Björk fick pris och Isabel Allende är som jag

Jag ser just slutet på utsändningen från Berwaldhallen och det firande av sångerskan Björk som försiggår. Ta hennes magiska musik och författarinnan Isabel Allendes böcker så har ni också mig i ett nötskal.

Det nordiska, mystiska finns där hos mig också. Och jag pratar också med de döda. "Man går ut ensam upp på berget, eller ut i djungeln eller i skogen och då får man kontakt med sitt totemdjur", säger Isabel i en intervju i Det Bästa.

Om sin mormor säger hon:

- Hon var en magisk varelse, mycket originell, synsk, telepatisk, riktigt märklig. Nuförtiden hade hon blivit inspärrad på ett mentalsjukhus.

Hennes mormor lyfter henne varje gång hon fastnar i vardagslivets futtigheter, säger hon. Och hennes döda dotter Paula hjälper henne att hjälpa andra.

Isabel Allende kunde vara min släkting, min kusin. Jag känner så väl igen mig i henne.

Det här är ett avsnitt ur min nya bok I Ormbärarens tid:

Jag drömde den natten att jag åkte tåg med en bunt mattor och var i ett land, där solen sken och det fanns starka färger och många sorters människor. När jag klev av tåget såg jag att stationen var Västerås Central. Denna stad, som både min mammas och pappas släkter kom ifrån och där min pappas morfar var Max Schenström, häradshövding och politiker på 18- och 1900-tal. Han som var med och bestämde att järnvägen måste byggas ut och gå från Stockholm till Västerås. Hans porträtt finns fortfarande i stadshuset. Som oljemålning. Vi har varit där och sett det en gång. På mammas sida fanns det inte en enda känd människa, inga maktmänniskor utan bara det enkla folket. De som bar upp landet utan så mycket väsen. Men i min dröm var Västerås Central förvandlat till en järnvägsstation i ett annat land. Med starka färger och ett starkt solsken. Mina släkter gick ihop och förenades på denna central.