Journalisten har fått spader

Tidningen Journalisten har gått ut i någon slags kampanj för att Anna Odell ska frikännas och dessutom har Assi Molin nu föreslagit henne till Stora Journalistpriset på Debattplats.

Jag har svarat i en kommentar, som är publicerad och som jag återger här nedan:

KOMMENTERA [1]

1. Ann Helena Rudberg, bloggare, journalist och författare | 26 aug 2009, 08:57 #

   På 70-talet var det fler människor än någonsin inspärrade på mentalsjukhus. Jag var själv en av dem. Jag togs in ett par månader, när jag brakade ihop under min utbildning till journalist och när jag fick tid att ta itu med min mammas plötsliga död sommaren 1973.

   Att vara psykiskt sjuk är inte så märkvärdigt. Det är många människor under kortare eller längre tid. Då på 70-talet var också läkarna på Långbro bekymrade över att spärra in folk. Och jag blev intagen för att en läkare på Södersjukhuset konstaterade att jag inte kunde stanna bland fysiskt sjuka.

   I min omgivning skulle jag kunna räkna upp massor med människor som har mått dåligt psykiskt. En journalist som satt närmast mig i rummet bredvid mig på Dagens Nyheter tog livet av sig, en annan har gått ut och in på psykvården i ett par decennier. Alkoholproblemen var länge stora både bland journalister och grafiker.

   Det ingår i livet att råka ut för svårigheter ibland. Och särskilt bland gränsöverskridande människor, som konstnärer, journalister och författare. Varannan författare har någon gång psykiska problem.

   Detta gör inte att Anna Odell har gjort något slags storartat som gör att hon platsar till Stora Journalistpriset.

   Hela detta system med sinnessjukhus har förändrats sedan 70-talet. Naturligtvis inte alltid i mediabelysning utan därför att vi som samhälle inte längre ville ha stormavdelningar och för att läkemedlen utvecklades.

   Långbro dit jag togs 1973 är förvandlat till bostäder och Beckomberga finns inte längre. Det var ett av de största sinnessjukhusen i Europa.

   Att någon som Anna Odell upphöjer sig själv till konstverk är inte i Günter Wallraffs anda. Hans metod gick inte ut på detta utan att visa på missförhållanden för turkiska gästarbetare i Västtyskland.

   Det är något helt annat än att göra en videoinspelning av ett fejkat, skådespelat omhändertagande och göra ett “konstverk” av sig själv.

   Det vi som samhälle behöver göra är att sluta vara så tysta om att människor mår dåligt stundtals och kan behöva omhändertas ibland. När de inte har ett fungerande nätverk runt sig själva.

   Det hade inte jag då 1973 utan då fick samhället istället gå in. Det var inte så märkvärdigt och jag har aldrig behövt vara på psyket efter det.

   Den gången bedömde läkarna att jag var en fara för mig själv och för andra. Och det var en alldeles korrekt bedömning.

   Detta förändrades naturligtvis när jag togs in på den stängda och låsta avdelningen Kvinns 13. Dagen efter gick jag upp och duschade och var mig själv igen.

   Medan dagen innan hade en läkare försökt att få kontakt med mig, men inte fått det. Jag försvann helt enkelt bort i mitt eget inre, där jag kämpade med stora rädslor, vilket var helt adekvat i min situation eftersom jag stod inför den största förändringen någonsin i mitt unga liv. Jag var 27 år.

   Naturligtvis behövdes Anna Odell tas om hand därför att människor uppfattade hennes skådespel, som äkta. Och jag tycker vi ska vara glada att medmänniskor runt henne gjorde det.

   Den dagen alla bara går förbi och låter en medmänniska hoppa har hennes “konstverk” fått alldeles för stort genomslag.