Sex och makt i en evig bottenstrid

Helena Palena har gjort en bra sammanfattning av dagböckerna som skrivits av Norén respektive Lundgren.

Dessa dagböcker som handlar om maktkamp och sex. Som också är en nivå av livet, men som inte är hela livet. Denna nivå tar över om man tror att detta är det som livet handlar om. Ifall någon, man eller kvinna, blir så besatt att detta får ta över helt och hållet och styra hans eller hennes liv.

Det som händer då är lika tragiskt som när någon tar droger eller blir från sina sinnen, sinnessjuk. Allt koncentreras kring detta enda i livet och ingenting annat betyder något. Det är ett maniskt tillstånd, som också kan kallas förälskelse, men när det handlar om enbart makt och sex blir det den mörka sidan av detta både för män och kvinnor.

Det fanns en högt uppsatt man på DN, som råkade ut för detta. Han kallades allmänt för vackre Kalle och en väninna till mig på tidningen hade en kärleksaffär med honom. Han var gift med en av våra högt uppsatta kvinnor i den politiska sfären, men uppenbarligen kunde han inte nå upp till makans nivå. Han tröstade sig säkert med min väninna för hon liknade hans fru. Numera är han helt bortglömd medan hans fru fortfarande är en uppsatt kvinna utomlands.

Min väninna spelade rollen av anima i denne vackre Kalles liv, men den mörka sidan av denna gestalt... hon har aldrig haft något längre förhållande med någon man och har heller inga barn. Hennes släkt kommer att dö ut med henne och hon har själv sagt att det är "lika bra".

Alltså hon hade helt gått in som "femme fatale" i den mannens liv och uppenbarligen såg hon ned på sig själv. Det hjälpte inte ens med massor med år i psykoterapi.

Många kvinnor och män har denna nedvärderande syn på sig själva. De har fått den någonstans i sin barndom och den är så inarbetad att den har blivit osynlig för dem. Denna inbyggda förtryckande människosyn kan yttra sig i drogproblem, i våld, i undergång.

Jag vet eftersom min pappa höll på att dö av alkohol som 50-åring... han sågs som släktens svarta får och min mamma ville inte veta av honom mer... det tog tiotalet år efter skilsmässan så blev han dödsdömd av läkarna.

Vårt största samhällsproblem är att vi inte kan älska oss själva. Det är verkligen sant. Detta är inte egoism, som någon kan tro, utan ett allvarligt problem. Och detta ger utslag i att vi tror att vi måste stressa omkring som skållade råttor och på något vis förtjäna vårt liv. Det ger sjukdomar som ätstörningar och självskärningar. Både hos flickor och pojkar.

Detta inbyggda synsätt på oss själva har accelererat under de senaste årtiondena. Och tro inte att det bara drabbar kvinnor. Naturligtvis drabbar det män och barn också.

Och de som är mest utsatta är naturligtvis barnen. Om detta handlar min dagbok Ett Sekel av Tystnad, där huvudpersonerna är jag och min yngste son. Hur regler och bestämmelser i samhället gör att vi stöts ut ur det. Och det har inte ett skvatt med oss som personer, individer eller människor att göra.

Vårt samhällssystem är lika iskallt icke passande till oss som individer som någonsin hitlertyskland, pinochetchile eller stalinsovjet... det är när paragrafer tillsammans med makt och girighet tar över samhället, som det barkar åt skogen.

Det är inget nytt för vår värld. Så har det fungerat i hundratusentals år. Människor har alltid kämpat med dessa olika krafter inom sig själva. Och så gör vi fortfarande och kommer alltid att göra, för vi människor består av dessa energier, som yttrar sig i olika slag av relationer mellan individer och grupper.

Dock är det en katastrof för ett samhälle om vi tror att allt kan reduceras till sex och makt... om detta är allt vi är. Då uppkommer den mörka sidan av andlighet som en motvikt. Då får vi sekter och Knutbymördare.

Och det är som fysikerna säger: ett par elementärpartiklar, som en gång har sammanstrålat i universum har en förbindelse sedan, även om de skulle befinna sig på varsin sida av världsalltet. Byter den ena från positiv till negativ laddning så gör den andra det i samma millisekund.

Vi hänger alla samman på denna nollpunktsnivå och eftersom vi är så många miljarder själar i detta nu på detta klot så har vi årtusendenas chans att bli mer medvetna om vilka vi är, innerst inne som människor. Det är bara att låta oss själva vända oss om och se ut mot ljuset där ute i den verkliga världen. Och slita blicken från skuggorna på väggen ini i grottan där vi har stått i så långliga tider.

PS. Min pappa överlevde läkarnas dödsdom. Han levde trettiosju år efter den... DS.