söndag 28 februari 2010

Medaljligan i OS i Vancouver

Country Total


UNITED STATES UNITED STATES 9 14 13 36
GERMANY GERMANY 10 12 7 29
CANADA CANADA 13 7 5 25
NORWAY NORWAY 8 8 6 22
AUSTRIA AUSTRIA 4 6 6 16
RUSSIAN FEDERATION 3 5 7 15
KOREA KOREA 6 6 2 14
CHINA CHINA 5 2 4 11
FRANCE FRANCE 2 3 6 11
SWEDEN SWEDEN 5 2 3 10


Så här ser medaljligan ut i OS i dag. Sverige på tionde plats med tio medaljer. En medalj per en miljon invånare.

Rätt bra resultat och nu ligger USA först igen med sammanlagt 36 medaljer, men om man slår ut det per miljon invånare blir det bara drygt en medalj per en miljon invånare det också.

Nä fel, fel, fel det blir bara 0,1 medalj per en miljon invånare i Staterna (upplyser Medborgare X mig om) så då är vi alltså tio ggr bättre än USA!

Och Norge är världsbäst i detta vinter-OS om man räknar på det viset. Alla gånger. Heja Norge!

PS. Det sägs att vi ska ta medaljer i kväll också i femmilen. Vi får väl se... DS.

PSPS. Och just nu körs detta uthållighetsprov för vikingar och andra... Marcus Hellner ligger rätt långt bak i första klungan.. Johan Olsson håller ställningarna längst fram av svenskarna nu 2 mil in på femmilen, när en del byter skidor.. Northug från Norge är uppenbarligen hungrig. Men än är det absolut inte avgjort... DSDS.

DSDSDS. Tjugosju stycken in mot skidbytet i skidstadion och hur ska det gå? Fortfarande alla fyra svenskarna i toppklungan. Daniel Richardsson ligger som 26:a och Marcus Hellner ligger i täten. Hur ska det gå? DSDSDS.

DSDSDSDS. Tre svenskar bytte skidor efter fyra mil, en mil kvar nu. Hur ska det gå? DSDSDSDS.

JOHAN OLSSON FICK BRONSMEDALJ EFTER EN BRA SPURT! ELVA MEDALJER FÖR SVERIGE!

Vi har våra rötter hos en indian i Guatemala

Eller har vi det? Hur ska jag kunna ta reda på detta? Jo, jag håller på att undersöka det där med att vi härstammar (till någon procent) från en indian, som sägs ha kommit från Guatemala, slav, som togs med över Atlanten av spanjorer, som träffade en spanjorska och gifte sig med henne och de rymde i sin tur till Sverige.

En omvänd Kinta Kunte-historia. Ni vet den där boken, som heter Rötter skriven av Alex Haley och hur han följer spåren tillbaka till Afrika. I vårt fall skulle vi då följa bakåt i våra förfäders spår tillbaka till Guatemala för 400 år sedan.

Än så länge har jag inte kommit så långt bakåt i tiden, men det sägs att detta genetiska arv har slagit igenom i en indiansk sjukdom, som både en av mina morbröder och en kusin har fått: stenmage.

För min morbrors del trodde läkarna att det var cancer och de tog bort hela magen på honom, så han kunde bara äta flytande eller barnmat resten av livet. Min morbror dog 1993.

Min kusin har också fått denna diagnos. Läkarna trodde där också att hon hade magcancer, men när hon levde efter två år så sade de att det måste ha varit något annat. Hon lever alltså än och har berättat att denna sorts ärftlighet kan gå vidare i "tjugofem nedstigande led" och om vi räknar bakåt då så hamnar vi på 1500-talet ungefär.

Prover har skickats till USA och där har bekräftats att detta är en sjukdom som indianer har. För vår släkt kan det vara bra att veta, för vi själva, våra barn och barnbarn kan också drabbas av den.

Jag jobbar vidare med att ta reda på allt om detta. Och det blir en bok så småningom med titeln I Ormbärarens tid.

Ormbäraren är en stjärnbild på himlen, som solen passerar igenom i början av december varje år. Men denna stjärnbild räknas inte in i zodiaken för då skulle den inte bli så jämn och fin, som den nu är. Med 30 grader i varje stjärnbild.

Men varje år i december står solen där och som av en händelse är jag född just då.

lördag 27 februari 2010

Femton timmars strömavbrott

Vi gjorde ett besök i 1800-talet i går. Vårt känsliga samhälle beroende av ström försvann i går morse.

Bilar och bandvagnar stod här överallt på Norra Värmdö, där vi bor och det såg ut som en amerikansk actionrulle när de klättrade upp och ned i stolpar.

Mörkret kom, men de fortsatte att jobba med kranar och med vagnarna på larvfötter. Snövesslor kallas de väl också för de kan gå överallt och det gjorde de också igår.

När vi gick till sängs syntes de fortfarande där ute med sina blinkande fordon. Kändes bra att de jobbade på. Unga killar med norrlandsdialekt.

Så vid två vaknade jag av att hela huset var fullt av lysande lampor. Allt fungerade igen. Bara TV:n verkar ha tagit stryk av att bli så abrupt avstängd. Får se om vi får igång den.

Jag eldade hela dagen i huset för att hålla värmen uppe och smälte snö så vi skulle ha till spolvatten i toan och till lite handtvätt.

Köpevatten fick bli te och kaffe och vedspisen från 50-talet gjorde om igen nytta. Verandan fungerade som kylskåp och mjölken står där ute fortfarande. Ska ta in den strax till morgonkaffet.


PS. Regeringen vill ha timvis elavläsning för att vi konsumenter ska bli medvetna om vad det kostar. Ja först måste vi ha ström för att kunna bli medvetna om detta.

Och strömmen kostar inte så mycket i sig, men skattetilläggen gör det. Vi betalade omkring 2 000 i skatt för elen i januari. Mer än vi tidigare betalade i fastighetsskatt/månad. Och elen kostar mer än räntan för våra banklån. Varför då? DS

torsdag 25 februari 2010

Hej Pia Nyberg kusinbarn till mig

Jag pratade nyss med dina mamma Rosita och du hade velat ha en släkttavla, sade hon. Jag kan lägga ut det här, som har med din mammas mormor och morfar att göra:

I Kärrbo Skärsholmen (två mil från Västerås) bodde alltså Carl Gustav Carlsson och Alma Johanna f Larsson. Dessa båda var din mammas mormor och morfar. De var födda 1874 respektive 1878 och bodde först på Skotterön ute i Mälaren och fick där ute åtta barn, bl a din egen mormor Rosa.

Detta lilla torp var bara på ett rum och kök. Sedan flyttade de till fastlandet och Skärsholmen till ett större torp med två rum och kök och detta torp finns kvar ännu i denna dag i släkten. Och där fick de då sina sista två barn. Min mamma var yngst och hette Harriet.

De andra syskonen var: Algot f 1905, Viola f 1907, Alf f 1908, Hans f 1910, Linnea f 1912, Evert f 1914, Josef f 1915, Rosa f 1918, Ebba f 1921 och Harriet f 1924

Alla dessa syskon är döda utom Evert, som fortfarande lever och bor i Västerås och Ebba, som bor i Hallstahammar.

Sedan har vi haft eller har 19 kusiner och jag tror att 16 av dem är i livet

Det finns 43 sysslingar (eller fler känner inte till alla). Varav du är en.

Min och din mammas mormor var född i Snickartop på Hässelbyholms ägor i Fogdö socken i Södermanland och morfar var född på Ängsö (eller stavas Engsö slottet där det spökar vid Mälaren) fast förstås i ett torp. Och det ligger fortfarande tvärsöver viken sett från Lindö gods, som Skärsholmens torp ännu i denna dag lyder under.

I din mormors mors (och fars) torp har ingenting förändrats sedan hon levde där. Ta och hälsa på vetja när det blir lite vår. Din mamma har telefon till vår kusin Inger, som bor i Västerås och som har hand om torpet.

Torpet har inte el, vatten eller några moderna bekvämligheter utan ser ut som när din mormors far och mor bodde där och uppfostrade barnen.

Allt som allt är vi ett 60-tal släktingar i direkt nedstigande led efter Alma och Gustav, som alltså dog 1934 respektive 1946.

PS. Om det är några släktingar som ser detta får ni naturligtvis gärna kommentera eller skicka uppgifter till mig på ann.helena@swipnet.se Jag håller på med ett slags detektivarbete kring släkten för att min lillasyster puffar på mig :) Hon heter Tina och är 21 år yngre än jag. Det hela blir nog en bok så småningom, men det tar tid. Det blir en omvänd Kinta Kunte historia delvis eftersom det sägs att det bla handlade om en indian som var slav och som flydde (eller togs med) från Guatemala till Spanien, som där gifte sig med en spanjorska och de i sin tur flydde till Sverige. DS

Eric Wrinkles i väntan på avrättning

Han dödade sin fru Debbie och sina släktingar Nathalie och Tony. Han sköt allihop. De tre barnen till Nathalie och Tony träffade honom i Oprah Show i dag i svensk TV.

De förde ett samtal runt vad som hände. Eric Wrinkles menade att det aldrig hade hänt om han inte hade tagit droger.

Här kan ni se när han pratar med de tre barnen, utan publik och utan att Oprah är där. Efter programmet.

Han dödade den 20 juli 1994 sin fru, sin svåger och sin svägerska. TV-programmet med Oprah spelades in den 10 november 2009 när han satt i dödscell.

De tre barnen satt i studion hos Oprah och Kim var den som inte ville att han skulle dö. Hon hade förlåtit honom.

Tracy uttryckte att hon ville vara med när han dog medan den yngste Matthew inte sade något, men började gråta i slutet av programmet.

Eric Wrinkles uttryckte sin ånger över vad som hade hänt och bad de tre barnen att ta hand om sig och av slutade med I love you.

Han fick sitt dödsdatum bestämt till den 11 december 2009 och avrättades då med giftinjektioner i blodet.

Hummer försvinner från marknaden

Att GM nu har beslutat att bilmärket Hummer ska läggas ned tycker jag verkar vara ett friskhetstecken. Vem behöver egentligen den fyrkantiga bilen utom möjligen krigförande jägare i USA.

De som tycker att de ska kunna ta sig fram överallt och i ett slags slag mot djuren skjuta ned allt de ser. Eller också är det mina fördomar som manifesterar sig när jag tänker så.

Saab räddades och Hummer läggs ned. Det är följdriktigt tycker jag. Saab är en bil för vanliga människor, gjord för transporter och inte extrem terrängkörning.

Det var skådespelaren och guvenören i Kalifornien Arnold Schwarzenegger, som övertalade militären att göra en civil version av Hummern. Den har använts militärt bla i Gulfkriget 1990.

Det blev en bränsleslukande bil, som inte har sålts särskilt bra och som inte heller gick att sälja till Kina.

23-åring fick sparken för mycket vabbande

När ni ser den där rubriken så tänker ni förstås: ja vad jävligt det är att vara ung morsa.

Tänk att få sparken för att hon var hemma och tog hand om sitt barn. Vab = vård av barn. Men det visste ni säkert.

Nu råkade det vara en man det gällde. Han hade varit borta alldeles för mycket från sin provanställning för att sköta om sjuka barn.

Och när det stod och vägde om han skulle få fast jobb eller inte så kläckte han ur sig att ha måste gå klockan tolv den dagen, för han skulle titta på nya möbler till sitt hem.

Alltså detta är ett exempel på att kvinno- och mansrollerna inte är fixa, utan att de går efter person. Inte efter kön. Och att en del inte är så intresserade av att jobba. Egentligen.

Tydligen tyckte han att han hade råd att mista den där provanställningen. Dummare än så kan han väl inte ha varit?

Eller är det också en fördom, att tro att män är kloka? Så där i största allmänhet för att de är män?

onsdag 24 februari 2010

Grekland förstör Europas ekonomi

"Grekland har en av världens mest generösa och minst hållbara pensionssystem. Systemet kombinerar höga pensioner med skattefria avgångsvederlag och mycket låg pensionsålder. Man kan förstå att grekiska regeringar har tvekat inför reformer. Minsta antydan om att införa mer normala villkor - så att utgifterna närmar sig intäkterna i systemet - tas emot med strejker. De mäktiga särintressen som sätter käppar i hjulet för reformer blir knappas mer förhandlingsvilliga om EU antyder att de är villiga att skjuta till finansiella resurser.

När Nikos Papadopoulos berömmer den grekiska regeringen för att de vill ändra på att folk pensionerar sig vid 55, och höjer pensionsåldern till 63, kan man undra som Frankfurter Allgemeine Zeitung nyligen gjorde: "Bör tyskar i framtiden tvingas arbeta till 69 istället för till 67 för att greker ska kunna fortstätta att njuta en tidig pension?" Borde inte ett första krav vara att grekerna inför en nordeuropeisk pensionsålder?

Det skriver Johnny Munkhammar och Jesper Katz. Den förste är författare och debattör, moderat och den senare är mot hela EMU-projektet.

Också motståndarsidan i svensk politik med Aftonbladet stämmer in i kören om att Grekland måste sanera.

Grunden till problemen är att Grekland har bluffat sig in i EU med en falsk redovisning av landets finanser. Tyvärr måste jag säga att jag är inte förvånad. Kan banker och andra finansiella institutioner, så kan väl också länder? Särskilt om de inte riskerar något.

I dag är det storstrejk i Grekland för regeringen vill höja pensionsåldern till 63 år.

tisdag 23 februari 2010

Tågkaoset är Göran Perssons fel

Det säger styrelseordföranden i SJ Ulf Adelsohn. Han pekar på att SJ redan år 2005 påpekade problemen med att Sverige låg långt efter med underhållet av själva järnvägssystemet.

Om den regeringen hade lyssnat menar Adelsohn att inte den här mycket svåra situationen hade uppkommit. Järnvägen i Sverige utnyttjas till 100 procent och då finns det ingen som helst reservkapacitet när något inträffar. Som denna vinter.

Men ingen kunde förstås förutse vintern. Om de hade kunnat det hade de varit ännu hårdare vad gäller underhåll och utnyttjandgrad. I övriga Europa anses det bra att utnyttja 80 procents kapacitet så att det finns något att ta av när något oförutsett inträffar.

Ulf Adelsohn anser inte att det beror på tågen att de inte kan gå, utan på infrastrukturen, dvs spår, växlar, banvallar, signaler och strömtillförsel. Underhållet av systemet är näst sämst i Europa.

Och minst en miljard per år borde ha satsats under 2000-talet för att kapciteten skulle ha varit godkänd och kunnat fungera någorlunda även nu.

Nu får istället resenärerna betala för den uteblivna satsningen på underhåll. Göran Perssons svar på SJ:s krav var bara att det där var "typisk moderat politik" fast det då satt tre socialdemokrater i SJ:s styrelse.

Skräckhistorier från köldens Sverige

Ja nu har jag suttit och läst i tidningarna inte bara om inrasade tak och stängda skolor utan om, att folk verkligen tror att tågen ska gå som vanligt. Och att de blir förbannade på SJ när de fastnar i intet ute i ett snöigt landskap.

Ingenting funkar när strömmen försvinner i tågen, varken toaletter eller värmen förstås. Allt blir mörkt och kontokorten går inte att handla för. Så den som inte har kontanter kan inte få något att dricka.

Förr tiden höll man sig inne och hemma om det var kring 25 minus i södra Sverige (fast jag minns inte att det har varit så kallt). Inte sjutton kan ett vanligt sk civiliserat, elektroniskt samhälle fungera i denna extrema kyla.

I min familj så var två utelåsta från sina jobb för ytterdörrarna frös fast när det var så kallt. Någon fick komma och värma upp dem, så att det till slut gick att öppna.

Men T-banan funkade under jord faktiskt och till och med förbi Gamla Stan, som ju ligger ovan jord. Så det var inte så krångligt.

Och vi är så glada att vi inte fick tåg ut hit till Värmdö, som var planerat i början av 1900-talet (en busshållplats heter Viks Central av den anledningen). Vi slapp spårdragning och har bussar istället. De går för det mesta.

Vår bil är också pålitlig och startar alltid direkt också i 26 graders kyla, som det var i går morse. Det enda som tar lite stryk är elektroniken, som segar en aning, men den funkar också när motorn väl har gått igång och värmt upp resten.

Så här var det under krigsvintrarna. Det var därför sportlovet infördes till att börja med för 70 år sedan (som jag skrev om i förrgår, längre ned i listan). Nu är vi där igen. Vänj er.

Det är bara bluff det där med klimatuppvärmningen. Och idag är det trots allt rena våren med bara minus 10 grader och lätt snöfall. Och ljust ute redan vid sjutiden.

För två år sedan var det plus 8 och den första krokusen slog ut. Just det datum som är i dag. Så står det i min trädgårdsalmanacka. Det kommer en vår!

måndag 22 februari 2010

Stasilistan är på väg mot regeringsrätten

Kammarrätten avslog i förra veckan att lämna ut namnen på den sk Stasilistan. De som värvades i Sverige och som har samarbetat med dåvarande säkerhetspolisen i Östtyskland.

Nu stod till och med politiske reportern K G Bergström i TV på morgonen och propagerade för att vi ska få veta namnen. Och tidigare justitieministern Thomas Bodström tycker att en "kommission" ska tillsättas för att utreda frågan, sade Bergström.

Skälet till att K G Bergström tycker att detta ska offentliggöras är att vi som folk har ett allmänintresse av detta.

Vi behöver veta om det finns sådana kandiater till riksdagen detta valår, som har varit inblandade i att spionera på sitt eget folk.

Tänk om där finns vänsterpartister, som nu ska sitta eller sitter i vår riksdag? Eller ha andra offentliga poster i vårt samhälle. Tycker vi då som folk att det är okej att de har gjort detta?

Inte heller i Finland har de offentliggjort denna Stasilista, som kommer från Östtyskland via USA och CIA, som i sin tur har lämnat över uppgifterna till respektive land.

Men i Finland kan det hela vara ännu känsligare än i Sverige. Det landet har med sin närhet till Sovjet alltid varit kluvet mellan "vita" och "röda".

Här kan ni se inslaget i morse på TV med K G Bergström.

Regeringsrätten är sista instans nu för frågan. Regeringen borde ha ett eget intresse av att vi slipper spekulera mera i vilka som står på listan. Och det är väl bättre att reda ut saken nu än när de, som står på listan är döda?

Klimatuppvärmningen har slagit till

Det är minus 26 grader ute just nu. Jag vågar knappt använda vattnet, men det verkar inte fruset, för på norrsidan där det är kallast har vi skottat ned snö från taket. Där är den isolerande snön en och en halv meter djup.

Jodå nu provade jag. Vattnet är fruset i köket, men vi har fortfarande vatten i resten av huset.

Alltså det går inte att bo så här om det ska vara så här kallt. Vi är som pionjärer ute på den iskalla tundran.

Det har aldrig varit så här kallt i min livstid. Och han som plogar våra vägar är 55 år och har bott här hela sitt liv. Han har aldrig sett så mycket snö.

Det är bara att värma upp huset och vänta. Det är väl en ispropp någonstans och för det mesta brukar det gå bra. Den brukar lossna.

Vi får väl bygga in huset till nästa vinter. Göra ett hus utanpå huset. Det finns de som har gjort det. Byggt in sitt hus i glas och fått en växthuseffekt.

PS. Rubriken är ironisk ;) Och vattnet i köket kom tillbaka efter att jag hade eldat i stort sett hela dagen. Först kom kallvattnet på eftermiddagen och sedan varmvattnet på kvällen.

Vedspisen ingår i en gammal skorstensstock, som står på marken och den blir så småningom så varm att det blir plusgrader också under vårt hus. Och i dag (23.2) är det rena våren med bara minus 10 just nu på morgonen och ett lätt snöfall. DS.

söndag 21 februari 2010

Sportlovet var kokslov för att det var krig

För 70 år sedan infördes sportlovet, inte för att ungarna skulle få vintersporta, utan för att man skulle slippa värma upp skolorna då i smällkallaste vintern under brinnande krig 1940.

Kriget gjorde att det blev ransoneringar på allt, både koks och kol och varmvatten blev en lyx i den kalla vintern. Så barnen fick lov så att de skulle kunna stanna hemma och inne istället för att frysa i skolorna.

De blev säkert glada då som nu, men sedan fick de veta att de måste gå längre i skolan på vårterminen för att ta igen den förlorade skoltiden. Det första kokslovet varade i hela tre veckor.

Min yngste son har sportlov, fast inte. För han praktiserar på en verkstad och tycker nog att det är bättre att jobba utan uppehåll för något lov. Det är alldeles rätt inställning tycker jag.

Att hyra en stuga i Sälen under högsäsongens sportlov kostar 12 000 kronor. Ohyggligt dyrt. Särskilt denna vinter, när det går att åka skidor överallt.

På Skansen i Stockholm finns det grillar för den medtagna korven och man kan låna sparkar, kälkar och skidor under sportlovsveckan den 1-5 mars, vecka nio, då sportlovet infaller i år.

Svenskarna gör bra ifrån sig i Vancouver

Så här ser medaljligans topp ut just nu för de bästa sju staterna i OS i Vancouver:

1 UNITED STATES UNITED STATES 6 7 9 22

2 GERMANY GERMANY 4 6 4 14

3 NORWAY NORWAY 5 3 3 11

4 CANADA CANADA 4 3 1 8

5 AUSTRIA AUSTRIA 2 2 3 7

5 FRANCE FRANCE 2 1 4 7

7 SWEDEN SWEDEN 3 1 2 6

Jag måste säga att jag tycker det är bra för vårt lilla land. USA är alltid oslagbara och att Tyskland, Norge, Kanada, Österrike och Frankrike ligger före är inte så mycket att säga om, tycker jag.

Från vänster till höger är det alltså guld, silver och brons och så den sammanlagda medaljskörden.

Fler medaljer kan det bli i damernas sprintstafett på måndag.

Marcus Hellners guld på lördagen i skiathlon kallas redan ett stycke idrottshistoria. Johan Olsson blev trea efter att ha lett länge i loppet.

Kungen, drottningen och prins Carl-Philip passade på att gratulera och sola sig i glansen från herrarnas medaljer.

lördag 20 februari 2010

Jag har koll på omkring fyrahundra år

Det senaste dygnet har jag pratat med tre kusiner per telefon. De har gett mig stora upplevelser. Ingen av dem har jag pratat särskilt djupt med tidigare i mitt liv. Jag skriver på en ny bok, som ni vet med titeln I Ormbärarens tid. Den handlar om mina och andras rötter bakåt i tiden och i den tid vi lever nu och vad som är viktigt och ger mening till livet.

År 2006 debuterade jag som författare med två böcker Ett Sekel av Tystnad och Marilyn Monroe Min Berättelse. Den ena en självbiografisk dagbok och den andra en biografisk roman om Marilyn Monroe, filmstjärnan. Nu ligger ett manus om Jacqueline Kennedy på ett stort förlag och jag skriver alltså på min fjärde bok, som handlar om min släkt. Så här börjar min nya bok:


Kapitel ett

Min mammas kusin Sylvia, som alltid kallades för Vivi, hade ett ansikte, som var runt och brunt. Mörkt lockigt hår ramade in hennes panna och hennes ögon. De senare såg ut mörk chokladkola i färgen. En sommarkväll satt vi i Vivis minimala kök i hennes barackliknande sommarstuga. En avlång smal byggfutt, som var omgjord för att bli en stuga till henne, hennes man och de fem barnen under sommaren.
En tänd fotogenlampa hängde från taket och lös med sitt milda gula sken över den blommiga vaxduken på bordet och Vivi sprang fram och tillbaka, för att duka fram kvällste åt oss, till min mamma och mig. Jag iakttog med mina bruna flickögon allt den vuxna kvinnan gjorde och då såg jag det. När ljuset föll på ett visst sätt in i Vivis ögon, så lyste de gula.
Länge satt jag och iakttog hur Vivis ögon skiftade från mörkt chokladbruna med en svart pupill till att lysa helt guldgula, när ljuset föll in i dem. Eftersom jag var ett barn så sade jag ingenting. Jag var inte så rättfram, att jag kunde fråga rakt på: varför har du sådana ögon? Och jag sade heller ingenting om det till min mamma senare. Min vackra mamma, som satt bredvid mig där vid det fyrkantiga köksbordet med den småblommiga vaxduken i pastellfärger. Men jag kunde ha frågat något om det, när vi gick den dunkla sommarnattsvägen hem genom den varma kvällen, men jag minns inte att jag gjorde det.
Jag behöll det fascinerande och lite skrämmande minnet av det där fenomenet inom mig för jag hade aldrig sett sådana ögon tidigare. Och jag samlade på detta minne och lade det bland andra oförklarliga saker, för så brukade jag göra med sådant, som var lite oförståeligt och som det inte fanns något svar på så där direkt. Någon gång skulle jag säkert få ett svar.
Kanske var sådana ögon vanliga förr fantiserade jag kring det lysande guldgula skenet, som hade uppenbarat sig. Det måste ha varit en fördel att ha speglande ögon i en mörk djungel eller i vårt land, där så många dagar är korta och nätterna svarta utan måne, med bara det svaga stjärnljuset på himlen. Så var det ständigt förr tänkte jag mörkt och svart innan elektriciteten gjorde, att himlen blev svagt rödgul också på natten över städerna eller längs motorvägarna. Självlysande ögon brukade beteckna onda människor i sagorna. Och det var väl därför jag inte vågade fråga om min mammas kusins ögon. Aldrig hade jag hört någon berätta, att det verkligen fanns människor med sådana ögon, varken förr eller senare. Men min mammas kusin Vivi hade dem.
Det kan ha varit vanligt förr hos människor med sådana speglande ögon, hos så kallade primitiva människor, de som antagligen hade lika mörka nästan svarta ögon som min mammas kusin Vivi hade. Och kanske fanns det fortfarande hos oss dessa människor djurögons egenskaper, fast ingen pratade om det. Kanske finns det än i dag. Men annars var det bara djur, som hade sådana ögon. Katter brukade har gula lysande och rådjur blå speglande ögon när lampsken föll in i dem.
Min mormors syster Elvira, som var mamma till kusin Vivi var rynkig och hade stålgrått hår. Hon var lite mystisk av sig, kallades alltid för Viran och brukade säga om en man ute på landet, som hade bränt upp en myrstack: det där kan inte gå väl. Så fick man inte göra. Myrorna skulle hämnas, slå tillbaka. Och mycket riktigt det nästa som brann var mannens hus. Men grannarna påstod, att det var han själv, som hade tänt på för att få ut försäkringen. Viran bodde annars på Söder i en gammal lägenhet, som luktade lite surt och instängt omodern, som den var. Hon hade gamla möbler, som jag alltid satt på yttersta kanten på, för mina ben var inte längre än så. Och så var hennes möbler så urblekta och urmodiga och säkert inte särskilt rena heller. Hon hade faktiskt toalett inomhus, men bara kallt vatten indraget inomhus. Likadant var det i hennes stuga på landet, där mamma och hon brukade sitta och prata och kura skymning eller lura skymning, som jag trodde att de sade. Det luktade instängt och smutsigt. Jag ville aldrig stanna så länge. Och något vatten fanns det inte alls inomhus, utom det som bars in i två hinkar från brunnen där ute. Och inte trodde jag att hon var så snäll, som min mormor säkert hade varit. Däremot var Virans man snäll. Det kände jag som liten flicka på hans fina utstrålning, men han söp förstås, som karlarna gjorde på den tiden.
Viran och mamma brukade lägga stjärnor för sig själva och varandra och när min mamma blev spådd av mormors syster, att hon skulle träffa en ny man på en resa, så tog hon tåget till Linköping och hälsade på några vänner. Min mamma och pappa hade skiljt sig den hösten och jag mådde inte bra av det. Jag vägrade gå till skolan ett tag, men sedan gick jag ändå iväg, för mamma pratade med mig och jag tyckte om skolan och min fröken. En väninna till mamma, som bodde hos oss, inneboende, fick ta hand om oss när mamma åkte iväg. Jag minns att jag vaknade mitt i natten och var alldeles otröstlig över att mamma var borta. För mitt första barndomsminne bestod också av att mamma försvann för att föda min lillebror och pappa kunde inte ta hand om mig för han skulle jobba. Så jag blev bortlämnad till min mormors syster Anna i Bromma.

Mer än så får ni inte läsa, men min lillasyster, som är drygt tjugo år yngre än jag har fått femtio sidor skickade med posten i går för att hon ska veta och få läsa om sin släkt. Det är för hennes skull jag skriver kan man säga. Och för mina barn och barnbarn, så att de ska få veta. Det var min lillasyster, som började fråga om släkten och jag som sade att nä alla är döda. Inget av mammas syskon lever. Men så tänkte jag att jag måste ändå ta reda på det, så jag gjorde det och då visade det sig att två av mammas syskon fortfarande lever. I den tid som var då på 60-70-talet så var det fler än jag som tappade kontakten med släkten. Vi var omflyttade i industrialismens Sverige och när min mamma dog 1968 så försvann alla de kontakter, som hon hade upprätthållit.

Det är kvinnorna, som håller kontakten, som pratar om släktens förhållanden och som delger varandra vad som har hänt. Så nu har jag skrivit ned allt och fortsätter att göra det. Det kommer att bli en bok. Jag vet det för jag har skrivit tillräckligt långt för att veta det nu. Och jag känner att alla de döda, våra gamla släktingar är ganska nöjda över det arbete jag utför. Det räcker för mig. Det är en stor belöning redan nu.

En naken lady Macbeth

Lena Endre försvarar sin nakna roll i DN, apropå sexuella trakasserier. Hon förklarar varför hennes roll (inte Lena Endre som hon skriver) är naken på scenen i slutet av denna pjäs. Och hon förklarar nogsamt varför hon kom fram till att detta var helt okej för denna roll.

- Teatern kan inte vara en plats för politisk korrekthet, snöpt hängivelse och ängslan. Hängivelsen, som är baserad på våra högst personliga upplevelser och erfarenheter av livet och konstnärligt uttolkade av var och en, ser inte alltid ut som den politiska agendan för dagen. Hängivelsen är personlig. Vi har gjort val. Jag har gjort mina val. Noga genomtänkta.

Så säger Lena Endre i sitt svar i dag på Ingegärd Waaranperäs påstående att hon är ett offer för det manschauvinistiska "järngreppet" och för regissören Staffan Valdemar Holm. Lena Endre reder också ut detta:

- I den stunden ska Ladyn vara skör och ett offer för sin egen sexualitet och maktlystnad. Hon ska vara ensam som kvinna i en mansdominerad värld. Jag tyckte, efter moget övervägande, att ett sådant sammanbrott bäst gestaltades i nakenhet, blodig – hon har skurit sig själv som så många kvinnor med självförakt gör – och sjungandes Patti Smiths ”Hymn”.

Jag tycker att Lena Endre har tolkat detta helt rätt. Nakenhet är ett kroppsligt uttryck, det behöver inte vara ett förtryckt mode, som har med manligt kollektivt organisationsförtryck att göra som recensenten menar. Och Lena Endre beskriver också utförligt hur hela processen kring denna nakenhet har gått till. Hon ifrågasätter också statistiken kring allt detta sexuella förtryck.

-Jag har varit i branschen i 31 år nu. Jag har aldrig blivit sexuellt trakasserad och en enda gång under dessa år har jag hört talas om en person som blivit det. Jag känner inte igen mig i min egen bransch. Att man upplever sig sexuellt trakasserad räcker naturligtvis, men jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig att varannan kvinnlig skådespelare i min närhet skulle varit utsatt och att det inte skulle kommit till min kännedom.

Det säger alltså Lena Endre i sitt brev till DN.

torsdag 18 februari 2010

Livet efter döden eller i olympiska spelen

Livet efter döden heter en av Deepak Chopras böcker, som jag läser ibland... det går inte att ta in all hans visdom på en gång, utan den behöver absorberas i små portioner.

Han har samma syn på världen och livet före och efter döden, som också de shamanistiska religionerna hade. De som var utbredda över hela jorden innan vi gick över till tron på den ende Guden, som inte längre finns kvar här på jorden, utan som har dragit sig tillbaka till himlen.

Chopra beskriver att man kan befinna sig på medvetandets nivå upptaget av fysiska objekt. Då är människan indragen i det materiella och alla naturlagar gäller fullt ut.

De krafter vi då besitter som människor, för att utforska och förändra världen är fysisk styrka, vilja, förnuft, känslor, sexualitet och auktoritet. Världen uppfattas som materiell och konkret och själen är personlig, men kan bara uppfattas i "korta glimtar".

När medvetandet går in i en värld, där den blir upptagen av subtila objekt så går människan in i drömmar, fantasier och inspiration.

Vi vet att allt är verkligt genom intuitionen. Vi ser skönhet och kärlek och kan ana en subtil närvaro inom och utanför oss, som inte har med våra fysiska fem sinnen att göra. Livet i denna dimension varar så länge man kan fantisera och drömma om den.

Där finns inte naturlagar, utan tiden är mjuk och formbar, osynliga strukturer kan hålla sig vid liv under lång tid: myter, arketyper, kulturella föreställningar.

De krafter vi använder i denna värld är fantasi, minne, konstnärlig förmåga, andlig känslighet, helande krafter och som sagt intuition. Själen upplevs som den vägledande kraft, som för oss tillbaka till källan, säger Chopra. Och själen upplevs kontinuerligt.

Det tredje stadiet är rent medvetande enligt Chopra. En värld där vi är medvetna och vet att vi är det. Vi kan betrakta oss själva utifrån. Där finns inga objekt vare sig materiella eller subtila. Det börjar med ett tyst sinne och ju längre denna inre tystnad varar ju mer rikt och fyllt av mening blir existensen.

Här gäller kvantfysikens lagar. Tid, rum och fysiska objekt finns som möjligheter. Ingenting är ännu skapat utan havande "med allt som är".

Tidsflödet och rummets expansion är neutrala händelser för den som befinner sig där.

Det är idrottsmannens eller -kvinnans flow. Vi ser utan att vara bundna, även om vi när som helst kan gå in i någon egenskap, som är mänsklig: kärlek, medlidande, styrka, sanning. Själen blir opersonlig. Utan egenskaper.

Egentligen talar således Chopra om livet efter döden, men han säger också att vi ska hålla i minnet att dessa tre nivåer inte är så alldeles "efter" utan att de tillsammans är en ständigt närvarande rymd för människor. Också i livet.

Och de som har uppnått allt detta och kan förena de tre nivåerna i till exempel de olympiska spelen beundrar vi andra något oerhört. Och det är helt rätt. Dessa utövare visar oss vart vi andra hela tiden är på väg. Vad vi som mänsklighet kan uppnå. De olympiska spelen är ett sätt att se livets mening och dess oändliga djup.

Anja Pärsons otäcka krasch

Jag såg Anja Pärsons krasch... gud så otäckt... jag brukar alltid sitta och säga: håll dig på benen, ta dig ned nu... för jag vet hur ofta hon åker ur. Och så satt jag framför TV:n nu också. Hon satsar för fullt och det måste hon göra, särskilt i ett OS.

Det såg så otäckt ut när hon flög genom luften som en vingbruten fågel, som om hon plötsligt hade hamnat i en hoppbacke istället för att befinna sig i ett störtlopp. Otroligt att hon ändå fick ihop skidorna innan hon landade. Först spretade de åt alla håll.

Hon trycktes ihop först innan detta hopp och att hon inte slår sig mer i den fart som hon hade - åtminstone lika fort som jag kör bil på motorväg - att hon inte bryter armar och ben eller slås medvetslös. Det måstet tillskrivas henne långa erfarenhet.

Alltså om hon var min dotter skulle jag förbjuda henne att åka mer. Undrar om hennes mamma vågar titta? Jo hon stod bland publiken såg jag tillsammans med Anjas syster. Bättre att vara på plats kanske än hemma vid TV:n?

Anja Pärson måste ändå ha haft änglavakt där i backen. Kommer vi att få se henne tävla mer i OS?

tisdag 16 februari 2010

I ormbärarens tid del 2

Min mormor var liten och rund. För så ser jag också ut. Jag är inte så liten, som hon måste ha varit, för min mamma nådde mig till axeln och mormor var säkert ännu kortare. Kring 1.55 kanske. Hon hade mycket mörkt hår, nästan svart och mörka bruna ögon. Mormor var blind på ett öga, som hon hade stuckit ut som barn, när hon klippte mattrasor. När hon var sex år. Morfar var ljus och blåögd och såg ut som en riktig svensk. De var stora kontraster, men de måste väl ha älskat varandra. Torplivet är en förlorad värld precis som herrgårdslivet. Båda var beroende av vartannat. Liksom också backstugesittarna och statarna, som ingick i livet kring markens gröda. Alla människor behövdes på sitt sätt och människorna var mer behövda förr i tiden. Det fanns något att göra för alla, också barnen och de gamla. Alla behövde hjälpa till med livets nödtorft.

Nästan alla människor i Sverige har någon relation till torp, backstugor och statarlängor. De flesta av oss kommer från sådana förhållanden. Eller också gjorde våra förfäder det. Själva systemet med att den äldste sonen ärver gården ligger inte så långt tillbaka. Bröderna till äldste sonen fick nöja sig med torp eller sämre. Vi är inte de stolta ättlingarna till fria bönder, som myten säger. Utan till torpare, backstugesittare och statare. Marken i Sverige är först i vår tid mer demokratisk fördelad. I vår familj äger både jag och mina syskon mark. Det gjorde vi inte på min mammas sida för drygt sextio år sedan. Hon var bland de första att skaffa sig mark i den släkten. Tomten på Ingarö i Stockholms skärgård på 5 000 kvadratmeter.

Men om någon hade försökt att förklara kvinnorörelsen för min mormor skulle hon inte ha begripit någonting. Hon var jämställd med sin man. De hade olika arbetsuppgifter. Det var allt. Hon födde barnen, för det kunde inte han göra. Hon tog hand om dem för det var hon bäst lämpad att göra. Han gjorde dagsverken åt herrgården för han var starkast. Han tog hand om djuren för det kunde han bättre. Barnen gjorde sitt så fort de kunde. Det handlade inte om barnarbete, utan om att sysselsätta sig, att göra något nyttigt. Att kunna bidraga till livet och familjen. Att inte sitta still bara och lata sig, utan ha något för händer.

Alla idéer om vad vi är nuförtiden har vi fått från borgarna och överklassen. Det var därför kvinnorna skulle bli hemmafruar på 50-talet, för fina fruar arbetade inte. Alla kvinnor skulle bli fina. Men fruarna blev rastlösa och otillfredställda, som min mamma, som var uppfostrad till att arbeta. Så hon gick ut och tjänade pengar, för att hon kunde och för att hon hade orken. Det är inte så att män förtrycker kvinnor. Om kvinnor är förtryckta är männen det också. Alla är ju människor, som lever i samma samhälle. Men för de som har makten är det enklare att skylla på det ena könet och göra män till skurkar. Tjatas det tillräckligt länge om det så blir det också sant. Och det blir personliga skurkar. Ingen behöver bry sig om, ifall strukturerna inte passar till något av könen. Allt är en maktfråga. Tänk om jag hade kunnat landa hos min mormor och morfar med all den kunskap, som jag har. Jag skulle ha kunnat förvandla deras fattigdom till rikedom bara genom min kunskap om framtiden. Genom att jag visste vad som skulle hända. Genom denna kunskapsmakt.

Att skapa något för framtiden är vad vi alla vill. Något bestående. Nästan alla människor kan skapa efterkommande barn. Mormor och morfar var rika där. Tio barn, som alla växte upp till vuxna duktiga människor. Men redan i nästa generation vet jag inte ens hur många vi är. Jag vet inte hur många kusiner jag har. Det borde vara åtminstone lika många, men jag vet inte. På min pappas sida är det självklart. Han hade en bror, som i sin tur hade två söner. Alltså finns där två kusiner. Men på min mammas sida känner jag till nio kusiner, men de kan vara fler. I varje fall är det ingen, som har skaffat tio barn. Då skulle jag ha hört talas om det. Tror jag.

Min morfar var alldeles säkert en patriark. Det var män på den tiden. De skulle vara det. Annars kunde de inte utföra sina manliga plikter, att sörja för familjen, att vara beredda att gå ut i krig. Min morfar levde igenom två världskrig. Men han deltog inte i dem. Han var fullt upptagen med att utföra dagsverken till herrgården och att uppfostra sina barn. Jag vet att det ibland var svårt eftersom min mamma har berättat att de stundom fick gå och lägga sig utan kvällsmat. Det gjorde honom säkert hård. Och hård var han. Det har åtminstone en son förmedlat. Genom att svära åt honom. Vi känner inte längre varandra och inte heller vår historia. Därför lever vi ofta i ett ytligt moras av känslor och föreställningar.

Men visst kan jag gå genom granskogen med mossa på stenarna och mörkret, som ligger tätt inpå, med trollen lurande. Följa den smala vägen genom detta naturliga och mörka tillhåll, där ingen hade flyttat på stenblocken utan vägen slingrade sig runt dem. Bara tillräckligt bred för en häst och en kärra. För att sedan komma ut i ljuset på andra sidan skogen med ängarna som öppnade sig och se det faluröda lilla huset, som ligger bakom de båda lönnarna, som står framför farstun. Bredvid finns de små låga uthusen, som bildar gård. Det går att följa min mamma på den smala vägen, den gången hon kom från examen i skolan och visste att det var sista gången hon hade besökt skolhuset. Och den gången hon kom hem från kyrkan nykonfirmerad i sin vita fina klänning, vita strumpor, skor och handskar. Allt var vitt för det var hennes vuxendop. Hennes övergångsrit till den andliga världen, där allt blev förklarat för henne och hon togs upp som vuxen andligt och religiöst sett.

Det är mycket lätt att se henne komma där gående på den smala vägen och sedan kommer hon fram till trädgården, där hennes far och syskon väntar och de äter tillsammans en enkel måltid. Innan hon den sommaren skulle gå i skolköket och sedan börja sitt vuxenliv på ASEA i Västerås den hösten år 1939.

måndag 15 februari 2010

Ur mitt nya manus I Ormbärarens tid

Vi växer genom alla våra olika kroppar, som vi bär under ett liv. Från spädbarnets lilla utsatta kropp, ohjälpligt i händerna på sina föräldrar, över den lilla barnkroppen, till tonåringens vilt växande lekamen och vidare till något, som är mera vuxet. Till utseendet. Kroppen byter ut alla celler i kroppen under sju års tid, så vi kan inte påstå att vi är färdiga ens som 20-åringar. Vi förändras ständigt. Det är livets gång, att låta det vara så. Och likadant är det med själen. Den borde omdanas åtminstone. Om det inte vore så att det går att fastna i utvecklingen. Något som kroppen också speglar, men ännu har vi inte riktigt kunnat se sambanden.

När jag var liten ansågs gamla människor med många rynkor vackra. Det syntes att de hade levt och de andra vördade den visdom och den levnadserfarenhet, som de hade och som de utstrålade. De gjorde naturligtvis detta därför att de andra såg detta hos dem. Medan nuförtiden ska alla vara helt släta i ansiktet upp till pensionsåldern. Helst. Och inte ett grått hårstrå ska skymma den ungdomliga ivern hos alla.

För min mormor hängde ingenting ihop med utseendet, utan vem man var och i hennes liv var det självklart att hon bestämde, att det var mannen och kvinnan som gemensamt beslutade om familjen. Det var lätt för mormor att föda alla de tio barnen för hennes kropp var lik min. I alla tre generationerna har vi haft kvinnokroppar med breda höfter och kurvor. Vi har haft lätt att föda barn. Ingen av oss har behövt kejsarsnitt för att våra höfter har närmat sig utseeendet på den manliga kroppen.

Det måste ha varit min morfar, som präglade min mamma mest. För mormor dog när mamma var tio år. Då ramlade mormor ihop på golvet och dog, när hon var uppe på natten, för att försöka få lite luft. Astmatisk som hon var. Hon dog en oktobernatt 1934, en fuktig natt eftersom de bodde alldeles vid Mälaren, bara hundra meter bort från sjön. Hon tappade fotogenlampan, som hon höll i handen och lågan sotade glaset. Det berättade min mamma för mig. Den lilla detaljen kom hon fortfarande ihåg. Men hon sade inget om hur mormor såg ut när hon var död. Som alla människor i chock, så skyddades hon av detaljen, med den lilla sotfläcken på fotogenlampans glas. Och antagligen var hon inte med när mormor hittades. Så hon slapp att se henne ligga där på golvet.

Själv hittade jag min mamma död av samma orsak som min mormor. Hon hade trillat ihop över soffbordet i vår moderna lägenhet i Björkhagen. Sprutor och medicin hjälpte inte heller då sommaren 1968. Morfar var våldsam till sinnet, hade häftigt humör. Det har syskonen berättat. Jag vet det. Men jag begrep aldrig hur, på vilket sätt då, när de sade det. Äldsta sonen kallade sin pappa för en “djävul”. Det har jag hört, men aldrig varför.

Morfar var född den 7 juli 1874, så han var alltså 60 år när hans fru föll i hop och dog. Mormor blev 56 år gammal. Min morfar var lika gammal som jag, nä jag är äldre nu när jag sitter och skriver det här. Några år äldre, snart fem år äldre än han var då den 12 oktober 1934. Han förlorade sin fru och min mamma förlorade sin mamma. Min moster Rosa var sex år äldre än min mamma och bodde antagligen inte hemma. När man var sexton år på den tiden så arbetade man. Så det var morfar, som fick ta hand om sin yngsta dotter under de åren, fram till att hon var konfirmerad och hade gått ut hushållsskolan. Sedan började hon jobba på hösten, när hon hade fyllt femton år på ASEA i Västerås. Morfar som hela sitt liv hade arbetat som fiskare och snickare tog hand om sin yngsta dotter. De andra nio barnen var redan vuxna. Nästan. Det var bara denna enda dotter, som var kvar hemma. Min vackra mamma. Hon var den vackraste av dem alla.

Jag vet hur det såg ut hemma hos dem, för jag har besökt mammas barndomshem. Den lilla röda stugan, där inget har förändrats på så många år. Där två öppna spisar värmde storstugan och sovrummet på var sin sida och gör så fortfarande. Och där köket var rätt stort och avlångt med en spis, som eldades med ved och likadant är det där ännu. Numera är det sommarstuga åt en av mina kusiner, men ingen har fått köpa huset från Lindö gård, som äger torpet och marken. Morfar och mormor ägde det aldrig.

Det är finare att ha varit arbetare och ha jobbat på fabrik, än som morfar ha varit torpare, fiskare och snickare. Men det har väl med organisation att göra. Arbetare på fabrik organiserade sig, men morfar behövde aldrig organisera sig. Han skötte sin familj och sig själv. Han gjorde dagsverken åt Lindö gård, som betalning, för sin rätt att inneha torpet. Och familjen var snäppet över statarna eller backstugesittarna, eftersom rätten att bruka torpet kunde gå i arv. Statare och backstugesittare låg sämre till.

Min morfar och hans äldste son fick bruka torpet, men som tusentals andra år 1943 slapp de att göra fler dagsverken, för då förbjöds detta. Som mest fanns det omkring hundratusen torp i Sverige. Och på många av dem levde en familj med många barn. Precis som i min mormor och morfars familj. Min morfar överlevde sin maka med tolv år. Också jag fick träffa honom, när han var döende i prostacancer eller om det var cancer i magen. Vet inte riktigt. Men det minns jag inte, att jag träffade honom, för jag var bara sex månader gammal. Han var hemma och var mycket sjuk, men ingen hade tagit honom till sjukhus. Min mamma gjorde det. Han dog där sedan den 19 juli 1946.

Min mamma hade tagit med mig då till min morfar och Kärrbo, för att visa sitt förstfödda barn för sin far. Hon var gift sedan ett drygt år och hade fått mig den 2 december 1945. Jag var ett efterkrigsbarn. Koncipierad någon gång på en fest, skulle jag tro, alldeles i slutskedet på kriget. Och sedan blev mamma och pappa tvungna att gifta sig. Som det hette på den tiden.

Pappa och mamma gifte sig den våren i maj 1945 i Kärrbo lilla vackra, vita kyrka och pappas kamrater i armén lät de nygifta passera under deras korta svärd. De bildade en gård med sina vapen, en skyddande häck för dem. Ingen från min pappas familj var där, för det var en skam, att han hade blivit tvungen att gifta sig med mamma.

Det hade säkert aldrig hänt om det inte hade varit krig och han hade legat inkallad. Mamma föll väl för hans uniform och hans stilighet. Han var korpral och hade alltså den lägsta befälsgraden. De träffades någonstans i Västerås, där de båda var den vintern och våren. Mamma jobbade på kontor på ASEA i Västerås. Det var min farmors fars stad, kan man säga. Farmors far var riksdagsman och häradshövding i Västerås och hettte Max Schenström.

Giftermålet var en mycket stor mesallians mellan torparflickan från Kärrbo och barnbarnet till häradshövdingen i Västerås. Min farmor hade frågat min pappa om han verkligen var säker på, att barnet var hans.

Ett nytt liv säkert, men varför vänta på det?

Mmm du är alltså anonym, men ändå inte, du har fastnat halvvägs i livet, en neurotiker, som inte vågar leva utan fortsätter att vara icke-levande... du visar upp dig för några personer... varför då?

För att få en annan ställning än resten av gänget? Häcklarna, skrikande måsarna, halloweennissarna och dumburkarna?

Ta tag i det du själv är istället för att häcka som halvanonym på några bloggar... du kan säkert själv skriva en bok eller så... för det är ju på författarnas bloggar du vistas och inför tre av dem du har framträtt...

Och ändå vet jag inte vem du är... himla trist för dej eller hur? Skriv en bok vetja! Eller skit i det och dö som halvanonym... det kan stå på din gravsten... jag var anonym utom inför några författare, som jag gärna ville vara som, men jag kom aldrig dit... ;)

Du får säkert en ny chans i så fall av Fader Gud... ett nytt liv... men varför vänta på det?


Ovanstående är en kommentar från mig till en av de som tycker att de ska leva ett halvt liv, ett icke levande liv. Som nöjer sig med att ha gått genom livet anpasslig, snäll och till lags...

De flesta av oss gör så. Därför att vi inte vågar mer. Vi är rädda och fega och tror att något otroligt hemskt ska hända om vi ställer oss upp och gör som vi vill. Detta är neurotiskt och alla har vi neuroser i mer eller mindre grad.

Det man kan göra är att använda sina olika sidor i skrivande, författande, måleri, film, foto, musik, sång, teater och dans med mera. Det är olika sätt att använda och göra sig själv större till själen. De som är öppna människor, har också sitt hjärta öppet.

De handlar efter hur det känns i kroppen. Om det tar emot i hjärtchakrat eller någon annanstans i kroppen, så gör det inte. Eller fundera på varför det känns så.

Det går att känna in allt i världen. Man behöver inte åka till Machu Picchu, egyptiska pyramiderna, Taj Mahal eller Angkor i Kambodja för att uppleva hur det var förr i tiden. Det går att sitta i sitt eget lillla hus, i ett rum någonstans och känna in allt som pågår. Både i dåtid och nutid.

Det är så författare gör. Och även andra konstnärliga utövare.

En kvinna under påverkan den film som John Cassavettes har gjort visar vad som händer en människa, som inte använder sig själv för att leva. Utan som istället går in i det som omgivningen kräver av henne.

När hon får höra att hon måste stå upp för sig själv, så tar hon det bokstavligt och ställer sig upp i filmen. Vi har alla en äkta kärna inom oss, men vi kan begrava den så djupt att den aldrig får framträda utom ibland i glimtar. Och då kan det betyda att det blir ett nervöst sammanbrott eller att det yttrar sig i våld.

Ett bättre sätt att hantera livet är att inse vad som pågår och gå så långt som det är möjligt på den väg, som var och en känner är den rätta. Det är inte så att man inte stöter på hinder på vägen, men vårt liv här är till för att använda det vi har fått och se till att vi lämnar något efter oss, när vi en gång ska lämna planeten igen.

Att vi på något sätt gör ett avtryck hos andra människor eller konkret i världen. Och helst ska vi inte bli massmördare utan använda våra resurser så att det kommer mänskligheten till godo. Det spelar ingen som helst roll var någonstans vi befinner oss i livet. Vi kan göra detta i alla yrken, på alla positioner.

För alla våra strävanden är jämlika i vår personliga olikhet. Vi behöver inte skaffa oss makt över andra för att ha levt ett bra liv. Det är en vanlig missuppfattning att vissa är "finare" än andra för att de har makt eller pengar. Så är det inte på själens nivå. Där kan en miljonär vara en riktig djävul. Ni har väl sett Charles Dickens "En julsaga"?

Och varför älskar vi Susan Boyle? För att hon är sig själv och står där rakt upp och ned och visar det.

söndag 14 februari 2010

Min 29:e artikel på Newsmill är publicerad

Här hittar ni den.

För er som följer min blogg är den inte obekant. Det är samma sepiafärgade bild, som ligger över mitt förra inlägg och jag berättar om de olympiska spelen, genom att gå bakåt i tiden.

Att det inte går att tro att ens OS befinner sig i en särskild värld, avskild från resten av universum.

lördag 13 februari 2010

Den eviga olympiska eldens låga


Copyright Ann Helena Rudberg

Jag var i Berlin på 60-talet och hoppade upp och tog tag i den metallskål, där den eviga olympiska elden hade brunnit år 1936 under sommar-OS.

Det var inne på stadion där Adolf Hitler hade invigt och leende åsett propagandaspektaklet. Där Jesse Owens, den svarte mannen blev en symbol och stjärna genom sitt rekordlängdhopp på 8.13, men det bortsåg Hitler ifrån.

Nu ville jag att min tyske pojkvän skulle ta ett kort när jag hängde där i metallskålen, som var rostig och rätt ful efter så många år, men han blev lite störd och såg sig räddhågad omkring, ifall det fanns någon vakt i närheten. Men sedan tog han ändå kortet.

Symbolerna från den tiden var fortfarande heliga. Varför då? Jo de var heliga av samma anledning, som statyerna av Stalin och Sadam Hussein var det. För att de symboliserade dessa ledare, som förkroppsligade något som hade nedstigit från himlen. Denna elit som bara kunde göra rätt. Vare sig de hette Hitler, Stalin eller Sadam.

Vi lider fortfarande och ständigt av detta synsätt att någon stor kvinna eller man ska hjälpa oss och bära oss över alla vatten, över alla hinder. Att vi själva är för små och obetydliga för att kunna ordna våra liv i någon större utsträckning.

Skiljelinjen har alltid gått mellan de ytterligheter, som säger att vi ska bli omhändertagna från vaggan till graven, att staten ska ordna allt, vare sig den kallas nationalsocialistisk eller kommunistisk och de friare synsätten på människor, som varelser som har inbyggd förmåga att tänka själva, att ta hand om sig själva.

Om ni trycker på de blå bokstäverna där uppe så ser ni den där eldskålen av metall, som numera ingår i den ombyggda Olympiastadion i Berlin. Den byggdes om till VM i fotboll i Tyskland 2006. Skålen är densamma, men på den här bilden är den fotograferad nedifrån mot den blå himlen.

Hitler är sedan länge borta, men skålen står där fortfarande som symbol för något mer evigt än diktatur. Men ändå finns propagandan kvar i själva sättet som skålen är fotograferad. Allt som ses nedifrån uppfattas som stort och viktigt av den som ser bilden. Men tro mig. Den är inte särskilt stor och imponerande i verkligheten. Jag är en normallång kvinna på 1.67 cm och jag kunde hoppa upp och få tag i kanten, som 20-åring.

PS. Jag har kvar kortet där jag hänger i metallskålen. Ska se om jag kan få hjälp att lägga in det här i bloggen. DS.

PSPS. Min snälle yngste son hjälpte mig att lägga in bilden.. sepiabrunt blev det.. mmm rätt passande... gud vad smal jag var! DSDS.

PSPSPS. Jag var drygt 20 på bilden... jag var där den 29 juli 1967 (har jag ordentligt antecknat på baksidan) så jag var 21 år gammal. Och hade fått min förste son den 14 april det året. Min yngste son är 21 nu. DSDSDS.

Copyright på bilden har Ann Helena Rudberg

En rodelåkares död

En man offrades i OS i den stora rit, som detta evenemang har utvecklats till. Denna storhet fanns redan 1936 i sommar-OS i Berlin när Adolf Hitler stod som värd för spelen.

Jag har varit i denna olympiastadion, som användes då 1936 i Berlin och den är inte alls särskilt imponerande nuförtiden. Inte i jämförelse med de mastodontskådespel, som numera visas upp under full kontroll med hjälp av alla den moderna tidens imponerande tekniska rökridåer, som kan läggas ut.

Den 21-årige Nodar Kumaritasjvilis från Georgien dog på ett träningspass i rodelbanan. Om ni trycker på de blåfärgade orden här ovanför så ser ni hur han slungas genom luften och i full kraft slår emot en metallpelare vid sidan av banan.

Varför finns det ingen avgränsning mellan banan och omgivningen? Ett enkelt plastskydd skulle kunna ha hjälpt honom att överleva.

Den georgiska OS-gruppen gick under invigningen med svarta sorgband och flaggorna vajade på halv stång inne på stadion.

En olycka, men en så onödig olycka. Enligt uppgift har tio olyckor redan inträffat under träning i rodelbanan.

Den 21-årige rodelåkaren kom i ungefär 145 kilometers fart genom banan. Varför fanns det inga skydd vid sidan?

Georgiens trupp beslöt att stanna kvar i OS trots dödsolyckan. I kväll avgörs den första tävlingen i rodel i vinter-OS i Vancouver.

Folkmord som företeelse

Hela eliten - från NSDAP:s lägsta förtroendemän till dem som stod närmast Hitler - skulle självfallet också först och främst utföra sina plikter och sträva efter att utveckla den ideella nazistiska karaktären. Men ju högre position man hade, desto mer skulle man också visa personligt initiativ i form av målinriktat konsekvenstänkande i syfte att förverkliga nazismens idéer. Tänkandets riktighet var emellertid i princip alltid underkastat ledarens dom.

Ledaren, Hitler själv, är i princip obunden av alla regler och alla plikter. Hans uppgift är att genom sin intuitiva insikt formulera målsättningarna och peka ut medlen. Han är inte heller förpliktad av det nazistiska karaktärsidealet, ty det har manifesterats i honom, det är hans natur.

Gruppmoraliskt var huvudprincipen att den starkaste har rätt att härska över de svagare. De olika typerna av individualmoral, som jag har redovisat, fungerade som medel för målsättningens förverkligande. Då den starkaste har denna rätt så har han vidare, enligt nazismen, rätt att suspendera all sk humanistisk och universalistisk moral i förhållande till svagare stater och svagare och "mindervärdiga" grupper och individer. I förhållande till dem är allt tillåtet.

I praktiken slog emellertid nazismens konventionellt moralistiska inställning så starkt igenom att tesen om att allt är tillåtet gentemot den "mindervärdiga" modifierades på en viktig punkt. Man hade rätt att döda honom och tortera honom till döds och man hade rätt att ta hans egendom och utnyttja hans lik, men man hade ingen rätt att stjäla pengarna ur hans fickor. Det sista var omoraliskt och straffades enligt Himmler med döden.


Ur Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad skriven när han var professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet

Nazismen talade hela tiden om moral. Man ville ha ordning, fasta normer, bestämda rättigheter och bestämda skyldigheter. Ingen osäkerhet. Folket skulle invaggas i trygghet. Det som var orätt i nazismen doldes genom moralism. Moralismen gömde den gigantiska omoralen, som bestod i folkmord.

Och detta har upprepats sedan dess. I Kina under kulturrevolutionen, i röda khmerernas Kambodja, i Afrika i Darfur under 2000-talet.

Orsakerna till dessa folkmord står att finna i undertryckande av en grupps förmåga att komma till tals. Genom att omvärlden tiger eller passivt står bredvid. Eller till och med hyllar "revolutionen". Det är också fråga om att de naturliga förutsättningarna för människor att överleva blir sämre genom folkomflyttningar, sämre skördar, fattigdom och att de styrande ignorerar vad som pågår.

I länderna fanns eller finns en svagt utvecklad demokrati, med en svag press och ett dåligt utvecklat civilt samhälle med en försvagad organisationsfrihet. Dessutom kunde eller kan inte vanliga människor komma till tals genom internet eller andra okonventionella uttrycksmedel, som når ut genom det filter, som maktens och elitens människor upprätthåller.

Vi i Sverige gick en bit på den vägen genom det kompakta bygge, som socialdemokratin senast genom Göran Perssons regeringar upprätthöll under 90-talet och 2000-talet. Det var mycket svårt att nå igenom med vad som hände på 90-talet för ideologiskt och i propagandan, i slagorden, så stod ju socialdemokratin som garant för att allt detta inte handlade om förtryck.

Jag har i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad skrivit ned vad som hände mig och min familj under åren 2003-2005, men den boken mottogs med tystnad av kultureliten då den gavs ut våren 2006. Den recenserades inte och togs inte upp i press, radio och TV. För det var inte comme il faut att beskriva det som pågick då. De "rättrognas" ideologi hindrade dem från att se vad denna dagbok handlade om.

Dock så fick jag min mycket stora belöning, när socialdemokraterna störtades från makten i valet hösten 2006 och folket visade att de var trötta på dessa makthavare och en elit, som inte begrep vad folket utsattes för. Lögnerna höll inte längre.

Men fortfarande sitter på våra tidningar, i vår TV, i vår radio och på våra universitet de "rättrogna" kvar och de släpper inte fram nya tankar annat än i små, små rännilar.

Och nu senast så visar Susanna Alakoskis nya bok och hur den mottogs att vi ännu inte har rört oss bort från det sätt att betrakta världen, som skapades på 1800-talet.

Fortfarande är det den kommunistiska åskådningen, som ska garantera att vi inte får nazism här i landet. Och eliten ser inte att kommunism och nazism är samma andas barn.

Det var människors sätt för mer än hundra år sedan att försöka komma till rätta med världens problem. Idémässigt har vi inte rört oss en millimeter från detta 1800-tals sätt att tänka, så länge övertygade kommunister fortfarande sitter i vår riksdag, på våra journalistiska redaktioner och på våra universitet.

Då uppstår fenomenet med att sverigedemokraterna blir den motrörelse, som ska lösa människors frustration över sakernas tillstånd. Och så polariseras om igen människor och vi är återigen inne på en väg som i sin förlängning leder till nya övergrepp, på väg mot synen på vissa människor som födda till "offer" och andra som födda till "elit".

Och ingen ser att denna syn vi har är en inbyggd ojämlikhet, där vi föraktar den "svage" och tycker den "starke" har rätt i kraft av att den är "lyckad" och har lyckats nå en position.

Angela blev en räddande ängel för rånaren Greg

Greg Smith framträdde på Oprah Show i dag, som sändes över TV3. Han satt där, inte för något bra han hade gjort, utan för att han hade rånat Miss Angela, som han hela tiden kallade henne.

Angela Montez blev utsatt för ett rån av Greg Smith. Han är 23 år och har varit i militärtjänst i fyra år, men var nu arbetslös sedan ett år och hade blivit av med körkortet, så till slut såg han ingen annan utväg än att råna någon.

På övervakningskamerornas bilder syns att han kommer in och hotar Angela Montez och att hon också öppnar kassalådan, men att hon pratar med honom hela tiden. Han ändrar sig och försöker lämna över pistolen till henne, men hon är så rädd så hon vågar inte ta emot den. Han tar då ut kulan, som finns i vapnet och ger henne.

Sedan faller de båda ned på knä och ber. Efter detta går han ut. Men hela rånet finns bandat - han tar hennes mobiltelefon och lite pengar ur hennes väska - och när han går ut visar han sitt ansikte. Allt läggs upp på internet.

Hans fästmö Sherrie får telefonsamtal från vännerna, som säger att hon ska titta på internet, där finns Greg. Hans mamma ser på elvanyheterna på TV och ser sin son. Hon åker genast hem till sonen och säger att han måste lämna över sig till polisen. För de ser honom som en beväpnad rånare och hon vill inte att hans fästmö och barn - hennes barnbarn - ska råka illa ut.

Nu sitter han i fängelse i staten Indiana och har inte ens en advokat när han framträder hos Oprah, sittande i den orange fängelsedräkten och med handbojor.

I ett slag framställer detta inslag i Oprah Show Amerika och världen i ett nötskal.

Greg själv säger att han tror att det var "The Minister" själv som pratade med honom genom Angela Montez, för han träffades av något, han hade aldrig känt så förut, säger han. Och han börjar gråta i fängelset nu när han kan be Angela om ursäkt, för hon sitter i Oprah Show.

Hans fästmö Sherrie och Greg har varit tillsammans sedan de var 15 år. De är båda nu 23 år och har lilla Maya, som just den dagen fyller 2 år. De är också i TV-studion. Sherrie arbetar och studerar heltid och har bråkat med Greg om att han inte bidrar till deras försörjning. Hon ber nu Greg om ursäkt i TV ifall hon har drivit honom till detta.

Hans mamma Donna berättar att han har varit deprimerad och självmordsbenägen och inte har "känt sig som en man".

internet och Gud i samarbete åstadkom att Greg ångrade sig och anmälde sig själv till polisen. Han avslutar med att säga att han alltid har trott på Gud och Kristus.

Allt uttrycktes genom denna lilla familj... hur svårt det är att klara sig, som man i vår värld och hur kvinnor kan hjälpa till med det. För där satt förutom Oprah tre kvinnor i studion och alla var de svarta utom Angela, som uppträdde som räddande ängel både för sig själv och Greg.

I Oprah Show erkänner Greg Smith också att det var andra gången han gjorde detta. Rånade någon. Och Angela Montez säger åt honom att prata med folk i fängelset för det finns fler som känner som han där, som ångrar sig och vill ändra sig.

Jag hittar inte fortsättningen, men det finns kanske någon där ute som kan hitta vilket straff han fick. För detta hände i sept-oktober förra året.

fredag 12 februari 2010

Du ljuger Eva Lundgren

Det blev mitt svar på professor Eva Lundgrens insändare i Uppsala Nya idag.

Här får ni hela svaret jag skrev:

Du ljuger Eva Lundgren
Det ingår i den strategi som sådana människor som du har... jag frågade själv PM Nilsson i går i mejl hur de hade gjort. Han svarade så här:
hej,
rubriker sätter vi när sådana fattas eller är för obegripliga. Rubriken på Lundgrens text satte vi och vi har inte tagit emot ngt klagomål. Om författaren är missnöjd med rubrik brukar vi alltid ändra den. Bilden har jag för mig att hon hade synpunkter på, ja.

PM

Själv har jag skrivit 28 artiklar på Newsmill och satt 27 av rubrikerna själv utan inblandning av redaktionen.

Den 28:e tror jag chockade redaktören Leo Lagercrantz eftersom det var ett självmordsförsök inblandat och han försökte avleda läsaren från detta, så han gjorde om rubriken.

PM är en hederlig människa så det är inte han som far med osanning. Du ljuger Eva Lundgren.
Av: Ann Helena Rudberg , Idag kl 18:49


Jag har träffat PM Nilsson en gång. Det var när han var här hemma och intervjuade mig inför valet 2006 apropå att jag hade skrivit min då utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad.

Han ringde, för han ville att någon skulle ställa upp och prata inför detta val. Alla som var kritiska mot regeringen Göran Persson hade undanflykter när han frågade dem. Rädsla. Jag hade ingenting att frukta eller förlora eftersom regeringen successivt hade gjort livet sämre för mig och min familj.

De sänkte min sjukpenning ned till omkring 60 procent genom ett beslut som gällde från 1 juli 2003. Det betydde att de som tidigare varit arbetslösa, skulle gå efter en särskild klausul om de blev sjuka. Då skulle inte tidigare lön vara grundläggande för deras sjukpenning, som den var för andra medborgare.

Istället skulle högsta a-kassan bli deras sjukpenning. Min sjukpenning som ditills hade legat på högsta omkring 19 000 efter skatt sänktes alltså till a-kassans högsta omkring 12 000 efter skatt. Tidningarna skrev om det, men ingen reagerade.

Det var jakten på högavlönade som inleddes. Då när min sjukpenning sänktes hade jag gått på a-kassa i ett antal år, för jag ville inte ge upp. Jag ville ha ett jobb.

Men i januari 2003, när jag hade fått avslag på en jobbansökan, som självklart borde ha varit mitt jobb: ett intervjujobb på SCB som istället gick till ett yngre sjukvårdsbiträde, så insåg jag att samhället var bankrutt. Jag orkade helt enkelt inte längre.

Jag gick till min distriktsläkare och satt där och grät för jag tyckte att det var bättre att jag dog. Så börjar min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad.

Den dagboken kom ut år 2006 på våren och PM Nilsson hade jag mejlväxlat med ett tag då, för jag tyckte att han hade sjysta åsikter. Så han ringde mig och undrade om han fick intervjua mig. Det fick han.

Som sagt han är en hederlig människa, vilket inte Eva Lundgren är. Hon ljuger! Hon tror inte att hon har något att förlora på det. Jo det har du professor Eva Lundgren.

Bo Holmberg har dött 67 år gammal

Han var änkling efter Anna Lindh och efterlämnar två söner.

Anna Lindh mördades 2003 på NK och hennes efterlevande man Bo Holmberg var landshövding i Södermanland 1996–2005. Bo Holmberg blev generaldirektör i regeringskansliet 2005.

Sönerna är i dag 19 och 16 år gamla.

Jag sörjer med dem. Det är alldeles för tidigt att bli både fader- och moderlösa.

Alla minns vi var vi befann oss när vi hörde om Anna Lindhs död. Anna Lindh förklarades död av statsminister Göran Persson i direktsändning i TV. Det finns med i min utgivna dagbok Ett Sekel av Tystnad:

11 september 2003 11.10

Alla dom väntande tanterna på röntgenavdelningen utbrister i ett samfällt nej när statsministern berättar på TV i direktsändning att Anna Lindh är död. TV:n hänger uppe vid taket och alla ser vi det ofattbara. Jag sitter i korridoren, som samtidigt är väntrum och väntar på röntgenplåtarna från min arm. Jag säger ingenting, för det gick att förstå att det var värre, som dom säger. Annars skulle inte presskonferensen skjutits upp. Den skulle ha varit på den utsatta tiden 8.45 och inte försenats med en halvtimme. Han brukar vara punktlig statsministern, bara ett par minuter försenad. Det är så det går till. Jag har suttit själv där i Rosenbad och väntat på makthavare. I mitt förra liv som journalist.

Det som har hänt påminner om prinsessan Diana. Fast hon var bara 36 när hon dog, inte 46 som Anna Lindh, men båda hade de söner. Båda var omtyckta, båda var kvinnor som försökte förändra världen. Diana råkade ut för en olycka. Anna mördades. Fast en del vill tro att också Diana mördades. Ingen av dem förstod hur mycket de var utsatta för. De levde i det afroditiska skiktet, som kan vara närvarande i kvinnlig kreativitet. De hade del i gudinnan Afrodite. Det ger en särskild strålglans åt sådana kvinnor. Det ger en gyllene aura till situationer och människor. Kreativiteten blir sensuell och glädjen är närvarande. Det lyser om sådana kvinnor.

Tyvärr så drar de till sig sådant, som inte borde finnas i vår värld. Länge har det varit så. De utmanar något, som inte låter dem leva.

Nu är vi skuldfria

Jag drömde innan jag vaknade i morse att vi hade sålt min mammas och pappas tomt på Ingarö. Den som de köpte tillsammans år 1950 och som mamma betalade av till pappa, när de skilde sig några år senare, för hon ville behålla den.

Hon behöll den under hela vår uppväxt och den var väldigt viktig för henne, för den var hennes alldeles egen och där kunde hon rå om sig själv. Detta var så, eftersom hennes föräldrar aldrig hade ägt något, utan alltid hade varit underställda Lindö herrgård ett par mil utanför Västerås. De var torpare som betalade "in natura" med fisk och dagsverken, för att de fick bo och bruka det lilla rödmålade torpet på 60 kvadratmeter. Tio barn fostrade min morfar och mormor tillsammans.

Det var där ute på Ingarö i det gamla stocktimrade huset (en smedja från Uppland), som min mamma blev svårt misshandlad av den man, som hon hade sitt tredje långa förhållande med. Han, som också är pappa till min lillasyster, som är lika gammal som min äldste son. De är båda över 40 år nu.

Min mamma dog senare det året då hon blev misshandlad - hennes dödsdag är den 19 juli 1968 - och detta har naturligtvis påverkat hela mitt liv. Vi kunde inte (min bror och jag) ta hand om vår lillasyster, som var ett år gammal då, utan blev tvungna att lämna bort henne. Hon var först på barnhem och kom sedan till en fosterfamilj.

I den dröm, som jag hade i morse, så sade jag att jag skulle sakna tomten för våra barn hade ju också fått växa upp där. Men vi fick väl lite pengar över? Och då gav mig min sambo ett par tjugor och några slantar. Det var det som var kvar sedan banken och staten hade fått sitt.

Då sa jag: men vi är skuldfria i alla fall.

Jag kunde ha blivit allmänt manshatande på grund av det som min mamma råkade ut för. I början av 70-talet gick jag med i Grupp 8, för att jag tyckte att det var för jävligt, det den där mannen hade gjort mot min mamma. Hon sade också att hon inte längre ville ha med honom att göra till mig, men innan hon hann göra slut, så dog hon. Den siste som talade med henne den dagen hon dog var denne man. Och sedan kom jag hem från mitt sommarjobb och hittade henne död.

Som jag ser det är det alldeles uppenbart att detta förhållande tog död på henne, även om det i praktiken var astma, som ändade hennes liv. Men det är en psykosomatisk sjukdom.

Nu är också denne man död. Han dog för några år sedan. Jag tyckte aldrig om honom och pratade aldrig med honom sedan vi till slut hade delat upp dödsboet efter vår mamma. Han bytte advokat, för han tyckte inte om, att den första advokaten stod på barnens sida, dvs min brors och min sida.

Under förevändning att han bara ville försvara sin dotters rätt, så försökte han fördröja och förhala allt. Hat behärskade denne man tyvärr och min mamma hade försökt att hjälpa honom med detta.

Nu skulle jag också ha kunnat gå in i den sida av livet, där skuggor, mörker och hat behärskar människor. Men för mig var det denne man, som levde i detta slags mörker. Inte alla män. Och jag själv gjorde det inte heller. Lika lite som min mamma. För mig har alltid kärleken vägt över trots att hatet också har funnits där. Både inom och utanför mig själv.

Där går skiljelinjen mellan människor, som jag ser det. Mellan hat och kärlek. Men de flesta upplever jag som blinda för dessa grundläggande sidor i livet.

I praktiken så sålde vi således tomten på Ingarö efter att min mamma hade dött. För mer än 40 år sedan. Ingen av oss barn kunde ekonomiskt gå in och köpa den. Och ingen ville det heller.

Men nu drömde jag i natt att vi i vår nuvarande familj hade sålt den och fått lite över när banken och staten hade fått sitt. Så nu är vi skuldfria.

Jag träffade min nuvarande sambo år 1983 och vi har tillsammans två söner. Vi har hållit ihop sedan dess.

PS. Adressen till den gamla tomten, som min mamma ägde är Gamla Brunnsvägen 112 på Ingarö. Smedjan är sedan några år riven och på tomten ligger nu ett alldeles modernt hus (fast inte på samma plats där smedjan låg). Senast det såldes fick ägaren 4 miljoner kronor för detta. Min mamma och pappa köpte denna tomt för 5 500 kronor och vi sålde den efter hennes död för 70 000 kronor. DS.

Jag frågade PM Nilsson om Eva Lundgrens artikel

I går så frågade jag hur det hade gått till med rubriksättningen över Eva Lundgrens artikel. Här är det jag skickade:

Det frågas efter vem som satte rubriken över den famösa artikeln som Eva Lundgren skrev. Detta apropå att UNT har skrivit en artikel om detta.

http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=77-AV_ID=1013696,00.html?from=puff

Kan ni svara på det? Satte hon själv rubriken eller gjorde redaktionen detta och har hon alltså sedan dess stillatigande funnit sig i rubriken, men bett att få ändra bild på sig själv? Eller har ni gjort det på egen hand?

http://www.newsmill.se/artikel/2010/02/02/n-r-ska-vi-erk-nna-att-polischefen-bara-r-som-andra-m-n

undrande
Ann Helena

Och här är det svar jag fick:

hej,
rubriker sätter vi när sådana fattas eller är för obegripliga. Rubriken på Lundgrens text satte vi och vi har inte tagit emot ngt klagomål. Om författaren är missnöjd med rubrik brukar vi alltid ändra den. Bilden har jag för mig att hon hade synpunkter på, ja.

PM


Alltså således har professor Eva Lundgren inte protesterat mot rubriken för hon tycker att den är utmärkt. Hon har godkänt den med sin tystnad. Om hon verkligen inte tyckte om rubriken har hon haft all möjlighet i världen att ändra den.

Men däremot tyckte den fåfänga professorn att bilden av henne var hemsk så där ville hon ha en ändring.

Denna diskussion om rubriken uppkom därför att Eva Lundgrens vapendragare jur dr Jenny Westerstrand hade skrivit så här i sin blogg:

Vill samtidigt verkligen fråga personalen på Newsmill varför de sätter sådana förfärliga och läsförsvårande rubriker på texterna, nu senast (och igen) på Eva Lundgrens text om Göran Lindbergs framfart och hur hans och andra mäns sexuella våld kan förstås mot det jämställdhetskulturella klimat som råder i Sverige? Varför? Tycker man inte att man har nog med träck rinnande i kommentarsfälten för att vrida klichéer ur texter som bara triggar hat men faktiskt och absolut inte står där?

http://jennywesterstrand.blogspot.com/2010/02/det-gar-mot-morksvart.html

Det är således så att professor Eva Lundgren när som helst hade kunnat ringa och ändra rubriken om hon hade velat. Men professorn i fråga kanske känner sig underställd herrarna och damen på Newsmill? Eller också tyckte professorn att rubriken var alldeles utmärkt som den var, men Jenny W tyckte att det passade att gå in i den där offerrollen, som är så populär i hennes kvinnokretsar.

Åh nej dessa karlar, som det aldrig går att prata med för då slår de bara... de kan slå ihjäl vem som helst för de är födda sådana... Och damen på Newsmill är väl underställd herrarna i Jenny Westerstrands och Eva Lundgrens värld? Så henne går det inte att prata med... heller...

torsdag 11 februari 2010

Vårt förakt för svaghet del 2

Vad jag syftar till är att Hitler - och nazisterna som helhet - var likgiltig inför individernas möjlighet att utveckla sina gåvor och anlag, deras chans att få veta vad ett gott liv kunde innebära, och att leva ett sådant liv. Han hade inte en individorienterad identifikation med sina medmänniskor.

De - och deras problem - var oväsentliga jämförda med det enda väsentliga: att Hitler-Tyskland visade sig starkare än alla andra. Andra människor - också tyskarna - var inte bara underordnade i förhållande till eliten och obetydliga i förhållande till Tysklands mission. De hade i sista hand betydelse bara i egenskap av medel till seger.

De var instrument på samma sätt som kanoner och tanks var det. De var ett slags ting, vilkas inre liv var av intresse i samma mening som tanks inre liv är av betydelse för kampförmågan


sid 97-98 Harald Ofstad Vårt förakt för svaghet

Ofstad menar att Hitler dras mot symboler och maktvisioner och i förhållande till dessa nådde Hitler stunder av känslomässig hysterisk exaltation, samtidigt som detta avskärmade honom från den del av den tyska verkligheten han inte ville se.

Detsamma händer i alla grupper, där människor inte vill se verkligheten omkring sig. Eliten kan alltid stänga in sig och se till att bara få syn på det som de vill se. Så länge den nazistiska människan höll sig till reglerna, som ideologin satte upp så kände hon inte skuldkänslor.

Alla betraktade sig själva som instrument i en historisk naturprocess, bortom moralens regler, och brutalitet var deras stolthet. Beteendekontrollen i Nazi-Tyskland skedde först och främst genom en indoktrinering av en sk heders- och lojalitetskodex och genom ritualer avsedda att stärka grupp- och elitkänslan. Och det fanns ingen anledning att känna medkänsla eller medlidande med de, som av naturen hade bestämts till undergång.

Rudolf Höss Auschwitzkommendanten berättade att första gången han gasade ihjäl fångar hade han ingen tanke på att han dödade människor. Han var mer intresserad av att den tekniska anläggningen fungerade som den skulle.

Inom nazismen skulle man ha en kallt iakttagande hållning inför motståndares och "mindervärdigas" lidanden för då hade man befriat sig från humanismens falska moral och istället gått över till "naturens aristokratiska princip".

Enligt Ofstad så kunde Hitler vara fullkomligt "eiskalt" inför vad vi betecknar som mänskliga problem. Samtidigt kunde han om han ville verka mycket "mänsklig" och "chamerande" och spela den "mänskliga" rollen briljant. Genom charm och inlevelse kunde han få den andre att blottlägga sitt psyke och särskilt det som Hitler hela tiden höll utkik efter: den andres starka och svaga sidor.

Det var en slags strategisk inlevelse, där den andres reaktioner breddes ut som en karta, som var användbar för att komma åt människan i fråga. Den andre förblev ett objekt, som iakttogs och studerades.

Hitlers inlevelse kom alltid von oben. Han var unik, enastående och stod över alla andra.

Per Allan Olsson om Röda korset

Per Allan Olsson skriver i dag på DN Debatt om Svenska Röda korset, denna böld i den svenska floran av hjälporganisationer. Han är internationell programsamordnare och vilken agenda har denne man då för att skriva?

Jag vet faktiskt inte, men jag vet att han har jobbat på DN tidigare, på samma avdelning som jag med kulturmaterial. Han tog sedemera jobb vid Sida och har sysslat med biståndsverksamhet i många år.

Jag kan förstå om han är orolig för organisationen, för allt har skötts ungefär som om Röda korset fortfarande var höjt över alla misstankar, ända sedan det avslöjades i våras att Johan af Donner hade svindlat organisationen.

Styrelseordförande Bengt Westerberg gjorde inte saken bättre genom att gå ut och säga i juni att Johan af Donner hade haft ett "otillåtet extraknäck".

Överhuvudtaget känns våra system med ideella organisationer som urmodiga. Visst finns behovet fortfarande i världen av hjälp till katastrofdrabbade områden och en ständig hjälp i Afrika, men att förlita sig till att detta ska ske i all evighet genom donationer från människor, som tycker synd om de fattiga är inte långsiktigt hållbart.

Och det märks nu hur sårbart systemet är när Röda korsets insamlingar drabbas av nedgångar, som julinsamlingen förra året, som inte fick in lika mycket som året innan. Slutsumman blev 21 miljoner, fem miljoner mindre än förut.

Å andra sidan så gjorde jordbävningen i Haiti att folk blev givmilda igen: 18,7 miljoner flödade in på åtta dagar.

Omkring 100 miljoner människor jobbar med Röda korset eller Röda halvmånen i värden och överallt bygger arbetet på frivilligt engagemang hos de många. Utan ersättning.

Röda korset grundades 1863 och denna organisation ingår som så många av våra idéstyrda politiska och icke-politiska sammanslutningar i ett bygge, som numera känns mycket gammalmodigt. Ett tecken på detta är de kriser som ingår.

Gamla inarbetade organisationer blir lättare offer för korruption. Och som i fallet med Röda korset i Sverige nu en psykopatisk man, som uppenbarligen ville sko sig själv mer än att hjälpa andra.

Nalin Pekgul säger felaktig dom

Socialdemokraten Nalin Pekgul tycker inte att domen, som utdömde skadestånd till en man, för att han hade stängts av från ersättning, när han vägrade att skaka hand med en kvinna, är riktig.

Hon menar att han inte har diskriminerats, att skaka hand med en kvinna är inte förbjudet enligt islam och något som står i koranen. Tänk om han hade sagt att hans religion förbjuder honom att skaka hand med homosexuella?

Hon tycker att det svenska samhället har svårt att hantera religion i konflikter och menar att den här lagen måste ändras. Och hon jämför det med att komma in till akuten och säga: min religion förbjuder mig att stå i kö.

Arbetsförmedlingen kan i det här fallet gå vidare och överklaga diskrimineringsombudsmannens dom.

Mannen i fråga tilldömdes ett skadestånd på 60 000 kronor.

Pekgul menar också att detta behöver diskuteras på högsta nivå i Europa, för vi har aldrig tidigare haft denna kulturblandning i vår världsdel.

Världen i det stora perspektivet

Ja hörrudu mannen jag ser ju att du är inne och glor alltså.. och tjejen va farao du är ägd va, de e därför du inte vågar kommentera längre... asså var lite på alerten nurå och skit i att ni måste vara så fina i kanten eller så.

De e bare å åk, slänga sej neför backen helt enkelt.

Ovanstående apropå att jag ser att ni är inne och tittar som vanligt, men kommenterar gör ni inte.. har ni skrämts till döds av att vi är överens Monica och jag?

Tidigare var det poppis att försöka skapa splittring mellan mig, Monica och Ramona... har ni gett upp? Kom igen nurå... lite mer slagsmål eller kattfajt önskar ni väl... ;)

Eller blev ni så drabbade av inlägget före detta att ni alldeles kom av er och måste grubbla... mmm är det så världen ser ut?

Vårt land är så himla litet så här kan bara en ideologi i taget ta plats... fö så tycker jag att Jacqueline Kennedy var en kvinna, som verkligen försökte skapa en helhet av sitt liv. Jag tror hon lyckades ganska bra, enligt sina förutsättningar. Trots att hon tillhörde överklassen i Amerika. Och hela släkten ville tro att de hade varit framstående och överklass också i Frankrike fast det var deras egen omhuldade släktlögn, så här står det i mitt manus om Jacqueline om detta:

Jacqueline Kennedy Onassis hade med hjälp av sin släkt och sina män uppnått att ha mycket pengar och stor världslig makt och hon använde sig av detta. Det var mänskligt att göra så. Redan som ung blev hon bortskämd. Hon levde större delen av sitt liv i en särskild och mycket skyddad miljö och inte var hon alltid så trevlig mot sina medmänniskor. Hon kunde uppföra sig, som om hon verkligen var den drottning av Amerika, som många såg henne som. Hon hade de högtflygande föreställningarna om sig själv sedan barnsben eftersom hennes farfar hade förvanskat sin släkthistoria, så att alla i släkten Bouvier trodde att de egentligen var aristokrater från Frankrike. De var det av bördsrätt och deras gener var speciella. Det ingick i deras föreställningar om sig själva.
Jacqueline Bouvier Kennedy Onassis farfar berättade om detta, inte bara en gång, utan han förbättrade historien gång på gång när han - som han sade - gjorde nya fynd i deras historia. Kort innan han dog gav han ut sin samlade släkts historia en gång till i bokform, med ännu något fantasifullt tillägg. Hela släkten betraktade alla detta, som den historiska sanningen. De ville göra det och ingen forskade särskilt mycket i Frankrikes eller deras egen historia, så att de fick veta hur det egentligen hade varit.

- Vi blundade. Vi ville inte veta. Han påstod helt enkelt att vår förfader var den adlige Francois Bouvier, som hade levt på 1500-talet och hade varit av det gamla huset Fontaine från Grenoble. Han ägde gods och gårdar och hade en egen armé. Medan vår egentlige förfader var någon med samma namn, som hade levt två århundraden senare och som var järnhandlare från Grenoble med en fru, som var tjänsteflicka. Men det var alldeles utmärkt att leva av denna myt, att vi var de förfördelade ättlingarna till en särskild utvald del av mänskligheten. Det gjorde att vi trodde att vi hade en alldeles särskild rätt att vara framstående, rika och ha mycket makt i vårt nya land. Detta genomsyrade hela släkten. Det skapade mig som jag blev. Det gjorde att vi alla tyckte det var helt rätt, att vi tillhörde den tidens jetset och att vi, som hade blivit så förfördelade i förfädernas land, nu hade rätt att ta igen allt detta. Visserligen kunde vi vara generösa och trevliga även mot andra, som inte tillhörde vår släkt. Det kunde vi kosta på oss. Men om någon var otrevlig mot oss så var den inte värd särskilt mycket. Ibland var det så att jag inte ens längre såg de människor, som på något sätt hade trampat mig på tårna. All kontakt med dem upphörde. Jag uppförde mig på det vis, som jag trodde, att en äkta fransk aristokrat skulle ha gjort.


Alltså detta visar hur stor betydelse en människas uppfattning har om vem hon är i världen. Motsatsen till detta är den beskrivning som tillhandahålls av den "feministiska" vänstern om hur förtryckta alla kvinnor/män är, om att människor som är födda i Rosengård eller Tensta kan inte komma någonstans. Dessa miljöer är för evigt dömda till fattigdom, dromissbruk och utslagning. Allt självuppfyllande profetior, som naturligtvis de som bor där tar åt sig. Om det inte finns motkrafter, som berättar något annat.

Extrem feminism är en maktfullkomlig ideologi

Hanna Wagenius har skrivit det här i tidskriften Neo

Feminism tycks inte längre betyda att man vill att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, utan att man vill att kvinnor och män ska vara likadana - och för att nå dit är man beredd att offra det mesta. Man offrar rättigheterna för det socialistiskt konservativa - man offrar friheten på den fyrkantiga likhetens altare. Man offrar synen på kvinnan som människa till förmån för synen på kvinnan som det svaga offret utan möjlighet att fatta egna, kloka beslut. Det är inte feminism - det är ett patriarkat med dåligt samvete.

Hanna Wagenius är centerpartist och kandiderar till riksdagen. Och jag håller inte med henne om allt - hon betecknar sig exempelvis som feminist. Det tycker jag inte går längre när Roks och Fi har lagt beslag på begreppet.

Men jag håller med henne i citatet ovan... och både kvinnor och män har gått in i den synen på kvinnor, som det svaga könet, som måste hållas om ryggen.

Tesen kan låta så här: Kvinnor är förtryckta av könsrollerna och offer för en könsmaktordning. De upplysta feministerna har insett detta och släpar på det oupplysta folket, så det är därför tex Jenny Westerstrand, Eva Lundgrens vapendragare, blir så hånfull mot alla som kritiserar henne och denna statsfeminism. För alla som gör det tillhör det oupplysta folket, som inte begriper något.

Ifall vi tar emot den stora "upplysningen" från professor Eva Lundgren (med eller utan biskopsutstyrsel) så slipper vi vara offer längre. Och männen kommer att få absolution från sin roll som förtryckare. Om vi inte gör detta - kvinnor och män - så kommer vi att upprätthålla detta pågående förtryck medvetet eller omedvetet.

Således är den icke frigjorda kvinnan alltid ett offer, men den frigjorda kvinnan enligt professor Eva Lundgrens och Roks inställning mycket stark. Så kvinnor blir alltså lika starka som män av denna cocktail av insikter, som tillhandahålls vid Uppsala universitet.

Inom den extrema feminismen frodas också maktfullkomlighet, för där utmålas gruppen män som förtryckare, som prenumererar på härskarteknik, det vill säga genom att maktfullkomligt utmåla alla män på det viset, så förtrycker feminismen män som kön.

Extrema feminister drar sig inte heller för att hota och utesluta sådana kvinnor, som inte bryr sig om deras maktfullkomliga anspråk. Detta var vad som hände journalisten och författaren Ingrid Carlqvist. För att hon försvarade barnen och deras pappor.

Genom att vända på begreppen så blir feminismen ett slags nytt patriarkat fast med kvinnliga förtecken: matriarkat. Det borde istället vara så att vi inser att vi alla är individer med olika förutsättningar, med olika behov och önskningar. Och att vi alla behövs i samhället för att göra det rikare genom vår egenart.

onsdag 10 februari 2010

Uppsala Nya Tidning uppmärksammar genusstriden

I dag skriver Uppsala Nya Tidning att professor Eva Lundgren återigen är i skottgluggen.

Tidningen citerar tidigare ledarskribenten i Svenska Dagbladet Maria Abrahamsson, som kallar professor Eva Lundgrens forskning för "hokuspokusforskning" på sin blogg

De citerar också det brev jag skrev till rektor Anders Hallberg vid Uppsala universitet:

En annan som reagerat är journalisten och författaren Ann Helena Rudberg. Hon har i brev till rektor Anders Hallberg skrivit att "Eva Lundgren tillhör dem som har demoniserat männen som grupp. Om hon hade gjort detta på ett universitet med vilken annan folkgrupp som helst: romer, katoliker, invandrare eller kvinnor, så hade hon inte kunnat sitta kvar som professor".

Niklas Skeri, som har skrivit artikeln, omtalar också vad som har hänt och tar upp Monica Antonsson:

Ytterligare en av kritikerna är Monica Antonsson, som blev rikskänd när hon ifrågasatte sanningshalten i Liza Marklunds bok Gömda. Eva Lundgrens forskning saknar samhällsnytta och borde "helt enkelt måste läggas ned", skriver hon på sin blogg.

Professor Eva Lundgren tycker att "reaktionerna är obehagliga" och att kommentarerna till hennes artikel på Newsmill uttrycker "ett stort hat".

Hmm hon har uppenbarligen bett Newsmill att byta ut bilden på henne... över artikeln... det är inte samma närbild som förut...nu står hon i en talarstol och är PROFESSOR... ;)

Genusskolor till alla

Jag tycker att vi ska skilja flickor och pojkar åt permanent. De ska inte ens få veta att det finns något annat kön än deras eget. Och barnen ska växa upp med det kön de är födda som, för tänk så ojämlika de blir annars.

Jag tycker absolut att vi ska skilja män och kvinnor åt också, inte låta dem ses annat än på avstånd skymta förbi, ungefär som man kan råka göra med djur i skogen. För män är djur tycker inte ni det? Jo kvinnor är också djur, men liksom en mycket snällare och godare variant.

Och för att inte mänskligheten ska dö ut så finns det ju alla möjliga fina kliniker, där sådant kan skötas. Och då kan ju alla kvinnor få önska sig ett barn i vilken färg som helst! Tänk så underbart det kommer att bli på jorden när vi alla till slut ser ungefär likadana ut...

För att allt det där ska fungera så utser vi två råd, ett bestående av kvinnor och ett av män och de får naturligtvis inte heller träffas. Det vore för farligt. Men vi har ju så utvecklade kommunikationer över hela världen så det är inga problem.

Ja, det skulle vara ett världsråd alltså, som går in för att ta bort alla skillnader mellan män och kvinnor. Jo överhuvudtaget förstås.

Och detta råd, som ska bestå av de visaste och klokaste vi har i världen, ska bestämma allt om hur mänskligheten ska gå sin nya och strålande framtid till mötes.

Det är bättre ju färre som sitter i detta råd, så slipper de diskutera så länge. Allt sånt leder bara till tjafs och osämja. Så det allra bästa vore om det bestod av en man och en kvinna.

Vi har ju sett prov på detta förut i världen hur en man och en kvinna har lett våra länder och det har blivit storartade resultat av detta.

Jag ska strax skicka iväg ett sådant här förslag till armécheferna i de olika länderna, så att vi kan få hjälp av militären att införa detta över hela jorden. Vi kommer att leva i ett paradis bara om tio år eller så.

Var hälsad du nya sköna värld!

Eva von Braun
dotterdotter till
Eva Braun den adliga grenen

PS. Jag är dock inte släkt med Eva Pauline von Braun lustigt nog, men hon kommer nog säkert också att uppskatta den här underbara förändringen. DS.

tisdag 9 februari 2010

Unicef är drabbade

Jag såg och hörde just nu en reklamsnutt på TV4 Fakta om Unicef med skrikande svarta barn och en (nästan) gråtande kvinna som sade:

- Även om en del misstror vart pengar går så kommer jag aldrig att göra det.

Så Unicef är alltså drabbat av att de har Liza Marklund som Unicef-ambassadör... varför skulle de annars inte låta henne framträda i rutan, som de har gjort förut?

Eller skådespelaren Mikael Persbrandt den där svartbyggaren, som har kostat på sitt tjusiga hus här ute på Värmdö en massa kosing, men han brydde sig inte om att söka bygglov. Han är också Unicef-ambassadör.

Är det rivet? Grannar eller andra? Har ni bildbevis?

Alltså jag tycker absolut inte att det är kul att barn drabbas, inte svarta, inte vita, gula eller röda heller. Men att Liza Marklund är Unicef-ambassadör fortfarande är en skandal. Men det skulle väl bli en ännu värre skandal om hon blev avsatt. Offentligt.

Antagligen har det aldrig hänt för jag minns tex att Danny Kaye var en FN-ambassadör och vem kunde tro annat än att han älskade barn, så barnslig som han var.

Eller Roger Moore? En skådis som vi också älskar...

Men tyvärr så består inte det som en gång var fint, inne och helt oantastligt.