Rättegången mot Anna Odell är inledd nu på morgonen och hon står åtalad för falskt larm, oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Hon kan som mest dömas till två års fängelse, vilket inte är särskilt troligt.
Jag har levt i kretsar, där människor har varit intagna på Långbro. På 70-talet kände jag vårdare, som jobbade där. Och jag har själv tillbringat ett par månader på låsta avdelningen Kvinns 13, då jag brakade ihop i sorgen efter min mamma, när jag fick en paus fem år efter hennes plötsliga död.
Åsa Linderborg har ingen aning om vad hon pratar om. Redan på 70-talet tyckte läkare på Långbro att det var mycket besvärligt att låsa in patienter och att det vore bättre med något annat förhållningssätt till sjuka människor, människor som hade gått vilse i sitt inre.
Ett bestående minne från min inlåsning på Kvinns 13 är att personalen blev glad när jag reagerade med att slita ned konsten från väggarna, när jag inte fick träffa en läkare. Mitt vredesutbrott gjorde dem glada. Det var en frisk reaktion.
Jag var alltså där i ett par månader innan jag återgick till mina journaliststudier och min praktik på Sveriges Radios samhällsredaktion, där det fanns en annan manlig journalist, som också hade varit inlåst ett tag. Livet var helt enkelt så hårt på den tiden, att det behövdes någonstans att dra sig undan. Sinnessjukhus kallades förr i tiden för asyler.
Och jag vill bara upplysa Åsa Linderborg om att det alltså fanns en socialpolitisk rörelse då på 70-talet och det behövdes inte ens då någon Anna Odell, som med egocentriskt fokus på sig själv spelade sjuk för att upphöja sig själv till konst.
Det är inte det att jag inte förstår din hållning, men i alla samhällen finns det vildar som går sin egen väg. Om de gjort något brottsligt skall de dömas för det, men annars ser jag dem som de som visar samhället från en annan utgångspunkt än den vanliga.
SvaraRaderaArtikeln i DN kan ju inte avslöja så mycket eftersom undersökningen bara har börjat. Men jag utgår från att om Odell inte hade varit hade vi heller inte kunnat läsa artikeln och troligen hade undersökningen heller inte blivit gjord (i alla fall inte nu).
Ja med samma argument kan man påstå att de 16-åringar som är åtalade för mord på en skolkompis har satt fingret på något viktigt i vårt samhälle. Om de inte hade begått detta mord hade detta inte kunnat beskrivas i viktiga artiklar.
SvaraRaderaMen det Odell gjorde kan du inte jämställa med mord. Det var en medveten aktion för att sätta ljuset på något fortfarande ljusskyggt i vårt samhälle. För psykiska sjukdomar är tabu. Artikeln i DN visar också att det inte finns någon enhetlig vård vid inlåsning. Det vore väl fantastiskt om Odells agerande kunde driva en sådan framåt.
SvaraRaderaDet var inte aktionen i sig jag jämförde med mord utan att du anförde detta som argument för att hon hade gjort något viktigt som medförde en viktig genomlysning av saker och ting... till slut blir det ändamålet som helgar medlen, som den fotograf som alltid fanns på plats när det brann (stod om i veckan) och som avslöjades som pyroman. Han uträttade säkert något viktigt också?
SvaraRaderaInte ens Åsa Linderborg håller med dig utan hon skriver att om Anna Odell hade levt på 70-talet så hade det funnits en socialpolitisk rörelse, som hade tagit hand om frågan. Ja det gjorde det också, säger jag då. Jag tror Åsa Linderborg var kring fem år då, så hon har förstås ingen aning.
Och jag vet inte var du lever, men i mina kretsar är inte psykiska sjukdomar tabu. Det är helt enkelt något som människor, som lever i konstnärliga yrken riskerar. Därför att där gäller det att också ta itu med sitt eget inre. Och det valde Anna Odell att inte göra utan att skylla allt som hände henne på psykvården. Och att lura den till att ta hand om henne.
Det är väl en himla tur att det inte finns någon enhetlig vård vid inlåsning. Vad vill du ha? En slags opersonlig manual med ett, två, tre utan hänsyn till vilken människa psykiatern har framför sig? Människor är maskiner och ska behandlas därefter? Alltså detta handlar om psykvård, inte blindtarmen.
Men du berättade ju att du inte fick träffa en läkare som du önskade utan rev ner tavlorna i din vanmakt istället. Skall inte detta undvikas? Att göra en manual (var har du fått det ifrån) och köra på som med en maskin handlar det inte om.
SvaraRaderaNej, jag umgås inte i konstnärliga kretsar och därför vet jag hur "vanliga" människor ställer sig till psyksjuka. Där finns mycket att göra.
Jag har aldrig trott att pyromaner har arbetat för samhällets fortskridande och det gör väl ingen annan heller.
Jag tycker inte att Odell skyllde allt som hände henne på psykvården. Hon mötte den och upptäckte att det fanns mycket som inte stämde med våra vanliga åsikter om mänskliga rättigheter. Mer än så var det inte. Hon är frisk nu också så hon har väl tagit tag i sig själv.
Och Åsa Linderborgs åsikt att om Odell levt på 70-talet hade hon tagits om hand av någon rörelse. Men nu lever vi i 2000-talet och villkoren har ändrats.
Ja du kommer inte långt med mig... jag var redan intagen när jag rev ned tavlorna... nog fick jag träffa läkare innan jag togs in... på Södersjukhuset, men jag mådde helt enkelt så dåligt att den läkaren sade att hon inte kunde behålla mig där (bland vanliga fysiskt sjuka). Det behövs två läkare om du inte visste det för att skriva ett vårdintyg med inlåsning.
SvaraRaderaDu har fortfarande inte läst artikeln, som jag länkar till. Gör det. Istället för att gissa vad där står. Åsa Linderborg menar att inte ens då hade bedömningen av Anna Odells konstverk varit annorlunda, men det hade funnits socialpolitsk rörelse som hade förvaltat konstverket. Alltså har dialektiken mellan samhälle och konst försvunnit - ja det menar jag beror på att Anna Odell gör ett egocentriskt utspel istället för något viktigt. En tom tavla, som min kollega Gitta skrev från Kalmar.
Men fortfarande är det så att tiden är inte linjär och likadan överallt så du kan förstås leva någonstans där det är skamligt att må dåligt. Då tycker jag att du ska berätta om det istället för att se Anna Odell som någon stor hjälte som går före. Det gör hon inte. Hon fick sin idé (som jag redan har skrivit om) när hon gick över bron just som hon hade blivit intagen till konstfack. För där stod en annan flicka, som ville hoppa.
Och istället för att se att här fanns en människa som hon kunde hjälpa, så valde hon att göra ett egocentriskt spektakel av detta. Hon gick därifrån och började fundera på sin karriär.
Min avsikt är inte att komma långt med dig. Jag vill ge en annan infallsvinkel på händelsen, som naturligtvis kan ses ur olika aspekter, beroende på vilken ställning man tar. Linderborg har sitt sätt att se och jag mitt och du ditt. Om det är kriminellt det hon gjorde prövas ju nu och hon är säkert villig att ta sitt eventuella straff. Att händelsen inte betytt något för diskussionen om mentalvården, som Linderborg säger, är för mig inte sant. Däremot kan man alltid diskutera konstverkets kvalitet.
SvaraRaderaFör mig är Odell ingen hjältinna; jag tycker inte ens att hon är sympatisk. Men händelsen har en betydelse för hur vi ser på denna ytterst tillspetsade situation, som vissa av oss måste uppleva, och hur personal och patient skall slippa må ännu sämre än nödvändigt varje gång den händer. Det behövs självklart mer väckarklockor, men denna är en av dem.
Du missar själva grejen tycker jag (för du är väl själv en psykpatient fast du skäms för mycket att säga det trots att du är anonym)... alltså jag kan rekommendera dig att läsa en kollegas bok: Upptäckten av Margareta Alderin. Hon är utgiven på samma förlag som jag själv: Sivart Förlag.
SvaraRaderaHon skildrar hur hon går in i det som inom psykiatrin kallas en psykos. Och hur hon på egen hand tar sig ur detta tillstånd utan mediciner och andra ingrepp.
Hennes skeende avbröts aldrig utan fick ha sin gång, vilket ledde till att hon kom ur dem. För att ytterligare spä på din nyfikenhet kan jag berätta att figuren i hennes bok Roy Davidsson lätt känns igen som filmregissören Kay Pollak.
Hon blev aldrig intagen på psyket och det hon upplevde var att gå in i en större ordning, att helt enkelt upptäcka mer av sig själv.
Och exakt det upptäckte jag själv också då på 70-talet, men jag hade inte en tillåtande omgivning, som kunde låta mig gå igenom detta. Vi människor går ständigt igenom sådana sinnesvidgande upplevelser, om vi låter oss göra det.
Livet blir ständigt större på så sätt. Och vårt medvetande har inte något slut.
Jag hade ingen aning om att jag är anonym. Jag tycker inte det spelar någon roll heller.Jag trodde grejen handlade om Anna Odells agerande - hon spelade psykpatient. Och olika sätt att förhålla sig till det.Jag tror att det kan fungera på vissa att ta sig ur en psykos utan mediciner och andra ingrepp. Eftersom det finns olika typer av psykoser får man vara försiktig med att dra alla över en kam. En del cancrar (godartade)väljer man att inte göra något åt, på andra sätter man in åtgärder.Mina egna är svåra och därför sätter jag in medicin så fort som möjligt. Jag har gått igenom otaliga vid det här laget och kan överhuvud taget inte se något romantiskt i dem. Innan jag fick diagnos gick jag igenom dem utan medicinering, men inte blev jag vidgad för det, bara utmattad. Under psykosen, däremot, upplevs en annan verklighet än den vanliga, men den är inte sann utan sjuk.
SvaraRaderaPsykoser är farliga och skall medicineras så fort som möjligt. Många har ställt till det för sig genom att göra brottsliga gärningar, förstöra relationer och kasta bort pengar.
Jag hoppas att Odell får betala vad hon i onödan kostade samhället det vill säga oss. I mina ögon är hon definitivt ingen konstnär utan en person med brist på normal insyn i vad en människa har för ansvar gentemot sina medmänniskor.
SvaraRaderaDär kan Odell och Lindeborg omfamna varandra.
Ja, herreminje vilka missuppfattningar om vad som är konst Odells handlande leder till. Det är ju fullständigt absurt att kalla hennes agerande för ett KONSTVERK. Även om det leder till att psykvården diskuteras - så har det ingenting med konst att göra.
SvaraRaderaVilken slags konstnär är Anna Odell? Möjligen skulle man kunna kalla hennes agerande för en happening- sådant som typ Jörgen Nash gjorde på 70-talet. Han högg huvudet av skulpturen"den lilla sjöjungfrun" - men det var ingen som kallade detta för ett KONSTVERK.
Eva: Jag har en kollega som har gått som du genom livet. Hon är numera friskförklarad och pensionerad.
SvaraRaderaAnn Helena: Ja, jag vet att allt kan hända inom sjukdomsvärlden. Antingen blir jag sämre och sämre eller så ändrar sig något i min hjärna på ett sätt att jag blir frisk. Eller status quo. Ingen vet.
SvaraRaderaMen däremot vet jag att mentalvården kan förbättras för både patienter och personal. Jag förstår inte vad som är så kontroversiellt i det. Problemet är bara att någon måste ta upp det till diskussion. Det är vad Odell har lyckats med. Hur långt det räcker vet jag däremot inte.
Det var kul att vara med i den här diskussionen. Tack.
Ja nu handlade det om konst, inte om något annat...
SvaraRadera