En ny början för Jacqueline Kennedy

Jag har också en annan början på mitt manus om Jacqueline Kennedy, som beskriver skeendet inifrån henne själv och där allt börjar när hon står på sjukhuset i Dallas Texas och hon vet redan att hennes man är död, men ännu har det inte blivit verkligt för henne:

- Jag stod lutad mot den svala, vitgrå väggen och kände ingenting. Naturligtvis var jag i chock. Allt jag hade försökt att uppnå hade krossats bara minuter tidigare. Jag var blodig i ansiktet, de vita korta handskarna var nedsmorda med blod och hjärnsubstans. Min rosa kjol, den gamla chaneldräkten, som jag återanvände för att inte verka snobbig överklass hade en stor våt blodfläck, mina nylonstrumpor var randiga av blod. Min mans blod hade runnit ned i mina marinblå högklackade skor. Men jag kände det inte, samtidigt som jag noterade att det var så. Jag brydde mig inte om att skorna klibbade, när jag gick och inte heller att mitt ansikte var prickigt av blod och hjärna.

- Det var min mans kroppvätskor, som hade stänkt över mig, när han träffades av det förödande andra skottet. Det som sprängde bort en bit av hans skalle på högra sidan, en bit av skallbenet försvann och den rosa hjärnan blottades. Jag hade suttit och hållit i honom, tittat på honom, försökt att förstå vad som hade hänt. Han hade sett mycket koncentrerad ut i ögonen, men inte kunnat få fram ett ord. Det första skottet hade gått in i ryggen och ut genom slipsen och han kunde inte prata, luften var borta.

- Jag hade släppt honom inom en sekund, när han träffades av det andra skottet. Han sjönk ihop på sätet bredvid mig. Han var död. Jag visste det genast. Instinktivt hade jag uppfattat det, fast jag aldrig hade sett någon bli skjuten tidigare. Det fanns ingenting att göra.

- Jag sträckte mig bakåt, över den öppna bilens baklucka, för att hjälpa Secret Servicemannen upp. Jag behövde någon bredvid mig, någon som inte var död, någon som kunde ge mig en känsla av att världen fanns kvar, att det var tryggt att vistas i Dallas, Texas, åtminstone för mig. Att tiden inte hade stannat, att inte allt rörde sig i ultrarapid, som det hade gjort sekunderna innan. Evighetslånga sekunder, när det ändå var för sent med allt.

Det är den version som jag själv gillar bättre för den kommer närmare henne som människa. Så gick det inte att skriva om en presidentfru på 60-talet, men nu är det möjligt. Och den versionen blir också en pendang till min bok om Marilyn Monroe Min Berättelse eftersom den boken är skriven rakt igenom i jag-form.