Hjälper det att se sina föräldrar när de är döda?

Valens och KimhZa Bremer frågar på mitt inlägg nedan om min mammas död, om det hjälper att ha sett sin förälder död. Så här kan jag svara: Om man har sett detta så är det ingen tvekan om att den människan är borta, att kroppen är ett tomt skal, själen är inte längre där.

Men i mitt fall var chocken total så jag kom på mig med att tänka i veckor efteråt: när mamma kommer tillbaka ska vi... som om hon vore ute på en resa.

Och när min pappa dog så gick det så fort att jag aldrig hann dit (han bodde i Karlstad). Hans fru sade att vi kunde få se honom, men det ville inte jag. Det behövdes inte. Det räckte med att klappa hans kista i kapellet och ta farväl där.

För mig är det självklart att vi aldrig dör. Kroppen dör. Visst. Men vi försvinner inte.

Jag är inte troende, för det behövs inte. Förnuft och känsla kan samverka utan att inkräkta på varandra. Allt kan leva bredvid vartannat. Och den där kampen vi har satt upp mellan tro och vetande kommer att framstå som bland det dummaste mänskligheten sysslade med i vår tid.

Så döden är ingenting att vara rädd för... och alla som jag har upplevt som döda... har sagt att de lever. Och det sägs varje vecka i Det Okända...på TV, men vi människor är uppdelade i små bitar i våra medvetanden. Så när vi pratar om matte och fysik går det inte ihop med själen.

Och jag har en väninna som är sjuksköterska och som satt vid sin mammas dödsbädd, men som ändå var tvungen att kolla om hon trots allt inte var hemma som vanligt dagen efter att hon hade dött... de brukade ju alltid pratas vid per telefon...

Vi människor är inte alltid rationella, men det gör ingenting...