söndag 9 augusti 2009

Tiden är mjuk och formbar



Vi lever inte i samma tidsålder även om vi tror så. Jorden befinner sig på 2000-talet. Gör den? Nej, det är ett mänskligt påhitt. Vi har uppfunnit tiden, som ett sätt att mäta hur vi rör oss genom universum i förhållande till andra planeter, solen och stjärnorna. Det är vårt mänskliga sätt att skaffa oss lite kontroll.

Bland oss människor är inte ens tideräkningen densamma, för den hänger ofta ihop med någon religiös grundare, så därför kan människor leva efter helt olika tider. Inte bara när det gäller årtal utan på samma dag. En del räknar fortfarande timmen noll efter när solen går upp och inte efter mitt i natten, som vi gör.

Att vi verkligen inte lever i samma tid blir helt uppenbart när man som jag skriver känslomässigt berörande inlägg eller artiklar (som nu senast på Newsmill). Nästan alla som har kommenterat artikeln har gjort det utifrån sin egen känslomässiga tid, där de lever och tolkar det jag säger utifrån där de befinner sig.

Det är glädjande när något sådant händer, för då har jag lyckats att få tag i något mycket djupt hos människor. Och även om de värjer sig mot vad som står i artikeln, så går det inte att göra det i längden. Orden kommer att förvandla alla som läser och tar in dem. Detta är ordens inbyggda kraft.

Jag valde också, att för första gången, sätta in ett foto på mig själv ovanför rubriken. Detta foto har min yngste son tagit nu i våras och jag tycker mycket om det uttryck, som bilden ger.

Jag ska inte tolka bilden i sin helhet, för det får var och en göra, men jag är förtjust i de rosa syrener, som finns tillsammans med mig på bilden. Ett sällsynt uttryck för naturens överflöd, som existerar ett kort ögonblick, ett par veckor, varje år där jag bor.

Så fungerar också livet. Att allt går i cirklar, att allt återkommer till oss, fast på olika nivåer. Naturen har ingen medvetenhet, så där finns inte den reflexion, som vi människor är kapabla till. Vi kan ändra oss efter vad vi upplever, efter vad andra säger eller skriver. Eller uttrycker på andra sätt.

Vi är på en nivå en mänsklig helhet, vilket blev helt uppenbart då sommaren 1969, när några av oss kunde åka till månen och se jorden på avstånd. Denna skimrande blå pärla i rymden, som avtecknade sig mot en sammetssvart till synes tom bakgrund.

Astronauterna upplevde att denna planet var sårbar och underbar, verkligen ett hem för mänskligheten, som hade skapats av miljarder år av utveckling. Och trots att vi nu vet en hel del om varför just vi finns här, så framstår det på många nivåer, som något mirakulöst att vår planet och vi själva har samverkat till att vi befinner oss exakt där vi gör i dag.

Det som syns på bilden av mig på Newsmill är mitt ursprung. Det syns att jag har gener från mayaindianer i min kropp och det är helt okej. Det är så det ska vara.

Det syns också att jag har makt. Den har jag fått av mina förfäder och jag uttrycker denna makt på bilden. Detta är en inre slags makt, som strålar ut från människor, som inser att de har denna självets makt inom sig.

Jag har förenat alla tider inom mig. De tider, som mina förfäder levde i och den tid jag själv lever i, som är en relation snarare än något mekaniskt som fortskrider. Tiden är mjuk och formbar och allt kan göras om i nuet. Varje dag.

Och en smula av detta kunde min yngste son fånga i en bild, som han tog i maj i år. I ett ögonblick i rum-tiden, som alltid fortskrider.





6 kommentarer:

  1. Bilden är fin. Din jacka har samma färg. Jag har också laddat upp en bild som - ser jag nu efter att ha läst detta - visar en kvinna med inre makt. Härligt!
    Dock tror jag inte att människan varit på månen. Det är jordens bluff! Men man kan se jorden i det blå för sitt inre ändå. Lilla oskydliga pärla!

    SvaraRadera
  2. Jo det är mycket rosa på bilden... en kvinnlig färg... en lugnande färg... så bra att du också uttrycker detta... med kvinnlig makt menar jag, ger hopp åt framtiden... men Helena det är klart att astonauterna har varit på månen... menar du verkligen allvar? Själv var jag i Tyskland när detta utspelade sig.

    Att människan har landat på månen är ett uttryck för att det manliga vetenskapliga och det kvinnliga känslomässiga möttes... och John F Kennedy och hans Jacqueline begrep att detta var viktigt...men fortfarande har vi som mänsklighet inte kunnat greppa på alla nivåer vad det betydde.

    SvaraRadera
  3. Jag menar allvar. Har skrivit ett mycket läst inlägg om det på min blogg. Har inte länken med mig nu. Men den kommer senare. Allt är inspelat i en studio i Nevada. Nej, jag är inte tokig. Jag är nog bara otroligt förståndig och vis.

    SvaraRadera
  4. Hmmm har jag sagt att du är tokig? Det tror jag inte... att jag har sagt eller att du är. Men det där med inspelat i Nevada är en av de konspirationsteorier, som huserar i världen. Dessa ingår i maktkampen mellan öst och väst.

    Det finns massor med sådana teorier och mest förtjusta i dem verkar yngre män vara, som befinner sig långt till vänster eller höger. Det ingår så att säga i den sfären. Det är extra kittlande att tänka sig att Nasa och co skulle vara så förslagna att de gjorde detta... och att de inte har haft de resurser som krävdes för att komma till månen.

    Det förminskar det amerikanska samhället och dessutom 60-talet. Dessa konspirationsteorier fanns inte då när det hände, utan är ett slags syn på det som hände då, som om vi som levde då skulle ha varit ett slags lägre stående varelser än de som lever nu... för tiden är en pil som går uppåt och framåt... eller hur? Och människor är mycket mer utvecklade nu än för sextio år sedan ;)

    Och att ditt inlägg är läst betyder inte att det är sant... lika lite som att en artikel i tidningen, som får många läsare behöver vara sann... (se kvällstidningarna) lika lite som att en bok, som säger sig framställa sanningen som tex Gömda behöver vara sann...

    SvaraRadera
  5. Nej, jag säger inte att du tror att jag är tokig. Jag var också på Irland när det hände.
    Varför har man inte åkt tillbaka? Det är 40 000 mil till månen. Hur fick man soppan att räcka till tillbakafärden? Alla får tro vad dom vill. Jag har mina dubier. Vill du läsa är länken här:

    http://parnassen.wordpress.com/2008/09/29/jordens-bluff-manniskan-har-aldrig-varit-pa-manen/

    Dessvärre blir inte länkarna klickbara på blogger. Men inlägget är skrivet 29 september 2008. Läs om du vill.

    SvaraRadera
  6. Jo jag läste inlägget... att dom inte har återvänt har varit för att det inte har varit politiskt genomförbart... dom vann ju kapplöpningen... det var det detta gällde då på 60-talet i kalla krigets dagar.

    En raket kan lyfta från månen... fast dom hade ingen raket där... utan en månlandare... en liten sak, som inte behövde samma styrka naturligtvis för att ta sig loss från månens dragningskraft för den är mycket mindre än jordens.

    Och alla de exempel du drar upp har fått sina förklaringar. Särskilt nu under veckorna när det var 40-årsjubileum.

    Allt som människor åstadkommer är resultat av hur mycket man vill satsa. Politik är att vilja som Olof Palme sa...Nu håller människor på att bygga en rymdstation istället utanför jordens atmosfär så att det ska gå att ta sig vidare därifrån.

    Det har helt enkelt kostat för mycket pengar och för många liv... så därför har inte fler åkt till månen. Den är tillräckligt undersökt och det är istället Mars och annat som är intressant. Det är för krångligt att skicka iväg människor så långt. Apollo 13 har du kanske hört talas om. De kom knappt tillbaka... det var bara en himla tur att de gjorde det...

    Och när Nasa skulle stoltsera med att det var så ofarligt med rymdresor att en vanliga lärarinna och småbarnsmamma skulle följa med upp så exploderade rymdfärjan medan hennes föräldrar såg på... inte så kul, ger inte så mycket skattepengar eller andra pengar heller till fortsatta projekt.

    Så det finns inget märkligt med detta... fast konspirationsteorier är alltid kul... förstås ;) Och de går att tjäna pengar på ...

    SvaraRadera