Jag har ingen relation till Michael Jackson

Har inte minsta spår av hans musik hemma och ingenting kan jag nynna. Det beror antagligen på att han är bara yta för mig. Fortfarande. Jag tror inte att han någonsin började leva på riktigt. Bara i så fall genom musiken.

Jag har ett förhållande till Elvis Presley, Marilyn Monroe, Jacqueline Kennedy, Elisabeth Taylor, Cary Grant och Clark Gable. Det är människor som har någon substans för mig fast de var och är vilsna. Alla är döda utom Elisabeth Taylor, som lever än fast jag alltid tror att hon är minst 90 år för jag har hört talas om henne så länge, men hon är bara 77.

Marilyn Monroe har jag skrivit en bok om och jag har blivit föreslagen att skriva en om Elvis också. Men nä det går inte. Han är för långt borta från mig och för märklig på sitt sätt. Det var min ungdomsidol när jag var 15 år och det skulle i så fall bli en bok om den tiden.

Marilyn Monroe gick det bra att skriva om för att hon tillhörde min mammas generation, men ändå är hon så tidlös. Precis som min mamma eftersom hon också dog tidigt.

Jacqueline Kennedy har jag redan skrivit om, men jag har inte lämnat det ifrån mig. Får väl göra det någon gång. Hon tillhör också tonåren för mig eftersom hon bodde i Vita huset på 60-talet.

Michael Jackson går inte att sörja på något personligt sätt för mig och jag begriper inte något av att alla fans står och gråter utanför Neverland. Dit han aldrig mer ville återvända.

För mig var det bara ett tragiskt liv, som han aldrig fick någon riktig rätsida på. Eller också levde han det bästa liv som gick efter sina förutsättningar.