Fyrtioett år sedan jag hittade min mamma död

I dag är det fyrtioett år sedan jag kom hem från mitt sommarjobb och hittade min mamma död. Hade glömt bort det tills nu.

Jag kom hem med två matkassar i händerna och de stod kvar vid dörren in till vardagsrummet i flera timmar. Min lillasyster var närvarande när mamma dog, men hon kunde inte kalla på hjälp eftersom hon bara var ett år gammal.

Min mamma hade ramlat ihop över soffbordet och hon såg ut som om hon hade somnat där med huvudet över de korsade armarna, men när jag gick fram till henne och lyfte upp henne var hon död med oseende ögon. Fortfarande varm men död.

Jag och en granne försökte återuppliva henne tills ambulansen kom, men det var förgäves. Jag kan fortfarande inte förstå hur man kan lämna en liten ettåring och sticka. Så kändes det å ena sidan. Å andra sidan tror jag att detta var bestämt i stjärnorna någonstans. Att detta totala slag mot oss var vad vi behövde för att hitta vägen till något annat.

Någon har sagt att man förblir sig lik hela livet från trettonårsåldern ifall man inte råkar ut för något så livsomvälvande som jag och min lillasyster gjorde den eftermiddagen. Även min äldste son var med. Han var nästan lika liten som min lillasyster. Jag hade hämtat honom från dagis och släntrat hem utan att ha en tanke på att något kunde ha hänt min mamma.

Jag var totalt avskild från den vetskapen, vilket jag inte brukar vara när det händer mina nära och kära något. Men ibland blir saker och ting för svåra att ta in.

Min lillasyster gick omkring dagen efter och ropade "mamma", "mamma" och jag kan fortfarande höra hennes ljusa lilla röst. Det är förbannelsen med att ha ett perfekt hörselminne för ord och repliker.