torsdag 9 februari 2012

Åsa Moberg om Felicias pappa

Åsa Moberg undrar i dag i DN var någonstans Felicia Feldts pappa fanns. Han är osynlig i boken om Felicias barndom. Artikeln mynnar ut i en efterlysning. 

Papporna har alltid varit lätt att bli av med. Mamman och barnen har varit och är en enhet för sig. De har alltid hört ihop som ler och långhalm. Papporna har alltid funnits där på mammornas villkor.

De olika könsrollerna har ordnat det på det viset. Åtminstone i borgligheten. August Strindberg har ju skrivit ett drama Fadern, där pappan i familjen blir galen, för han kan inte veta om han är far till sitt barn.

Själv har jag haft en mamma och en pappa, som har jobbat. Det har alltid varit så i underklassen. Ingen kunde sitta still och inte göra något alls. Alla var tvungna att bidra också i barndomen. Så fort de kunde. Så här skriver jag i min ännu ej utgivna bok I Ormbärarens tid:

Om någon hade försökt att förklara kvinnorörelsen för min mormor skulle hon inte ha begripit någonting. Hon var jämställd med sin man i familjen. De hade olika arbetsuppgifter. Det var allt. Hon födde barnen, för det kunde inte han göra. Hon tog hand om dem för det var hon bäst lämpad att göra. Han gjorde dagsverken åt gården för han var starkast. Han tog hand om djuren för det kunde han bättre. Barnen gjorde sitt så fort de kunde. Det handlade inte om barnarbete, utan om att sysselsätta sig, att göra något nyttigt. Att kunna bidraga till livet och familjen. Att inte sitta still bara och lata sig, utan ha något för händer. Alla idéer om vad vi är nuförtiden har vi fått från borgarna och överklassen. Det var därför alla kvinnor skulle bli hemmafruar på 50-talet, för fina fruar arbetade inte. Alla kvinnor skulle bli fina. Men fruarna blev rastlösa och otillfredställda, som min mamma, som var uppfostrad till att arbeta. Så hon gick ut och tjänade pengar, för att hon kunde och för att hon hade orken, för att det fanns jobb. 

Men det där har glömts bort nu. Det finns ju inga klasser längre på det viset. Inte några som är så fattiga att de inte har mat för dagen, såsom det var ibland i min mormors och morfars familj. När man måste kämpa varje dag för att överleva finns det inte tid att bråka om könsroller.

Om Felicia Feldts pappa inte var närvarande så kan det ha berott av att mamman tyckte att det skulle vara så. Och att samhället också tyckte detsamma. 

2 kommentarer:

  1. Så kan det vara. Ett barn som präglas av en förälder men som funderar över sin uppväxt, vågar skriva som Felicia det är starkt.

    SvaraRadera
  2. Bra skrivet Ann Helena!

    Mina föräldrar är jämställda de med, de har båda arbetat och delat på sysslorna hemma.

    SvaraRadera