Maja Lundgren och andra utsatta för blogghatare

När författaren Maja Lundgren öppnade sin blogg och lät alla göra vad dom ville på den och ständigt sa att det där gör ingenting, så drog hon till sig de sårade, förstockade och nedtryckta individer, som inte hade någonstans att ta vägen.

De samlades på hennes blogg och under förment intellektuella små samtal så blev hennes blogg fullständigt invaderad av meningslösheter eller elakheter. I så hög grad att hon måste dra vidare och skriva något ännu mera meningslöst för att undkomma de elaka.

Någon har sagt att vänner och fiender är de enda man kan lita på för de vet man var man har. Och det lär nog gälla även Maja Lundgren, som ofta tror att hennes vänner är hennes fiender och tvärtom.

Denna intellektuella undervärld befinner sig i mörkret tillsammans med dammråttorna och det är det enklaste som finns att vränga orden, så att de blir oanvändbara som de verktyg de var tänkta som från början.

Skrivare var länge ett fint yrke i de gamla riken, där de behövdes för att utöva denna nya konst, som kunde medföra att det blev ordning på både handel och annat. Men det finns numera ett slags ordbajsande intellektualism, som inte för varken världen eller kulturen framåt. Och inte heller den människa som utövar det.

För mig själv är orden absoluta och viktiga. De betyder vad de säger och att vränga dem gör ont i själen. Det är som att dra med krita över en gnisslande tavla när de kunde användas för ett bättre ändamål, som att förändra världen och därmed oss själva.

De som häckar hos Maja Lundgren påminner mig ofta om den mellankrigsgeneration, som levde livet rent ytligt, för de visste att det hade varit två världskrig och väntade in det tredje. De var desillusionerade och trodde ingen om något. Inte ens sig själva. Uppgivna och samtidigt längtande efter en frälsargestalt insåg de inte att det enda de behövde göra var att bestämma sig.

Att resa sig själva och säga att det här måste jag göra. Nu förstår jag vad livet handlar om. De var passiviserade och lämnade inte något stort avtryck efter sig. De gick bara runt i cirklar och insåg aldrig att de när som helst kunde lämna det dammråttesamlande mörket. Det var bara att upphöra att bli omkringdrivna som rö för vinden och gå över till ett annat och verkligt liv.