I dag skriver Uppsala Nya Tidning att professor Eva Lundgren återigen är i skottgluggen.
Tidningen citerar tidigare ledarskribenten i Svenska Dagbladet Maria Abrahamsson, som kallar professor Eva Lundgrens forskning för "hokuspokusforskning" på sin blogg
De citerar också det brev jag skrev till rektor Anders Hallberg vid Uppsala universitet:
En annan som reagerat är journalisten och författaren Ann Helena Rudberg. Hon har i brev till rektor Anders Hallberg skrivit att "Eva Lundgren tillhör dem som har demoniserat männen som grupp. Om hon hade gjort detta på ett universitet med vilken annan folkgrupp som helst: romer, katoliker, invandrare eller kvinnor, så hade hon inte kunnat sitta kvar som professor".
Niklas Skeri, som har skrivit artikeln, omtalar också vad som har hänt och tar upp Monica Antonsson:
Ytterligare en av kritikerna är Monica Antonsson, som blev rikskänd när hon ifrågasatte sanningshalten i Liza Marklunds bok Gömda. Eva Lundgrens forskning saknar samhällsnytta och borde "helt enkelt måste läggas ned", skriver hon på sin blogg.
Professor Eva Lundgren tycker att "reaktionerna är obehagliga" och att kommentarerna till hennes artikel på Newsmill uttrycker "ett stort hat".
Hmm hon har uppenbarligen bett Newsmill att byta ut bilden på henne... över artikeln... det är inte samma närbild som förut...nu står hon i en talarstol och är PROFESSOR... ;)
onsdag 10 februari 2010
Genusskolor till alla
Jag tycker att vi ska skilja flickor och pojkar åt permanent. De ska inte ens få veta att det finns något annat kön än deras eget. Och barnen ska växa upp med det kön de är födda som, för tänk så ojämlika de blir annars.
Jag tycker absolut att vi ska skilja män och kvinnor åt också, inte låta dem ses annat än på avstånd skymta förbi, ungefär som man kan råka göra med djur i skogen. För män är djur tycker inte ni det? Jo kvinnor är också djur, men liksom en mycket snällare och godare variant.
Och för att inte mänskligheten ska dö ut så finns det ju alla möjliga fina kliniker, där sådant kan skötas. Och då kan ju alla kvinnor få önska sig ett barn i vilken färg som helst! Tänk så underbart det kommer att bli på jorden när vi alla till slut ser ungefär likadana ut...
För att allt det där ska fungera så utser vi två råd, ett bestående av kvinnor och ett av män och de får naturligtvis inte heller träffas. Det vore för farligt. Men vi har ju så utvecklade kommunikationer över hela världen så det är inga problem.
Ja, det skulle vara ett världsråd alltså, som går in för att ta bort alla skillnader mellan män och kvinnor. Jo överhuvudtaget förstås.
Och detta råd, som ska bestå av de visaste och klokaste vi har i världen, ska bestämma allt om hur mänskligheten ska gå sin nya och strålande framtid till mötes.
Det är bättre ju färre som sitter i detta råd, så slipper de diskutera så länge. Allt sånt leder bara till tjafs och osämja. Så det allra bästa vore om det bestod av en man och en kvinna.
Vi har ju sett prov på detta förut i världen hur en man och en kvinna har lett våra länder och det har blivit storartade resultat av detta.
Jag ska strax skicka iväg ett sådant här förslag till armécheferna i de olika länderna, så att vi kan få hjälp av militären att införa detta över hela jorden. Vi kommer att leva i ett paradis bara om tio år eller så.
Var hälsad du nya sköna värld!
Eva von Braun
dotterdotter till
Eva Braun den adliga grenen
PS. Jag är dock inte släkt med Eva Pauline von Braun lustigt nog, men hon kommer nog säkert också att uppskatta den här underbara förändringen. DS.
Jag tycker absolut att vi ska skilja män och kvinnor åt också, inte låta dem ses annat än på avstånd skymta förbi, ungefär som man kan råka göra med djur i skogen. För män är djur tycker inte ni det? Jo kvinnor är också djur, men liksom en mycket snällare och godare variant.
Och för att inte mänskligheten ska dö ut så finns det ju alla möjliga fina kliniker, där sådant kan skötas. Och då kan ju alla kvinnor få önska sig ett barn i vilken färg som helst! Tänk så underbart det kommer att bli på jorden när vi alla till slut ser ungefär likadana ut...
För att allt det där ska fungera så utser vi två råd, ett bestående av kvinnor och ett av män och de får naturligtvis inte heller träffas. Det vore för farligt. Men vi har ju så utvecklade kommunikationer över hela världen så det är inga problem.
Ja, det skulle vara ett världsråd alltså, som går in för att ta bort alla skillnader mellan män och kvinnor. Jo överhuvudtaget förstås.
Och detta råd, som ska bestå av de visaste och klokaste vi har i världen, ska bestämma allt om hur mänskligheten ska gå sin nya och strålande framtid till mötes.
Det är bättre ju färre som sitter i detta råd, så slipper de diskutera så länge. Allt sånt leder bara till tjafs och osämja. Så det allra bästa vore om det bestod av en man och en kvinna.
Vi har ju sett prov på detta förut i världen hur en man och en kvinna har lett våra länder och det har blivit storartade resultat av detta.
Jag ska strax skicka iväg ett sådant här förslag till armécheferna i de olika länderna, så att vi kan få hjälp av militären att införa detta över hela jorden. Vi kommer att leva i ett paradis bara om tio år eller så.
Var hälsad du nya sköna värld!
Eva von Braun
dotterdotter till
Eva Braun den adliga grenen
PS. Jag är dock inte släkt med Eva Pauline von Braun lustigt nog, men hon kommer nog säkert också att uppskatta den här underbara förändringen. DS.
tisdag 9 februari 2010
Unicef är drabbade
Jag såg och hörde just nu en reklamsnutt på TV4 Fakta om Unicef med skrikande svarta barn och en (nästan) gråtande kvinna som sade:
- Även om en del misstror vart pengar går så kommer jag aldrig att göra det.
Så Unicef är alltså drabbat av att de har Liza Marklund som Unicef-ambassadör... varför skulle de annars inte låta henne framträda i rutan, som de har gjort förut?
Eller skådespelaren Mikael Persbrandt den där svartbyggaren, som har kostat på sitt tjusiga hus här ute på Värmdö en massa kosing, men han brydde sig inte om att söka bygglov. Han är också Unicef-ambassadör.
Är det rivet? Grannar eller andra? Har ni bildbevis?
Alltså jag tycker absolut inte att det är kul att barn drabbas, inte svarta, inte vita, gula eller röda heller. Men att Liza Marklund är Unicef-ambassadör fortfarande är en skandal. Men det skulle väl bli en ännu värre skandal om hon blev avsatt. Offentligt.
Antagligen har det aldrig hänt för jag minns tex att Danny Kaye var en FN-ambassadör och vem kunde tro annat än att han älskade barn, så barnslig som han var.
Eller Roger Moore? En skådis som vi också älskar...
Men tyvärr så består inte det som en gång var fint, inne och helt oantastligt.
- Även om en del misstror vart pengar går så kommer jag aldrig att göra det.
Så Unicef är alltså drabbat av att de har Liza Marklund som Unicef-ambassadör... varför skulle de annars inte låta henne framträda i rutan, som de har gjort förut?
Eller skådespelaren Mikael Persbrandt den där svartbyggaren, som har kostat på sitt tjusiga hus här ute på Värmdö en massa kosing, men han brydde sig inte om att söka bygglov. Han är också Unicef-ambassadör.
Är det rivet? Grannar eller andra? Har ni bildbevis?
Alltså jag tycker absolut inte att det är kul att barn drabbas, inte svarta, inte vita, gula eller röda heller. Men att Liza Marklund är Unicef-ambassadör fortfarande är en skandal. Men det skulle väl bli en ännu värre skandal om hon blev avsatt. Offentligt.
Antagligen har det aldrig hänt för jag minns tex att Danny Kaye var en FN-ambassadör och vem kunde tro annat än att han älskade barn, så barnslig som han var.
Eller Roger Moore? En skådis som vi också älskar...
Men tyvärr så består inte det som en gång var fint, inne och helt oantastligt.
Magnus Utvik gör det igen
Han brukar sitta i TV:soffan och recensera. Fast dom har tagit in ett gammalt vitmålat köksbord i studion istället. "Proletärt" ska det vara. Och Magnus Utvik berättar om olika böcker med sin montona lite fostrande röst.
I dag tog han upp Susanna Alakoskis nya roman Hoppas du trivs bra i fängelset (fast titeln är felstavad). Och han har inte ett ont ord förstås att säga om den, utan den är nästan perfekt.
Jag tycker att denne Utvik är ännu ett exempel på det inrutade, slimmade, politiskt korrekta, som sitter där i vår godkända, statliga, icke-objektiva television.
Han jämförde denna Alakoski-bok med den förra och då var den nya förstås ännu bättre. För den förra blev nog lite monton med en aning mycket svordomar och könsord. Jo, det tyckte jag också. Det var därför jag aldrig orkade läsa den. Fast den står i bokhyllan.
Och han jämförde henne med våra tidigare arbetarförfattare som Jan Fridegård. Det tycker jag är en förolämpning mot denne. Jan Fridegårds föräldrar var statare och hans mor- och farföräldrar hade varit indelta soldater. Det var två sätt för fattiga människor att klara sig förr i tiden. Han föddes år 1897.
Jan Fridegård var av samma generation som mina morföräldrar och de var egendomslösa torpare, som varje vecka levererade fisk, som betalning till herrgården för det lilla rödmålade huset på sextio kvadratmeter, där de uppfostrade tio barn.
Jag själv växte upp i Björkhagen, där barnkullarna var stora på 40-50-talen. Ett samhälle, som verkligen inte var bättre än Ystad på 60-talet, där Alakoski växte upp. Här bodde också inflyttade från hela Sverige och en del från Finland och en och annan italienare.
Men det var ingen av oss som såg ned på någon annan, utom den där alkisfamiljen, som bodde längst ned i vårt hus och som tyckte att de var finare än min mamma, som var skild. För de var ju en hel familj.
Själv så begrep jag, att det inte var för alltid givet, att vi skulle stanna i Björkhagen, även om jag var uppvuxen där. Jag utbildade mig och har jobbat som journalist under större delen av mitt liv.
Men under 90-talet skuffades jag ut ur samhället under Göran Perssons regeringar. Jag som hade hög utbildning skulle inte kostas på något mer från staten, utan det fick jag ordna själv. Och någon frågade mig häromdagen varför jag inte omskolade mig. Kunde man det är min motfråga.
Jag har aldrig fått något erbjudande om någon som helst ny utbildning, som hade med något yrke att göra. Det ansågs att jag skulle klara mig själv för jag tillhörde ju eliten. Och när jag inte gjorde så var det förstås något fel på mig, inte på samhället.
Ingen människa orkar i längden med den synen, att hon ska klara sig för samhället har redan gjort allt för henne. Det är en enorm press när alla i din omgivning ser det så. Ingen människa klarar det. Till slut satt jag i januari 2003 hos min distriktsläkare och grät, för jag tyckte att det var lika bra att jag dog. Då skulle min familj klara sig bättre. Så börjar min dokumentära dagbok Ett Sekel av Tystnad.
Magnus Utvik fick Ett Sekel av Tystnad när den kom ut 2006 och jag vet att han har läst den, men han är kvar i samma blinda syn på samhället, som så många andra. Den delen av vårt svenska samhälle, som fortfarande lever kvar i en gammal motsättning mellan arbetare eller egendomslösa och den klass, som äger och förtrycker de andra.
Han tog upp en bok då 2006 i sina recensioner, som jag nämner i min dagbok: Viktor E Frankl Livet måste ha mening. I den beskriver denne psykiater hur det var i koncentrationslägren i Tyskland och hur han själv lyckades överleva. Vilka mekanismer, som gör att människor ger upp och hur hoppet kan hålla även en mycket nedtryckt människa över ytan.
Men av detta begrep inte Magnus Utvik annat än det som vi som nation har kommit fram till. Det var för jävligt det som hände i Tyskland och detta får aldrig hända igen.
Det går inte att skärskåda och se det som professor Harald Ofstad tar upp i sin bok från 1972 Vårt förakt för svaghet och se att de mekanismer som skapade nazismen levde innan den kom och lever nu också i vår värld.
Susanna Alakoski bodde på Ängsviksgården här ute på Värmdö och tillhör de som har skaffat sig en position i samhället genom att gå in i den yttersta maktfullkomliga kvinnovänstern med Gudrun Schyman.
Jag har själv mött Gudrun Schyman där ute på Ängsviksgården, för hon flyttade in där för att ta över makten, inte bara över huset, utan i vänsterpartiet. Då hade vi själva - ett 20-tal vuxna - renoverat och byggt om huset och bildat en bostadsrättsförening.
När hon skulle flytta, så såg hon till att hon fick ut så mycket pengar som möjligt för sin lägenhet, medan vi som hade varit med och köpt, jobbat och gjort i ordning huset gick med på att bara ta ut så mycket som vi hade lagt ut med en liten höjning enligt konsumentprisindex.
Alltså det är inte de fina orden det handlar om utan vad som sker i handling. Inte bara privat utan också i våra institutioner och organisationer. Se mitt tidigare inlägg.
Det går alltid att dölja sig själv bakom fina fraser och tjusiga ord, eller genom att skriva böcker, som följer den trend som går genom samhället, om att det är så synd om människorna. Och särskilt då de som har misslyckats i samhället och som går ned sig i knark och sprit.
Herregud säger jag. Det finns inte längre några klara strukturella, materiella orsaker till sådant. Och vi behöver absolut inte ömka de som inte har klarat sig. Bättre då att ändra reella fakta i samhället, så att alla människor faktiskt har möjlighet till att leva bra liv, utan att gå in i extrema maktpolitiska organisationer.
Och Magnus Utvik du får gärna ett nytt ex av min bok Ett Sekel av Tystnad, så att du kan läsa igen. Där finns nämligen verkligheten beskriven, både den yttre och den inre i en människa av kött och blod. Det är en dagbok med anteckningar i stort sett dagligen med datum och klockslag.
Och där beskrivs hur detta blinda samhälle drabbar inte bara mig som mamma utan också hur det drabbar vår yngste son. Hur vi bägge ska sjukförklaras av samhället, för något fel måste det vara på oss, som inte kan klara oss i detta det bästa av samhällen, som vi har levt i någonsin.
Och hur dessa kuratorer, socialsekreterare och Bup:are hjälps åt att se till att vi blir mer och mer marginaliserade. Som tur var så hade vår yngste son ett par föräldrar, som orkade gå emot hela den samhälleliga trenden.
Det är en beskrivning i realtid av den idiotiska politik, som fördes under 90-talet och framåt av den förra regeringen. Och vilka konsekvenser detta fick för en barnfamilj i dagens Sverige. En dokumentär och sann berättelse.
PS. Läs också detta inlägg och den pågående diskussionen i kommentarerna under det. DS
I dag tog han upp Susanna Alakoskis nya roman Hoppas du trivs bra i fängelset (fast titeln är felstavad). Och han har inte ett ont ord förstås att säga om den, utan den är nästan perfekt.
Jag tycker att denne Utvik är ännu ett exempel på det inrutade, slimmade, politiskt korrekta, som sitter där i vår godkända, statliga, icke-objektiva television.
Han jämförde denna Alakoski-bok med den förra och då var den nya förstås ännu bättre. För den förra blev nog lite monton med en aning mycket svordomar och könsord. Jo, det tyckte jag också. Det var därför jag aldrig orkade läsa den. Fast den står i bokhyllan.
Och han jämförde henne med våra tidigare arbetarförfattare som Jan Fridegård. Det tycker jag är en förolämpning mot denne. Jan Fridegårds föräldrar var statare och hans mor- och farföräldrar hade varit indelta soldater. Det var två sätt för fattiga människor att klara sig förr i tiden. Han föddes år 1897.
Jan Fridegård var av samma generation som mina morföräldrar och de var egendomslösa torpare, som varje vecka levererade fisk, som betalning till herrgården för det lilla rödmålade huset på sextio kvadratmeter, där de uppfostrade tio barn.
Jag själv växte upp i Björkhagen, där barnkullarna var stora på 40-50-talen. Ett samhälle, som verkligen inte var bättre än Ystad på 60-talet, där Alakoski växte upp. Här bodde också inflyttade från hela Sverige och en del från Finland och en och annan italienare.
Men det var ingen av oss som såg ned på någon annan, utom den där alkisfamiljen, som bodde längst ned i vårt hus och som tyckte att de var finare än min mamma, som var skild. För de var ju en hel familj.
Själv så begrep jag, att det inte var för alltid givet, att vi skulle stanna i Björkhagen, även om jag var uppvuxen där. Jag utbildade mig och har jobbat som journalist under större delen av mitt liv.
Men under 90-talet skuffades jag ut ur samhället under Göran Perssons regeringar. Jag som hade hög utbildning skulle inte kostas på något mer från staten, utan det fick jag ordna själv. Och någon frågade mig häromdagen varför jag inte omskolade mig. Kunde man det är min motfråga.
Jag har aldrig fått något erbjudande om någon som helst ny utbildning, som hade med något yrke att göra. Det ansågs att jag skulle klara mig själv för jag tillhörde ju eliten. Och när jag inte gjorde så var det förstås något fel på mig, inte på samhället.
Ingen människa orkar i längden med den synen, att hon ska klara sig för samhället har redan gjort allt för henne. Det är en enorm press när alla i din omgivning ser det så. Ingen människa klarar det. Till slut satt jag i januari 2003 hos min distriktsläkare och grät, för jag tyckte att det var lika bra att jag dog. Då skulle min familj klara sig bättre. Så börjar min dokumentära dagbok Ett Sekel av Tystnad.
Magnus Utvik fick Ett Sekel av Tystnad när den kom ut 2006 och jag vet att han har läst den, men han är kvar i samma blinda syn på samhället, som så många andra. Den delen av vårt svenska samhälle, som fortfarande lever kvar i en gammal motsättning mellan arbetare eller egendomslösa och den klass, som äger och förtrycker de andra.
Han tog upp en bok då 2006 i sina recensioner, som jag nämner i min dagbok: Viktor E Frankl Livet måste ha mening. I den beskriver denne psykiater hur det var i koncentrationslägren i Tyskland och hur han själv lyckades överleva. Vilka mekanismer, som gör att människor ger upp och hur hoppet kan hålla även en mycket nedtryckt människa över ytan.
Men av detta begrep inte Magnus Utvik annat än det som vi som nation har kommit fram till. Det var för jävligt det som hände i Tyskland och detta får aldrig hända igen.
Det går inte att skärskåda och se det som professor Harald Ofstad tar upp i sin bok från 1972 Vårt förakt för svaghet och se att de mekanismer som skapade nazismen levde innan den kom och lever nu också i vår värld.
Susanna Alakoski bodde på Ängsviksgården här ute på Värmdö och tillhör de som har skaffat sig en position i samhället genom att gå in i den yttersta maktfullkomliga kvinnovänstern med Gudrun Schyman.
Jag har själv mött Gudrun Schyman där ute på Ängsviksgården, för hon flyttade in där för att ta över makten, inte bara över huset, utan i vänsterpartiet. Då hade vi själva - ett 20-tal vuxna - renoverat och byggt om huset och bildat en bostadsrättsförening.
När hon skulle flytta, så såg hon till att hon fick ut så mycket pengar som möjligt för sin lägenhet, medan vi som hade varit med och köpt, jobbat och gjort i ordning huset gick med på att bara ta ut så mycket som vi hade lagt ut med en liten höjning enligt konsumentprisindex.
Alltså det är inte de fina orden det handlar om utan vad som sker i handling. Inte bara privat utan också i våra institutioner och organisationer. Se mitt tidigare inlägg.
Det går alltid att dölja sig själv bakom fina fraser och tjusiga ord, eller genom att skriva böcker, som följer den trend som går genom samhället, om att det är så synd om människorna. Och särskilt då de som har misslyckats i samhället och som går ned sig i knark och sprit.
Herregud säger jag. Det finns inte längre några klara strukturella, materiella orsaker till sådant. Och vi behöver absolut inte ömka de som inte har klarat sig. Bättre då att ändra reella fakta i samhället, så att alla människor faktiskt har möjlighet till att leva bra liv, utan att gå in i extrema maktpolitiska organisationer.
Och Magnus Utvik du får gärna ett nytt ex av min bok Ett Sekel av Tystnad, så att du kan läsa igen. Där finns nämligen verkligheten beskriven, både den yttre och den inre i en människa av kött och blod. Det är en dagbok med anteckningar i stort sett dagligen med datum och klockslag.
Och där beskrivs hur detta blinda samhälle drabbar inte bara mig som mamma utan också hur det drabbar vår yngste son. Hur vi bägge ska sjukförklaras av samhället, för något fel måste det vara på oss, som inte kan klara oss i detta det bästa av samhällen, som vi har levt i någonsin.
Och hur dessa kuratorer, socialsekreterare och Bup:are hjälps åt att se till att vi blir mer och mer marginaliserade. Som tur var så hade vår yngste son ett par föräldrar, som orkade gå emot hela den samhälleliga trenden.
Det är en beskrivning i realtid av den idiotiska politik, som fördes under 90-talet och framåt av den förra regeringen. Och vilka konsekvenser detta fick för en barnfamilj i dagens Sverige. En dokumentär och sann berättelse.
PS. Läs också detta inlägg och den pågående diskussionen i kommentarerna under det. DS
Margot Wallström ny föreslagen ordförande
Kanske blir Margot Wallström ny ordförande vid Lunds universitet. Det blir klart på torsdag.
Det vore bra tror jag med en så gedigen erfaren kvinna som ordförande vid detta anrika universitet. Lunds universitet hade i början av 1900-talet omkring tusen studenter som utbildades till höga poster i staten. Numera går där 41 000 studenter.
Margot Wallström avgick kort efter riksdagvalet 1998 - från posten som socialminister - efter en konflikt med Göran Persson. Hon har varit EU:kommissionens första vice ordförande och är nu aktuell för en hög post inom FN.
Hon åtnjuter stort förtroende hos svenska folket, som länge har velat ha henne till partiordförande för socialdemokraterna, men själv har hon aldrig velat detta.
Det är regeringen som formellt utser ordföranden för universitetet, men regeringen brukar alltid följa det förslag som kommer från universitetets rektor, som heter Per Eriksson.
Det vore bra tror jag med en så gedigen erfaren kvinna som ordförande vid detta anrika universitet. Lunds universitet hade i början av 1900-talet omkring tusen studenter som utbildades till höga poster i staten. Numera går där 41 000 studenter.
Margot Wallström avgick kort efter riksdagvalet 1998 - från posten som socialminister - efter en konflikt med Göran Persson. Hon har varit EU:kommissionens första vice ordförande och är nu aktuell för en hög post inom FN.
Hon åtnjuter stort förtroende hos svenska folket, som länge har velat ha henne till partiordförande för socialdemokraterna, men själv har hon aldrig velat detta.
Det är regeringen som formellt utser ordföranden för universitetet, men regeringen brukar alltid följa det förslag som kommer från universitetets rektor, som heter Per Eriksson.
måndag 8 februari 2010
Gabriella Lahti försöker skapa drama
Hon har förmått Marina Engan att gråta ut över den hemska "tanten" Monica Antonsson. Jag länkar inte till eländet, för det är så urbota dåligt.
Lahti jobbar åt en skandaltidning på nätet, som inte drar sig för någonting för att kreera lite besökare. Gabriella Lahti är född 1983 och bor i Stockholm.
Hon har bott en längre tid i Australien och verkar gilla att partaja. Om man slår upp henne på nätet är det sådant som finns där. Hon har skrivit någon artikel på Newsmill, men är okänd som användare.
Jag skäms över att hon försöker få en inbiten lögnare och kanske (?) försäkringsbedragare som Marina Engan att agera offer i sjukbranschen när hon annars tydligen har en stor firma, som heter Barnens Röst, som enligt egen utsago har "team" och erbjuder det bästa "industrin" har att erbjuda.
Tydligen så jobbar denna sjukpensionär enligt egen uppgift sex dagar i veckan. Endast söndagar är en ledig dag.
Hon är född 1960 och skulle rimligt sett ha många år kvar att jobba, så varför har hon då sjukpension? Det tycker jag är en rimlig fråga.
Marina Engan har uppenbarligen gjort detta för att fortsätta att göra livet surt för Monica Antonsson.
Så därför ljuger hon så det osar i artikeln. Och Gabriella Lahti har naturligtvis inte brytt sig om att fråga Monica Antonsson om saken. För då hade det ju inte blivit någon historia.
Känd kvällstidningsjournalistik: kolla aldrig en historia, den kan spricka. Och kolla aldrig några källor. Ifall någon frågar säg att du har alla papper på vinden.
Journalistik i Liza Marklunds efterföljd. Har hon startat en skola? Eller?
Lahti jobbar åt en skandaltidning på nätet, som inte drar sig för någonting för att kreera lite besökare. Gabriella Lahti är född 1983 och bor i Stockholm.
Hon har bott en längre tid i Australien och verkar gilla att partaja. Om man slår upp henne på nätet är det sådant som finns där. Hon har skrivit någon artikel på Newsmill, men är okänd som användare.
Jag skäms över att hon försöker få en inbiten lögnare och kanske (?) försäkringsbedragare som Marina Engan att agera offer i sjukbranschen när hon annars tydligen har en stor firma, som heter Barnens Röst, som enligt egen utsago har "team" och erbjuder det bästa "industrin" har att erbjuda.
Tydligen så jobbar denna sjukpensionär enligt egen uppgift sex dagar i veckan. Endast söndagar är en ledig dag.
Hon är född 1960 och skulle rimligt sett ha många år kvar att jobba, så varför har hon då sjukpension? Det tycker jag är en rimlig fråga.
Marina Engan har uppenbarligen gjort detta för att fortsätta att göra livet surt för Monica Antonsson.
Så därför ljuger hon så det osar i artikeln. Och Gabriella Lahti har naturligtvis inte brytt sig om att fråga Monica Antonsson om saken. För då hade det ju inte blivit någon historia.
Känd kvällstidningsjournalistik: kolla aldrig en historia, den kan spricka. Och kolla aldrig några källor. Ifall någon frågar säg att du har alla papper på vinden.
Journalistik i Liza Marklunds efterföljd. Har hon startat en skola? Eller?
Bengt Westerberg avstår sin miljonlön
Tills vidare och från den 1 mars så avstår Röda korsets ordförande Bengt Westerberg att ta ut sin lön som ordförande.
Kritiken mot honom blev helt enkelt för hård och han kommer att avstå lön tills medlemmarna har bestämt hur mycket han ska ha. Han har också erbjudit sig att ställa platsen till förfogande, men så långt ville inte styrelsen gå.
Under tiden, som han avstår lön, deponeras denna på ett konto och på Röda korsets dag den 8 maj ska det vara klart vad medlemmarna tycker.
Alternativet hade varit att kalla in en extrastämma och ställa ordförandeposten till förfogande, men det tyckte styrelsen inte var en bra idé. Det skulle kosta för mycket.
Röda korset har fått sämre insamlingsresultat till följd av människors misstänksamhet mot organisationen. Och en donation på 100 miljoner från finansmannen Roger Akelius gick deras näsa förbi pga av svindeln.
Bengt Westerberg säger att han anpassar sig till det arvode han får. Han kan tänka sig att jobba gratis.
Kritiken mot organisationen har varit hård sedan det upptäcktes att Johan af Donner hade svindlat Röda korset på omkring 6.5 miljoner kronor. Och Bengt Westerberg gick först ut och försvarade honom och sade att det handlade om otillåtna extrainkomster.
Kritiken mot honom blev helt enkelt för hård och han kommer att avstå lön tills medlemmarna har bestämt hur mycket han ska ha. Han har också erbjudit sig att ställa platsen till förfogande, men så långt ville inte styrelsen gå.
Under tiden, som han avstår lön, deponeras denna på ett konto och på Röda korsets dag den 8 maj ska det vara klart vad medlemmarna tycker.
Alternativet hade varit att kalla in en extrastämma och ställa ordförandeposten till förfogande, men det tyckte styrelsen inte var en bra idé. Det skulle kosta för mycket.
Röda korset har fått sämre insamlingsresultat till följd av människors misstänksamhet mot organisationen. Och en donation på 100 miljoner från finansmannen Roger Akelius gick deras näsa förbi pga av svindeln.
Bengt Westerberg säger att han anpassar sig till det arvode han får. Han kan tänka sig att jobba gratis.
Kritiken mot organisationen har varit hård sedan det upptäcktes att Johan af Donner hade svindlat Röda korset på omkring 6.5 miljoner kronor. Och Bengt Westerberg gick först ut och försvarade honom och sade att det handlade om otillåtna extrainkomster.
Den ideologiska propagandistiska kartan styr
Jag frågade om han någonsin hade tänkt på om judarna som han hade mördat var skyldiga eller på något sätt förtjänade ett sådant öde. Åter försökte han tålmodigt förklara att sådana frågor var orealistiska, emedan han hade levt i en helt annan värld.
-Kan ni inte förstå att det inte var meningen att vi SS-män skulle tänka på sådana saker, det föll oss aldrig in. Och förresten hade man redan tagit för givet att judarna hade skulden till allt.
Jag pressade honom för att få en förklaring på varför det togs för givet.
- Tja vi hade helt enkelt aldrig hört något annat. Det var inte bara tidningar som Der Stürmer, det var allt vad vi överhuvudtaget hörde. Till och med vår militära och ideologiska uppfostran tog för givet att vi måste skydda Tyskland för judarna.. Det började gå upp för mig först efter sammanbrottet att allt kanske inte var alldeles riktigt, när jag hade hört vad alla sade. Men ingen hade någonsin sagt sådant tidigare, i alla fall hade vi aldrig hört det.
- Nu undrar jag om Himmler verkligen själv trodde på allt det där, eller om han bara gav mig en ursäkt för att rättfärdiga det som han ville att jag skulle göra - men egentligen spelade det ingen roll. Vi var alla så uppfostrade till att lyda order, utan att överhuvudtaget tänka, att tanken på olydnad aldrig skulle ha fallit någon in och någon annan kunde ha gjort det lika bra om inte jag gjorde det.
Ur psykologen G M Gilberts samtal med Rudolf Höss, Auschwitzkommendanten
sidan 52 i Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad tidigare professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
Nazismen utgick alltså ifrån en propagandistisk världsordning och så skulle världen och människorna rätta in sig efter den. Jfr Roks syn på männen och könsmaktsordningen, som styr hur de ser på världen. Jfr också Liza Marklund och hennes förklaring till Gömda och Asyl: dessa böcker ingick i ett "politiskt projekt". Samma sak där alltså att ideologin lägger ut en karta och stämmer inte kartan är det inte fel på den utan på världen.
Jfr också socialdemokraten och kvinnoförbundets dåvarande ordförande Inger Segelström, som skriker från Bryssel i telefon till TV-programmet Debatt att hon struntar i om böckerna är sanna eller inte.
För det är inte vad det handlar om utan något mycket större. En Stor Agenda. Nämligen att alla kvinnor är förtryckta av männen som grupp. Punkt slut. Agendan sätts i de slutna rummen, med forskare sådana som professor Eva Lundgren och jur dr Jenny Westerstrand och de vet att det som ska bevisas är att männen är skyldiga. Alla män.
-Kan ni inte förstå att det inte var meningen att vi SS-män skulle tänka på sådana saker, det föll oss aldrig in. Och förresten hade man redan tagit för givet att judarna hade skulden till allt.
Jag pressade honom för att få en förklaring på varför det togs för givet.
- Tja vi hade helt enkelt aldrig hört något annat. Det var inte bara tidningar som Der Stürmer, det var allt vad vi överhuvudtaget hörde. Till och med vår militära och ideologiska uppfostran tog för givet att vi måste skydda Tyskland för judarna.. Det började gå upp för mig först efter sammanbrottet att allt kanske inte var alldeles riktigt, när jag hade hört vad alla sade. Men ingen hade någonsin sagt sådant tidigare, i alla fall hade vi aldrig hört det.
- Nu undrar jag om Himmler verkligen själv trodde på allt det där, eller om han bara gav mig en ursäkt för att rättfärdiga det som han ville att jag skulle göra - men egentligen spelade det ingen roll. Vi var alla så uppfostrade till att lyda order, utan att överhuvudtaget tänka, att tanken på olydnad aldrig skulle ha fallit någon in och någon annan kunde ha gjort det lika bra om inte jag gjorde det.
Ur psykologen G M Gilberts samtal med Rudolf Höss, Auschwitzkommendanten
sidan 52 i Vårt förakt för svaghet av Harald Ofstad tidigare professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
Nazismen utgick alltså ifrån en propagandistisk världsordning och så skulle världen och människorna rätta in sig efter den. Jfr Roks syn på männen och könsmaktsordningen, som styr hur de ser på världen. Jfr också Liza Marklund och hennes förklaring till Gömda och Asyl: dessa böcker ingick i ett "politiskt projekt". Samma sak där alltså att ideologin lägger ut en karta och stämmer inte kartan är det inte fel på den utan på världen.
Jfr också socialdemokraten och kvinnoförbundets dåvarande ordförande Inger Segelström, som skriker från Bryssel i telefon till TV-programmet Debatt att hon struntar i om böckerna är sanna eller inte.
För det är inte vad det handlar om utan något mycket större. En Stor Agenda. Nämligen att alla kvinnor är förtryckta av männen som grupp. Punkt slut. Agendan sätts i de slutna rummen, med forskare sådana som professor Eva Lundgren och jur dr Jenny Westerstrand och de vet att det som ska bevisas är att männen är skyldiga. Alla män.
söndag 7 februari 2010
Vårt förakt för svaghet
Jag vet att jag har den där boken av den norske filosofen Harald Ofstad i mitt hus någonstans, men jag hittar den inte nu.
Nazismen påverkade västvärlden långt in på 50-talet, rentav 60-talet och Harald Ofstad gav ut sin bok 1972. Den hette Vårt förakt för svaghet. Jag läste den då.
Det som slår mig nu är att den radikala feminismen har på ett bakvänt sätt anammat detta förakt för svaghet, som uttrycktes i psykopatisk anda hos Nazityskland. Där vändes allt upp och ned och det fanns bara en syndabock.
I den ultraradiakala feminismen är det likadant. Där är männen syndabockar som grupp, som om de vore nutidens judar, som det är lämpligt att skylla allt på, som man inte gillar.
Jag citerar gärna Lars Schaff, som jag har länkat till ovan:
"Som en spegelbild av denna framgångsdyrkan följer att man frestas att se ner på den som misslyckas. Är vi utrustade med normal empati så beklagar vi förloraren. De som totalt saknar förmåga till empati, som Hitler och nazismen, kan leva ut sitt förakt ända till förintelsen. Hitler saknade inte bara egen empati utan ansåg den vara ett av uttrycken för svaghet och därmed i sig något att bekämpa. Här hade han fel även i darwinistisk mening (säkert utan att veta om det eller bry sig), eftersom empati har ett överlevnadsvärde i människans evolutionära utveckling. Den felsynen ledde till sist nazityskland in i självförintelse."
Det känns som om vi har kommit lika långt en gång till på människans väg i historien. Ännu en gång ska vi i Sverige ha stora kvinnor och män som visar oss vägen och berättar för oss vilka som är syndabockarna.
Och särskilt finns de på universiteten i form av radikalfeministerna och deras anhängare, som ständigt försöker blanda bort korten istället för att ta ansvar för sina egna liv.
Nazismen påverkade västvärlden långt in på 50-talet, rentav 60-talet och Harald Ofstad gav ut sin bok 1972. Den hette Vårt förakt för svaghet. Jag läste den då.
Det som slår mig nu är att den radikala feminismen har på ett bakvänt sätt anammat detta förakt för svaghet, som uttrycktes i psykopatisk anda hos Nazityskland. Där vändes allt upp och ned och det fanns bara en syndabock.
I den ultraradiakala feminismen är det likadant. Där är männen syndabockar som grupp, som om de vore nutidens judar, som det är lämpligt att skylla allt på, som man inte gillar.
Jag citerar gärna Lars Schaff, som jag har länkat till ovan:
"Som en spegelbild av denna framgångsdyrkan följer att man frestas att se ner på den som misslyckas. Är vi utrustade med normal empati så beklagar vi förloraren. De som totalt saknar förmåga till empati, som Hitler och nazismen, kan leva ut sitt förakt ända till förintelsen. Hitler saknade inte bara egen empati utan ansåg den vara ett av uttrycken för svaghet och därmed i sig något att bekämpa. Här hade han fel även i darwinistisk mening (säkert utan att veta om det eller bry sig), eftersom empati har ett överlevnadsvärde i människans evolutionära utveckling. Den felsynen ledde till sist nazityskland in i självförintelse."
Det känns som om vi har kommit lika långt en gång till på människans väg i historien. Ännu en gång ska vi i Sverige ha stora kvinnor och män som visar oss vägen och berättar för oss vilka som är syndabockarna.
Och särskilt finns de på universiteten i form av radikalfeministerna och deras anhängare, som ständigt försöker blanda bort korten istället för att ta ansvar för sina egna liv.
Jenny W är ett märkligt fenomen
Hon är underställd professor Eva Lundgren på Uppsala universitet och går i hennes ledband och har en egen blogg. På denna blogg öser hon ur sig all skit, som bildar grunden till hennes och chefens forskning.
Om jag ska tolka henne välvilligt så är hon indragen i ett kollektivt synsätt på mänskligheten, som gör att hon och en 16-åring, som grävs ned i marken i Turkiet är likställda. Fast Jenny W fortfarande lever i högönsklig välmåga.
Ska jag fortfarande tolka hela könsmaktsordningen på ett positivt sätt, så betyder det att jag måste tolka också tex Hitler med sitt Lebensraum, som någon som var överlägsen i intelligens och alltså inte behövde bekymra sig om de underordnade massorna eller mobben, som Jenny W kallar alla oss andra på sin blog. En dum mobb dessutom. Det blir väl lite tårta på tårta? Några intelligenta mobbar finns väl inte?
Nu kan man ju tycka att även de som jobbar på den månghundraåriga ärevördiga institutionen Uppsala universitet har rätt att vara lite grova i munnen, även officiellt på internet i skrift, va fasen vi är väl alla människor och jämställda... nä stopp nu ett tag. Är vi verkligen det?
Varför ska vi skattebetalare underhålla sådana som Jenny W och sedan beskyllas för att inte ens begripa hennes storhet? Liknar inte detta alla andra diktatorers sätt att angripa människor, som de i sin tur tyckte var för små människor, för att begripa den Stora Planen?
Är inte detta återigen den förment upphöjde som är utnämnd av Gud som konungarna ju alltid var förr i tiden. Eller en variant av Marie Antoinettes "ge dem kakor" när folket inte hade bröd att äta och hon själv naturligtvis såg sig som undantagen svält och elände, sittande på sin tron.
Kanske det behövs lite fiskmånglerskor som drar iväg till palatset den här gången också och släpar iväg de upphöjda till ett annat öde?
Men vi är ju så civiliserade nu ett par århundraden senare så vi gör inte så. Vi i "mobben" diskuterar bara vidare hur det kommer sig att våra skattepengar ska gå till sånt, som den förra regeringen tyckte medverkade till jämställdhet, men som i själva verket har visat sig utpeka halva Sveriges befolkning, som kapabel att slå ihjäl sina kvinnor när som helst.
För män är djur tycker inte du det? Obs det senare är ett uttalande av Roks tidigare ordförande Irene von Wachenfeldt och ska i detta sammanhang tolkas ironiskt. Hon själv har försökt att senare ta tillbaka detta uttalande fast hela svenska folket hörde när hon sade det på TV. Efter att detta misslyckades kom hon fram till att män är värre än djur...
PS. Marie Antoinette har sannolikt inte ens sagt det där med kakorna, men det har ändå levt vidare, för det betecknade så väl hela den livsstilen... DS.
Om jag ska tolka henne välvilligt så är hon indragen i ett kollektivt synsätt på mänskligheten, som gör att hon och en 16-åring, som grävs ned i marken i Turkiet är likställda. Fast Jenny W fortfarande lever i högönsklig välmåga.
Ska jag fortfarande tolka hela könsmaktsordningen på ett positivt sätt, så betyder det att jag måste tolka också tex Hitler med sitt Lebensraum, som någon som var överlägsen i intelligens och alltså inte behövde bekymra sig om de underordnade massorna eller mobben, som Jenny W kallar alla oss andra på sin blog. En dum mobb dessutom. Det blir väl lite tårta på tårta? Några intelligenta mobbar finns väl inte?
Nu kan man ju tycka att även de som jobbar på den månghundraåriga ärevördiga institutionen Uppsala universitet har rätt att vara lite grova i munnen, även officiellt på internet i skrift, va fasen vi är väl alla människor och jämställda... nä stopp nu ett tag. Är vi verkligen det?
Varför ska vi skattebetalare underhålla sådana som Jenny W och sedan beskyllas för att inte ens begripa hennes storhet? Liknar inte detta alla andra diktatorers sätt att angripa människor, som de i sin tur tyckte var för små människor, för att begripa den Stora Planen?
Är inte detta återigen den förment upphöjde som är utnämnd av Gud som konungarna ju alltid var förr i tiden. Eller en variant av Marie Antoinettes "ge dem kakor" när folket inte hade bröd att äta och hon själv naturligtvis såg sig som undantagen svält och elände, sittande på sin tron.
Kanske det behövs lite fiskmånglerskor som drar iväg till palatset den här gången också och släpar iväg de upphöjda till ett annat öde?
Men vi är ju så civiliserade nu ett par århundraden senare så vi gör inte så. Vi i "mobben" diskuterar bara vidare hur det kommer sig att våra skattepengar ska gå till sånt, som den förra regeringen tyckte medverkade till jämställdhet, men som i själva verket har visat sig utpeka halva Sveriges befolkning, som kapabel att slå ihjäl sina kvinnor när som helst.
För män är djur tycker inte du det? Obs det senare är ett uttalande av Roks tidigare ordförande Irene von Wachenfeldt och ska i detta sammanhang tolkas ironiskt. Hon själv har försökt att senare ta tillbaka detta uttalande fast hela svenska folket hörde när hon sade det på TV. Efter att detta misslyckades kom hon fram till att män är värre än djur...
PS. Marie Antoinette har sannolikt inte ens sagt det där med kakorna, men det har ändå levt vidare, för det betecknade så väl hela den livsstilen... DS.
Samma väder här som där
Det har snöat upp till en meter i Washington, där staden är tyst och stilla efter att snön dalat ned sedan i fredags. Den lär fortsätta att falla till i kväll och flera tak har rasat in under tyngden av snön.
Det lär slå till och med Knickerbocker-stormen från 1922 då en teater med det namnet rasade in och närmare 100 människor omkom.
Hela vädersituationen lär bero på El Nino, som finns i östra Stilla Havet och orsakar torka i Australien och Asien, men blött i både Nord- och Sydamerika.
Och lilla Sverige då? Ja vi befinner oss mellan dessa områden, så det kanske är vädrets tärning som avgör?
I morse när jag vaknade stod ett rådjur utanför huset med en massa fåglar omkring sig. En idyllisk bild. De kalasade tillsammans på maten vi hade lagt ut.
Snövallarna vid vår väg går upp till taket på våra bilar.. och sopbilen vågade sig inte in på vägen senast i torsdags. Men soptunnan var borta när jag tittade ut. Vem vill sno en soptunna?
Sedan begrep jag... sopåkaren hade gått hela vägen från den större vägen fram till vår tomt, hämtat soptunnan, men inte gått tillbaka till oss igen med den.
Jag gick och tittade... jo mycket riktigt där stod den, tömd. Tack sopåkaren! Vi får väl se hur det ser ut om fjorton dagar igen... då nästa tömning ska ske.
Det lär slå till och med Knickerbocker-stormen från 1922 då en teater med det namnet rasade in och närmare 100 människor omkom.
Hela vädersituationen lär bero på El Nino, som finns i östra Stilla Havet och orsakar torka i Australien och Asien, men blött i både Nord- och Sydamerika.
Och lilla Sverige då? Ja vi befinner oss mellan dessa områden, så det kanske är vädrets tärning som avgör?
I morse när jag vaknade stod ett rådjur utanför huset med en massa fåglar omkring sig. En idyllisk bild. De kalasade tillsammans på maten vi hade lagt ut.
Snövallarna vid vår väg går upp till taket på våra bilar.. och sopbilen vågade sig inte in på vägen senast i torsdags. Men soptunnan var borta när jag tittade ut. Vem vill sno en soptunna?
Sedan begrep jag... sopåkaren hade gått hela vägen från den större vägen fram till vår tomt, hämtat soptunnan, men inte gått tillbaka till oss igen med den.
Jag gick och tittade... jo mycket riktigt där stod den, tömd. Tack sopåkaren! Vi får väl se hur det ser ut om fjorton dagar igen... då nästa tömning ska ske.
lördag 6 februari 2010
Merlin och Jacqueline Kennedy
Just nu går det en härlig serie på SVT1 om Merlin, den där trollkarlen vid kung Arthurs hov. Fast Arthur är inte kung ännu utan hans pappa är det och Arthur är bara en lite idealistisk, men otursförföljd prins, som måste räddas av Merlin.
I det här av snittet som gick nyss, så kommer Sir Lancelot in i handlingen, men han luras och säger att han är den femte sonen till en ädling, men det är lögn. Så han är en falsk son.
Kungen säger: Lagen binder samman riddare. Hur man kan lita på någon som ljuger? Så Lancelot kastas i fängelse.
Dock så angriper en jättegrip slottet och riddarna. Ett trolldomsväsen. Den motstår stål, men gillar inte eld.
Arthur känner ett band till Lancelot och släpper honom ur fängelset och ger sig sedan ut för att döda gripen. Men det kan han inte och inte heller de andra riddarna.
Då kommer Lancelot och med hjälp av Merlin så dödar han gripen. Men när Arthur säger att Lancelot dödade gripen och måste få vara riddare så säger den oböjlige kungen: Lagen är lagen.
Lancelot tar saken i egna händer och säger att lögnen har skapat en splittring mellan dem och därför säger han adjö och rider bort.
Jacqueline Kennedy var den som efter att hennes man president John F Kennedy hade blivit skjuten i Dallas Texas bjöd in journalisten Theodore White till Vita huset:
"Samma dag ringde Jacqueline Kennedy till Theodore White, som var journalist och skrev för tidskriften Life. Han hade skrivit boken The Making of the President 1960, där han hade skildrat valproceduren på ett nytt sätt och han hade bland annat sagt:
- En liberal är en person, som tror att vatten kan rinna uppför bergen. En konservativ är någon som tycker att alla borde betala för detta vatten.
Själv menade Thedore White att han befann sig någonstans mittemellan dessa ståndpunkter. Han ville att vattnet skulle vara gratis, men han trodde inte på mirakler. Hans kritiker menade att han lade in för mycket av sig själv i sitt skrivande och att han hade en tendens att bortse från det negativa och istället berätta hjältehistorier. Han hade känt Joe Kennedys äldste son Joe jr och hade gått i samma skola som honom. Ibland var USA ett litet land. Jacqueline Kennedy bad honom komma till henne för en intervju.
- Jag bad honom komma till ett möte med mig i Hyannis Port och jag gjorde mitt bästa, när jag talade med honom, för att påbörja mitt arbete med att låta Jack kommas ihåg, som den visionär och den store president han var på väg att bli, när kulorna stoppade honom. Det var då jag tillsammans med Theodore White myntade begreppet Camelot. Det fanns en musikal på Broadway, vars melodier Jack tyckte om och som handlade om den tid då legenden om uppstod. Min mans tid var likadan, tyckte jag.
För ett litet ögonblick så fanns det en anda, som liknade Camelots i USA tyckte Jacqueline Kennedy. Det var en hjältetid, en era av stora omvälvningar, som aldrig fick blomma ut. Det var godheten som skulle besegra ondskan, men det blev inte så. President John F Kennedy hade redan som liten pojke älskat historierna om kung Arthur och riddarna av det runda bordet. Han läste dem om och om igen, för han hade gott om tid när han låg sjuk. Deras sökande efter den heliga Graal kunde jämföras med vad president Kennedy hade försökt att göra, vad han ville föra in i världen. Vad han och Jacqueline Kennedy tillsammans hade kunnat uträtta, om han bara hade fått leva. Den heliga graalen var en symbol för det som hade tappats bort, det som var heligt, det som var viktigt. Det som behövdes i världen. Historierna om Camelot hade varit en av ledstjärnorna i president Kennedys liv.
Kung Arthurs runda bord, där alla riddarna samlades, var ett enande motiv, en beskrivning av hur män kunde samlas för att åstadkomma något stort. När människor på detta sätt kom samman så fanns det ingen åtskillnad mellan dem. Människor som möttes så hade en direkt kontakt mellan sig och förstod varandra omedelbart utan ord. Det var något sådant som president Kennedy ville åstadkomma, en gemenskap, som berörde människorna, som fick dem att tillsammans gå mot nya mål. Han hade stora drömmar. Jacqueline Kennedy hade vetat det, men världen lät honom inte gå vidare med dem.
- Jag hade i ett slag förlorat min man, mina uppgifter som First Lady och mitt hem. Bara barnen återstod. Den 6 december flyttade barnen och jag från Vita huset. Biträdande statssekreteraren Averell Harriman var generös nog att låta oss flytta temporärt till hans hus i Georgetown. Han hade ställt det till vårt förfogande, för vi hade ingenstans att bo och själv tog han in på ett värdshus i närheten med sin fru. Hela vår tillvaro hade skakats i grunden och jag ville inte att barnen skulle skadas mer än de redan gjort. De hade också förlorat allt. Sin far, sitt hem och hela sin inordnade tillvaro. Men Caroline fick ha kvar sin skolklass i Vita huset. Hon fick lov till det för det nya presidentparet."
Detta är ett utdrag ur min kommande bok om Jacqueline Kennedy
I det här av snittet som gick nyss, så kommer Sir Lancelot in i handlingen, men han luras och säger att han är den femte sonen till en ädling, men det är lögn. Så han är en falsk son.
Kungen säger: Lagen binder samman riddare. Hur man kan lita på någon som ljuger? Så Lancelot kastas i fängelse.
Dock så angriper en jättegrip slottet och riddarna. Ett trolldomsväsen. Den motstår stål, men gillar inte eld.
Arthur känner ett band till Lancelot och släpper honom ur fängelset och ger sig sedan ut för att döda gripen. Men det kan han inte och inte heller de andra riddarna.
Då kommer Lancelot och med hjälp av Merlin så dödar han gripen. Men när Arthur säger att Lancelot dödade gripen och måste få vara riddare så säger den oböjlige kungen: Lagen är lagen.
Lancelot tar saken i egna händer och säger att lögnen har skapat en splittring mellan dem och därför säger han adjö och rider bort.
Jacqueline Kennedy var den som efter att hennes man president John F Kennedy hade blivit skjuten i Dallas Texas bjöd in journalisten Theodore White till Vita huset:
"Samma dag ringde Jacqueline Kennedy till Theodore White, som var journalist och skrev för tidskriften Life. Han hade skrivit boken The Making of the President 1960, där han hade skildrat valproceduren på ett nytt sätt och han hade bland annat sagt:
- En liberal är en person, som tror att vatten kan rinna uppför bergen. En konservativ är någon som tycker att alla borde betala för detta vatten.
Själv menade Thedore White att han befann sig någonstans mittemellan dessa ståndpunkter. Han ville att vattnet skulle vara gratis, men han trodde inte på mirakler. Hans kritiker menade att han lade in för mycket av sig själv i sitt skrivande och att han hade en tendens att bortse från det negativa och istället berätta hjältehistorier. Han hade känt Joe Kennedys äldste son Joe jr och hade gått i samma skola som honom. Ibland var USA ett litet land. Jacqueline Kennedy bad honom komma till henne för en intervju.
- Jag bad honom komma till ett möte med mig i Hyannis Port och jag gjorde mitt bästa, när jag talade med honom, för att påbörja mitt arbete med att låta Jack kommas ihåg, som den visionär och den store president han var på väg att bli, när kulorna stoppade honom. Det var då jag tillsammans med Theodore White myntade begreppet Camelot. Det fanns en musikal på Broadway, vars melodier Jack tyckte om och som handlade om den tid då legenden om uppstod. Min mans tid var likadan, tyckte jag.
För ett litet ögonblick så fanns det en anda, som liknade Camelots i USA tyckte Jacqueline Kennedy. Det var en hjältetid, en era av stora omvälvningar, som aldrig fick blomma ut. Det var godheten som skulle besegra ondskan, men det blev inte så. President John F Kennedy hade redan som liten pojke älskat historierna om kung Arthur och riddarna av det runda bordet. Han läste dem om och om igen, för han hade gott om tid när han låg sjuk. Deras sökande efter den heliga Graal kunde jämföras med vad president Kennedy hade försökt att göra, vad han ville föra in i världen. Vad han och Jacqueline Kennedy tillsammans hade kunnat uträtta, om han bara hade fått leva. Den heliga graalen var en symbol för det som hade tappats bort, det som var heligt, det som var viktigt. Det som behövdes i världen. Historierna om Camelot hade varit en av ledstjärnorna i president Kennedys liv.
Kung Arthurs runda bord, där alla riddarna samlades, var ett enande motiv, en beskrivning av hur män kunde samlas för att åstadkomma något stort. När människor på detta sätt kom samman så fanns det ingen åtskillnad mellan dem. Människor som möttes så hade en direkt kontakt mellan sig och förstod varandra omedelbart utan ord. Det var något sådant som president Kennedy ville åstadkomma, en gemenskap, som berörde människorna, som fick dem att tillsammans gå mot nya mål. Han hade stora drömmar. Jacqueline Kennedy hade vetat det, men världen lät honom inte gå vidare med dem.
- Jag hade i ett slag förlorat min man, mina uppgifter som First Lady och mitt hem. Bara barnen återstod. Den 6 december flyttade barnen och jag från Vita huset. Biträdande statssekreteraren Averell Harriman var generös nog att låta oss flytta temporärt till hans hus i Georgetown. Han hade ställt det till vårt förfogande, för vi hade ingenstans att bo och själv tog han in på ett värdshus i närheten med sin fru. Hela vår tillvaro hade skakats i grunden och jag ville inte att barnen skulle skadas mer än de redan gjort. De hade också förlorat allt. Sin far, sitt hem och hela sin inordnade tillvaro. Men Caroline fick ha kvar sin skolklass i Vita huset. Hon fick lov till det för det nya presidentparet."
Detta är ett utdrag ur min kommande bok om Jacqueline Kennedy
Hoppas du trivs i fängelset
Susanna Alakoski fick sitta en lång stund i TV:s Godmorgonprogram i morse i TV4 och breda ut sig om sin nya bok: Hoppas du trivs bra i fängelset... nä det heter den inte utan hela titeln är felstavad..
Detta för att visa hur synd det är om människorna i Sverige i dag. Jag gillar inte Susanna Alakoski för hon har bott på Ängsviksgården här på Värmdö tillsammans med kommunisten Gudrun Schyman och sedemera gått in i hennnes parti och varit pressekreterare åt henne. Men hon är uppenbarligen smartare än Gudrun, har en bättre förmåga att uttrycka sig och har en större utblick över vad som pågår i samhället genom sin bakgrund från Finland.
Alltså där satt de här upphöjda damerna, som tillhör överklassen, programledaren i TV4 och Alakoski och pratade och nickade till varandra i TV-studion. Åh så gulligt! Inte en enda kritisk fråga.
Jag tycker inte att det var någon skillnad alls där i TV mot när jag var liten och överklassen i släkten hade massor med pengar medan vi bodde i två rum och kök med sovrummet uthyrt till en invandrare och en av mina pojkvänner åkte in i fängelse.
Det föll oss aldrig in att vi skulle ge upp och att det var synd om oss. Herrejesus livet gick vidare och allt ändrades hela tiden, men numera så är allt samhällets fel och välfärden har ramlat samman totalt. Så pratar alltid de där överklassdamerna uppifrån sitt torn.
Susanna Alakoski och hennes medsystrar gör samma kardinalfel som resten av vänstern och feministerna. De tror att underklassen är utan resurser och måste lyftas upp av staten och oss andra. De tilltror inte en människa samma förmåga som de själva har. Och inte heller att de andra har något ansvar för sina liv.
Ingenting är så svart-vitt som det framställdes här och som det alltid framställs i propagandan. Särskilt den marxistiska. Människor har själva massor med inneboende resurser och de lever inte utan omvärld, som propagandister alltid vill framhålla. Alla har vi anhöriga, släktingar och vänner, som ingår i samma nätverk som vi.
Men så sägs det aldrig i den vänstervridna synen på världen. Utan där ska en stor kvinna eller man sköta allt åt de andra. Den synen på oss själva måste vi slutligen överge någon gång. Det leder bara till att vi aldrig kommer ifrån diktatorer och deras övervakande samhällen.
Detta för att visa hur synd det är om människorna i Sverige i dag. Jag gillar inte Susanna Alakoski för hon har bott på Ängsviksgården här på Värmdö tillsammans med kommunisten Gudrun Schyman och sedemera gått in i hennnes parti och varit pressekreterare åt henne. Men hon är uppenbarligen smartare än Gudrun, har en bättre förmåga att uttrycka sig och har en större utblick över vad som pågår i samhället genom sin bakgrund från Finland.
Alltså där satt de här upphöjda damerna, som tillhör överklassen, programledaren i TV4 och Alakoski och pratade och nickade till varandra i TV-studion. Åh så gulligt! Inte en enda kritisk fråga.
Jag tycker inte att det var någon skillnad alls där i TV mot när jag var liten och överklassen i släkten hade massor med pengar medan vi bodde i två rum och kök med sovrummet uthyrt till en invandrare och en av mina pojkvänner åkte in i fängelse.
Det föll oss aldrig in att vi skulle ge upp och att det var synd om oss. Herrejesus livet gick vidare och allt ändrades hela tiden, men numera så är allt samhällets fel och välfärden har ramlat samman totalt. Så pratar alltid de där överklassdamerna uppifrån sitt torn.
Susanna Alakoski och hennes medsystrar gör samma kardinalfel som resten av vänstern och feministerna. De tror att underklassen är utan resurser och måste lyftas upp av staten och oss andra. De tilltror inte en människa samma förmåga som de själva har. Och inte heller att de andra har något ansvar för sina liv.
Ingenting är så svart-vitt som det framställdes här och som det alltid framställs i propagandan. Särskilt den marxistiska. Människor har själva massor med inneboende resurser och de lever inte utan omvärld, som propagandister alltid vill framhålla. Alla har vi anhöriga, släktingar och vänner, som ingår i samma nätverk som vi.
Men så sägs det aldrig i den vänstervridna synen på världen. Utan där ska en stor kvinna eller man sköta allt åt de andra. Den synen på oss själva måste vi slutligen överge någon gång. Det leder bara till att vi aldrig kommer ifrån diktatorer och deras övervakande samhällen.
fredag 5 februari 2010
DN går under
Det är känslan i dag när upp till 120 hotas med varsel. Dagens Nyheters annonsintäkter minskade i fjol med 278 miljoner kronor. Det uppger tidningschefen Gunilla Herlitz i DN i dag. Det motsvarade ett fall på ungefär 30 procent jämfört med år 2008.
Försäljningsminskningen ledde till att resultatet försämrades från en budgeterad förlust på ungefär 50 miljoner kronor till -109 miljoner kronor. Det är förklaringen till DN:s beslut att minska personalstyrkan med ungefär en femtedel av dagens 500 anställda.
Där finns för närvarande omkring 300 journalister och jag sörjer att de ska behöva befinna sig i denna soppa. Faktiskt.
Även om jag själv är mycket kritisk till hur tidningen ser ut, så unnar jag inte dessa människor detta. DN har skötts på ett märkligt sätt i många år. Tycker jag.
En tidning är inte som vilket företag som helst, som det sägs att Bonnier nu ska betrakta sitt tidigare flaggskepp. Det borde vara något annat, något som ger människor information om saker och ting de inte kan hitta på annat sätt.
Men så fungerar inte tidningsvärlden längre. Nätet är snabbare, alertare och vågar säga mer fortare. Jag har själv bytt medium från papperstidning till den elektroniska världen, för att få uttrycka mig.
På en traditionell tidning finns inte någon riktig yttrandefrihet. Kulturen kring själva tidningsskapandet är för gammal och urmodig för detta. Journalisterna själva håller tillbaka, stöpta i en form, som har tillämpats så länge.
Nu skälls DN för att det sitter "gamlingar" och redigerar och skriver. Ja de är väl kring 40plus och 50plus många. Men åldern har ingenting med "hungrighet" eller nytänkande att göra. Det har däremot vanans makt och känslan av att man befinner sig i ett särskilt hus. Och där finns DN-andan, som inte är lätt att gå emot.
- Det sitter i väggarna, som någon utttryckte det, som aldrig kom någon vart inne i huset. Jo, på sätt och vis är "andan" så abstrakt. Det hjälper inte ens att byta ut människor. Det är som om alla de gamla redaktörerna och berömda journalisterna fortfarande går runt där på redaktionerna och viskar i öronen på de nytillkomna.
Å andra sidan sörjer jag inte när nya tider kommer. Och själv läser jag DN på nätet innan jag masar mig iväg ut i kylan och hämtar pappersvarianten, som vi har just nu gratis. Lukten av trycksvärta är överskattad.
Försäljningsminskningen ledde till att resultatet försämrades från en budgeterad förlust på ungefär 50 miljoner kronor till -109 miljoner kronor. Det är förklaringen till DN:s beslut att minska personalstyrkan med ungefär en femtedel av dagens 500 anställda.
Där finns för närvarande omkring 300 journalister och jag sörjer att de ska behöva befinna sig i denna soppa. Faktiskt.
Även om jag själv är mycket kritisk till hur tidningen ser ut, så unnar jag inte dessa människor detta. DN har skötts på ett märkligt sätt i många år. Tycker jag.
En tidning är inte som vilket företag som helst, som det sägs att Bonnier nu ska betrakta sitt tidigare flaggskepp. Det borde vara något annat, något som ger människor information om saker och ting de inte kan hitta på annat sätt.
Men så fungerar inte tidningsvärlden längre. Nätet är snabbare, alertare och vågar säga mer fortare. Jag har själv bytt medium från papperstidning till den elektroniska världen, för att få uttrycka mig.
På en traditionell tidning finns inte någon riktig yttrandefrihet. Kulturen kring själva tidningsskapandet är för gammal och urmodig för detta. Journalisterna själva håller tillbaka, stöpta i en form, som har tillämpats så länge.
Nu skälls DN för att det sitter "gamlingar" och redigerar och skriver. Ja de är väl kring 40plus och 50plus många. Men åldern har ingenting med "hungrighet" eller nytänkande att göra. Det har däremot vanans makt och känslan av att man befinner sig i ett särskilt hus. Och där finns DN-andan, som inte är lätt att gå emot.
- Det sitter i väggarna, som någon utttryckte det, som aldrig kom någon vart inne i huset. Jo, på sätt och vis är "andan" så abstrakt. Det hjälper inte ens att byta ut människor. Det är som om alla de gamla redaktörerna och berömda journalisterna fortfarande går runt där på redaktionerna och viskar i öronen på de nytillkomna.
Å andra sidan sörjer jag inte när nya tider kommer. Och själv läser jag DN på nätet innan jag masar mig iväg ut i kylan och hämtar pappersvarianten, som vi har just nu gratis. Lukten av trycksvärta är överskattad.
Religion kontra andlighet
Vi försöker alltid som människor att förnya oss både materiellt och själsligt. Och människor är intresserade av andlighet, men inte längre så mycket av religion.
Jag läser just nu en bok som heter Örnen och Kondoren av Jonette Crowley. Denna kvinna (som jag tror är 50+) har varit en sökare av andlighet länge och hon beskriver i boken hur hon gör en andlig resa till Anderna och Machu Picchu, inkaindianernas gamla stad i Peru.
Hennes sökande blir en sammanslagning av den nordamerikanska örnen och den sydamerikanska kondoren. Det finns en gammal myt bland många indianfolk att när detta sker så kommer "fredens ande att vakna på jorden". Hon gjorde den här resan 2004-2005 och menar att detta, som hon har upplevt, är något som sprider sig bland oss andra.
Jonette Crowley har gjort en andlig resa, men hon är på gränsen till religion när hon nu sprider sitt budskap över världen. Själv är jag förtjust i andlighet och har gått både sådana kurser och varit med i en liten samtalsgrupp inom svenska kyrkan.
Jag tycker verkligen att var och en får bli salig på sin fason, som det sades förr i tiden. Så om någon vill leva kvar i en religion så får den det för mig. Tyvärr får detta ibland konsekvenser för omgivningen, som att Carola, när "barnflickan" hade blivit utsatt för övergrepp av operasångaren Tito Beltran, så sätter sig Carola och ber med henne istället för att anmäla honom till polisen.
Så gör maktlösa människor. De ber och hoppas på det bästa. Men Carola är ingen maktlös människa. I den här situationen så gjorde hon sig maktlös gentemot sina kollegor, gentemot tillställningen hon var med i och hon försatte "barnflickan" i samma maktlösa situation. Tillsammans med bland andra "barnflickans" arbetsgivare.
I bästa fall så står vi inför en sådan "domedag" världen över, så att vi inser att var och en av oss är kapabla och resursfyllda människor, som kan ta våra egna öden i våra händer. Och att vi klarar oss utan fördömande gudar, stora pappagudar, eller dito mammagudar.
Inom kyrkan (den katolska) så fick inte Maria bli en helig kvinna (upphöjd till himlen) förrän på 1950-talet, för man var så rädd för tidigare religioner (hedendom) där tex Isis var en modergudinna i den egyptiska religionen.
Kristendomen är en patriarkalisk religion, som underordnar kvinnor och det har vi verkligen lidit av länge. Och särskilt i Sydamerika och Mellanamerika, där spanjorerna gick in och där människor är katoliker.
I den lutherska religionen har vi inga heliga kvinnor alls. Kanske är det därför vi istället har fått feminismen, som motreaktion.
Nu reser alltså sådana västerländska människor som Jonette Crowley till de gamla inkastäderna för att hitta något. De finner också ibland något som går att skriva en bok om. Och jag läser gärna sådant, för något ger det också mig.
Men att dyrka Jonette Crowley för att hon har upplevt detta ligger mig fjärran. Eller att dyrka det hon har upptäckt. Då börjar jag gapskratta vid bara tanken. Vi behöver inte präster, shamaner eller prästinnor längre. Vi har förmågan var och en att ta del av allt vi själva är.
Och -ismer och religioner är ett gift för människor. Både de religiösa och politiska.
Jag läser just nu en bok som heter Örnen och Kondoren av Jonette Crowley. Denna kvinna (som jag tror är 50+) har varit en sökare av andlighet länge och hon beskriver i boken hur hon gör en andlig resa till Anderna och Machu Picchu, inkaindianernas gamla stad i Peru.
Hennes sökande blir en sammanslagning av den nordamerikanska örnen och den sydamerikanska kondoren. Det finns en gammal myt bland många indianfolk att när detta sker så kommer "fredens ande att vakna på jorden". Hon gjorde den här resan 2004-2005 och menar att detta, som hon har upplevt, är något som sprider sig bland oss andra.
Jonette Crowley har gjort en andlig resa, men hon är på gränsen till religion när hon nu sprider sitt budskap över världen. Själv är jag förtjust i andlighet och har gått både sådana kurser och varit med i en liten samtalsgrupp inom svenska kyrkan.
Jag tycker verkligen att var och en får bli salig på sin fason, som det sades förr i tiden. Så om någon vill leva kvar i en religion så får den det för mig. Tyvärr får detta ibland konsekvenser för omgivningen, som att Carola, när "barnflickan" hade blivit utsatt för övergrepp av operasångaren Tito Beltran, så sätter sig Carola och ber med henne istället för att anmäla honom till polisen.
Så gör maktlösa människor. De ber och hoppas på det bästa. Men Carola är ingen maktlös människa. I den här situationen så gjorde hon sig maktlös gentemot sina kollegor, gentemot tillställningen hon var med i och hon försatte "barnflickan" i samma maktlösa situation. Tillsammans med bland andra "barnflickans" arbetsgivare.
I bästa fall så står vi inför en sådan "domedag" världen över, så att vi inser att var och en av oss är kapabla och resursfyllda människor, som kan ta våra egna öden i våra händer. Och att vi klarar oss utan fördömande gudar, stora pappagudar, eller dito mammagudar.
Inom kyrkan (den katolska) så fick inte Maria bli en helig kvinna (upphöjd till himlen) förrän på 1950-talet, för man var så rädd för tidigare religioner (hedendom) där tex Isis var en modergudinna i den egyptiska religionen.
Kristendomen är en patriarkalisk religion, som underordnar kvinnor och det har vi verkligen lidit av länge. Och särskilt i Sydamerika och Mellanamerika, där spanjorerna gick in och där människor är katoliker.
I den lutherska religionen har vi inga heliga kvinnor alls. Kanske är det därför vi istället har fått feminismen, som motreaktion.
Nu reser alltså sådana västerländska människor som Jonette Crowley till de gamla inkastäderna för att hitta något. De finner också ibland något som går att skriva en bok om. Och jag läser gärna sådant, för något ger det också mig.
Men att dyrka Jonette Crowley för att hon har upplevt detta ligger mig fjärran. Eller att dyrka det hon har upptäckt. Då börjar jag gapskratta vid bara tanken. Vi behöver inte präster, shamaner eller prästinnor längre. Vi har förmågan var och en att ta del av allt vi själva är.
Och -ismer och religioner är ett gift för människor. Både de religiösa och politiska.
torsdag 4 februari 2010
Oprah pratade med Kathryn Harrison om incest
Jag råkade se slutet på Oprah Winfrey show alldeles nyss. Där berättade författaren Kathryn Harrison om sin bok The Kiss (finns också på svenska utgiven på Bonnier Kyssen ett hemligt liv).
Den handlar om hur det kom sig att hon hade ett incestförhållande med sin far från 20-24 års ålder. Hennes föräldrar var båda tonåringar när de fick henne. Och pappan hade hon kanske träffat ett par gånger som liten, medan mamman aldrig hade velat ha henne och hon lät sina föräldrar uppfostra dottern från det hon var fem år.
Så när hon väl fick kontakt med sin pappa - han hade blivit präst - som vuxen så var behovet av honom så stort att han kunde manipulera henne. Han dök upp när hon fyllde 20 år. När han skulle åka därifrån igen efter en vecka så gav han henne en tungkyss på flygplatsen.
Hon protesterade inte utan blev som förlamad av detta... och hon övertalades att åka till honom, att hoppa av skolan och till slut av honom att ha sex. Hon ville vara till lags, som hon hade varit hela sin uppväxt. Hon var duktig i skolan och skötte sig exemplariskt. För hennes far var detta allt eller intet. Hon var tvungen att vara med honom. Om hon lämnade honom så skulle ingen annan man vilja vara med henne.
Hon var en slampa precis som hennes mamma, sade hennes far.
När hennes mamma dog och likaså hennes mormor så lyckades hon ändå ta sig ur förhållandet. Hon gick i terapi för hon var självmordsbenägen, men har nu gått vidare i livet. Hon är gift och har barn. Hennes man övergav henne inte när hon berättade detta för honom utan sade: Jag behöver nog gå en promenad.
Hennes pappa lever fortfarande, men hon har inte sett honom på tio år.
Alla barn behöver sina föräldrar, både mamma och pappa. Denna kvinna fick betala priset för vad föräldrarna gjorde och inte klarade av i sina liv. Och förmodligen för vad deras föräldrar gjorde och inte klarade av... Men hon har gått vidare och kunde sitta hos Oprah Winfrey och berätta historien. Och hon har inte kontaktat pappan om boken, för hon har skrivit den för att förstå vad som hände henne. Hur detta kunde ske.
Pappan kontaktades av Oprah Winfrey show, men har inte velat medverka personligen eller med brev.
För att detta har hänt så är inte alla pappor onda. För att hennes mamma övergav henne är inte alla mammor onda. Detta som drabbade Kathryn Harrison var onda handlingar av just hennes mamma och pappa.
Hon berättade att hon såg sin pappa som en hjälte, som stålmannen och att hon inte såg den verklige mannen. Hon ville ju att han skulle älska henne.
Den kärlek hon fick var den sexuella, för uppenbarligen trodde denne präst att detta var kärlek. När det i själva verket handlade om makt och ägande. Han skulle äga henne och hon honom. Det var så det skulle vara. Detta är inte kärlek det är hat.
Den handlar om hur det kom sig att hon hade ett incestförhållande med sin far från 20-24 års ålder. Hennes föräldrar var båda tonåringar när de fick henne. Och pappan hade hon kanske träffat ett par gånger som liten, medan mamman aldrig hade velat ha henne och hon lät sina föräldrar uppfostra dottern från det hon var fem år.
Så när hon väl fick kontakt med sin pappa - han hade blivit präst - som vuxen så var behovet av honom så stort att han kunde manipulera henne. Han dök upp när hon fyllde 20 år. När han skulle åka därifrån igen efter en vecka så gav han henne en tungkyss på flygplatsen.
Hon protesterade inte utan blev som förlamad av detta... och hon övertalades att åka till honom, att hoppa av skolan och till slut av honom att ha sex. Hon ville vara till lags, som hon hade varit hela sin uppväxt. Hon var duktig i skolan och skötte sig exemplariskt. För hennes far var detta allt eller intet. Hon var tvungen att vara med honom. Om hon lämnade honom så skulle ingen annan man vilja vara med henne.
Hon var en slampa precis som hennes mamma, sade hennes far.
När hennes mamma dog och likaså hennes mormor så lyckades hon ändå ta sig ur förhållandet. Hon gick i terapi för hon var självmordsbenägen, men har nu gått vidare i livet. Hon är gift och har barn. Hennes man övergav henne inte när hon berättade detta för honom utan sade: Jag behöver nog gå en promenad.
Hennes pappa lever fortfarande, men hon har inte sett honom på tio år.
Alla barn behöver sina föräldrar, både mamma och pappa. Denna kvinna fick betala priset för vad föräldrarna gjorde och inte klarade av i sina liv. Och förmodligen för vad deras föräldrar gjorde och inte klarade av... Men hon har gått vidare och kunde sitta hos Oprah Winfrey och berätta historien. Och hon har inte kontaktat pappan om boken, för hon har skrivit den för att förstå vad som hände henne. Hur detta kunde ske.
Pappan kontaktades av Oprah Winfrey show, men har inte velat medverka personligen eller med brev.
För att detta har hänt så är inte alla pappor onda. För att hennes mamma övergav henne är inte alla mammor onda. Detta som drabbade Kathryn Harrison var onda handlingar av just hennes mamma och pappa.
Hon berättade att hon såg sin pappa som en hjälte, som stålmannen och att hon inte såg den verklige mannen. Hon ville ju att han skulle älska henne.
Den kärlek hon fick var den sexuella, för uppenbarligen trodde denne präst att detta var kärlek. När det i själva verket handlade om makt och ägande. Han skulle äga henne och hon honom. Det var så det skulle vara. Detta är inte kärlek det är hat.
Carola tror på domedagen
Hon gav mig ett gott skratt när jag läste artikeln från Haiti, där hon står på en ruinhög och pratar om tidens slut. Jo, det står i bibeln ju... hahaha. Ja det mesta står i bibeln och jordbävningar och krig har funnits i alla tider.
Och så hänvisar hon till filmen 2012... jaja den visar ju framtiden. Det var väl en dokumentär?
Till och med Sveriges Radio verkar tro på det där med Guds straff. Jag hörde på "Människor och tro" i P1 att olika präster har olika förklaringar till att det skett en jordbävning på Haiti. En var att eftersom världens ledare misslyckades med att komma överens i Köpenhamn så ... fixade Gud så att det blev jordbävning.
Alltså är det inte dags att slänga den där gamla boken. För det är Gamla Testamentet som har en Gud som är så vred och blir förargad jämt när människor går emot honom. Är denna Gud möjligen kanske en mänsklig projicering? När människor inte hade någon förklaring alls på allt som hände i världen. Då blev Pappa Gud arg?
Stackars Carola hon tror att en film från Hollywood speglar sanningen. Vidskepelse. Inget annat. Har skrivit om det på Newsmill också eftersom jag känner mig delaktig i de där uppfattningarna om mayaindianernas kalendrar.
Varför vill vi tro att världen går mot sitt slut? Jo, för att det är inbyggt i vår religion kristendomen. Men om vi ser oss om och tittar på naturen så ser vi att den alltid går i cykler. Nu är det vinter och sedan blir det vår.
Universum är uppbyggt på det viset med runda klot i rymden. Och vi människor har cirkeln och en kvadrat inskriven i den, som en symbol för livet. Vi är andliga varelser, som vistas här en stund för att utvecklas och arbeta i den materiella världen.
Men Carola tror på den gammaltestamentliga Guden Jahve, som är som en lynnig diktator. Ja herregud inte undra på att Uppsala med Ulf Ekman och Livets ord inte ligger så långt ifrån Knutby.
Och så hänvisar hon till filmen 2012... jaja den visar ju framtiden. Det var väl en dokumentär?
Till och med Sveriges Radio verkar tro på det där med Guds straff. Jag hörde på "Människor och tro" i P1 att olika präster har olika förklaringar till att det skett en jordbävning på Haiti. En var att eftersom världens ledare misslyckades med att komma överens i Köpenhamn så ... fixade Gud så att det blev jordbävning.
Alltså är det inte dags att slänga den där gamla boken. För det är Gamla Testamentet som har en Gud som är så vred och blir förargad jämt när människor går emot honom. Är denna Gud möjligen kanske en mänsklig projicering? När människor inte hade någon förklaring alls på allt som hände i världen. Då blev Pappa Gud arg?
Stackars Carola hon tror att en film från Hollywood speglar sanningen. Vidskepelse. Inget annat. Har skrivit om det på Newsmill också eftersom jag känner mig delaktig i de där uppfattningarna om mayaindianernas kalendrar.
Varför vill vi tro att världen går mot sitt slut? Jo, för att det är inbyggt i vår religion kristendomen. Men om vi ser oss om och tittar på naturen så ser vi att den alltid går i cykler. Nu är det vinter och sedan blir det vår.
Universum är uppbyggt på det viset med runda klot i rymden. Och vi människor har cirkeln och en kvadrat inskriven i den, som en symbol för livet. Vi är andliga varelser, som vistas här en stund för att utvecklas och arbeta i den materiella världen.
Men Carola tror på den gammaltestamentliga Guden Jahve, som är som en lynnig diktator. Ja herregud inte undra på att Uppsala med Ulf Ekman och Livets ord inte ligger så långt ifrån Knutby.
Nu blir det krig
Sopåkarna i Stockholm tänker följa arbetsmiljölagstiftningen till hundra procent. Gör det, alldeles rätt.
Tryck på de blå bokstäverna och gå över till bilden. Hur många kvinnor ser ni? Nä tänkte väl det. Det är ett totalt mansdominerat yrke. Varför? För att allt tal om jämlikhet gäller bara i maktens korridorer.
Hela grejen med nyutnämnda EU-ministern Birgitta Ohlsson, som dessutom är gravid, är att det för en sådan kvinna är hur lätt som helst att fortsätta jobba utan avbrott fast hon föder barn. Men sätt henne på ett jobb som sopåkare. Tror ni hon kan ta med sig barnet till jobbet?
Tror ni att hon skulle kunna lyfta en jättelön, ha assistenter och barnflickor? Nä, naturligtvis är det inte så.
Vi tror att vi lever i ett jämställt samhälle. Det har vi aldrig gjort. Vi låtsas att vi gör det, men det är fortfarande ett klassamhälle. Och gränsen går inte mellan män och kvinnor utan mellan sådana som sopåkarna och universitetsutbildade.
Nu ska sopåkarna få mindre betalt för det jobb de gör. Och de svarar med att utföra jobbet till punkt och pricka. Enligt arbetsmiljölagstiftningen. De utför ett absolut nödvändigt arbete i samhället. Utan sophämtning blir konsekvenserna för oss alla katastrofala.
Ska de ha betalt för jobbet? Naturligtvis ska de det. Och bra betalt dessutom.
Tryck på de blå bokstäverna och gå över till bilden. Hur många kvinnor ser ni? Nä tänkte väl det. Det är ett totalt mansdominerat yrke. Varför? För att allt tal om jämlikhet gäller bara i maktens korridorer.
Hela grejen med nyutnämnda EU-ministern Birgitta Ohlsson, som dessutom är gravid, är att det för en sådan kvinna är hur lätt som helst att fortsätta jobba utan avbrott fast hon föder barn. Men sätt henne på ett jobb som sopåkare. Tror ni hon kan ta med sig barnet till jobbet?
Tror ni att hon skulle kunna lyfta en jättelön, ha assistenter och barnflickor? Nä, naturligtvis är det inte så.
Vi tror att vi lever i ett jämställt samhälle. Det har vi aldrig gjort. Vi låtsas att vi gör det, men det är fortfarande ett klassamhälle. Och gränsen går inte mellan män och kvinnor utan mellan sådana som sopåkarna och universitetsutbildade.
Nu ska sopåkarna få mindre betalt för det jobb de gör. Och de svarar med att utföra jobbet till punkt och pricka. Enligt arbetsmiljölagstiftningen. De utför ett absolut nödvändigt arbete i samhället. Utan sophämtning blir konsekvenserna för oss alla katastrofala.
Ska de ha betalt för jobbet? Naturligtvis ska de det. Och bra betalt dessutom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
