Ett Sekel av Tystnad

Jag läste om min bok Ett Sekel av Tystnad i går... det var jobbigt. Den är en dagbok från åren 2003-2005 då både jag och min yngste son blir utstötta ur samhället. Vi är huvudpersonerna i denna dagbok, som är skriven precis som min blogg, dag för dag med tid och datum.

Under dessa år dör massor med människor i min omgivning... har aldrig räknat hur många... inklusive min pappa och min lillasysters pappa (vi har olika pappor), dessutom finns det med ännu fler som har dött... så det är lika dystert som Hamlet, fast i nutid kan man säga... men vi lever fortfarande...

Boken rör sig på tre nivåer: den reella vardagsnivån, den samhälleliga nivån och den inre nivån hos en människa. I detta fall mig.

Samtidigt som Anna Lindh dör, så dör också kusin Anna i vår släkt. Hon har två små flickor, som hon dör ifrån. Jag själv befinner mig på röntgen (har brutit armen tidigare det året) på St Göran när statsministern framträder i TV och berättar att Anna Lindh är död. Alla tanterna i väntrummet utbrister i ett samfällt... neej...

Jag säger ingenting för jag förstod att det var "värre" för jag har själv suttit i det där rummet, där journalisterna väntar på Rosenbad och vet att statsministern aldrig är så sen om det inte har hänt något förfärligt.

Just när jag tror att jag ska få avsluta dagboken i något mera positivt i slutet på 2004 så blir det värre än någonsin för tsunamin inträffar...

Jag började skriva denna dagbok när jag blev sjukskriven i januari 2003 för jag kände att det var något mycket svårt som förestod... man kan ana vad framtiden bär i sitt sköte...annars hade jag nog blivit tokig om jag inte hade haft dagboken att lägga alltsammans i... och vi hade aldrig orkat som familj om jag inte hade använt hela min tid till att bearbeta allt som hände oss...

Men tack och lov skriver jag ett par gånger i dagboken under 2004 att det kommer att bli bättre, att det kommer att se helt annorlunda ut "om fem år". Och nu är vi där fem år senare. Och det var rätt!

Jag sitter här och skriver på min blogg och har fått två böcker utgivna, skriver på fler och vet att jag kommer att skriva många fler... min yngste son har hittat vägen han ska gå i sin framtid och blir klar med sin utbildning nästa år...

Vi som familj har stöttat honom mycket hela tiden och kommer förstås att fortsätta att göra det. Rektorn som omtalas i den skola, där han inte fick någon hjälp, fick inte fortsätta för hon snöade in på storyline och fick för sig att det var en bra idé att låta barnen få höra att ett terroristattentat hade inträffat vid Slussen och att ingen visste hur det hade gått för deras föräldrar.

Jo, det är sant. Lärarna gick in i klassrummen och sade detta till barnen... i dessa tider. De fick höra en nyhetssändning om det. Snacka om att skrämma livet ur dem. De började gråta förstås... i samma skola döms en lärare för sexuella övergrepp på två små flickor... innan rektorn hinner sluta. Tack och lov hade vår yngste son lämnat denna skola när "terroristattentatet" inträffade...han slapp höra att hans föräldrar kanske var döda.

Det är barnen som är mest utsatta i vårt samhälle. De kan inte försvara sig. Det är barnen vi måste bry oss om. Det är barnen som borde stå i centrum. Det är barnen vi måste ta hand om för de kan det inte själva.

För övrigt tycker jag att det är en katastrof att Unicef har Liza Marklund som ambassadör.

PS. Rektorn i den hemska skolan var en kvinna. Så att ingen missförstår. DS