Kära Laila Bagge Wahlgren!

Jag förstår precis hur du känner, när du säger att din mammas bortgång blev till ett hål i ditt hjärta. Hon, som var 61 år när hon dog i en obotlig blodsjukdom förra året.

Jag är äldre än vad din mamma någonsin blev (lika gammal som din pappa). Men jag förstår din sorg, för min mamma dog ifrån mig när hon var bara 43 år och hålet finns där fortfarande, men inte så förfärande stort, som det var allra först.

Det har gått mer än 42 år nu sedan det hände. Hon dog av en astmaattack hemma och jag hittade henne död. Förra året hälsade jag på vid hennes grav för första gången sedan det hemska oförglömliga året.

Hennes död var helt annorlunda än din mammas, men jag hade också varit orolig för mamma sedan jag var liten. För hon var sjuk när min bror föddes ett par år efter mig. Då blev vi barn bortlämnade, för man begrep inte bättre på den tiden. Och hon var sjuk flera gånger när vi var små.

Jag läste din blogg och du beskriver det så fint. Hur din mamma somnade in lugnt och stilla. Min mamma föll ihop över soffbordet hemma och jag hittade henne där. Hon hade inte ens hunnit stänga ögonen, så fort hade det gått.

Ni fem syskon och släkt visste alla att er mamma och släkting skulle försvinna. I vårt fall så visste ingen det. Inte ens vår mamma. Annars hade hon inte varit ensam hemma med min lillasyster, som var för liten för att kalla på hjälp.

Men det är som du säger. En mammas död överskuggar allt annat. Men du fick behålla din mamma i många år. Många fler än du trodde. Hon fick sin dödsdom redan när du var tio år. Var glad över att du fick behålla henne så länge! Och minns allt ni hade tillsammans. Det bildar en grund för dig att stå på, som kommer att bära dig själv genom livet.