Jag är ett skadat barn

Som jag har skrivit i en kommentar inne på Ingrid Carlqvists blogg så är jag ett barn, som är skadat av förhållandet mellan min mamma och pappa. De bråkade när jag var liten och det var som kriget. Jag drömde mardrömmar om att det var krig i Björkhagen och att striden gick mellan husen och att jag måste försöka överleva.

Till sist tog mamma ut skilsmässa, men hon slutade inte att förtala min pappa. Jag blev hennes soppåse, där hon lade sin vrede och ilska över honom. Och eftersom jag bodde hos henne så tog jag förstås parti för henne.

När så katastrofen inträffade att hon dog i ett astmaanfall, så stod jag där som en ung kvinna, huggen mitt itu av sorgen. Det gjorde mycket ont eftersom jag rent känslomässigt inte hade någon mer förälder.

Jag hade ett minne av någon man med mycket ljusa blå ögon, som jag hade älskat. Jag visste inte vem det var, för min pappa hade inte sådana ögon, utan lite blaskigt mörkare gråblå. Jag fantiserade om att det kanske var den förste man jag hade sett, när jag föddes och att detta hade givit ett så stort avtryck hos mig att jag tyckte mig se dessa ögon framför mig också senare i livet.

När mamma hade dött sökte jag mig tillbaka till min pappa. Han bodde i Göteborg och jobbade där som journalist. Jag gick på journalisthögskolan där för att få lite bättre kontakt med honom. Och att jag också blev journalist gjorde att vi kom närmare varandra.

När min pappa blev äldre och mådde bättre så fick han tillbaka sina ljusa blå ögon. Det var han som hade haft dem hela tiden. Och nu såg han på mig med likadana ögon, som jag hade sett som liten.

Jag är fortfarande ett skadat barn, men det går att läka alla sår i nutid. Det är möjligt att läka sig själv. Och det är den enda i världen vi kan läka. Min lillebror är så skadad att han inte kan prata om djupare saker. Han sluter sig som en mussla istället.

Som Ingrid Carlqvist skriver på sin blogg så är världen full av dessa barn som är relationsskadade. För det är när det där kriget pågår mellan föräldrarna som barnen skadas. Det som är meningen med våra liv är att läka detta och låta bli att föra detta vidare till barn och barnbarn.

Det går att göra världen till ett bättre ställe. Det arbetet tar aldrig slut. Den inre utvecklingen i en människa upphör aldrig. Jag är fortfarande det där skadade barnet, kommer alltid att vara det, för det är en del av min identitet, men jag kan ta hand om det och låta de sår jag fick som liten läka ut.