan Madeleine bombhotad

Prinsessan Madeleine bombhotades igår i New York, där hon är för att jobba för Childhood Foundation.

Det var en av hennes beundrare/förföljare som skickade ett paket, vilket man misstänkte innehöll en bomb, till den svenska prinsessan i New York igår. Polisen skickade genast sin bombgrupp till det postkontor där paketet lämnats in.

Paketet innehöll bland annat kasettband, en behå och trosor – men som tur var inga sprängämnen. Det innehöll även ett kärleksbrev till Madeleine, som överlämnades till polisen.

Vilken triumf för den som förföljer henne, galen av kärlek, att få all denna uppmärksamhet. Vad är det med män? Är de likadana som den där fasanen, som blev kär i en traktor. Eller hur ska man tolka dessa fasoner?

Dagens Nyheter går med förlust

Alltsedan 1970-talet har ett otal sparpaket införts på redaktionen. Dessförinnan gick bolaget alltid med vinst. Att det började gå med förlust berodde på att vinster plöjdes ned någon annanstans än i själva tidningen.

Nu är det omkring 96 miljoner som saknas och då ska det sparas genom att På Stan bakas in i den stora tidningen och genom att huvudtidningen blir mindre tjock liksom att söndagstidningarna bakas ihop.

Det blir väl bra för miljön. Mindre papper kommer att distribueras och färre träd att gå åt. Tidningar är en känslig bransch och drabbas alltid bland de första av annonsintäkternas nedgång, så det är inte så märkligt att DN nu går med förlust.

Och inte heller har tidningen fått några statliga bidrag i form av presstöd, som konkurrenten Svenska Dagbladet har. DN försökte få stöd i slutet på förra året, men fick avslag.

Tidningen uppfyllde visserligen kriteriet att ha mindre än 30 procents hushållstäckning, men presstödsnämnden ansåg att de hade ett så stort annonsövertag att de inte förtjänade stöd.

Dags att ansöka igen?

TV4 granskar Thomas Bodström

Advokaten och riksdagsledamoten Thomas Bodström tillhör de som är borta mest från voteringarna i riksdagen. Det enda skälet till att vara frånvarande är att jobba med politiska uppdrag, men i Bodströms fall har han istället arbetat som advokat, vilket är mer lönsamt än att jobba i riksdagen.

Thomas Bodström har också använt riksdagens plenisal för att göra reklam för sin senaste deckare, som han fick hjälp av kompisen Liza Marklund att skriva. Att använda riksdagens kammare till reklam är helt förbjudet.

TV4 har tagit sin granskande uppgift som public service-bolag på allvar och framträder nu inte bara som en tillskyndare till Liza Marklund och hennes vänner. Kalla Fakta visas i kväll 19.20.

Thomas Bodström bemöter programmets uppgifter (innan han har sett det) och menar att han jobbar mycket hårt i riksdagen. Reklamfilmen för hans bok kan fortfarande ses på You Tube fast riksdagen har bett Thomas Bodström att ta bort den.

Han berättar här med stora ögon om sin bok stående i talarstolen i riksdagen och säger att den handlar om någon som sitter i justitieutskottet, om giriga advokater och om mord och kärlek. Självupplevt månne?

På bokmässan berättade han om att jobbet som riksdagsledamot tar kring tio fasta timmar i veckan (sic!) och att resten av tiden kan han göra vad han vill. Han är duktig på att närvara i riksdagen - kanske missar han någon votering ibland (jaså?) - och han berättar också om Liza Marklund. Vilken bra författare och hjälp hon är. Hon är hans favoritförfattarinna bland de som skriver deckare.

PS. Nu har förläggare Eva Gedin på Norstedts sett till att reklamfilmen är borttagen från hemsidan och från You Tube (12.10). Och bett om ursäkt. Men inte Bodström förstås.DS.

PSPS. Och han lyckades få ett uppdrag till den gode Thomas trots att han hade blivit lovad att slippa. Han blev inkryssad på första plats till kyrkofullmäktige i Nacka, där han bor, fast han stod sist från början. Det måste finnas få sossar i Nacka. Men av familjeskäl kan han inte ställa upp, säger han (13.10)PSPS.

Maria Schottenius och det korrupta samhället

Jag måste återigen rekommendera min senaste artikel på Newsmill, som har kommit i ett nytt ljus nu efter att det visade sig att DN:s kulturredaktion visste svaret på vem som skulle få Nobelpriset.

Nu i detta sken från verklighetens reala ljus, så framstår min senaste artikel som något annat. Och det är enklare att förstå att kulturgänget med Maria Schottenius i spetsen satt där i TV-soffan och skrattade åt helikopterrånet.

Att alla dessa stulna miljoner var försvunna spelade ingen roll i deras liv. De levde och lever gott på att tillhöra ett slags innekretsar, där det är minst lika lätt att sko sig. Utan att åka dit.

Slanten trillade ned i morse... bättre sent än aldrig.

Saudiarabisk man dömd till fem år för sitt sexliv

I juli sände den Libanonbaserade TV-kanalen LBC en intervju med 32-årige Mazen Abd al-Jawad som öppet berättade om sitt sexliv. Kameran följde al-Jawad när han körde sin röda cabriolet till ett köpcentrum där han tipsade tittarna om hur man kan ragga tjejer via mobilens blåtandfunktion. Han visade också upp sitt sovrum och sexleksaker inför kameran.

Intervjun blev för mycket för de konservativa i det strikt könssegregerade Saudiarabien. Klagomålen strömmade in till den populära tv-kanalen LBC, som ägs av den saudiske prinsen al-Walid bin Talal, en framträdande liberal i kungariket, det skriver TT.

Protesterna ledde till att Mazen Abd al-Jawad greps och på onsdagen beslutades att han får sitta inlåst i fem år för sitt sexliv och att han var så lösmynt om detta.

Idag är det endast Saudiarabien som säger sig helt basera rättssystemet på sharia. Monarken, för närvarande kung Abdullah bin Abdul Aziz, utfärdar vissa förordningar men dessa är helt fristående från rättssystemet. Härmed finns det en inbyggd motsättning mellan kungen och de rättslärda. I det saudiarabiska rättssystemet är qadierna (domarna) mer självständiga och dömer mer efter eget ijtihad (processen att genom tolkning av de religiösa rättskällorna utarbeta lagar) än i de mer klassiska shariasystemen.

Saudiarabiens rättssystem bygger delvis på det ottomanska rikets system sådant det var före 1926 men ger alltså större utrymme för domarnas egna ijtihad. Muftierna spelar därmed inte särskilt stor roll i domstolarna. Förutom domarna är viktiga aktörer i rättssystemet det råd av ulama (rättslärde) som utfärdar fatwor, och den ”religiösa polis” (mutawia) som ser till att religiösa påbud följs av medborgarna.

De tillåter åttaåriga flickor i Saudiarabien att gifta sig. De får inte heller skilja sig förrän de blivit myndiga för först då anses de mogna nog att fatta ett sådant beslut. Källa Wikipedia.

Kristi Brud lämnar Knutby

Åsa Waldau har tröttnat på att vara pastor och tänker gå vidare i livet. Lämna sin flock av församlingsmedlemmar och bli något annat. Förhoppningsvis. Hon uppträdde häromkvällen på nattklubb och har väl fått smak på livet utanför denna sekt.

Hennes syster mördades i församlingen och hon själv är ett exempel på hur det går med människor som blandar makt och religion i extrema former. Nu är hon över fyrtio år och det sägs att församlingen inte kommer att klara sig utan henne utan falla ihop.

För min del är det helt okej om den gör det, för jag har släktingar boende bredvid och det enda detta landskap utanför Uppsala är känt för är just Knutby och de fruktansvärda händelserna där.

Föreställningen om Kristi Brud har krävt en total underkastelse av medlemmarna. Vem vågar sätta sig upp mot någon som är gift med Jesus? Denna sorts upphöjande av en vanlig människa till något gudomligt eller någon som har direktkontakt med det gudomliga är vanligt förekommande bland människor i sådana religiösa grupper.

Vi gör det lite till mans dagligen när vi lägger våra förhoppningar och vår tro på politiska ledare, kändisar eller andra auktoriteter. Vi ger bort en del av vår egen förmåga att tänka, känna, veta och inse hur världen hänger ihop.

Vi tror att vissa har mer och bättre förmågor än vi själva och lägger därför en del av vårt liv i deras händer. Vårt samhälle är uppbyggt på det viset också med den representativa demokratin, då människor ofta slutar att bry sig om det som ändå politikerna bestämmer över deras huvuden.

Inte minst görs detta i det politiska islam, som vi har sett yttringar av också i Sverige, denna politiserade religion, som är en slags hjärntvätt av människor. Där finns samma mekanismer som i Knutby. Att människor vill ingå i en flock för att känna sig trygga och de kan inte förstå varför inte alla vill vara som dem.

Ljusfolket

Jag har läst ut Benny Rosenqvists och Ingrid Carlqvists bok Ljusfolket och kan rekommendera den.

Det de talar om i den här boken är välkänt sedan långliga tider, fast vi i vår värld har fastnat i ett intellektuellt tänkande och förpassat allt annat till religion. Detta gör att vi nu står inför en infiltration av detta känslomässiga, som vi inte känns vid, genom ett ofta fanatiskt känslomässigt, indoktrinerat och förvridet mörkt synsätt.

Vad vi behöver i framtiden är att kropp, känslor, intellekt och ande går samman inom var och en av oss och vi inte behöver de terrordåd och annat påtvingat, som genom maktens och rädslans indoktrinering vill få oss att tänka ensidigt. Mänskligheten har upplevt tillräckligt av detta under 1900-talet.

Och nu gör vid det igen genom att religioner och maktspråk vill behärska oss och få oss att anpassa oss. Senast genom att kvinnor själva gör reklam för heltäckande svarta kläder. En sorgedräkt verkligen och ett extremt utttryckssätt, som inte kan ha annat än balans till syfte i längden och som därför drar iväg till denna yttersta kant.

Jag har själv skrivit delvis om detsamma som Benny Rosenqvist och Ingrid Carlqvist gör, i min första bok Ett Sekel av Tystnad, där jag också går tillbaka till tidigare liv och bland annat träffar min mormor, som dog när min mamma var tio år.

Benny Rosenqvist och Ingrid Carlqvist skriver på ett enkelt och konkret sätt om detta att vi aldrig dör, att bara kroppen gör det och att vi alla har en livsplan när vi kommer hit. Men att det inte är ödesbestämt vad vi ska uppleva i våra liv. Vi har alla vår fria vilja. Men självmord eller mord skrivs aldrig in i vår livsplan.

Helvetet finns inte och ingen domare, som är en så populär föreställning, men vi får alla gå igenom våra liv när vi är på den andra sidan och se hur det kunde ha blivit och vad vi har gjort mot våra medmänniskor. Både det onda och det goda. Meningen är alltid att vi ska växa och utvecklas som de själar vi är.

Och världen kommer inte att gå under i slutet av 2012. Detta som människor tolkar in i mayakalendern. Jag håller helt med om detta. Det är inte fallet. Men det kan naturligtvis bli så ifall vi verkligen går in för det. Människor har som sagt en fri vilja. Se också min artikel på Newsmill om detta.

Den enda invändningen jag har mot Ljusfolket är att den är lite kort, att det hade varit intressant att gå lite djupare. Och att den ibland bär spår av, att det är två mycket upptagna människor som har skrivit den.

De apatiska barnen

Den 25 april 2005 kl 12.03

När jag ser Marie Åsberg, professor på Karolinska på SVT24 Direkt och hör henne berätta om apatiska flyktingbarn känner jag igen allt. Depression smittar till barn. Vad man har varit utsatt för som barn ändrar kroppens system för stress. Man blir känsligare.

För flyktingbarn kan det vara så att det är generationers utsatthet som drabbar. Om man har en möjlighet till förändring blir man aggressiv, annars sjunker man ned i apati. Så enkelt är det.

Ifall människor och djur ständigt blir utsatta för att inte klara sig blir dom hjälplösa till slut. De ger upp. Precis som jag har gjort. Det kallas för hjälplöshetssyndrom. Råttor drunknar om de inte kan ta sig upp, men de drunknar inte lika fort ifall dom får komma upp ibland.

Jag är som en sån råtta i samhällssystemet. Kanske är det därför min läkare vägrar att ge upp. Hon förstår att jag kommer att göra det helt och hållet om hon gör det. Men för mig känns det som att jag måste ge upp. Det finns ingen utväg alltså måste jag ge upp. Hela samhällssystemet är inriktat på att jag inte ska klara mig.

Det är min erfarenhet av det senaste decenniet. Och då uppväger inte hela mitt tidigare livs erfarenhet av att lyckas, av att tillhöra samhället.

Men ibland orkar jag bli arg, som för fjorton dar sen, när dom helt enkelt inte vet vad dom har beslutat, inte vet hur det drabbar. Inte förstår vad dom gör. Inte fattar att vi är människor. Bara ser oss som siffror som ska åtgärdas. När det är så långt mellan makten och mig, men dom ändå i detalj bestämmer över min familj. För dom är vi inga människor, bara siffror i en uträkning.

Ur Ett Sekel av Tystnad sid 379-380

Jag kom att tänka på den passagen i min egen, bok, när SVT:s litteraturrecensent Magnus Utvik i morse tog upp Gellert Tamas bok De apatiska.

Magnus Utvik menade nu att det ingick i flyktingpolitiken då att ifrågasätta familjerna, som hade apatiska barn, för att få ut dem ur Sverige. Hur förre statsministern Göran Persson stod emot förre ärkebiskopen K G Hammar. Och hur psykologer, psykiatrer och annan expertis hjälpte till och förklarade att detta var något som barnen hade tvingats till.

Magnus Utvik själv har svängt. Han tror inte längre på själens experter, som säger det som politikerna vill höra. Inte rakt av. Så säger han. Han fick min bok Ett Sekel av Tystnad då när den kom ut 2006, men recenserade den förstås aldrig. Men jag vet att han har läst den. Och allt som påverkar stenen är bra. Droppen urholkar också.

Besök vid mammas grav

Jag och min lillasyster var på Skogskyrkogården i går för att umgås med de döda. Hon var där för att gravsätta en faster från hennes fosterfamilj och då passade hon på att besöka gravarna där hennes båda pappor ligger: hennes biologiska och hennes fosterfar.

Sedan träffades vi för att leta upp vår mammas grav. Min lillasyster var ett år när mamma dog och jag har själv inte varit där sedan 1968, det år mamma dog. Jag orkade inte besöka hennes grav. För mamma hade ramlat ihop i ett astmaanfall och jag hittade henne död. Hon blev 43 år.

Det blev aldrig någon gravsten, utan bara en rosenbuske, som jag planterade där. Egentligen hade hon inte velat ha någon grav, men det blev det konventionella för ingen orkade göra något annat. Inte heller min lillebror.

Vi träffades min syster och jag vid ingången till kvarter 48E för mamma skulle ligga på 50E. Mamma fanns på internet och där stod också hennes gravnummer. Vi började leta i den underbara solskensdagen bland de tusentals gravarna, som finns där på Skogskyrkogården, men vi hittade henne inte. Vi kom nära hennes nummer, men hamnade omkring tjugo nummer därifrån. Ingen vinstlott.

Jag som hade trott att jag skulle hitta graven, för jag visste ju hur det såg ut på kyrkogården då 1968. Men nu hade träden vuxit och ingenting var sig likt.

Så vi gick för att se om vi kunde fråga någon, men informationen har bara öppet på helger och det var ju fredag i går. Vi strosade runt och hittade vår mosters, morbrors och kusins grav. De ligger där bland tallarna tillsammans i kvarter 13. Vår kusin dog först av dem bara 27 år gammal, när hon födde sitt tredje barn. Och min lillasyster lade ned sina små blommor, som hon hade med sig från sin trädgård.

Vid det laget hade jag gett upp mammas grav. Och tyckte det var lika bra. Den fanns nog inte för det hade aldrig funnits någon sten där. Kanske var den uppgrävd? Och vad hände i så fall med askan? Vi strosade runt lite till och till slut hittade vi en man att fråga.

Han sade att gravfriden råder. Ingen grävs upp. Och på 50E låg dom kvar. Absolut. Tyvärr hade han inte tid att visa oss, för han hade ett besök som väntade. Så vi gick iväg själva på egen hand och letade en gång till.

Nu kom vi från det andra hållet och det var min lillasyster som började hitta nummer som var nära vår mammas gravnummer. Och till slut så stod vi där framför hennes egen lilla gräsplätt utan gravnummer, men graven bredvid hade ett nummer, som var närmast hennes, så vi visste att det var hennes grav. Rosenbusken var död för länge sedan och bara gräs växte där.

Jag klappade marken och sa: hej lilla mamma det var länge sedan. Så gick vi iväg för att köpa en blomma och vi köpte en gravlykta med ett ljus - ett sånt som brinner i flera dagar - och en liten höstaster i lila. Detta tog vi med tillbaka och min lillasyster grävde ett hål där astern fick komma ned och hon tryckte ned gravlyktan. Det tog emot ett tag i marken, men sedan så sade det schviss och så sjönk den ned ett par decimeter till.

Jaha, det var väl resterna av urnan och mamma, som inte tog emot så mycket efter drygt 41 år. Så lade vi en lapp med mammas namn och födelsedata i botten på gravlyktan. Så att alla vet att hon finns där. Och så tände vi ljuset.