tisdag 16 februari 2010

I ormbärarens tid del 2

Min mormor var liten och rund. För så ser jag också ut. Jag är inte så liten, som hon måste ha varit, för min mamma nådde mig till axeln och mormor var säkert ännu kortare. Kring 1.55 kanske. Hon hade mycket mörkt hår, nästan svart och mörka bruna ögon. Mormor var blind på ett öga, som hon hade stuckit ut som barn, när hon klippte mattrasor. När hon var sex år. Morfar var ljus och blåögd och såg ut som en riktig svensk. De var stora kontraster, men de måste väl ha älskat varandra. Torplivet är en förlorad värld precis som herrgårdslivet. Båda var beroende av vartannat. Liksom också backstugesittarna och statarna, som ingick i livet kring markens gröda. Alla människor behövdes på sitt sätt och människorna var mer behövda förr i tiden. Det fanns något att göra för alla, också barnen och de gamla. Alla behövde hjälpa till med livets nödtorft.

Nästan alla människor i Sverige har någon relation till torp, backstugor och statarlängor. De flesta av oss kommer från sådana förhållanden. Eller också gjorde våra förfäder det. Själva systemet med att den äldste sonen ärver gården ligger inte så långt tillbaka. Bröderna till äldste sonen fick nöja sig med torp eller sämre. Vi är inte de stolta ättlingarna till fria bönder, som myten säger. Utan till torpare, backstugesittare och statare. Marken i Sverige är först i vår tid mer demokratisk fördelad. I vår familj äger både jag och mina syskon mark. Det gjorde vi inte på min mammas sida för drygt sextio år sedan. Hon var bland de första att skaffa sig mark i den släkten. Tomten på Ingarö i Stockholms skärgård på 5 000 kvadratmeter.

Men om någon hade försökt att förklara kvinnorörelsen för min mormor skulle hon inte ha begripit någonting. Hon var jämställd med sin man. De hade olika arbetsuppgifter. Det var allt. Hon födde barnen, för det kunde inte han göra. Hon tog hand om dem för det var hon bäst lämpad att göra. Han gjorde dagsverken åt herrgården för han var starkast. Han tog hand om djuren för det kunde han bättre. Barnen gjorde sitt så fort de kunde. Det handlade inte om barnarbete, utan om att sysselsätta sig, att göra något nyttigt. Att kunna bidraga till livet och familjen. Att inte sitta still bara och lata sig, utan ha något för händer.

Alla idéer om vad vi är nuförtiden har vi fått från borgarna och överklassen. Det var därför kvinnorna skulle bli hemmafruar på 50-talet, för fina fruar arbetade inte. Alla kvinnor skulle bli fina. Men fruarna blev rastlösa och otillfredställda, som min mamma, som var uppfostrad till att arbeta. Så hon gick ut och tjänade pengar, för att hon kunde och för att hon hade orken. Det är inte så att män förtrycker kvinnor. Om kvinnor är förtryckta är männen det också. Alla är ju människor, som lever i samma samhälle. Men för de som har makten är det enklare att skylla på det ena könet och göra män till skurkar. Tjatas det tillräckligt länge om det så blir det också sant. Och det blir personliga skurkar. Ingen behöver bry sig om, ifall strukturerna inte passar till något av könen. Allt är en maktfråga. Tänk om jag hade kunnat landa hos min mormor och morfar med all den kunskap, som jag har. Jag skulle ha kunnat förvandla deras fattigdom till rikedom bara genom min kunskap om framtiden. Genom att jag visste vad som skulle hända. Genom denna kunskapsmakt.

Att skapa något för framtiden är vad vi alla vill. Något bestående. Nästan alla människor kan skapa efterkommande barn. Mormor och morfar var rika där. Tio barn, som alla växte upp till vuxna duktiga människor. Men redan i nästa generation vet jag inte ens hur många vi är. Jag vet inte hur många kusiner jag har. Det borde vara åtminstone lika många, men jag vet inte. På min pappas sida är det självklart. Han hade en bror, som i sin tur hade två söner. Alltså finns där två kusiner. Men på min mammas sida känner jag till nio kusiner, men de kan vara fler. I varje fall är det ingen, som har skaffat tio barn. Då skulle jag ha hört talas om det. Tror jag.

Min morfar var alldeles säkert en patriark. Det var män på den tiden. De skulle vara det. Annars kunde de inte utföra sina manliga plikter, att sörja för familjen, att vara beredda att gå ut i krig. Min morfar levde igenom två världskrig. Men han deltog inte i dem. Han var fullt upptagen med att utföra dagsverken till herrgården och att uppfostra sina barn. Jag vet att det ibland var svårt eftersom min mamma har berättat att de stundom fick gå och lägga sig utan kvällsmat. Det gjorde honom säkert hård. Och hård var han. Det har åtminstone en son förmedlat. Genom att svära åt honom. Vi känner inte längre varandra och inte heller vår historia. Därför lever vi ofta i ett ytligt moras av känslor och föreställningar.

Men visst kan jag gå genom granskogen med mossa på stenarna och mörkret, som ligger tätt inpå, med trollen lurande. Följa den smala vägen genom detta naturliga och mörka tillhåll, där ingen hade flyttat på stenblocken utan vägen slingrade sig runt dem. Bara tillräckligt bred för en häst och en kärra. För att sedan komma ut i ljuset på andra sidan skogen med ängarna som öppnade sig och se det faluröda lilla huset, som ligger bakom de båda lönnarna, som står framför farstun. Bredvid finns de små låga uthusen, som bildar gård. Det går att följa min mamma på den smala vägen, den gången hon kom från examen i skolan och visste att det var sista gången hon hade besökt skolhuset. Och den gången hon kom hem från kyrkan nykonfirmerad i sin vita fina klänning, vita strumpor, skor och handskar. Allt var vitt för det var hennes vuxendop. Hennes övergångsrit till den andliga världen, där allt blev förklarat för henne och hon togs upp som vuxen andligt och religiöst sett.

Det är mycket lätt att se henne komma där gående på den smala vägen och sedan kommer hon fram till trädgården, där hennes far och syskon väntar och de äter tillsammans en enkel måltid. Innan hon den sommaren skulle gå i skolköket och sedan börja sitt vuxenliv på ASEA i Västerås den hösten år 1939.

13 kommentarer:

  1. Så ingressant Ann. Att du skriver om din mammas uppväxt - torparlivet. Och jag har just avslutat min bok om herrgården - där jag växte upp "Kungsgården". Som du säger - herrgårdarna och torpen var beroende av varandra. Och om detta svunna liv är det inte mycket skrivet. Inte med utgångspunkt från i dag, i alla fall. Om statarlivet har de s k arbetarförfattarna skrivit. Och i dag är det böcker som skildrar underklassen som prisas och recenseras. Det anses fint att ha gjort en klassresa - men inte det omvända - herrgårdsliv anses nog fortfarande vara "priviligierat" och därmed inte tillräckligt litterärt. Tja, jag har i alla fall flera gånger påpekat detta snedvridna sätt att uppfatta verkligheten, bl a för TV 4:s "Efter tio" - men de svarar aldrig. Jag blir väldigt stärd när jag inte får svar.

    SvaraRadera
  2. Gitta: Jo det behövs den sorts skribenter och författare som du och jag är... vi kan skildra något annat. Klassamhället består som jag ser det, men vi har andra förtecken i dag... Och det anses fint att ägna sig åt kvinnokampen och vara vänstervriden... vi lever fortfarande idémässigt sett (som jag har sagt förut) i 1800-talet i våra strukturer i samhället. Klassresorna går åt alla håll... och platserna är inte alls givna livslångt som de var förr i tiden... utom förstås för den nya politiska och byråkratiska överheten. Ha det gott! :)

    SvaraRadera
  3. Intressant Ann Helena.
    Du förstår säkert att jag tycker det.
    Dessutom bra berättat.
    När kommer detta?

    SvaraRadera
  4. Ja du Monica det står skrivet i stjärnorna ;) Uppriktigt sagt så har jag suttit nu i två dagar och försökt få någon ordning på mitt manus, som har legat för fäfot ett tag (har dragits iväg för mycket åt andra håll)... och jag lade ut detta ofärdiga, för att jag märker att det sätter igång mitt eget kreativa huvud... vare sig någon kommenterar eller inte... vilket i sig är ett intressant fenomen.

    Med titeln är det så att den syftar på stjärnbilden Ormbäraren, som solen går igenom mellan den 29 nov och 17 dec (jag är alltså själv född i det tecknet), men astrologin har aldrig räknat in detta tecken, för då blir det ju oturstalet 13 tecken i zodiaken..

    Jag fick ju reda på förra hösten på riktigt när jag pratade med mina släktingar att vi verkligen har mayagener, så förutom att handla om denna släkt på min mammas sida, så handlar det om vad detta med maya egentligen betyder... och hur det har påverkat vår släkt i Sverige...

    Och vad det betyder att ha en del rötter någon annanstans än i Sverige som vi är rätt många som har...

    SvaraRadera
  5. Mormor! Mormor jag älskar dig! Man är nog en salig blandning skulle jag tro. Jag har vallonblod från pappa. Men vem har inte det? Min mamma var också liten - 156 - men min pappa var lång. 13 är ett lyckotal. Skriv på! Det borde jag också göra.

    SvaraRadera
  6. Helena: Jo visst... jag skriver på den skulle passa att komma ut nästa år eller året efter... :) Min pappa var längre förstås än mamma... och jag har en son som är 1.90... tänka sig hur det kan bli.

    SvaraRadera
  7. Helena: Fick nyss veta att min morfar var av vallonsläkt... ja herreminje vi kanske till och med är släkt du och jag... och morfar hade också bruna ögon och var mörk som mormor och det skojades friskt om att barnen hade alla möjliga färger på hår och ögon... men det är ju möjligt... själv är jag brun-grönögd eller nåt (skiftar efter humör) två söner har mörkare ögon än jag och en har alldeles ljusa blå ögon... min lillasyster Tina är blond och blåögd... vi är alla möjiga korsningar och det är en rikedom... jag känner mig jättestolt över arvet på min mors sida: valloner, nån spanjorska och så den där mayaindianen, som var slav och flydde till Spanien sade min moster Naemi till mig i telefonen alldeles nyss.. och min morbror Evert fyller 96 år i dag... född 1914... fantastiskt... har grattat honom... och skickat massor med goda tankar... :)

    SvaraRadera
  8. Ann Helena: Ja, skynda dig att fråga dom gamla. Det kan inte jag för dom är döda nu när jag vill veta. Så sorgligt! Men jag har två tanter som blir 88 i år som jag har intervjuat. En bor i Långviksmon och den andra i Nynäshamn. Aina i Nynäs sprang hos min mormor när hon var liten. Hon kallde henne för Tant Cederman. Hon har berättat för mig om min morfar som var mekaniker på Stathmos. Han förlorade flera fingra på en hand och blev sen resande vågmontör. Och det under värsta depressionen. Fy fan vad jag hatar vårt finansiella system - bankerna - som ser till så människorna får det uselt av och till.

    Vi är nog inte släkt men vi har bott nästgårds. Du i Hagen och jag i Ängen. Jag har gröna ögon efter mamma. Mina tre barn ha blå ögon efter sin far. Men dom har fått negativ blodgrupp efter mig.

    SvaraRadera
  9. Helena: Ja jag ska hålla kontakten med resten av släkten så gott det nu går... depressionen ja... morbror Evert fick inget jobb förrän har var drygt 20 för det var ju dåliga tider då med... 1929 och framåt när han skulle ha jobb, men det fick gå ändå... sen har han jobbat vid järnvägen... men det där vet vi inget om i dag... utan tror att det är nåt nytt fenomen att våra ungdomar inte har jobb... det har hänt förut säger jag... inget nytt under solen... är lite låg just nu dom har borrat och borrat.. har varit hos tandläkaren.. ska ta lite mat... ska få en helt ny tand för det facila priset av 8 000 omkring så där... är så glad att jag har råd att betala... :)

    SvaraRadera
  10. Folk har lidit förr. Jag läser om Amerikas historia. Mycket intresssant. Man får en annan syn på nutidens USA. Indeeed. Nej, inget är nytt under solen. Men vi har ett finansiellt system där privata karteller sköter pengarna som sen andra ska konkurrera om. Klart att det går åt helvete mellan varven. Girigheten är enorm. Man kan säga att en bubbla som brister gör det p g a girighet.
    Tänder! Fy fan! Tänk vi som fick gå till bergsprängaren! Kom du ihåg borren med tyg runt på slangen. Sakta gick den och morrade och malde och sköterskan hade elaka fingrar. Fy fan en gång till. Vi fick gå till Gubbängen vissa år för dom hann inte med på vår skola. Gillar inte tandläkaren och 8 000 är för mycket tycker jag. Vi skulle ha gratis tandvård. Det har dom i Tyskland.

    SvaraRadera
  11. Helena: Jo du den borren finns fortfarande... dom använde den på mig :( i dag för att få bort allt skräp, som har legat under jätteamalgamet i hundra år... känns det som.. vet inte när den där jättefyllningen gjordes..

    Men den där långsamma borren gör att kroppen minns allt elände ända tillbaka till första klass eller när det var jag fick gå första gången... då fanns tandläkaren i skolan som du säger.. och ingen förälder behövde följa med... rena barntortyren kan jag tycka i dag, men nu har jag tagit en whiskypinne för att slippa värken när bedövningen släpper ;)

    SvaraRadera
  12. Ja, den finns kvar. Den tar dom ibland när dom vill borra långsamt. Men tyget på sladden är inte kvar dock. Så primitivt är det inte. En liten pinne eller två ska man unna sig då och då. Bra för blodet.

    SvaraRadera
  13. Helena: Jo det funkade... värker inte idag...

    SvaraRadera