Tiden är mjuk och formbar

Vi lever inte i samma tidsålder även om vi tror så. Jorden befinner sig på 2000-talet. Gör den? Nej, det är ett mänskligt påhitt. Vi har uppfunnit tiden, som ett sätt att mäta hur vi rör oss genom universum i förhållande till andra planeter, solen och stjärnorna. Det är vårt mänskliga sätt att skaffa oss lite kontroll.

Bland oss människor är inte ens tideräkningen densamma, för den hänger ofta ihop med någon religiös grundare, så därför kan människor leva efter helt olika tider. Inte bara när det gäller årtal utan på samma dag. En del räknar fortfarande timmen noll efter när solen går upp och inte efter mitt i natten, som vi gör.

Att vi verkligen inte lever i samma tid blir helt uppenbart när man som jag skriver känslomässigt berörande inlägg eller artiklar (som nu senast på Newsmill). Nästan alla som har kommenterat artikeln har gjort det utifrån sin egen känslomässiga tid, där de lever och tolkar det jag säger utifrån där de befinner sig.

Det är glädjande när något sådant händer, för då har jag lyckats att få tag i något mycket djupt hos människor. Och även om de värjer sig mot vad som står i artikeln, så går det inte att göra det i längden. Orden kommer att förvandla alla som läser och tar in dem. Detta är ordens inbyggda kraft.

Jag valde också, att för första gången, sätta in ett foto på mig själv ovanför rubriken. Detta foto har min yngste son tagit nu i våras och jag tycker mycket om det uttryck, som bilden ger.

Jag ska inte tolka bilden i sin helhet, för det får var och en göra, men jag är förtjust i de rosa syrener, som finns tillsammans med mig på bilden. Ett sällsynt uttryck för naturens överflöd, som existerar ett kort ögonblick, ett par veckor, varje år där jag bor.

Så fungerar också livet. Att allt går i cirklar, att allt återkommer till oss, fast på olika nivåer. Naturen har ingen medvetenhet, så där finns inte den reflexion, som vi människor är kapabla till. Vi kan ändra oss efter vad vi upplever, efter vad andra säger eller skriver. Eller uttrycker på andra sätt.

Vi är på en nivå en mänsklig helhet, vilket blev helt uppenbart då sommaren 1969, när några av oss kunde åka till månen och se jorden på avstånd. Denna skimrande blå pärla i rymden, som avtecknade sig mot en sammetssvart till synes tom bakgrund.

Astronauterna upplevde att denna planet var sårbar och underbar, verkligen ett hem för mänskligheten, som hade skapats av miljarder år av utveckling. Och trots att vi nu vet en hel del om varför just vi finns här, så framstår det på många nivåer, som något mirakulöst att vår planet och vi själva har samverkat till att vi befinner oss exakt där vi gör i dag.

Det som syns på bilden av mig på Newsmill är mitt ursprung. Det syns att jag har gener från mayaindianer i min kropp och det är helt okej. Det är så det ska vara.

Det syns också att jag har makt. Den har jag fått av mina förfäder och jag uttrycker denna makt på bilden. Detta är en inre slags makt, som strålar ut från människor, som inser att de har denna självets makt inom sig.

Jag har förenat alla tider inom mig. De tider, som mina förfäder levde i och den tid jag själv lever i, som är en relation snarare än något mekaniskt som fortskrider. Tiden är mjuk och formbar och allt kan göras om i nuet. Varje dag.

Och en smula av detta kunde min yngste son fånga i en bild, som han tog i maj i år. I ett ögonblick i rum-tiden, som alltid fortskrider.