Han skriver apropå det stora humanistmanifestet på DN Debatt (19/6). Jag gillar Leif Zern. Har alltid gjort det också när jag jobbade på samma redaktion som han på DN.
Leif Zern kommer fram så småningom fram till i artikeln att han fasar för tanken att "individer ska stå på vakt mot dumheten, som inte stämmer med vetenskapens senaste rön och den genomlysta majoritetens åsikter". Det vore - konstaterar han - att leva i ljusets fängelse.
För exakt detta varnar också psykiatern C G Jung, som kallar det att vi inte får förfalla till varken mörkret eller ljuset, för båda är lika fördärvligt för människor.
Naturligtvis är det så, att även mänsklighetens mörkaste och mest fördömda diktatorer tror att de står för ljuset och de som har följt dem till makten gör det också. Det är först senare, i många fall kanske en generation senare, som det går att se vad de gjorde, som var fördärvligt och ont.
Det svåra är när vi upphöjer vår egen konstruktion Gud till något som ska bestämma över oss. Och tar till begreppet Gud för att styra och skaffa makten över andra människor. När vi inte tror att det är vi, som hittar på allt omkring oss. Utan att vi kan gå utanför oss själva och skåda in i Guds ansikte.
När våra föreställningsförmågor får oss att gå in i tron på att bara vi följer alla budorden så ska Gud belöna oss i himlen med guldbelagda vägar och så många unga oskulder vi vill. Det är ett slags religiöst högmod, som varje troende borde genomskåda.
Det är en slags naivitet, som om mamma och pappa satt där på en tron i himlen och lovade oss guld och gröna skogar bara vi lyder. Det är helt enkelt något som lever kvar från människans religiösa barndom.
Eftersom detta, som jag citerar här ovan, är en artikel skriven av Leif Zern på DN:s kulturdebatt, så lämnar han frågan öppen på slutet om Gud, med ett exempel från den unge Strindbergs liv.
Då ser författaren ett barn begravas och en lysande rund livstavla frigör sig från den döda kroppen. Tänk att till och med den rationelle Strindberg har en sådan bild, skriver Olof Lagercrantz om honom, vilket Leif Zern citerar.
För mig är det alldeles självklart att Strindberg var sådan också. Ingenting var honom främmande. Han försökte ju göra guld på alkemisters vis. Något som C G Jung kom fram till var ett sätt att omvandla sig själv och världen. Medan retorterna kokade torrt, så hände det något magiskt med den som ägnade sig åt sådant. Människan själv förvandlades.
I vår tid kan vi överföra detta till att vårt arbete förvandlar oss, vilket det än är. Vare sig vi lyfter soptunnor, tar hand om sjuka eller sitter framför våra datorer. Ora et labora, som de gamle sa. Be och arbeta. Det som behövs är helt enkelt en koncentration på något, som upptar oss helt och hållet så att tiden försvinner och bara nuet finns kvar. Under tiden förvandlas vi alla på gott och ont.
Ljuset finns där, men mörkret vill också leva med. Och när människan splittrade Gud i en dualitet så att en del blev ljus och den andre mörk, så delades själva mänskligheten i gott och ont.
Men det är inte omöjligt att hitta tillbaka till en helhet, där ingenting utesluts. Allt finns jämsides och vi får ta det onda med det goda. Men vi behöver inte tro på någonting. Bara se oss omkring, välja och använda vår fria vilja och se vad vi kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar