Ja skatteparadis i den del där det finns mest invandrare då. Och av en viss sort och kultur. Tensta, Hjulsta och Rinkeby handlar detta om, där arbetslösheten och misären är störst. Barnen lider.
Där en minister Birgit Friggebo stod för många år sedan och ville sjunga We shall overcome, för att ena över gränserna. Problemen upphör inte eftersom Sverige ständigt importerar nya invandrare.
Dessa områden motsvarar Björkhagen, där jag växte upp på 50-talet, men då var det svenska omflyttare plus en och annan finländare och någon italienare, som bodde där. Men problemen var desamma.
Ibland hade en familj inte råd att betala elräkningen och fick sitta i mörker. Längst ned i vår uppgång bodde en alkoholist med fyra barn. Han jobbade inte. Mittemot åkte den ensamma mammans söner in i fängelse.
Så enkla mekanismer. Fattiga outbildade människor befinner sig längst ned på samhällsstegen. Och den består av fler pinnar i dag när alla ska ha gått ut gymnasiet. På den tiden räckte det med nionde klass. Sedan fanns det jobb.
Min mamma brukade säga: vi är väl tattare och skratta åt det, när jag frågade varifrån vi kom. Det var naturligtvis inte sant, men man skulle inte höja sig till skyarna. Det skulle skojas med varifrån släkten kom när de flesta i vår släkt hade varit torpare och soldater i århundraden. Fattigfolket i Sverige.
Jag vet mycket om det där eftersom jag har skrivit en hel bok om det. Den heter I Ormbärarens tid och kommer i höst. Den handlar också om det här året 2012, undergångsåret, som inte är något annat än en ny början. Åtminstone för vissa av oss.
Numera är Björkhagen en mycket lugn förort. Vi bor inte där längre. Alla har flyttat till andra ställen. Det var en kort tid, en generation, som den förorten var stökig. Precis som andra förorter runt Stockholm: Hökarängen var värst.
Men problemen finns kvar, utflyttade till andra områden. Det finns årsringar med förorter runt Stockholm. Det är självklart att misären inte upphör när människor flyttas runt. Då var det inom Sverige människor flyttade till ett nytt liv. Numera mellan kontinenterna.
Dock går det naturligtvis att flytta och köpa hus. Det har Nawal Mousawi Humud gjort. Hon är 28 år och bor numera i Ekerö, istället för i förorten. Hon är undantaget, som bekräftar regeln och hon säger att hon längtar tillbaka till förorten. Det gör inte jag.
Hon bodde bland sitt eget folk i Rinkeby. Hon minns hur härligt det var när det kryllade av barn på gårdarna. Jo det gjorde det i Björkhagen också. Det var inte alltid roligt.
Skatterabatter i vissa områden fungerar detta? Gör inte det segregationen mer uppenbar? Och effekten lär försvinna när de tas bort igen. Att ändra ett samhälle tar lång tid. För Björkhagen tog det omkring femtio år. Och då var det infödda svenskar, som skulle anpassas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar