Syskonavundsjuka

Förhållandet mellan syskon ser jag som att det avspeglar hur föräldrarna mår. Och vad de har fört vidare till sina barn. Just nu finns en dödsannons på nätet som speglar hur det kan se ut (tack Ann-Mari Maukonen för att du uppmärksammade mig på det).

Det handlar om en gammal mor Josie Anello från Florida som har tre barn, som hon efterlämnar arv till när hon dör. Det hände för bara ett par veckor sedan. Den äldste sonen har satt in en dödsannons, där han anklagar sina syskon (en syster och en bror) för att ha svikit mamman. De båda andra å sin sida säger att brodern gjorde av med hennes tillgångar och hindrade henne från att träffa dem. Den yngste brodern har inte sett sin mor på ett par decennier. 

Detta syskongräl har pågått i tjugofem år, sedan mamman hade blivit änka. Deras pappa dog 68 år gammal och mamman levde tills hon blev 93 eller 94 (det stod olika i dödsannonserna). Syskonen är alla i 60-årsåldern. Jag tycker nog att mamman borde ha haft många chanser att rätta till detta. Allt har nu förts över till arvet, pengarna, som naturligtvis blivit en symbol för mammakärlek. Den broder som satte in den elaka dödsannonsen påstår att mamman själv sade så om sina barn ända tills hon dog. Och han för således detta vidare.

Jag känner igen detta från min egen släkt. Det har blivit syskonbråk i vår släkt när någon har dött. I det bråk, som pågick längst, vände sig pappan mot sina egna barn (mamman var död). Juristen, som skulle fördela arvet, trodde inte det var sant. Han var van vid att se att syskon bråkade, men inte att en pappa vände sig mot ett av barnen och höll de andra om ryggen.

Men så gick det till. Jag tror att i det fallet så var pappan så besviken över att han inte fick ärva mycket mer, så detta fördes över till barnen, som satt hos jurister och bråkade och hotade med att ta detta till domstol. Egentligen var pappan avundsjuk på ett av sina egna syskon och detta hade han inte gjort upp med under sitt liv, så det fördes över till hans egna barn. Det pappan borde ha gjort i det fallet tycker jag skulle ha varit att säga: jag är mycket besviken över att jag måste dela detta arv med er, för det har jag aldrig räknat med, men nu är det som det är. Och vi måste respektera den som är död. Så här ville han ha det. Så hade denne arvinge kunnat säga om han hade mognat mer under livet.

Så blev det dock aldrig, utan nu är syskonen - hans barn - osams och tilliten förstörd. I det här fallet var det också tre syskon: två bröder och en syster. Inget arv är värt detta, men när någon dör, så visar arvingarna sitt rätta ansikte. De framkommer hur mogna de egentligen är. Och hur mycket de har räknat med att få ett arv. Pengarna blir ett kvitto på hur mycket de är älskade och har blivit älskade som barn och alla, som inte gjort upp med sin barndom, kan förvandlas till små barn i det läget. Hur gamla de än är. De suktar då efter den kärlek de tycker de har fått för lite av i sina liv. När de istället kunde ta tillfället i akt för att växa. Ett dödsfall är en mycket stor möjlighet att förändra världen till det bättre.


Alla som får sådana hatkänslor eller orättviskänslor när någon dör och ett arv står på spel tycker jag ska gå och prata med någon utomstående, opartisk, så att de kan få lite distans till sig själva. Inte en jurist eller advokat utan någon annan, som vet hur människors inre fungerar.