måndag 15 februari 2010

Ett nytt liv säkert, men varför vänta på det?

Mmm du är alltså anonym, men ändå inte, du har fastnat halvvägs i livet, en neurotiker, som inte vågar leva utan fortsätter att vara icke-levande... du visar upp dig för några personer... varför då?

För att få en annan ställning än resten av gänget? Häcklarna, skrikande måsarna, halloweennissarna och dumburkarna?

Ta tag i det du själv är istället för att häcka som halvanonym på några bloggar... du kan säkert själv skriva en bok eller så... för det är ju på författarnas bloggar du vistas och inför tre av dem du har framträtt...

Och ändå vet jag inte vem du är... himla trist för dej eller hur? Skriv en bok vetja! Eller skit i det och dö som halvanonym... det kan stå på din gravsten... jag var anonym utom inför några författare, som jag gärna ville vara som, men jag kom aldrig dit... ;)

Du får säkert en ny chans i så fall av Fader Gud... ett nytt liv... men varför vänta på det?


Ovanstående är en kommentar från mig till en av de som tycker att de ska leva ett halvt liv, ett icke levande liv. Som nöjer sig med att ha gått genom livet anpasslig, snäll och till lags...

De flesta av oss gör så. Därför att vi inte vågar mer. Vi är rädda och fega och tror att något otroligt hemskt ska hända om vi ställer oss upp och gör som vi vill. Detta är neurotiskt och alla har vi neuroser i mer eller mindre grad.

Det man kan göra är att använda sina olika sidor i skrivande, författande, måleri, film, foto, musik, sång, teater och dans med mera. Det är olika sätt att använda och göra sig själv större till själen. De som är öppna människor, har också sitt hjärta öppet.

De handlar efter hur det känns i kroppen. Om det tar emot i hjärtchakrat eller någon annanstans i kroppen, så gör det inte. Eller fundera på varför det känns så.

Det går att känna in allt i världen. Man behöver inte åka till Machu Picchu, egyptiska pyramiderna, Taj Mahal eller Angkor i Kambodja för att uppleva hur det var förr i tiden. Det går att sitta i sitt eget lillla hus, i ett rum någonstans och känna in allt som pågår. Både i dåtid och nutid.

Det är så författare gör. Och även andra konstnärliga utövare.

En kvinna under påverkan den film som John Cassavettes har gjort visar vad som händer en människa, som inte använder sig själv för att leva. Utan som istället går in i det som omgivningen kräver av henne.

När hon får höra att hon måste stå upp för sig själv, så tar hon det bokstavligt och ställer sig upp i filmen. Vi har alla en äkta kärna inom oss, men vi kan begrava den så djupt att den aldrig får framträda utom ibland i glimtar. Och då kan det betyda att det blir ett nervöst sammanbrott eller att det yttrar sig i våld.

Ett bättre sätt att hantera livet är att inse vad som pågår och gå så långt som det är möjligt på den väg, som var och en känner är den rätta. Det är inte så att man inte stöter på hinder på vägen, men vårt liv här är till för att använda det vi har fått och se till att vi lämnar något efter oss, när vi en gång ska lämna planeten igen.

Att vi på något sätt gör ett avtryck hos andra människor eller konkret i världen. Och helst ska vi inte bli massmördare utan använda våra resurser så att det kommer mänskligheten till godo. Det spelar ingen som helst roll var någonstans vi befinner oss i livet. Vi kan göra detta i alla yrken, på alla positioner.

För alla våra strävanden är jämlika i vår personliga olikhet. Vi behöver inte skaffa oss makt över andra för att ha levt ett bra liv. Det är en vanlig missuppfattning att vissa är "finare" än andra för att de har makt eller pengar. Så är det inte på själens nivå. Där kan en miljonär vara en riktig djävul. Ni har väl sett Charles Dickens "En julsaga"?

Och varför älskar vi Susan Boyle? För att hon är sig själv och står där rakt upp och ned och visar det.

12 kommentarer:

  1. Du har rätt i en del av det du skriver.
    Det är en bra tanke att försöka bidra till att göra den här världen till ett bättre ställe och där kan vi alla hjälpas åt. Var och en gör det på sitt ställe, sin nivå och efter sin fallenhet.
    Det går lätt att följa din tankegång och den är inte fel men den utesluter en hel del andra infallsvinklar man kan ha. Enligt dig finns endast EN väg, ETT sätt att förhålla sig.
    Det finns människor som gör avtryck i det tysta men som ändå påverkar positivt. Att till varje pris vilja synas med sitt namn och få bekräftelse för det man åstadkommer kan i sig vara ett neurotiskt beteende.

    Alla har inte samma bekräftelsebehov och man ska akta sig för att projicera sina egna behov på andra. Gör man det så har man inte respekterat andras behov och individualitet. Är man då en människa som bidrar till en bättre värld?

    SvaraRadera
  2. Charles: Sorry, men du har inte begripit vad jag skriver... min yngste son förvånar mig ständigt... för han är inte alls som jag.. han älskar att skruva i bilar.. och just nu gör han det också på en verkstad inte långt från där vi bor.. han är så lycklig...

    Om jag var som du tror att jag är skulle jag istället bli förtvivlad över att han inte vill bli stor och berömd... vi har alla bekräftelsebehov, men inte för samma saker på samma sätt... vi behöver bli bekräftade som de vi är.

    Alla behöver inte bli direktörer eller riksdagsmän eller professorer.. det är inte vad det handlar om... eller miljonärer... det är ytan, men under där finns något annat...

    Min äldste son är takläggare och plåtslagare och han är lycklig över det...

    Det du framställer här är vad du tror att jag är... dina fördomar om vad jag tycker och tänker. Men visst blir man lycklig (en känsla i hjärttrakten) av att se Susan Boyle för hon är där hon ska vara... efter att ha tagit hand om sin mamma och levt ett tillbakadraget liv ända tills hennes mamma dog... då började hon ett nytt liv.

    Förstår du inte vad jag säger har du inte kommit dit...

    SvaraRadera
  3. Min mellersta son Max Rudberg är mer berömd, som du kan se om du slår upp hans namn på internet... men det är helt rätt i hans fall.. han är på rätt ställe i livet... han visste precis vad han ville göra... och om du läser min bok Ett Sekel av Tystnad så ser du hur vi som familj har fått kämpa för att vi alla skulle kunna få våra platser i samhället... vilket inte heller en gång för alla är givna... vi lever inte i någon arvsrättsdynasti... ;)

    SvaraRadera
  4. Jag hade alltså skrivit här ovan:

    "Det spelar ingen som helst roll var någonstans vi befinner oss i livet. Vi kan göra detta i alla yrken, på alla positioner."

    Men du kanske inte såg det? Min position är som förtidspensionär, men ändå så sitter jag här och är kaxig. Visst retar det dig? Att jag envisas med att blogga, att använda det jag har fått: min känsla för ord, att jag skriver artiklar, att jag har skrivit två böcker och fortsätter att skriva. För det får man ju inte göra. Nä man ska hålla sig på mattan och göra som man blir tillsagd, särskilt en så gammal kvinna som jag. Eller va ;)

    SvaraRadera
  5. Det är det allra bästa, när man känner att man är på rätt plats, oavsett vad det är för plats. Tänk om alla skulle flockas på samma plats, det skulle inte fungera! Gratulerar till dina barns framgångar: http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/mobiltele/article665109.ece
    Måste vara behändigt att ha så många karlar att få hjälp av!

    SvaraRadera
  6. Du kanske känner den person du riktar dig till i din kommentar så väl att du vet att personen är missnöjd och känner sig låst och begränsad.
    Jag får ändå intrycket av att så inte är fallet.
    Dina formuleringar visar att det är du som anser att det är något som saknas i denna persons liv medan personen själv är av en annan åsikt.

    Som sagt, dina tankegångar är inte svåra att följa, de är inte fullt så avancerade som du kanske tror.
    Nu när du nämnt Susan Boyle 2 gånger satte jag på mig Susan Boyle-glasögonen och ser att det är henne du skriver om.
    Susan Boyle som gjort det som förväntats av henne, dvs att plikttroget ta hand om sin mamma och som levt undanskymd i sin hemby utan möjligheter att utvckla det hon egentligen ville. Susan Boyle som nu äntligen till slut fick ta plats för egen del och fick göra det hon själv vill och är bra på.
    Fantastiskt roligt! Både för henne och för oss som får lyssna på henne.
    Kanske det sitter en liten Susan Boyle i flera av oss. Kanske vi har saker vi är bra på eller som vi i alla fall skulle vilja göra, men som vi inte vågar prova av rädsla för att misslyckas. Eller av något annat skäl.
    Var och en vet säkert bäst själv om man känner sig begränsad och man kan inte utgå från att alla gör det.

    Men framförallt kan man inte inta den nedlåtande ton och attityd som i inledningen av ditt inlägg och i avslutningen av din kommentar till mig. Någonstans däruppe sitter du på en piedestal och blickar ner på oss som du tror är mindre pålästa, mindre vetande, mindre erfarna än du själv.
    Den inställningen är en förolämpning mot läsare som kommenterar, och de gör som den du riktar dig till överst här.
    De tackar för sig och går.

    SvaraRadera
  7. Maria: Jo jag skulle inte ens ha en riktig dator utan mina söner... och ännu mindre kunna lägga in någon bild... på min blogg... jag är så stolt över dem alla... :)

    Charles: Vad jag än säger till dej så duger det inte... jag är inte ett dugg nedlåtande... det är din tolkning av mina ord... jag sitter verkligen inte på en piedestal... du försöker sätta mig där, varför då? Jag har ingen aning om vem du är, vilket kön du har om du är påläst eller inte så varför ska du lägga alla dina fördomar just på mej? Jag tror du helt enkelt är en småsint, avundsjuk och gnällig människa, som inte har något annat för dig än att vara sån... en riktig Scrooge...

    Och du verkar dessutom ha bestämt dig för att stanna nedanför den där påhittade piedestalen... fine... gör det... du får leva i din värld och ifall någon tackar för sig och går så är det bra det också... varför ska jag tvinga någon att stanna kvar här som inte trivs? Det här är inte nåt allmänt dagis...

    SvaraRadera
  8. Direkt i topp på Millen! Grattis! Man ska göra intryck och avtryck. Alla gör det mer eller mindre på sitt sätt. Det har du rätt i. Har du slutat länka till din blogg? Jag har inte skrivit där på flera dagar. Har tagit time out. Det känns skönt.

    SvaraRadera
  9. Jaha såg inte själv att jag låg i topp... det är så väldigt efemärt (heter det väl) som dagsländorna ungefär.. vadå slutat länka till bloggen? Det gör jag väl... från Newsmill menar du väl... nu blir jag nervös... när du säger så, måste kolla, gäller att befinna sig på piedestalen (eller hur Charles ;) Hahahaha kan inte låta bli att retas, tycker det är så himla kul...!

    SvaraRadera
  10. Ja puh nu blev jag riktigt nervös... men jag skrev in min bloggadress en gång till... den hade väl försvunnit när de uppdaterade nån gång eller så, men nu finns den högst upp på min egen sida... ha det gott Helena hoppas det gick bra med Mona i dag då :)

    SvaraRadera
  11. Den länken försvinner alltid när du går in på den sidan. Tänk på det! Man måste alltid skriva in det - tycker jag är mysko.

    SvaraRadera
  12. Ja, det låter skumt... så man måste alltid länka då ifall att man vill ha det så... ?

    SvaraRadera