För det första handlar den om etik: som redan antytts är synen på barn som en rättighet för de vuxna ett grundantagande för dem som kräver regelförändring.
Det är en människosyn som går stick i stäv med den som varit grundläggande för den västerländska samhällsordningen och som till exempel Immanuel Kant formulerade i sitt kategoriska imperativ om att det aldrig är moraliskt tillåtet att behandla en annan människa som ett medel för egna ändamål (hur legitima ändamålen än kan vara).
Jag håller med honom. Alldeles för många skaffar barn, som om de vore statusprylar. När allt annat är inköpt så är det dags för barnen. Barn är inte saker. De är människor, men att komma till den synen verkar vara långt borta.
Vi betraktar dem som ägodelar och om vi hjärntvättar dem till att tro att alla pappas släktingar är döda och att det enda de har är mamma och hennes släkt, så ses detta inte som psykisk misshandel, utan vars och ens rätt att påverka sitt eget barn.
Alldeles säkert kommer vi att få denna lag, som gör att det är helt okej att utesluta pappan ur barnets liv. Så har vi det redan nu. Socialen försvarar oftast mamman och barnet, som en enhet. De hör ihop. Pappan är något annat. Ofta något hotfullt.
Den andra tanken Thomas Idergard för fram är att ska vi i varje läge låta människor skapa sin egen verklighet med stöd av samhället, även fast vi vet att när det gäller barn så är det bättre för dem att ha två föräldrar: en mamma och en pappa.
Själv tycker jag att det är galet att lagstifta om pappalöshet, men vi kommer att göra det. Var så säkra. För inte kan vi diskriminera vuxna människor? Alla ska ha rätt till att skaffa sig statusprylen barn. Och vi skattebetalare ska stå för notan. Både när det gäller det medicinska innan barnet är fött och fast vi vet att barn till ensamstående mödrar råkar mer illa ut längre fram i livet. Allt ska samhället stå för. Och ingen bryr sig om barnet. Här har jag tidigare skrivit om detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar